Två trotjänare bakom katedern.
Tvenne trogna arbetare i undervisningens och uppfostrans tjänst i härvarande seminarium ha åter efter en mångårig och fruktbärande lärargärning definitivt trätt tillbaka för att unna sig en som vi hoppas lugn, sol- och rofylld vila. Den 31 januari lade lektorn i sång och musik, Maria Castrén, ned taktpinnen i seminariet, och en månad senare avslutade direktor N. A. Fougstedt sin egentliga lärargärning bland seminariets ungdom. Den förra kan blicka tillbaka på en nära 40-årig verksamhet i tonernas tjänst, och den senare har i över 30 år fostrat lärare för Finlands svenska barn och ungdom. De båda trotjänarna ha vid sidan av sitt egentliga kall med talrika och uppoffrande tjänster gagnat det allmänna i staden och bygden och därmed vunnit aktning och fullt och odelat erkännande också utanför själva seminariet. Direktor Fougstedt och lektor Castrén ha haft vänligheten att för denna tidnings läsare berätta några hågkomster, intryck och episoder från verksamheten och vistelsen på orten, vilka helt säkert komma att intressera läsarna.
Lektor Maria Castrén föddes den 28 augusti 1871 i Torneå, där fadern, häradshövd. Erik Alrik Castrén var domare. Dottern var endast ett år gammal, då häradsh. Castrén fick transport till Nykarleby domsaga. Familjen bodde först i Vasa om vintrarna, men flyttade till Domarbacka boställe i Vexala 1878. I ett brev till hustrun 1873 berättar häradshövdingen, att han varit inviterad till en middag i samband med seminariets invigning. Föga anade han då, att dotter Maria för en längre tid skulle fästas vid denna läroanstalt.
År 1887 dimitterades fröken Castrén från Vasa 5-klassiga fruntimmersskola. Under skoltiden i Vasa väcktes hennes intresse för musiken. Hon besökte ofta kyrkan och drömde om att i bli en skicklig organist. Hon satt alltid nära orgeln och beundrade organistens fingerfärdighet och pedalbehandling. Drömmen blev verklighet, då hon år 1897 — som hon själv säger genom försynens skickelse — vann inträde i Helsingfors musikinstitut. På sommaren hade hon med en kör från Munsala deltagit i sångfesten i Åbo och därmed funnit ett av sina stora livsintressen, körsången. 1899 började fröken Castrén sin bana som organist i Nykarleby kyrka. Hon bodde en tid i sitt hem, Tunnholmen i Vexala, och for med häst till och från tjänsten. Nu stiftade hon bekantskap med lektor Koskimies, och i februari 1900 vann hon fast anställning vid seminariet som spellärarinna, år 1930 blev hon lektor i sång och musik.
Vi ber fröken Castrén berätta något om sin första kontakt med seminariet.
Min första discipel vid orgelharmoniet var Tora Liljeqvist, nu lärare i Jeppo. Jag blev genast god vän med seminaristerna. Den tiden voro de utom seminariet hänvisade åt sig själva. I staden fanns det legio av trevliga och bildade flickor. Seminaristerna borde komma i kontakt med dem, och så startade vi Nykarleby sångkör, vilken ägt bestånd sedan dess och deltagit så gott som i alla sångfester. Intresset för sång och musik var stort bland seminariets elever, och flera elever från denna tid ha fört sången och musiken framåt i Svensk-Finland. Jag nämner Gunnar Wikström, Bruno Holmström, Erik Wiklund och Uno Moring. Den sistnämndes hjärta klappade varmt för en kvinnlig körmedlem, och det var värme och klang i hans röst, då han i ett tenorsolo kom till »lilla vän förglöm ej mig.« Mitt livs vackraste minnen stamma från min verksam het för sång och musik utom läroplanens ram.
I min sällskapskrets hade vi också en mindre orkester. Till denna hörde Koskimies, Knape, Spolander, fru Koskimies, en fröken Spolander och jag. Vi uppträdde sällan offentligt, utan spelade mera för vårt eget nöjes skull.
Samtalet glider obemärkt in på frågan om förhållandet mellan lärarinnan och seminaristerna. Vi ber fröken Castrén ge några ljusglimtar från den nästan 40-åriga verksamheten i seminariet. Knappt ha vi antytt vår avsikt, innan lektor »Majson« med rörelse och värme i rösten tar ordet av oss: Min verksamhet i seminariet är en enda stor ljusglimt. Varje timme har varit en högtidsstund. Naturligtvis har jag icke alltid varit tillfreds med resultatet, men jag hoppas, att något frö fallit i god jord. Jag har alltid känt, att jag varit till för elevernas skull, icke de för min. Da ha alltid varit nobla i sitt uppträdande mot mig. De ha gett mig mera, än vad jag kunnat ge dem.
En f. d. elev skriver med an ledning av lektor Castréns avgång från seminariet: Spelstunderna under Din ledning voro högtidsstunder. Du sådda gyllene korn i min själ.
Staden och människorna? Jag älskar Nykarleby. Hos människorna har jag velat se endast det bästa. Allt smått försvinner då, och det stora blir större.
Vi har mången gång stått på Brostuguberget första maj och sjungit eller lyssnat till seminaristernas hyrning av våren och glädjen. Och då vi sett solen eller lektor Castréns glada ansikte, har vi med värme strukit under omskrivningen: O, hur härligt Majson ler. Omskrivningen kan stå som motto för den persons liv och arbete, som vi ägnat dessa rader.
