Värdefulla kulturlandskap i Lappo ådal (Nykarleby älvdal)

Lappo ådal (Nykarleby älvdal)

Lappo ådals källflöden uppstod för ca 8 000 år sedan vid uppkomsten av Näsijärvi som utmynnar längs Lappo å i Bottniska viken. Såsom de flesta älvarna i Österbotten rinner även Lappo å i en krosszon, som formats av kontinentalis och smältvatten. Lappo ås avrinningsområde bildar en lång ådal i sydost-nordvästlig riktning med omfattande och slingrande grenar. Vid deltat smalnar åfåran betydligt.

Avrinningsområdet omfattar flera bifloder och sjöar. Andelen sjöar inom området är 2,4 %. De största bifloderna är Nurmonjoki, Töysänjoki och Kätkänjoki vattendragsområden vid älvens övre lopp och Kauhavanjokis vattendragsområde vid älvens mittersta del. Av insjöarna kan nämnas Kuortaneenjärvi, Kuorasjärvi, Alavudenjärvi, Kätkänjärvi och Kauhajärvi samt Hirvijärvi konstgjorda sjö.

Ådalens landskapszoner är räknat från övre loppet Suomenselkäs övergångszon, flacklandszon och kustzon.

Av kommunerna inom området är Töysä och Alavo helt belägna inom Suomenselkäs övergångszon och Kuortane delvis också inom flacklandszonen. Övriga kommuner inom flacklandszonen är Nurmo, Lappo, Kauhava, Ylihärmä, Alahärmä och en del av Nykarleby, som dock huvudsakligen är belägen inom kustzonen.

Vattendelarområden, som avgränsar dalen, är i allmänhet försumpade och karga. Den östra åsen, som avskiljer området från Ähtärinjärvis vattendrag, är den mest splittrade. Den består av åsar i nordväst-sydostlig riktning. De högsta punkterna sträcker sig till +215 m, även om medelhöjden under stiger +180 m.

En nordostlig ås avskiljer Lappo ådal från Esse ås och Purmo ås vattendrag och dess medelhöjd sjunker mot kusten från +130 m till +20 m och terrängen blir samtidigt mer stenbunden. På samma sätt förhåller det sig med vattendelaråsen i sydost. Den egentliga åszonen är smalare. Längs övre loppet består berggrunden i allmänhet av granodiorit, kvartsdiorit eller granit och vid nedre loppet huvudsakligen av s.k. Vasa granit.

Den mittersta delen (= den största koncentrationen) bildas av Kauhava, Lappo och Kuortane, som finns inom den s.k. Österbottniska skifferstenszonen med glimmergnejs och migmatit som huvudmineraler.

Jordmånen består i allmänhet av morän vid utkanterna av tillrinningsområdet medan den egentliga ådalen består av lera, silt och sand. Inom Lappo ås vattendragsområde finns också åsavsnitt och en drumlinzon. Ett åsavsnitt kommer från Virdois och följer åstranden förbi Alavudenjärvi och Kuortaneenjärvi ända till Bennäs. Ett annat längre åsavsnitt finns mellan Kauhava, Alahärmä och Jakobstad.

Drumlinzonen börjar som ett smalt bälte mellan Alavo och Kuorasjärvi via Kuortane mot Karleby, där det åter bildar ett brett fält. Lappo ådal hör nästan helt till Österbotten-Kajanaland granskogszon och endast ett smalt bälte längs kusten hör till Södra Finlands växtlighetszon. Den dominerande skogstypen är lingondominerad tallskog.

Det finns rikligt med myrar inom Österbottens-Kajanalands växtlighetszon. Södra Österbottens zon och vissa sydliga naturdrag sträcker sig långt norrut på grund av havets gynnsamma inverkan. Ett sådant drag är t.ex. förekomsten av lundartad skog.

Myrarnas andel inom Lappo ås vattendragsområde uppgår på sina ställen till 40–50 % av markarealen medan den inom flacklandszonen och på kusten underskrider 30 %. Vid kusten och inom flacklandszonen är myrtypen Kust-Finlands öppna högmossar och i andra delar Österbottens aapamyr.

