Österbotten.

NYKARLEBY.

Direktor Gustaf Hedströms
jordafärd.

Till griftero invigdes senaste onsdag i stadens kyrka stoftet av hänsovna seminariedirektorn Gustaf Hedström. Vid avfärden från sorgehuset följdes den avlidna av normalskolans och seminariets elever, de senare med sin sorgklädda fana i spetsen. Därefter följde stadsfullmäktige samt anhöriga och vänner.

Under tonerna av en sorgmarsch inbars kistan av lärare vid seminariet och normalskolan. Efter avsjungandet av ps. 408, vidtog jordfästningen, som förrättades av pastor O. Schalin. Utgående från bibelstället »Stig upp och jag skall visa dig vad som skall ske härefter», påvisade talaren, hurusom den avlidne sökt och funnit den frid som varar. Seminariets sångkör sjöng »Ljuvt är att hamna» och efter slutbönen: »Du som uti himlen bor».

Efter det de anhöriga nedlagt sin blomstergård, vidtog en riklig blomsterhyllning från när och fjärran. D:r K. J. Hagfors nedlade en krans från Nykarleby seminarium samt meddelade, att seminariets och normalskolans lärare samt seminariets elever beslutit att till minne av den vördade och avhållne läraren stifta en stipendiefond, bärande den avlidnes namn.

• Lärarkandidat Hertsberg nedlade en krans från seminariets elever,
• överläraren Hj. Björkvall och eleven Svea Forsell från normalskolan,
• direktör K. F. Spolander och lektor N. A. Fougstedt från stadsfullmäktige,
• lektor Fougstedt från kyrkorådet i Nykarleby,
• fröknarna Anna Henrikson och Karin Sarlin från forna elever vid Nykarleby privata fruntimmersskola,
• normalskollär. Alex. Björklund från Segelsällskapet Ägir,
• dir. K. F. Spolander från Nykarleby sparbank,
• dir. K. V. Ekmark fr. Unionbanken,
• överlärar Hj. Björkvall från Helsingfors gymnastikklubb,
• lekt. G. Wikström från svenska folkskollärare i Helsingfors,
• lekt. N. Böök från lärare på Åland,
• handl. V. Holmström fr. Nykarleby telefonbolag och telefonpersonalen,
• lär. E. Forsander från norra kretsens lärareförening och
• lär. A. Skeppar från Nykarleby landsförsamlings lärare.
  [Ej punktvis redovisade i originalet.]

Dessutom nedlades kransar av ett flertal familjer, från familjen Mikael Lybeck, Karl o. Selma Spolander, familjen Durchman, Kallio, Roos och Damstén, Nanna och Astrid Grundfeldt, Hjördis och Aug. Westerlund, Maria Granberg, familjerna Stark och Weckman, fru Elisabeth Finnilä, fam. A. Jernström m. fl.

[Som rättelse och komplettering till notisen om dir. Hedströms begravning ha vi ombetts meddela, att kransen från Åland icke var från f. d. elever därstädes, utan från en enskild sådan, redaktör Julius Sundblom. Pa grund av ombrytningsfel hade trenne rader i notisen bortfallit, upptagande den av direktor Hagfors nedlagda kransen från medlemmar i skolstyrelsen ävensom blommor från familjerna Fougstedt och Sahlberg.

Österbottniska Posten, 20.04.1923, nr 16, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

I samband med kransnedläggningen framhöllo flere talare direktor Hedströms långvariga och välsignelsebringande verksamhet i folkbildningens tjänst, hans hängivna och mångsidiga intresse för kommunala och allmännyttiga värv.

Efter kransnedläggningen sjöngo seminaristerna: »I ensomme stunde«, varefter frk. M. Castrén utförde »Åses död« på orgel. Därpå utbars kistan under tonerna av Chopins sorgmarsch. Efter likvagnen, som förde den hänsovna till begravningsplatsen, slöt sig en för denna ort ovanligt stor procession, vittnande om den sympati, som den avlidna ägt inom olika samhällsklasser. Till graven bars kistan av elever i seminariets kandidatklass. Vid graven sjöngo normalskolans elever ps. 210, vers 1 och 6, samt en damkör, under ledning av frk. M. Castrén, »Mitt liv är en våg« och »Mitt hjärtas sång« av J. Sibelius.

Sedan graven igenmyllats och kullen täckts med kransar, avsjöngs ps. 161, v. 1, 9 o. 11, »Nu stille sig klagan och smärta». Härpå var den högtidliga sorgeakten slut.

Den dalande vårsolen sände sina strålar på den rikt blomstersmyckade kullen, som gömde stoftet av den avhållna och vördade lärareveteranen och märkesmannen.

*

„Gamla direktorn“.

»Gamla direktorn» var under sitt långa liv banbrytaren i mer än ett avseende. Han var undervisaren och uppfostraren av sådana mått, som mer och mer tillhöra sällsyntheterna, vad tiden lider. I ett fall blev han rekordmannen, som aldrig kan bliva slagen; han deltog i utbildningen av varenda svensk folkskollärare, som under seminariets första halvsekel sändes ut i bygdern.a Den, som detta gjort, har icke levat förgäves. Den, sonm från första början och sedan genom årtionden varit med om att utforma vår folkskola, får ej, kan ej glömmas. Minnet av honom är minnet av en den svenska odlingens hövding i Finland.

Seminariet i det lilla Nykarleby har sett generation efter generation av svenska Finlands ungdom komma och gå. Även i katedern ha växlingar skett. Men lektorn och direktorn Hedström förblev kvar. De äldsta lärarna i våra bygder minnas honom som den hurtiga, livskraftiga ynglingen. De yngsta bevara minnet av en ärevördig gråhårsman. Gamla direktorn, som de kallade honom, undgick icke naturens lag om skiftningarna i livet.

I stort sett förblev dock alltid gamla direktorn oförändrad. Skuldrorna kunde bli alltmer årböjda, silverhåren allt glesare, kindens fåror djupare, men den för ungdomens välfärd ömmande viljan förblev orubbad till det sista. Den goda och rena själen lyste med åren allt klarare fram ur hans oändligt trofasta blick. De milda, soliga anletsdragen blevo om möjligt mer milda och soliga. Där lyste en djup förståelse för en yster och mången gång obändig ungdom. Där lyste kärlek, när de någon gång återkommo för att hälsa på.

Skulle det gälla att analysera elevernas förhållande till gamla direktorn, så vore ordet respekt icke det rätta, vördnad skulle säga för litet och högaktning vore för blekt. Dessa tre skulle behöva ingå en kemisk förening med kärlek och giva upphov till ett nytt begrepp, för vilket svenska språket saknar uttryck. Detta erfor den, som den 25 sept. 1922 var närvarande, när gamla direktorn, anande sitt snart förestående slut, tog ett gripande avsked av till fest i Nykarleby församlade lärare från olika delar av svenska Finland.

Länge hoppades gamla direktorn få överleva seminariets 50-års jubileum, men detta blev honom icke förunnat. När hans förra elever efter två månader komma för att jubilera till Nykarleby, mötas de icke av gamla direktorns varma blick och trofasta handslag. Han har blivit kallad till en annan, högre jubileumsfest, tillställd för sådana, om vilka Bergspredikaren säger: »Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.«