Kulturlivet i det gamla Nykarleby har skildrats bl.a. av Z. Topelius i hans dagböcker, noveller och självbiografiska anteckningar och av Valfrid Vasenius och Paul Nyberg i deras stora biografiska verk över Topelius. Här skall därför endast ges en kompletterande bild med beaktande främst av personer och händelser, som på den tiden spelade en central roll i stadens liv och leverne.

Den allmänna kulturnivån i de österbottniska städerna var under 1800-talets förra hälft ännu starkt påverkad av Stockholm och de danska och tyska handelsstäderna vid Östersjön, med vilka man hade livliga handelsförbindelser. Borgarna sände ofta sina söner och döttrar till Stockholm för utbildning och education. Till följd härav, säger Topelius, stod tidens nivå av bildning ej lägre i de västfinska kuststäderna än på annat håll i landet, men detta betydde ej mycket. Ofta nog såg man den rikaste och mest ansedda blott med en tunn yttre polityr skilja sig från massan av folket, vars barbariska dialekter talades i de förmögnare husen. Däremot hade handelsvinsten, företagsamheten, tävlan inbördes och rivaliteten med grannarna skapat en förvånande praktisk duglighet, energiska karaktärer och en mängd lokala egenheter och befängda original. Högre allmänna intressen var nästan okända, åtminstone i Nykarleby, där man visserligen studerade tidens politiska tilldragelser i de magra notiser, som Åbo Tidningar och Stockholmsposten efter månaders förlopp meddelade, men föga tillmätte dem någon större vikt. Tidens konst inskränkte sig mest till eländiga ryska eller tyska träsnitt och tidens litteratur till känslofulla rövarromaner, då och då uppfriskade av Franzén eller Choraeus, Frithiofs saga och Walter Scott. Ej underligt, menar Topelius, om penningen och åter penningen var den tongivande och bestämmande makten i detta samhällsliv, så långt avlägset från de djupare strömmarna i tidens kultur. 1)

Som Topelius framhåller, talade alla invånare i Nykarleby liksom även i de andra österbottniska städerna dialekt, även ståndspersonerna, med undantag för dem, som var hemma från Sverige. Då sålunda kommerserådinnan Turdin, som var tjock och fet, ”kort och bred”, kom åkande till Kuddnäs för att bada bastu, togs det hett bad. De unga flickorna tålde ej så mycken hetta, varför de undanbad sig mera sådan. Doktors Stina, som passade upp, gjorde då narr av dem, varvid gumman Turdin sade: ”Ja, va' ska' an tal' om dömte paperlåsen!” Hennes syster, handlandeänkan Catharina Christina Wacklin 2), f. Backman, förde ett finare språk, ty hon hade fått education i Stockholm.

Kommerserådet Turdin talade genuin dialekt. Han var mycket svag för sina barnbarn och brukade vid sina besök på Kuddnäs medföra en russinstrut i någon av sina många fickor. Barnbarnen fick själva leta fram den. Det var en spännande sysselsättning för de små. Fickornas innehåll granskades i tur och ordning och kommerserådet uppräknade med komiskt allvar alla de olika föremålen, som dök upp ur fickornas hemlighetsfulla djup: ”kambin, doson, knifvin, — strutin!” ”Skaka' 'an !” uppmanade han den lycklige strutfinnaren.

Flera andra exempel nämnes i det följande. Ännu i denna dag talar stadsborna dialekt i vardagslag i de österbottniska städerna. Detta gäller även myndighetspersoner och bildat folk, t.o.m. lärare vid skolorna. Längre skoltid och högre utbildning, radio och TV har ej förmått utrota denna ovana, som rent av ökat på senare tid. Ej att undra på, om äldre tiders stadsbor, som levde isolerade under en stor del av året och för övrigt i det dagliga livet hade ständig kontakt med allmogen, ur vars led de flesta nyss uppstigit, hade svårt att lösgöra sig från folkspråket och övergå till en bildad umgängeston och ett vårdat språk.

