SFV:s kalender 1914

Musikfesten i Nykarleby 1914 den 26—28 juni. av K. J. H.

Professor I. A. Heikels festföredrag

Österbotten – Prolog vid sång- och musikfesten i Nykarleby d. 28 juni 1914 av Hjalmar Procopé

 

 


K. J. H.:

Musikfesten i Nykarleby
1914 den 2628 juni.

Svenska folkskolans vänners musikkommitté hade föreslagit att en musikfest borde hållas i Nykarleby sommaren 1913, men frågan blev så sent väckt, att man på orten inte ansåg sig hinna med förberedelserna. Dessa vidtog emellertid på hösten samma år för en fest under sommaren 1914.

De betänksamma ansåg företaget vara vågat både av ekonomiska skäl och andra: orten var för liten att härbärgera så många människor, av vilka de flesta kom utan att anmäla sig. Men optimisterna utgjorde flertalet och en styrelse tillsattes. Till denna hörde bankdirektör K. F. Spolander, ordf., fröken M. Castrén, viceordf., dr G. Ahlström, direktor G. Hedström, fru Elin Jernström och apotekar G. Roos. Under den här styrelsen arbetade särskilda sektioner, som tog befattning med musikprogrammet, paviljongens byggande, inkvarteringen, kosthållningen, dekoreringen, kansliarbeten m.m. — Snart hade man utverkat av staden ett belopp av 2.500 mark, enskilda garanterade ett belopp av 1.500 mark och Svenska folkskolans vänner hade utlovat ett belopp av 800 mark. — Till dirigenter hade man lyckats få överste A. Stenius och kapellmästaren A. Apostol samt lektor I. E. Koskimies och fröken M. Castrén. Skalden J. Tegengren och professor I. A. Heikel hade lovat medverka som talare, och skalden Hjalmar Procopé åtog sig att författa prologen. Arkitekten Torkel Nordman var villig att göra upp ritning till paviljongen.

Man gick sålunda mot festen med de bästa förhoppningar. Men då inträffade en tilldragelse, som hotade att göra allt om intet. – Nykarleby banks fall. Till en början tyckte man att den här tilldragelsen inget hade att göra med sångfesten, men då skandalen efter ingående undersökningar visade sig vara oväntat stor och liksom kastade sin skugga på det lilla samhället, kände sig de äldre besvärade av att bereda sig till fest under den betryckta stämning som hade uppstått. Ett möte sammankallades för att ta frågan under förnyad prövning. På mötet bildade de unga flertalet, och de var inte alls betryckta utan tvärtom i högsta grad intresserade.

Och så blev det musikfest.

Efteråt hade man inget skäl att ångra det här beslutet. Förberedelserna gick med fart, och då våren kom, reste sig i stadens park musikpaviljongen, där hammarslagen ackompanjerades av bofinkarnas sång och lärkornas kvitter. Redan före midsommaren kom högsommarvärme med ända till 27 grader i skuggan, stadens björkar klädde sig i den fagraste bladskrud, som gjorde alla dekorationer överflödiga, rönnarna blommade och syrenerna slog ut till festdagarna.



[”SÅNGPAVILJONGEN I NYKARLEBY.”
Vykort. Förstoring. Baksida.]


Musikfesten i Nykarleby hade omfattats med livligt intresse i bygderna norrom Vasa, så att de anmälda sångkörernas medlemmar steg till ett antal av 576 personer, vartill kom ett 50-tal medlemmar av anmälda orkestrar. Från södra Österbotten hade bara Pörtom sångförening anmält sig.

Den 25 juni kom en del av dessa anmälda, följande förmiddag kom andra. Aldrig har Nykarleby sett en sådan ungdomsskara. Utom de medverkande kom naturligtvis andra i hundratal, så att gator, torg och esplanader fylldes med myllrande glada ungdomar i färgrika folkdräkter. Man kan ha olika meningar om de här dräkternas skönhet i enskilda fall, men deras massverkan är förträfflig, och de utplånar på ett lyckligt sätt skillnaden mellan stadsbor och landsbor, mellan olika stånd och villkor.