Direktor Fougstedt är född i Kristinestad den 22 febr. 1871. Han besökte realskolan i hemstaden och blev student från Vasa lyceum 1890. Efter studier i Helsingfors universitet avlade han teologisk dimissionsexamen 1895 och fil.kand. examen 1900. Utom religion har han studerat orientalisk litteratur, filosofi, nordisk historia, svenska och kemi. Under studietiden skötte han också vikariat. Åren 1900—1907 var han lärare i svenska och religion vid Raumo finska samlyceum, och läsåret 1907—1908 hade han anställning som lärare i religion och finska vid hemstadens samskola. År 1908 fästes direktor Fougstedt vid Nykarleby seminarium som lektor i religion och finska. Vissa tider har han också undervisat i andra ämnen, såsom pedagogik, psykologi och biblioteksvård. Sedan 1930 har han som direktor lett arbetet i seminariet.
Vår första fråga gäller några minnen från de första åren i seminariet. På sitt anspråkslösa sätt, flärdlöst och väl avvägt, talar han om kollegerna i seminariet. Flera av lärarna hade förskaffat sig ett känt namn i Svensk-Finland, och jag trädde in i denna för mig nya läroanstalt med en känsla av djup vördnad. Gustaf Hedström var direktor, och lektor Wichmann var känd som skald och svenskhetskämpe Dr Hagfors åter hade namn om sig att vara en intresserad och skicklig lärare, medan lektor Mennanders styrka låg i formen och metoderna. Lektor Wichmann svarade alltid för att diskussionen var i full gång i lärarrummet, medan Mennander sällan gjorde väsen av sig. Kantorn och verkmästaren Nesslers dråpliga humor var väl känd i lärarrummet, och under de första åren sökte jag ibland upp honom.
För mig själv var allt nytt och främmande. Så småningom fick jag målet och metoderna klara i mina ämnen. Jag valde att hellre vara grundlig än omfattande.
Några slagskuggor över arbetet? inskjuter vi. Tiden strax före och under världskriget var en tung och ofta dyster tid för oss i seminariet. Spänningen inför den länge väntade men fördröjda utnämningen av lektor Wichmann till direktor enerverade oss i arbetet. På ryskt och ryssvänligt håll såg man icke gärna, att den oförskräckte svenskhets- och fosterlandsvännen Wichmann bleve seminariets chef. Snart blev undervisning i ryska obligatorisk. Det föll på lektor Koskimies lott att meddela denna synnerligen impopulära undervisning. För att alls kunna gå i land med den fick han själv lov att taga lektioner i språket för en rysk officer. På tal om ryssar erinrar jag mig en episod från den ryska svabådans tid i staden strax efter marsrevolutionen 1917. I direktör Spolanders frånvaro skötte jag en dag hans åligganden i A.- B. Nordiska Föreningsbankens kontor härstädes. Spolander var också direktör i utminuteringsbolaget och hade nycklarna till alkoholnederlaget [-lagret]. Blek och upprörd kom fru Spolander in i banken och sade, att en hop disciplinslösa och fräcka soldater fordrade nycklarna till nederlaget. Icke minst genom handl. A. Kisors bestämda ingripande lyckades vi avstyra detta tilltag, som hade kunnat få de mest allvarsamma följder för ordningen och invånarna i staden.
De politiska vindar, som blåste i vårt land före världskriget, nådde även seminariet. En del elever hade påverkats av de socialistiska idéerna. Under sådana förhållanden var det ofta en grannlaga uppgift att undervisa i etiska och sociala frågor. Jag kommer ihåg, att en av socialismen starkt påverkad elev inte var nöjd med andan i min framställning av de sociala frågorna, varför han ville utöva påtryckning genom att kalla en socialdemokratisk lantdagsman att åhöra min undervisning, Åhlström, sedermera känd och uppskattad redaktör för Arbetarbladet, var dock både under seminarietiden och senare mycket tillgiven. Han kom ofta ihåg mig med om tacksamhet och minnesgodhet vittnande brev till någon bemärkelsedag. Sådan minnesgodhet har jag ofta fått röna från f. d. elevers sida. Detta jämte det ständigt goda kamratskapet inom medlärarnas krets och elevernas tillgivenhet och försynthet äro de starka och färgrika dagrar, somofta fallit på min 30-åriga verksamhet i seminariet.
Några önskemål med tanke på vårt seminariums framtid? Det är min fasta övertygelse, att en sammanslagning av våra två svenska seminarier vore ett dråpslag åt den svenska kulturen i landet.
Staden och mera påtagliga förändringar bland dess invånare under de 30 åren? Sanningen att säga hade jag allra först något svårt att sätta mig in i de nya förhållandena. Som medlem av stadsfullmäktige under ett kvarts sekel — sitter 18:e året som ordförande — har jag sedan på nära håll följt med utvecklingen i staden, och nu känner jag mig trots allt fast förankrad här.
Stadens invånare av i dag känner jag naturligtvis väl, men jag kan icke hjälpa, att jag med en viss saknad tänker på flera släkter och familjer från mina första år i staden, släkter vars medlemmar antingen dött eller lämnat orten. Jag minnes familjerna Grundfeldt, Lybeck, Spolander, Roos, Durchman m. fl. Nya trevliga människor ha kommit i stället, men de nämnda släkterna gav en viss prägel åt staden och dess invånare, slutar direktor Fougstedt. |
