’Skalderapsodi’            
            från Nykarleby


P
å redaktionsbordet ligger en hög med böcker — och en liten skrift av Johan Ludvig Birck som bär rubriken Nykarleby i sina skalders minnen. De flesta av böckerna innehåller dikter, men i högen finns en och annan prosabok. Men de har alla någonting gemensamt: de är skrivna av författare med anknytning till Nykarleby eller nykarlebynejden.
     Det är svårt at avgöra i vilken mån Nykarleby varit inspirationskälla, men det är troligt att staden och älven betytt mer än vad man i första hand skulle tro — dikterna om Nykarleby är trots allt relativt få.


’Dansen gick på bron och ljus var natten
forsens skum flöt bort på älvens vatten’



Älven är inspirationskällan nummer ett — den har de flesta av stadens skalder besjungit.
ϧ Älven är inspirationskällan nummer ett — den har de flesta av stadens skalder besjungit. [Balsampoppeln skadades i samband med ett åskväder sommaren 1957. Notera lampan av den gamla modellen! Framför länsman Ohls gård till vänster skymtar snötippen.]


     Från Zacharias Topelius till Gösta Ågren är steget långt — både i tid och uttryckssätt. Och mellan de båda ”ytterligheterna” finns hela skalan av författare som är varandra mycket olika.
     Här finns Joel Rundts stillsamma diktning och här finns Ernst V. Knapes burleska men samtidigt vemodsfulla Ant han dansa med mej — en dikt som i tiden var något av ett paradnummer för skådespelaren Josef Herler.
     Först några rader ur den sistnämnda dikten, vars motiv är hämtad från bron och älven:     

”Dansen gick på bron och ljus var natten,
forsens skum flöt bort på älvens vatten.
Åren gingo i långdans, minnen gingo i ringdans,
Sommaren sjöng i blodet, varm var natten,
stjärnor tändes över älvens vatten.”
[Hela Ant han dansa.]


Men Knape, som var läkare bodde i Nykarleby ett tiotal år i seklets början skrev också annat. J. L. Birck pekar särskilt på följande stämningsfulla rader:

”Älven sorlar och brusar, — livet drager förbi.
Staden är tyst och stilla, sjunken i drömmeri.
Gamla minnen av bättre dagar komma igen;
gamla minnen av diktarn, barnasagornas vän.
Helgmålsklockorna ringa. Kvällen är ljus och lång,
parker och esplanader fyllda av fågelsång.
Sjunkande kvällsol gjuter rött över kyrkans torn.”

[Hela Nykarleby.]

     Ytterligare ett citat av Knape som väl kände folket i nejden — han berättar om ett besök hos en sjuk, ”Änkan Smeds”:

Nu hade hon slitit i tio år, med kutig rygg och med ögon röda, ensam var hon att gården stöda. Jag öppnade dörren och hälsade glatt: 'God afton, mor!' Hon vände sig knappt där hon satt vid fönstret.
     Då nämnde jag barnen. Hon knäppte med näverdosans lock ett tag mot dess buktiga sida och snöt sig i kjolen, och svarade lugnt. Men jag hörde nog hjärtat kvida. I himlen, där uppe hos Herren bo tre. De hava det gott, och dem får jag se. Men tre bo långt i Montana, och det är det tyngsta, han ligger i lungsot den yngsta”.

[Hela Änkan Smeds.]

Också munsalabon Evert Huldén (kanske även hans diktande son Lars) sökte sig till Nykarleby. I dikten Den sista bankväxeln skriver han bl.a. så här:

”Jag kramar i handen den sista växeln.
Vid bron, där vattnet glider förbi.
Plockar jag den i bitar,
små som knappnålshuvun
och låter bitarna en efter en falla i vattnet”.


Mikael Lybeck och hans bror Paul Werner Lybeck skrev bägge om Nykarleby — den sistnämnde noveller, bland dem ”Den siste majgreven”. J. L. Birck omnämner att under senare delen av 1800-talet samlades det s.k. torsdagssällskapet i det lybeckska hemmet till litterära och historiska aftnar. Själv vistades Mikael Lybeck som vuxen sällan i Nykarleby, men hans dikt "Småstadsvy” fångar väl in den dåtida staden:

”Häggar, rönnar och syren
mellan gårdarna i staden.
Korna mitt i esplanaden,
människorna en och en.

Över bron på tröga hjul
kör en fora — drängen söker
sova där han går och röker.
Solen steker, het och gul.

Några ungar i en brant
gräva skrikande i mullen,
andra passa på vid tullen,
öppna grinden, få en slant.

Klockarn undan värmen flytt
till sin humlesal och blundar
vaknar, svär i alla hundar,
och så somnar han på nytt”.

— — —

[Hela Småstadsvy.]


     Men Mikael Lybeck säger också såhär:

”Färgernas spel från väster tillöster
glidit i båge och råkat i brand.
Flickornas skratt och pojkarnas röster
tystna alltmer men höras ibland.

Luften blir kylig, timmarna långa,
klockan i tornet tvekande slår.
Forsen sjunger sin sång som i många
hundrade gångna år”.

[Hela Midsommarvaka.]