Bland de talrika gästerna saknades en, överste A. Stenius, som av sjukdom var hindrad att infinna sig. Underrättelsen härom berörde många smärtsamt. Men det visade sig att kapellmästar Apostol fyllde tomrummet på ett utmärkt sätt.

Då sångarskaran, efter att “Vår Gud är oss en väldig borg” hade spelats på torget, hade tågat till festplatsen i parken, öppnades festen med ett anslående tal av styrelsens ordförande, som hälsade allmänheten välkommen till den här fosterländska festen i Topelii hembygd. Vi svenska österbottningar hör ihop, sade talaren, vare sig vi arbetar vid plogen, maskinen eller boken. Vi hör ihop på grund av stamfrändskapen, genom våra seder och bruk, utbildade under sekelgammalt samhällsliv, genom vårt svenska modersmål, genom vår kärlek till den flacka kust där våra fäder har brutit mark och där vi själva arbetar i vårt anletes svett; vi hör ihop av förhållandenas makt, så sant vi vill bevara livs- och samhällsvärden av högsta rang. Då vi sålunda har gemensamt det som större är, må vi inte låta splittra oss av det mindre utan hand i hand göra vår frammarsch, till vilka grupper av det svenska folkpartiet vi än hör – till det helas skydd och förkovran. Och må vi framför allt inte förlora tron på vår framtid.

Denna talarens sista maning besvarades strax därpå av den stora kören med “Modersmålets sång” och “Vårt land” med en friskhet och överväldigande styrka, som sannerligen inte vittnade om brist på framtidstro.

Paviljongen visade sig vara tillräckligt stor och lika utmärkt i akustiskt hänseende som den i sina proportioner var enkel och tilltalande.

Som solister vid musikfesten medverkade tre fröknar Ilmoni, hrr B. Persfelt, Stenberg och Edvin Bäckman. De gav på kvällen av den första dagen en konsert under det livligaste bifall i seminariets festsal, som var till trängsel besökt.

Följande dag gavs efter föregångna repetitioner två kyrkokonserter, nämligen kl. 14 och 17 enligt följande program: Trio av Mozart (fröknarna Ilmoni), körsats ur oratoriet Elias av Mendelssohn (samtliga körer), Aria (hr Bäckman), Tersett ur oratoriet Elias (fröknarna Ilmoni), Finlands namn av A. Von Kothen (körerna).

Båda de här konserterna fyllde kyrkan till sista plats. Fröknarna Ilmonis vackra sång gjorde sig ännu bättre gällande i kyrkan än i seminariets festsal, och hr Bäckmans mäktiga stämma fyllde kyrkans valv med betagande välljud.

Till den här andra dagens program hörde även en folkfest vid Jutas kl. 8 på kvällen. Det historiska namnet lockade hela publiken till den inemot fem kilometer från staden belägna festplatsen, där ett lika brokigt som glatt liv utvecklades, i synnerhet på dansbanan.

Söndagen den 28 juni grydde med blåst och drivande skyar och fallande barometer, men solen sken dock mellan små regnskurar, och människomassorna ökades med talrika landsbor och gäster från grannstäderna, därifrån extra tåg och automobiler avgick på morgonen.

Styrelsen kände sig orolig. Men det såg ut att klarna. Det gavs kl. 13 en extra kyrkokonsert, som fyllde inte endast sittplatserna utan jämväl gångarna; 600 personer åt i ro festmiddagen i seminariets stora sal, och biljetterna hade strykande åtgång till sångfestens clou, den stora konserten i parken kl. 16. Programmet lydde:

  1. Den blomstertid nu kommer (S. Kolmodin).
  2. Till sången, F. Pacius.
  3. Prolog av Hj. Procopé.
  4. Marsch, G. Wennerberg.
  5. Tal av J. Tegengren.
  6. Till fosterlandet, J. Sibelius.
  7. Mitt hjärtas sång, J. Sibelius.
  8. Vallflickans söndag, J. Hannikainen. 9. Stråkorkester.
10. Slumrande toner, arr. O. Andersson.
11. Österbottnisk folkvisa, arr. J. A. Lybäck.
12. Väntan, M. Wegelius.
13. Juninatt, A. von Kothen.
14. Hornorkester.