Regionens bästa odlingsmarker är i allmänhet belägna vid stränderna. På slätterna inom flacklandszonen (se landskapszoner) finns bördiga lerfält.

I Lappo ådal har funnits bebyggelse redan under den förhistoriska tiden. Man har hittat rikligt med boplatser från stenåldern längs åstranden. Den äldsta stenåldersbebyggelsen, den förkeramiska bebyggelsen, som tillhör Suomusjärvi-kulturen, har funnits i Alavo och Kuortane. Den kamkeramiska bebyggelsen återigen fanns i Lappo-Kauhava trakten såsom också den något yngre yxhammar- eller snörkeramiska bebyggelsen. Den snörkeramiska kulturen kände redan elementärt till jordbruket och kreaturhushållningen.

Fynd som gjorts vid älvens nedre lopp, i Alahärmä- och Jeppotrakten, härstammar från järnåldern, då bebyggelsen var mera fast och då man förutom jordbruk och kreatursskötsel även idkade fångst och handel med päls.

Efter att den förhistoriska bebyggelsen försvunnit användes ådalens övre och mellersta lopp länge som fångstområden av tavastländare och satakundabor. Fångsttiden föregick den nuvarande bebyggelsens begynnelse och enligt vissa uppgifter kan bebyggelsen i Lappo härstamma från 1300-talet även om säkra uppgifter finns dokumenterade först från 1500-talet[?]. Redan under tidig medelålder fanns det dock bebyggelse vid älvmynningen. Dit flyttade stora mängder svenska invandrare liksom också till andra platser längs den österbottniska kusten.

Under 1500-talet ökade bebyggelsen och fram till slutet av århundradet hade bebyggelsen spritt sig till hela Lappo ås område.

Till Lappo ås problem hör ofta återkommande och omfattande översvämningar, som ytterligare förvärrats i och med att myrarna dikats. Trots bekämpningsåtgärder mot översvämningar fortsätter situationen att vara kritisk varje år.

Ett annat problem för vattendragen är eutrofiering, som lätt förekommer i grunda älvar med svag vattenföring. På sina ställen förekommer det också att älvbrinken blir anfrätt och rasar.

[Huruvida detta är odlingar vid Lappo å, ”Storkyro åker” vid Kyrö älv eller något annat vet jag inte, men det är i alla fall en österbottnisk å. Förstoring.

Vykort utgivet av MV, inköpt på vykortsmässa i Sundbyberg den 21 november 1998.]

— — —

Nykarleby

Nykarleby är nästan helt belägen inom kustzonen, endast de östra delarna finns inom flacklandszonen.

Alla kulturlandskapsområden är belägna inom kustzonen.  

Kulturlandskapet vid Nykarleby älv (Lappo ås nedre lopp)
Kulturlandskapet vid Nykarleby älv (Lappo ås nedre lopp) är ett ca 20 km långt, smalt älvdalsområde i nordvästlig-sydostlig riktning. Området är helt odlat. Landskapsområdet börjar från Överjeppo vid Jungarå och upphör utanför stadskärnan vid Drakabacka.

Kulturlandskapshelheten avgränsas vid dalens sydvästra sida av en gammal landsväg och på den nordöstra sidan delvis av skogszonen vid åsryggen samt av järnvägen eller landsvägen. Området är delvis planerat eftersom Jeppo har delgeneralplan och byggnadsplan.

Landskapet kring älven har frigjort sig från havet så sent att inom området endast gjorts ett fåtal förhistoriska fynd och de fynd som gjorts dateras till brons- eller järnåldern. Den nuvarande bebyggelsen torde ha fått sin början redan på medeltiden då svenskarna befolkade den österbottniska kusten.

De tidigaste skriftliga uppgifterna finns i Erik Pommers [Erik av Pommerns] skattebok och består av uppgifter om 120 skattepliktiga gårdar från år 1413 i Jakobstads storkommun [läs Pedersöre storsocken], som på den tiden även omfattade Nykarleby och Jeppo.