  Sagoberättaren Topelius blickar från sin plats i parken ut över staden och älven.
ϧ Sagoberättaren Topelius blickar från sin plats i parken ut över staden och älven.

Den mest kända av nykarlebyskalderna, Zachris Topelius, är kanske den som minst uppmärksammat Nykarleby. Det var älven och asparna han besjöng — och senare som en gammal man (för att tala med Birck) som ett topelianskt slutackord i livets aftontimma:

”I fjärran ser jag vindskammarfönstret glimmar, i fjärran ser jag barndomshemmet än i tårars glans som en begråten vän, stå solbelyst i årens aftondimma”.

[Hela En vindskammare.]

     Dock, det finns också andra dikter med anknytning till Nykarleby. Då seminariet invigdes skrev skalden bl.a. såhär:

”Välsignad är den dag som vikt ett verk så stort och ärorikt som ljus för folkets hyddor välsignad är den gröna strand som korats ut av Herrens hand till fönster för sitt fosterland.

Till fönster mot Guds vida värld där solen lyser bondens härd och speglar glatt hans stuga där ljuset skyr Guds klara dag där ordning, trevnad och behag med milda seder bo i lag”.

[Hela Nykarleby seminarium för folkskolans lärare.]

     Det poetiska kommer fram i följande rader av Topelius:

”Hur mycket av den sol, som lyser världen, kan stundom stråla i en enda punkt, när morgonskimret i vårt liv är ungt och intet åskmoln än förmörkar färden. Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder, en björk, en rosenhäck, ett smultronland, en buktig flod, en fors, en bro, en strand, och kyrkans torn mot morgonskyn som glöder”.

[Hela En vindskammare.]


Omgiven av höga träd ligger skaldens Kuddnäs.
ϧ Omgiven av höga träd ligger skaldens Kuddnäs.


En annan nykarlebydiktare, Joel Rundt, skrev om seminariet — i hans kantat till sextioårsjubileet heter det bl.a.:

”Er, ungdomens höga salar, dig stad
i din nordiska vår,
en minnenas hälsning vi bringa
från mandomens värvfyllda år”.

[Hela kantaten.]

     Många av Rundts dikter hör ihop med Nykarleby, där älven spelar en stor roll. Ett citat:

”En stad, en älv, en bro, en gammal kvarn, det var den syn vi sågo såsom barn. Det var idyllens ort och sångens stad med sina låga hus, sin esplanad. Vi minnas den i soligt sommarljus och höra ännu tvenne forsars brus och se bland höga träd på älvens strand det hem, som skänkte sången åt vårt land, där diktarn sina första drömmar närt och där han sång av sina aspar lärt”.

[Hela En stad, en älv.]

     Vi märker ödmjukheten — en ödmjukhet som är Rundts egen.
     Ragnar Eklund skrev i dikten ”Den gamla gården”:

”Ack trampgräs och groblad på mormors gård,
svala, mjuka mattor, välkomnande vänner,
en vals som ljuvare än er erbjuder ingen
såra fötter höljda av vägens damm.
Här sticker intet gruskorn
och ingen torka plågar.

Som mjukt rundade armar
sträcka sig stigar
från förstugans dörr till visthus och stall.
Frisk som ett bad är deras trampade mull
under brännande fotblad,
och dock ligger solen på”.

[Hela Den gamla gården.]

     Gösta Ågren är väl den som inmutat de mest skiftande områden för sin diktning, men också han återvänder någongång till sin barndoms bygd. Då kan det heta t.ex. såhär:

”Från Rivas till Sorvist
går genom skogen vindlande stigar
och ingen känner dem. Men jag har i min ägo kartan,
den lidelsefulla förnimmelsen
av denna djupa bygd, dess ådernät
av hemliga vägar, dess namn
eller ord: Socklot, Oravais,
Kaitsor, Vexala — vilka äger
stenens ålder, åkerjordens kraft:
Veikars, Sejplax, Vinlax”.

     Även Leo Ågren borde nämnas och Viktor Sund, som enligt Birck räknade andligt släktskap med Nykarleby. I en dikt 1946 hyllade Sund staden, där det bl.a. heter:

”Så anspråkslös är din hållning och ringa du synes dig själv, finns det något av skygg förtrollning hos dig och din värld och din älv”.

     Som avslutning ett direkt citat av J. L. Birck:

”En skald av yngre årgång, Sebastian Lybeck, också han med härstamning från Nykarleby, formade i samband med Juthbackajubileet sommaren 1961 en djupsinning strof, som må bli slutvinjett på denna minnenas defilad:"

”Älven glittrar och gräver sin fåra,
tiden svinner och plöjer sin jord,
ödet ror med en silveråra,
skalden leker med bräckliga ord”.

[Hela Nykarleby.]



ϧ I museet samlade Josef Herler det gamla Nykarleby och samlingarna innehåller mycket med anknytning till de författare som har sina rötter i staden. I bakgrunden en spegel från författarna Lybecks hem.


Jakobstads Tidning den 5 april 1970.
Ur Margareta Storås samlingar.


Nykarleby i sina skalders minnen av J. L. Birck.
Fler artiklar och notiser ur JT.
(Inf. 2007-06-11, rev. 2014-01-17.)