Då sångarna med sina fanor i spetsen och under musikens toner tågade in på festplatsen, var de inemot 2.000 sittplatserna till allra största delen upptagna medan en stor mängd åhörare hade löst sig biljetter till ståplatser. Snart höjde kapellmästar Apostol sin taktpinne, och mäktigt brusade genom parken “Den blomstertid nu kommer” och Pacius “Till sången”. Skalden Procopés prolog “Österbotten”, med bärande stämma uppläst av direktor Z. Schalin, visade sig vara en dikt av bestående värde. — Här omkastades några nummer i programmet. Då lektor I. E. Koskimies’ orkester spelade, mörknade himlen, och inom kort spändes paraplyerna. Snart föll regnet stritt. Festkonserten måste avbrytas och fortsättas i kyrkan, dit man begav sig i språngmarsch under hällande regn. Där talade skalden Tegengren vackert och formfulländat om fädernas arv, manande oss att bevara deras mannadygder och att kuva våra karaktärslyten: avundsjuka, misstänksamhet, egenkärlek, vinningslystnad och snikenhet; stoltheten, självmedvetandet borde inte få övergå till egensinne, själviskhet och självförgudning. Talaren berörde vidare den kraftiga väckelse svenskheten genomgår, sedan nationalitetskänslan har trängt ner till städernas arbetare, till bygdernas hyddor och fiskarnas kojor. Vi kunde därför tro på framtiden för oss själva och för fäderneslandet. Men ödet har lett vårt folk på törnestigen, vi får inte hänge oss åt sorglös njutning och vällevnad, vi måste lämna den lätta glädje, den ytliga ton och de dyrbara vanor som har vunnit insteg i allt vidare kretsar ...

Talarens av en varm känsla burna ord gjorde ett djupt intryck.

Detsamma kan man säga om professor I. A. Heikels tal, som publiceras i sin helhet här längre fram.

Musikprogrammet blev förkortat, då alla nummer inte lämpade sig att utföras i kyrkan.

Ovädret störde musikfestens slutakt, men så snart vädret hade klarnat, glömde man missödet, ty festen var i övrigt synnerligen lyckad och lämnade kvar minnen av jublande sång, ungdom och sommarens blomstring.

Den materiella delen av sångfesten gav inte heller skäl till allvarsammare anmärkningar. Gästerna fick rum och mat, och inkomsterna täckte i det närmaste utgifterna, utom att Nykarleby stad torde få betala det utlovade bidraget eller en del därav.


Professor I. A. Heikels festföredrag

Män och kvinnor, ynglingar och unga tärnor från Finlands vitt spridda svenska bygder!

Vi har samlats att fira en ljusets och sångens fest.

Sångens toner, som dessa dagar och timmar omsvävat oss, har lyft oss över vardagslivets tunga enformighet till en friare värld, där växlande känslor har dragit fram genom vår själ och gett oss nu friskhet. Högsommarens ljuva ljusa dagar, som vi nu genomlever, manar oss att i våra tankar sträva till klarhet och skönhet.

Mörkret, som på mångfaldigt sätt har vilat över människornas sinnen i dessa bygder, har börjat skingras; frusna hjärtan har börjat tina upp. Visserligen fanns i forna tider sol och värme i livet. Men skillnaden mellan förr och nu är dock stor.

Fyrtio år har förflutit, sedan jag kunde räkna mig som barn av denna landsdel och den ort, där vi nu befinner oss. Jag ser samma folk för mig, som det, vars språk och vars väsen sedan barndomen har varit mig kära, och dock är detta folk i de nya släktleden vordet ett annat.

För dem, som själva har varit med om förändringarna, som dag för dag har sett hur det nya har kommit till, för dem, som med tankar och känslor och handlingar har följt eller främjat den nya uppfattningen av livet, är skillnaden säkert inte så stor, som för den, som plötsligt står inför de förändrade förhållandena.

För några årtionden sedan påträffades inte lätt i de österbottniska allmogehemmen andra böcker än de vanligaste av religiöst innehåll. Skrivkunniga fanns inte många. Då det gällde att rista bomärket under ett papper, var pennskaftet i den starka näven så tungt som en timmerstock och dess hanterande pressade svetten fram i pannan.