Uppgiften måste vara ganska ungefärlig, eftersom antalet gårdar i slutet av 1540-talet redan var 840. Från år 1548 finns ett omnämnande om 36 bönder i Lepua by [första gången jag sett den stavningsvarianten], som motsvarar nuvarande Nykarleby, Jeppo och Munsala områden.

År 1540 nämns i Jeppo namn som är bevis på en urgammal svenskbebyggelse och som man finner där än i dag, såsom Jungar, Romar och Kaup.

År 1712 fanns här flera namn som förekommer även i dag, såsom Juth, Högbacka, Drakabacka, Mickelsbacka, Yrjäs, Harald, Broo, Bäck osv. I älvdalarna har man redan tidigt röjt odlingsmark och enligt 1557 års skattebok fanns i Överjeppo och Ytterjeppo 30 bönder och ca 57 ha odlad åker.

Åkerarealerna var stora om man dessutom tar i beaktande att jordbruket då redan länge hade skötts av kvinnorna medan männen ägnade sig åt fiske och säljakt. Nu är hela älvdalen odlad och bebyggelsen vid älven har placerat sig i bandform antingen vid skogsbrynet eller längs älvstranden. Vid älvens nordöstra sida finns bebyggelsen huvudsakligen på älvbrinken och på den sydvästra sidan vid skogsbrynet.

Bebyggelsestrukturen i älvdalen är väl bevarad, nya gårdar har i allmänhet placerats på gamla byggnadsplatser. Byggnadsbeståndet är av varierande ålder men mycket av det gamla byggnadsbeståndet finns kvar längs älvdalen.

Grupper som är värda att nämnas är Keppo, Lavast, Finskas, Stenbacka, Höivis-Back, Grägfolksbacka, Haralds gårdsgrupp och Drakabacka. Dessutom finns inom landskapsområdet Lassila hängbro från 1930-talet och Jutas slagfält, som är känt från historien.  

Höivis-Back
Området vid Höivis-Back är beläget på en moränbackssluttning vid stranden av älven ca 9 km från stadskärnan. Gårdarna bildar täta grupper längs ena sidan av lands- och byvägen som korsar varandra. Odlingarna är belägna vid älvstranden.

Grägfolksbacka
En tät klunga på ca 10 gårdar ligger vid en liten kulle i Bro gamla by.
[Heter Gräggfolksbacken på Kartplatsen.]

Haralds gårdar
En grupp i halvcirkel består av fem hus med uthusen i mitten. Gårdarna är brädreveterade bondgårdar på en och en halv våning, byggda av stock sannolikt på 1800-talet. Gruppen är belägen invid landsvägen som leder längs älvstranden och odlingarna öppnar sig mot söder. I områdets omedelbara närhet vid älvstranden finns en gammal röd kvarn.

En del av kulturlandskapet vid Nykarleby älv (Lappo ås nedre lopp), den andra delen av kartan på vidstående sida

Drakabacka
Drakabacka är en gammal byformation alldeles utanför staden vid stranden av Lappo å. Den omfattar en klunga på ca 5 gårdar, som stöder sig på en för området typisk moränbacke.

Kulturlandskapsområdet i centrum

Kulturlandskapsområdet i centrum börjar nedanför Joupersforsen. Det omfattar stadens båda stränder med närliggande kvarter och skolområdet och fortsätter längs älvstranden ända till gamla hamnen. För området har gjorts en stadsplan, i vilken en del av områdets byggnadsbestånd har skyddats.

På stadens västra strand finns en väl bevarad 1800-tals trästadsmiljö, som består av en rad gårdar byggda tätt invid varandra vid Seminariegatan. Området börjar egentligen redan från Brostugan och slutar vid seminarieområdet.

