Tema Storbron

Sökte i april 2020 nykarleby storbron i Nationalbibliotekets digitala samlingar och det blev många träffar och 8 artiklar. Några av dem gällde dock Storbron i Kronoby. Visste inte att en sådan fanns också där.

I januari 2025 kompletterade jag med sökning av storbron, den här gången enbart i Österbottniska Posten och då tillkom 39.

Som vanligt har jag tagit med sånt som inte hör till temat, men som jag råkat få syn på och ansett värt att återpubliceras. Och också skippat vissa texter som innehåller storbron. Den nu införda texten motsvarar 50 A4-sidor på vilka det finns drygt 13 000 ord. Således en mindre bok.

Återkommande ämnen är reparationer, förstamajfirande, islossning, stadens julgran och förlorat.

I kapitlet fakta finns sen tidigare en del fakta om Storbron påbörjad 1815, invigd den 11 september 1817 och sen mer eller mindre ombyggd och renoverad under åren. Det mest spektakulära fyndet den här gången var en text om byggandet.

Nykarleby den 31 maj.

— Folkfesten i anledning af kröningen.
[Alexander III den 27 maj.]

Festen, hvilken af förekommen anledning uppskjutits från måndagen till tisdagen den 29 maj, gynnades af ett det herrligaste sommarväder. Klockan 6 på morgonen dånade den kejserliga saluten, 101 kanonskott, från strandparken bredvid storbron, hvilken var flaggbeprydd.

Kl. 1 på dagen bespisades 200 fattiga rikligen med mat, hvilken middag helt och hållet åstadkommits på enskild väg.

Klockan strax efter 3 e. m. begynte den egentliga festen, hvilken försiggick på en radman Lybeck tillhörig linda vid elfstranden, midt emot Juthbacka herresäte.

Alla butiker voro stängda. Menniskor från nära och fjerran strömmade till den med flaggor beprydda festplatsen, i hvars midt en hög och utomordentligt vacker med gröna kransar och slingor prydd majstång reste sig. Jakobstads musiken spelade. Ett lefve för H. Mt. Kejsaren utbragtes af borgmästar Wilander. Lektor Wichmann höll ett hänförande tal till fosterlandet.

Sång och musik omvexlade. Danser, lekar och täflingar aflöste hvarandra och vi nämna med tillfredsställelse att deltagande i dem var allmänt och skedde med lust och fröjd. Klockan 9 på qvällen skedde uppbrottet med musiken i spetsen. Det hela lemnade ett det bästa minne hos deltagarena jemte önskan att folkfester hölles allmännare i våra bygder.

— Vid fabriks- och handtverksföreningens årssammanträde den 17 innevarande maj förekommo följande ärenden:

1. Upplästes berättelsen öfver granskningen af sistlidet ars räkenskaper och tillerkändes full ansvarsfrihet ät förvaltarena af föreningens kassa.

2. Inflöt i årsafgifter af föreningens medlemmar och räntor 229 mark 30 penni.

3. Snickaren Johan Holmqvist utsågs till vaktmästare vid föreningen under året i stället för sadelmakaren J. A. Sundberg, som var i tur att afgå.

4. Beslöts att af föreningens medel skulle utlånas 600 mark antingen mot inteckning eller vederhäftig borgen.

5. För bildandet af en ordentlig penssionskassa för handtverksföreningen utsågs en komité bestående af herrarne A. J. Thulin, Aug. Lindberg, C. T. Wahlberg, C. Halein, J. Karlsson.

— Norra Postens redaktionsbyrå är flyttad till doktors Synnerbergs gård. 

— Influtna bidrag för Juthas minnesstod.

[Enl. Statistikcentralen motsvarar 1 mk 1883 4,89 euro år 2019.]

Bref från Munsala.

Den 28 maj 1883.

— — —

Ångbåtstrafiken är nu öppen vid våra kuster. De båda kustångarne „Tärnan” och „Necken” hafva hvardera de senaste dagarne besökt Kantlax hamn. Om Necken, som ändrade denna sin första tur sålunda, att den nu besöker också landthamnarne, framdeles under sommaren ämnar dermed fortfara är oss ännu obekant.