Då ungdomen kom tillsammans och roade sig, då spelmannen svängde sin stråke till en munter polska och de i färggranna dräkter smyckade paren virvlade kring, sade de gamla och allvarliga, att sådant var synd och fåfänglighet och inte kunde bli utan straff. Och vi måste medge, att de kunde ha anledning till bekymmer, ty ungdomsnöjena åtföljdes ofta nog av råa och våldsamma uppträden. Däremot gick vid folkfesten igår, så vitt en tillfällig åskådare kunde döma, allt så stilla, fint och vackert till, och dock lyste glädjen klar i de ungas ögon.

Vad som skedde utanför egen by och egen socken, det visste man förr i tiden inte av, och det brydde man sig inte om. En tidning såg man nästan aldrig på bondens bord, och även om tidningar hade funnits, hade man inte förstått dem, ty folkskolor fanns inte, där barnen hade fått lära sig att läsa och förstå vad de läste. Endast med det som till kristendomskunskap hörde var det annorlunda och bättre ställt. Ungdomsföreningar och folkhögskolor hade ingen, inte ens bland de bildade, hört talas om. “Fosterland” var ett ganska innehållslöst ord.

Om någon då hade försökt samla landets svenska befolkning till en sångfest, hade det varit meningslöst. Det fanns inga sångkörer, inga musikkapell i byarna, inte ens i städerna – på få undantag när — ; sånger och tondikter fanns väl, men den stora menigheten kände dem inte, älskade dem inte, hade inget behov och ingen lust att lära sig dem. Det fanns inte tankar och strävanden och känslor, som förenade människorna, utom på det religiösa området. Men religionen var då, som tyvärr ofta nu, för den stora mängden ett blott iakttagande av vissa utvärtes bruk eller blott en tillfällig känslostämning. Endast hos få var den en kraft, som höjde dem över alldagligheten, renande och helgande dem.

Livet var i stort sett enformigt, tungt, dött, glädjelöst och även i många avseenden mera kärlekslöst och gudlöst än nu.

Nu har människorna fått ett rikare tanke- och känsloliv. De går med vaknare sinnen genom livet. De tvivlar och förtvivlar visserligen mer än förr, men de tror och hoppas även mera. Människorna har kommit varandra närmare och har mera gemensamt. Hur underbart – vi har säkert envar erfarit det dessa dagar — ; vi behöver blott höra ett ord, en ton, och vi omsluts alla av ett förenande band, våra hjärtan klappar med samma slag och vi höjs över våra tillfälliga, enskilda intressen till samfälld kärlek och hängivenhet.

Och dock, helt säkert finns det här bland det gamla släktet sådana, som skakar på huvudet åt allt detta och blickar vemodigt på den nya tidens liv. Och om vi kunde ur gravarna uppväcka dem, som för femtio och hundra år sedan gömdes i jorden, och bad dem åse den fest, som dessa dagar firas av deras redan till åren komna barn och av barnbarnen och barnbarnsbarnen – jag fruktar att de skulle med händerna sträckta mot himmelen utropa: “ve er!”

Men om de i sin tur med sina seder och bruk i söcken och helg, med sina vardags- och söndagstankar ställdes inför sina förfäder i längesedan gångna sekel, skulle dessa åter med sorg och ovilja säga dem: “I tycken eder visare än edra fäder. Vi se att tiderna blivit onda.”

Helt visst skall också en tid komma, då nya släkten skall uttala en förkastelsedom över mycket som vi sätter värde på och omhuldar. Kanske skall vår samfundsordning ha befunnits vara i mycket bristfällig, kanske skall vår kärlek till vårt språk och vår forntids minnen betecknas som trångbröstad, kanske – men jag vill inte ens som en osäker spådom om vad som kan inträffa uttala en dom över sådant, vars bevarande vi, det nu levande släktet, anser vara det mest förpliktande och oundgängligaste för oss själva och våra efterkommande.

Varje tid och varje generation har sina uppgifter och sina ideal, som det framför allt är skyldigt att tjäna och förverkliga. Vad gångna tider har gjort och vad vi gör är inte förgäves. Det har främst betydelse för den tid, då det utförs, men mycket räddas även över till framtiden.