Topelius ger i sina dagböcker en livlig bild av societetslivet i Nykarleby. År 1837 låter han f. tjänarinnan på Kuddnäs Anna Helena Häggström, som efter 1835 livnärde sig med att baka finbröd för stadsborna, vid en pratstund med modern gruppera stadsborna i fem skilda och sinsemellan rangsjuka societeter:

Alla dessa bildade enligt Anna-Lena Häggström, som själv tillhörde arbetsfolket, men tjänat hos herrskap och gjort sina skarpa och helt säkert riktiga iakttagelser, ”egna cotterier och gillen, som alla sträfva att sjelfva höja sig till classen ofvan, men hindra classerna nedom att upstiga”.

Den nittonårige Topelius, som åtföljt modern på besöket hos Anna-Lena, noterar i sin dagbok dessa betraktelser utan invändningar. Av allt att döma motsvarade de även moderns uppfattning om den sociala strukturen i staden. 3)

Den unge andre kollegan vid Wasa högre elementarskola, Edvin Avellan, som 1855 befann sig som evakuerad med sin skola i Nykarleby, har en något annan syn på de sociala och kulturella förhållandena i staden: ”Något särskilt borgarklass-kotteri torde staden knappast hysa, utan deltaga alla, vilka genom sin ställning vunnit någonslags bildning, uti sällskapslivet. Också tror jag ännu åtminstone efter en flyktig bekantskap med förhållandena, att de såkallade bildade här står vida framom dem t.ex. i Björneborg. 4)

Är 1883, då Topelius kastar en blick tillbaka på sin ungdomstid, karaktäriserar han sin forna bekantskapskrets på följande sätt: 5)

I Nykarleby kände alla varandra och betraktade varandra nästan som släktingar, när de möttes på annan ort. År 1845, då det Topelius-Haeggströmska dubbelbröllopet med syskonen Emilia och Mathilda Lindqvist firades i rådman Isak Lindqvists nybyggda gård vid torget, var hela societeten närvarande jämte gäster och anförvanter från andra orter. Bland marskalkarna befann sig vännen Jakob Blank och bokhållaren Carl Grundfeldt från Helsingfors, som nu gjorde sitt första besök i staden och senare blev en av dess förgrundsgestalter. Bland övriga gäster räknar Topelius upp familjen Lithén, vars yngre dotter Mathilda, den unge Zachris' tidigare flamma, föregående år gift sig med Albert Dyhr, ”en spillra av familjen, Turdin”, nämligen Gustaf Turdin, ruinerad köpman, hans hustru Emilia, f. Backman och deras två minderåriga söner Gustaf och Emil, vidare Topelius' småkusiner Anna-Helena Backman och Janne, Jakob och Lovisa Kerrman, kusinerna Josefine och Johanna Calamnius och deras mor, den ”mycket originella och pratsamma” Carolina Calamnius, vidare prostinnan Hedvig Snellman, köpman Gustaf Lindqvist med fru, familjen Adolf Hammarin, Johan Ad. Lybeck, Josef Collander, dr Abr. Frosterus med fru Johanna, f. Svahn, sjökapten Chr. Wennerholm med fru Helena Sofia, f. Juthe, hennes syster Sophie och dottern Marie, senare gift med köpman Carl Ekholm, familjerna C. A. Synnerberg, C. Olson och Olof Brunström, samtliga sjökaptener, postmästare Joh. Alex. Stromberg, handl. C. J. Berger, familjerna Backman på Juthbacka och Stenroth på Smedsbacka samt tullförvaltaren Petter Jakob Falck och apotekaren Johan Benzelstjerna med familjer.