Vy över Nykarleby centrum

De gamla seminariebyggnaderna vid älvstranden är från år 1873. [Byggda under en följd av år.] Byggnaderna är belägna parallellt med älvstranden vid en brant sluttning och stadens egentliga centrum finns på andra sidan älven. Direkt bakom Seminariegatan finns ett bostadsområde som byggts i slutet av 1800-talet och i skolområdets västra del finns en skogspark med gamla stengärdesgårdar.

Efter skolområdet fortsätter älvstranden som ett odlat landsbygdsområde där det även finns pälsfarmer. Den östra stadsstranden börjar i en 1700-talsmiljö, skapad av Nygårds gård och vattenkvarnen i dess närhet samt S:ta Birgittakyrkan och [platsen för] den forna trivialskolan. Med undantag för kvarnen som är av sten, har byggnaderna trästomme.

Norr om kyrkan finns en 1800-tals trähusmiljö, bestående av borgarhuskvarter, som representerar en kringbyggd kvartersstil. I området efter borgarkvarteren fortsätter stranden som park för att därefter bli småhusområde.

Det följande enhetliga trähusområdet är Frill. Här finns också Herlers museum, vars äldsta del har byggts på 1600-talet. De övriga gårdarna i Frillområdet härstammar huvudsakligen från 1800-talet. I de inre delarna av området är byggnaderna små stugor. Också Frill ligger på en sluttning.

Efter Frill förändras områdets karaktär och bebyggelsen minskar. Innan man kommer till hamnen finns här dock Z. Topelius' födelsehem Kuddnäs, som är ett vitrappat stockhus i gustaviansk stil från slutet av 1700-talet. Till Kuddnäs hör också rödvita uthus och en björkallé.

Kulturlandskapsområdet i centrum

Områdesavgränsningen slutar i Gamla Hamnen och före den finns Gamla begravningsplanen och Nålören fiskehamn [vad jag vet har det aldrig varit fiskehamn] med sina strandstugor [båthus].

Hamnfunktionerna flyttades från Gamla hamn till den nuvarande hamnen vid Andra sjön på 1860-talet. Nålören [Nybron] var dock Nykarlebys första hamn, därifrån hamnfunktionerna officiellt flyttades till den nuvarande Gamla Hamn efter Stora Ofreden år 1721.

Älven som rinner genom Nykarleby är stadens mest centrala landskapselement och staden har byggts på sluttningarna på vardera sidan av älven.

Bandbebyggelsen i Soklot

Soklot är ett jordbruksområde norr om staden och dess kärndel utgörs av en 3 km lång bygata. Byn har byggts upp längs Soklotdiket, med åkrar på vardera sidan om bandbebyggelsen. Byns struktur har i sin helhet bevarats och bebyggelse är på sina ställen täta och bildar bygata. I någon mån splittras helhetsbilden av det stora antalet pälsfarmer på åkrarna. Byggnadsbeståndet består huvudsakligen av lantgårdar med uthus, av vilka de äldsta är från 1800-talet även om bland dem också finns några helt nya gårdar. Bandbebyggelsen i Soklot utgör i sin helhet en miljö som är värd att bevara.

Vy från Soklot bygata

[Vy från Soklot bygata. Förstoring.
Foto: Karl Gustav Hedberg 1936, Svenska Litteratursällskapet.]

[Vy från Soklot bygata. Förstoring.
Foto: Karl Gustav Hedberg 1936, Svenska Litteratursällskapet.]

Grisselörens fiskehamn och stugbebyggelse

Grisselören är belägen 3 km nordväst om Soklot på en udde som skjuter ut i Bottenviken. Udden är karg och klippig och på dess sydvästra sida har hamnen fått en skyddad plats. I hamnen finns ett tiotal strandskjul och högre upp på berget finns små stugor som huvudsakligen används som sommarbostäder.

Vy från Grisselörsskatan

Grisselörens fiskehamn och stugbebyggelse

[Grisselörens fiskehamn och stugbebyggelse. Förstoring.
Foto: Karl Gustav Hedberg 1936, Svenska Litteratursällskapet.]

[Vy från Grisselörsskatan. Förstoring.
Foto: Karl Gustav Hedberg 1936, Svenska Litteratursällskapet.]