De gamla ogillar lätt de ungas strävanden, därför att deras egna tankar har blivit för tröga att följa med ungdomens tankar på deras livliga flykt. De unga tycker sig ofta vara visare än de gamla, därför att de har mera kunskaper och en vidare utsikt över världen, men de betänker inte att det som har prövats i livet, dag för dag, mången gång är tillförlitligare än det som mer eller mindre på fri hand har funderats ut.

Må vi göra oss förtrogna med det som har varit, med vad förfäderna har tänkt och gjort, med deras seder och bruk. Må vi älska det även i dess ofullkomlighet, må vi bevara det som ännu är livsdugligt och rädda allt vackert och gott från den glömska som måhända hotar det.

Finlands svenskar har allt mera börjat förstå den här förpliktelsen. Dess uppfyllande är ett villkor för deras eget fortbestånd. Ännu gäller det gamla budet – för den enskilde och för folket – ; “Du skall hedra din fader och moder, på det dig må väl gå och du må länge leva på jorden”.

Även den här festen är en hedersgärd åt våra förfäder. Den skall förbinda oss närmare med de släkten, som långt före våra dagar i de nejder, där vi nu lever, först har röjt vildmarken, tryckt plogbillen i jorden, uppfört boningar, bildat samhällen, infört rättsordning och lyft sinnena upp till Gud. Mycket har de kämpat och lidit – jag vill blott erinra om, att i år jämt 200 år har förflutit sedan förödelsens styggelse förfärligare än någonsin tidigare gick över den här landsändan. I den skrift, som har getts ut till ledning för festbesökarna, heter det om Nykarleby: “Under stora ofredens ödeläggelser 1714 blev staden nästan folktom. Det uppges, att blott 10 à 12 hushåll kvarstannade.” Många av förfäderna har dukat under i förtid, men släktet har levt. Det har lämnat oss sin anda i arv. Låt oss hoppas på framtiden.

Men skall den kommande tiden bli lyckosam, får vi inte förlora det närvarande ur sikte. Må vi ägna vårt språk, vår stam, vårt land vår tillgivna kärlek. Kärleken till modersmålet och allt vad det erbjuder gör livet starkare och rikare och mera fruktbringande, den förenar med starka band det som redan av naturen hör tillsammans.

Finlands svenskar har under de sista årtiondena funnit varandra eller håller på att finna varandra. De svenske är ett folk, där var man gärna står för sig och håller på sitt, och det här lynnesdraget vill väl ingen se utplånat. Men vi måste försöka att förstå varandra bättre än förr och stå varandra bi, även då olikhet i levnadsförhållanden, i kunskap, i samhällsställning och i boningsort medför olikheter som inte kan avlägsnas.

Förr låg by långt från by, socken var skarpt skild från socken, landskap visste inte av landskap. Men andlig vildmark, som skilde åt, har röjts, fördomar har skingrats, granne har lärt känna granne; de förstår att de bör hjälpa och stöda varandra. Finlands svenska landskap bildar inte ett sammanhängande område, men de hör ändå tillsammans. Då man har samlats till en sångfest där borta på det havsomslutna Åland vid samma tid som vi här uppe firar vår fest, är det andligen taget blott en enda och gemensam fest som firas.

Nära en tredjedel av Finlands svenskar är stadsbor. Men detta behöver inte i och för sig innebära en splittring eller inge bekymmer. Av Danmarks hela befolkning är en femtedel bosatt i en enda stad, men det oaktat eller kanske just därför står danskarna på alla civilisationers områden i den främsta raden bland Europas nationer. Den omständigheten att Finlands svenska befolkning innesluter en jämförelsevis stor bildad klass ger den en styrka och en betydelse som den annars inte skulle äga. Faran för att det nationella medvetandet skall gå förlorat i storstadslivet, att den kroppsliga kraften och den andliga spänstigheten skall avmattas är visserligen stor; och därför vore det kanske efter något släktled ute med Finlands svenskar, om de inte hämtade ny friskhet från landsbygdens allmoge. Denna åter behöver till hjälpare och ledare män och kvinnor som många gånger genom generationer har vunnit en djupare och finare själens bildning.

