[Huvud till Carmen, ”Organ för personalen vid P. C. Rettig & co och Ph. U. Strengberg & K:ni Ab.
     Namnet med anledning av att huvudrollsinnehavaren i operan med samma namn arbetar i en cigarettfabrik. Notera ”Rhus” i högerkant!]

 


En utflykt till Nykarleby

En helgdag i medlet av maj månad beslöt jag att resa till vår lilla grannstad för att ta en titt på den. Vädret var i den tidiga morgonstunden inte vidare lovande, men under dagens lopp klarnade det och längre fram på dagen sken solen värmande.

Efter att ha bevistat högmässan i stadens kyrka, beslöt jag att något mera ingående studera helgedomen, främst de vackra, av Lennart Segerstråle utförda glasmålningarna. Församlingens prost [Alarik Forsblom] tjänstgjorde som älskvärd ciceron och förklarade konstnärens motiv. Vidare förevisade han den nya dopfunten. Från kyrkan styrde jag kosan till de små idylliska parkerna, först till ”Lilla Fåfängan” med Flora-statyn och därifrån till Topeliusparken med skaldens byst. Vad det måtte vara vackert där, när allt grönskar och blommar!

Huvudmålet för färden var dock Zacharias Topelius' barndomshem, Kuddnäs. Jag gick från rum till rum ända upp på vinden. Det kändes skönt, när de övriga besökandena småningom troppade av, så jag i lugn och ro fick bese allt. Ute i trädgården stod det gamla lusthuset kvar. Min vänliga ciceron bad mig sitta ned och vila där, medan han förtäljde om livet på gården på ”Gamla doktorns”, d. v. s. på Zacharias Topelius' faders tid.

Jag gjorde även ett besök i Café Brostugan för att få en kopp varmt kaffe. Där är väggarna vackert bemålade med bilder från stadens historia. Det är Gunnar Clément, som är mästare till dem. Även matsalen på stadens hotell har samme konstnär prytt med liknande motiv. På återvägen från kaféet var jag i tillfälle att utifrån se det hus, där v. Döbeln [troligen inte] låg sjuk och lyssnade till »kanonerna vid Jutas”. En historisk sevärdhet även det.

Den nätta lilla staden är ett utmärkt mål för en utflykt. Ett besök ångrar man inte. Överallt i fönstren ser man granna blommor, varigenom staden framstår som en ”De vänliga fönstrens stad”, där ro och trevnad råder.

S i g n o r a

Nr 7/1947
(Inf. 2013-01-13.)

 

*     *     *

 

 

 

Vi var en skara på trettiosex pigga och glada människor, därav ungefär en tredjedel tillhörande det starka könet, alla över 60 år, som lördagen den 3 september bänkade oss i Ekman & Skogs stora och bekväma buss för att företa en utflykt till Nykarleby och Juthas.

Genast som bussen satte sig i rörelse, stämde vi upp sången ”Här är gudagott att vara …”, ett bevis på att stämningen var god från färdens början.

Första uppehållet gjordes vid Kuddnäs, Zacharias Topelius' barndomshem Här hade det varit lämpligt att stämma upp sången ”Slumrande toner”, men vi gick stilla och vördnadsfulla genom rummen i den gamla gården. Därifrån åkte vi till Nykarleby kyrka. Vi tyckte alla, uti den var sevärd med sina moln och bibelspråk målade i taket. Sedan åkte vi till Nykarleby museum, där självaste Josef Herler uppenbarade sig och blev vår ciceron. I museet fanns mycket gammalt och intressant att se och beundra. Efter museibesöket vandrade vi till den vackra Topeliusparken vid älvstranden och åkte därifrån till monumentet på Juthas slagfält. Där talade socialchefen några ord om striden vid Juthas. Vädret hade hela dagen varit osäkert. Just när vi kom fram till monumentet, föll några tunga droppar. Men skuren gick fort över.