Med några få tillägg utgjorde dessa Nykarlebys societet omkring 1845. Topelius tillägger: I denna umgängeskrets fanns väl sällan högre vyer eller vidsträcktare världsbildning, men desto mera gammaldags hjärtlighet och desto flera original. Bland de sistnämnda framhåller han speciellt ”den hederlige gamle Stromberg”, vars like man förgäves fick söka med ljus och lykta. I sitt tidigare anförda opublicerade novellutkast 6) omtalar Topelius vidare bland originalen vid denna tid en prost, som givit konserter på klaver (khde J. N. Snellman) 7), en kapellan, som aldrig misslyckades med att predika halva församlingen till sömn (E. J. Fonselius), en borgmästare, som i sin röda peruk fått 10 korgar (J. Haeggström), en kronofogde, som gift sig med sin ladugårdspiga (Joh. Bergbom), en 3½ alnar lång fiskal, som beställde åt sitt nyfödda barn en 3 alnar lång vagga (Mauritz Christfrid Nordqvist), en landsfiskal som livrädd i sitt krig mot olaga brännvinspannor byggde sig en sommarvilla utan fönster på en klippa i havet (G. L. Herpman), en apotekare, som betalade sitt apotek med att föra en 70-årig fröken i brudstolen (A. R. Bastman), en lantmätare, hos vilken det spökade (O. W. Kjellman) 8) en postmästare, som svor så att taket rämnade (kapten L. A. v. Platen), en handlande, som framtrollade tre stora fartyg av intet och åter förlorade dem (G. A. Lindqvist), en sjökapten, som överträffade Münchausen i skepparhistorier (Jakob Kerrman), en magister, som blev hamnbuse (Isak Svahn), en student, som hoppade i forsen (kapellanssonen Georg Mathesius, f. i Nkby landsförs. 1.8. 1804, student 1823, d. i Nkby gen. drunkning före 12 okt. 1830), en provisor, som förvred alla flickhuvuden (Niclas Malmberg), en guldsmed, som trodde sig kunna allting (G. E. Engman), en kardmakare, som gjorde orgelverk (Fredrik Granholm), en färgare, som blåste klarinett (Magnus Wahlberg) och en annan, som spelade basfiol (Petter Olof Wahlberg, hattmakare).

Topelius överdriver med skaldens rätt originaliteten hos en del av ovannämnda personer. Självmord genom att dränka sig i älven var sålunda ingenting ovanligt. Backman omnämner 12 självmordsfall för perioden 1751—1920, men de torde ha varit flera, då olyckshändelser och självmord ofta ej går att skilja från varandra. Hela antalet omkomna genom drunkning var under nämnda period 112, varav mindre än hälften dock i älven eller hamnen. Särskilt många fall (57) inträffade under perioden 1841—1870. 9) Det väckte naturligtvis uppseende, att en student eller annars observerad person dränkte sig. Studenten Mathesius var känd som ett skaldeämne. En annan av hans klasskamrater, Topelius' vän, stadsläkaren dr Blank, tog sig såsom tidigare nämnts, av daga 1860.

Enligt Topelius skulle prosten Johan Niclas Snellmans hustru Hedvig Wetter 10) ha varit inblandad i Sveaborgs kapitulation 1808, vilket även Nyberg efter honom vill göra gällande. 11) Den svenska artilleriunderlöjtnanten J. H. Linderoos, Hedvig Wetters förste make, hade dock dött långt före kriget, och änkan hade gift om sig med Snellman redan den 26 april 1801 i Kronoby. Ingenting tyder på att hon sedan dess överhuvudtaget vistats i Helsingfors eller på Sveaborg. Hedvig Snellman-Wetters deltagande i konspirationerna på Sveaborg är sålunda en ren fantasiprodukt.

Även de övriga av Topelius nämnda personerna förefaller vid närmare påseende föga originella, med undantag för prosten Snellman, landsfiskal Herpman, apotekare Bastman och postmästare v. Platen. Detta gäller även ryktena om de talrika ”trollpackorna” och ”trollkarlarna” i Nykarlebynejden. Ett närmare studium visar, att deras förehavanden i själva verket var rätt oskyldiga. Som bekant kunde redan åldern och utseendet i äldre, vidskeplig tid helt oförskyllt ge en person rykte om trollkunnighet. 12) bland helbrägdagörerskor med eller utan trolldom nämnes särskilt Haapa-Kaja från Haapa i Komossa, Oravais, som bodde i en koja vid vägen Juthas—Bonäs ett stycke från det senare ungdomshuset och Esas-Lis i Nykarleby. Troll-Jansson i Nystaden var en annan känd trollkarl 13), troligen f.d. sjömannen Mårten Jansson (se d.a. s. 109).

Övriga av Topelius, Nyberg och Hedström nämnda original, från klensmeden Olof Drake och ”Slarv-Forsberg” till fiskaren Frans Lassander och sjötullvaktmästaren Evert Josef ”Zeta” Engström var av allt att döma vanligt hyggligt folk, som av fattigdom och ett hårt och strävsamt liv blivit märkta till kropp och själ. Sådana människor fanns även på den tiden bland fattigfolket i alla småstäder och observerades där mera än i större sammanhang. Det hörde till tidens sed, att ståndspersonerna gjorde narr av dem och betraktade dem som mer eller mindre konstiga ”original”. 14)