Herremannen och bonden behöver varandra. Men inte bara de, utan även arbetsgivaren och arbetaren hör nära tillsammans och har i grunden samma intressen. Den som har getts mycket, i begåvning, kunskaper, i yttre tillgångar, av honom skall även mycket varda utkrävt. Ju högre ställning, ju större inflytande och större makt över andra en person har, desto större förpliktelser har hon och desto större anledning att rannsaka sitt inre. Om den ekonomiskt svagare, den med mindre kunskaper och omdömeskraft utrustade förgår sig i ord och handling, är detta mera förlåtligt än om den starkare och mera upplyste gör sig skyldig till övergrepp, sist till skada för sig själv och det hela.

Men den här frågan är av en svår och invecklad natur; den är överallt en av tidens svåraste, och dess lösning kan inte anges med några kortare satser. Men från etisk, från den kristliga kärlekspliktens ståndpunkt har den bort åtminstone med ett par ord vid ett sådant tillfälle som detta beröras. Ty i toner och ord och i själva den personliga samvaron ställer festen till oss den här maningen: Finlands svenskar, sluten eder allt närmare varandra, styrken varandra inbördes!

Och då vi gör detta, sker det inte av själviskhet och lust att avskilja oss från dem, med vilka vi i många stycken har att dela ljuvt och lett, utan för att bli starkare lem av samhällskroppen, för att så mycket bättre kunna utföra det värv, vars sista syfte vi kan uttrycka med skaldens ord: “mitt land, stig högt över vågen!”

Skalden! Han är oss här närmare än någonsin. Från festplatsen kunde vi se hans födelsegård skymta mellan parkens träd. Solen glimmade på fönsterrutorna till hans studerkammare. Ofta har hans öga vilat på den sorlande älvens väg härinvid, på de höga strändernas gröna alar och på den lund, där vi nyss var församlade. Vi tror att hans blida ande ännu svävar över födelsebygdens folk med välsignelsens ord. Vi ser väl ett och annat annorlunda än han. Vi har upplevt och prövat så mycket sedan hans bortgång. Men än hör han till dem, vilkas minne vi vördar och älskar. Ännu bringar han oss ömsom till löje och tårar. Han kommer vårt hjärtas finaste strängar att dallra. Han lyfter oss över jordens grus att skåda eviga världar. I hans sinne firar vi vår fest, då vi i nära anslutning till skaldens egna ord ge dess innersta syfte uttryck i denna slutönskan:

                                  
Må det vara vår ej blott i lund och klyfta,
Men andens världar vidga sig och knoppas;
Och jorden ljusna, himlarna sig lyfta,
och varje hjärta äga kraft att hoppas.


Men denna önskan förblir blott tomma ord, om vi inte däri finner en förpliktelse till trofast arbete i det värv som är vårt, och i den krets, där vi har blivit ställda, eller uttryckt med andra ord, en maning att älska vårt land.

Festens timmar har snart gått till ända. Visst har idag tunga moln hängt över våra huvuden och strida regnskurar har strömmat ner. Men festen vann en fristad i Guds hus. Och så är jag förvissad, att vi för med oss idel ljusa, lyftande minnen, då vi nu sprids åt olika håll.

Sist i avskedsstunden skall klinga toner, som underbart ljuvt och mäktigt manar fosterlandets bild framför vår själ. Hur tiderna än skiftar, må dessa toner alltid ljuda i våra hjärtan.



Hjalmar Procopé:

Österbotten –
Prolog vid sång- och musikfesten i
Nykarleby d. 28 juni 1914


Där höjer sig långsamt i öster ett land
av långdragna sjöar, dem havsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribytarband
sitt byte bland klipporna dölja.

[Hela prologen.]


K. J. H. (Troligen Karl Johan Hagfors.) Musikfesten i Nykarleby 1914 den 2628 juni, s. 129135, 143145. SFV:s kalender, red. P. Nordmann.
Mats Björkstrand digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Sång- och musikfesten i Nykarleby 1914 av Otto Andersson.
Sång- och musikfester i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2018-06-20, rev. 2018-06-20 .)