När vi skulle återvända, visade det sig, att vägen var för smal och bussen för lång för att kunna vända. Vi fick lov att åka vidare en god bit, innan vi kunde vända tillbaka.



På trappan till Juthbacka. [Förstoring.]


Färden gick nu till slutmålet, Juthbacka trevliga semesterhem. När vi kom fram dit, fick vi vänta på middagen en liten stund, under vilken socialchefen passade på och knäppte ovanstående bild. Redan under färden hade man hört i bussen, att en del av reskamraterna led hungerns kval. Därför hade alla god aptit till middagen, och den enkla men goda maten hade god åtgång. Till en fin middag hör även kaffe strax på maten. Det fick vi även här. Allt var gott, och vi var alla glada och tacksamma.

Sedan var det bara att tacka för maten och utflykten och att bryta upp efter en trevlig samvaro.

Jag vill ännu säga en sak: jag vet inte, vem som kommit på idén med utflykten, men när inbjudan kom, värmde den mitt hjärta, och jag tyckte, att det var så roligt, att någon även hade tänkt på oss gamla, som arbetar hos firman, där man ibland får känna sig som femte hjulet under vagnen, när man inte duger till och orkar med allt som förr.

Hemfärden gick åter under sång. Man både såg och kände, att alla var nöjda med sin färd. Denna var så lagom lång att ingen hann bli trött. Vi tyckte tvärtom, att vi kom väl tidigt hem.

Det är flera, som har uppmanat mig att med några enkla rader säga allas vårt hjärtliga tack för den trevliga utflykten. S — d F — d


Nr 39/1955.
(Inf. 2013-01-14.)
 

*     *     *


Regntunga moln låg över staden på morgonen den 21 maj. Mången strengbergare gick till arbetet med besvikelse i blicken. Det var ju i dag som ”åldringarna” skulle starta på den redan länge planerade och med stora förväntningar emotsedda utfärden till grannstaden Nykarleby. Naturens makter ångrade sig dock, och då bussen startade kl. 13 sken solen från en blånande, klar himmel. Stämningen steg i bussen ju längre vi skakade framåt och då vi steg av vid Kuddnäs hördes glada, ungdomlig skratt — ja, den som for förbi kunde helt säker tro att det var en skolklass på vårutfärd.

Med andakt steg vi in i Kuddnäs, där Zacharias Topelius såg dagens ljus år 1818. I dessa rum och i denna omgivning hade vår stora skald vuxit upp. Säkert tänkte Zacharias Topelius på stämningen i vindskammaren på Kuddnäs en stilla morgonstund, då han år 1809 skrev sin vårpsalm, där det bl. a. heter:

 

”Nu lövas skogen åter grön,
nu spegla sig i klara sjön
De ljusa morgonskyar.
Vindens sus,
Bäckens brus,
Havets dyning,
Dagens gryning,
Lärkans tunga,
Alla Herrens nåd lovsjunga.”

 

Strengbergarna har ställt upp sig till fotografering på trappan vid Kuddnäs. [Förstoring.]

 

År 1831 skickades han till Helsingfors för att studera. Han kom dock varje år tillbaka till staden vid älven och till hans älskade Kuddnäs, där hans mor nu levde som änka. Här i Nykarleby fanns också föremålet för hans ungdomssvärmeri och år 1845 gifte han sig med barndomsvännen Emilie Lindqvist. Det som mest intresserade de kvinnliga besökarna var ju helt naturligt de vackra handarbetena, som doktorinnan Topelius knåpat med samt det dåtida köket, som i nutida ögon verkade svårskött och otrevligt. Det fordrades säkert styrka av familjens köksa att hantera kokkärlen, då man tänker att t. ex. stekpannan vägde 10 kg.

Från Kuddnäs vandrade ”åldringarna” till museet, Josef Herlers storartade skapelse. Tyvärr medgav inte tiden till mera ingående studier av de otaliga föremålen från Nykarleby stads glansdagar. Vi äntrade bussen igen och så fördes vi vidare genom stadens utkanter och passerade under färden bl. a. den lilla järnvägsstationen.

 


I museet i Nykarleby fanns det mycket att
se. Tyvärr hade ingen denna gång tid att fördjupa sig i detaljerna. [Förstoring. Mannen i hatt är min far soc.chef Waldemar Eriksson som arrangerade resan, berättade Carl-Johan.]

Mitt i stadens centrum ligger Hotell Döbeln [eg. Hotell Eden och Restaurang von Döbeln], som helt nyligen hade invigts. Här i den trevliga festsalen blev vi bjudna på härligt kaffe med dopp. En underbar, rogivande stämning skapades genom den vackra dämpade pianomusiken. Här höll vi på att bli alldeles trollbundna och glömde nästan bort, att vi skulle fortsätta vidare till Kristliga Folkhögskolan, som ligger mycket vackert alldeles vid älvbranten.

 


P
å restaurant Döbeln blev ”åldringarna” bjudna på kaffe. [Notera hornet på väggen! Förstoring.]

 

Folkhögskolans rektor, pastor Runar Hedberg tog emot oss och lotsade oss upp till festsalen i andra våningen. Här sjöng vi gemensamt Kolmodins alltid lika vackra sommarpsalm ”Den blomstertid nu kommer”, varefter pastor Hedberg höll en kort andakt förrän han berättade för oss om denna snart fyrtioåriga skolas tillblivelse och dess verksamhet under alla dessa år. Vi fick också taga oss en titt in i skolans matsal. Tyvärr hann vi dock inte besöka det nya flickinternatet, som av pojkarna döpts till ”hönshuset”.

 


”Glada vi till skolan g
å”. Kristliga Folkhögskolan är i turen att ta emot strengbergarna. [Förstoring. Notera vällingklockan i högerkant!]

 

Från folkhögskolan gick färden vidare till Döbelns monument vid Juthas. Till gångna tider gick helt säkert tanken, då man läste inskriptionen i stenen:

”O Fosterland, vem spanar dina öden? Förborgat är om lyckan eller nöden en gång skall röjas i din framtids drag, men hur du jublar då, men hur du klagar, skall ständigt dock bland dina skönaste dagar du minnas denna, minnas Döbelns dag.”

 


Deltagarna i utf
ärden samlade vid Döbelns monument i Juthas. [Förstoring.]

 

I god och kamratlig anda fortsattes resan och efter några spännande backningar lyckades chauffören manövrera den stora bussen genom den trånga porten in till Juthbacka semesterhem. Här möttes vi på trappan av hemmets unga värdinna, fru Dahlskog. I matsalen serverades en härlig middag, som helt säkert smakade bra i allas mun, ty för de flesta var det första gången den dagen de fick en matbit, gästernas tack framfördes av montör Henry Kronkvist, som i sitt tal bad socialchefen framföra allas tack till firmaledningen. Under pausen mellan maten och kaffet sjöng ”gamlingarna” med ungdomliga röster flere trevliga sånger och alla tycktes njuta av tillvaron på Juthbacka.

 


I soffgruppen i salongen på Juthbacka semesterhem sitter Henry Kronkvist, Verner Wiik, Per Österberg och Evert Fredriksson i glatt samspråk med mr. S. New-Hill från New York (i soffan till vänster).

 

Klockan hade nu närmat sig sju och det var dags för oss att tänka på hemresan. Under färden utlottades en burk kaffe, som vanns av Evelina Pettersson och en förpackning Fazers käxblandning som tillföll Henry Kronkvist.

Glada och nöjda med resan steg resenärerna av bussen vid Strengbergs. En på många sätt givande resa var till ända.

M ä ä r



Nnr 58/1960.
(Inf. 2013-01-22.)

 


Carl-Johan Eriksson tillhandahöll


Läs mer:
Fler artiklar ur tidningar och tidskrifter.
(Inf. 2013-01-06, rev. 2013-12-30 .)

Eriksson