— — —

Jag vore frestad att öppna en polemik med „Nykarebybon” i Helsingfors Dagblad om den blifvande jernvägsstationens förläggning till Sorvist, af skäl att Munsalaboerna medräknats, såsom de som skulle hafva nytta af stationens förflyttning från Kofjoki till Sorvist; men utrymme och tid saknas för tillfället. I förbigående vill jag dock anmärka, att Munsala boerna helt säkert icke komma att besöka någondera af dessa stationer, utan stationen i Jeppo. Det är nemligen sannolikt, att så snart jernvägen öppnas kommer en ny väg att upptagas från Munsala till Jeppo. Väg finnes redan från Munsala sidan till Rank hemman i Jussila by, på ungefär en half mil nära den blifvande jernvägsstationen och en flottbro öfver älfven finnes också nu redan ungefär vid det ställe der den nya vägen skulle komma att utmynna i Jeppo. Den del af Munsala som ligger närmast kommer således att få under en mil till stationen i Jeppo och från de aflägsnare byarne 1½ à 2 mil, om nemligen den nya vägen kommer tillstånd. Munsalaboerna hafva blifvit tvingade att deltaga i anläggningen af en ny kommunikationsväg från Härmä socknerå till Nykarleby stad på östra sidan af elfven, på en väglängd af öfver 2 mil och det är derföre sannolikt, att de (Munsalaboerna) i sin tur söka forma vägbyggnadslaget att deltaga uti anläggningen af en väg mellan Munsala  och Jeppo, såsnart en sådan väg, genom jernvägens öppnande blifver behöfvlig.

Nykarleby.

(Se planschen).
[Som tyvärr inte fanns.]

Den resande, som, kommande längs kustvägen söderifrån, gör sitt inträde i Nykarleby öfver den ståtliga storbron, kan icke annat än angenämt beröras af den utsikt öfver staden som härvid ter sig för hans blick. Och det fördelaktiga intryck man får vid infarten jäfvas icke genom stadens utseende i öfrigt. Den är nämligen alt igenom regelbundet och prydligt bygd samt ser, isynnerhet sommartiden, med sina talrika, af högväxta björkar beskuggade promenader och sina natursköna omgifningar synnerligen inbjudande ut. 

— Nykarleby stad anlades på Lappo bys ägor vid stranden af Lappo älf år 1617 [1620] och erhöll sina stadsprivilegier 1620. I början gynnades staden på flerehanda sätt, bl. a. genom vidsträkta handelsprivilegier till förfång för grannstäderna. Handeln har i själfva märket förr varit rätt betydlig. Sålunda hade staden 1794 ett bäckbruk samt ett tjärhof, hvarifrån årligen utfördes 15 à 20 000 tunnor tjära utom annat. Och likväl var folkmängden då endast 810 personer.

Den 12 januari 1858 förstördes genom en eldsvåda största delen af staden, som var tätt bebygd, hade trånga, krokiga gator. Den nuvarande staden uppbygdes efter denna tid och eger nu inemot 200 boningshus med omkr. 1 100 innevånare.

År 1873 uppfördes här landets enda svenska folkskollärare seminarium – på en vacker plats i nordvästra hörnet af staden, den s. k. residenstomten, där fordom grefve Klas Totts residens, Karleborg, stått. Med seminariet äro en normalskola och småbarnskola förenade. För öfrigt finnes i staden en sedan år 1874 bestående privat fruntimmersskola, en högre folkskola för flickor samt en lägre handtvärksskola.

[Och sen kan man länka hur mycket som helst,
men jag hoppar över det den här gången.]

— Af industriella värk må nämnas, ett filhuggeri, läder-, möbel- och tändsticksfabriker, ölbryggeri och kvarn. Äfven finnes här ett boktryckeri. I stadens närhet äro dessutom en benmjölsfabrik, läderfabrik, såg och mejeri belägna.

Handeln har på senare tider varit i nedgående, hvartill väl i sin mån medvärkat det förhållande, att järnvägen stryker förbi staden på ett afstånd af omk. 9 km, då däremot grannstäderna hafva järnväg ända ut till resp. hamnar. Nykarlebys nuvarande hamn omkr. 4 km från staden vid ”Andra sjön” har 9 fots vatten vid ångbåtsbryggan, hvilken i följd af den låga långgrunda stranden måste hafva en ansenlig längd.

— Jordbruk och fiske äro näringar, som bland stadens innevånare hafva många utöfvare. Staden underlydande jord uppskattas till 15,2 kv. km och stadsplanen upptager en jordvidd af 11,8 ha. —

Bref från Munsala.

Munsala den 29 juli 1893.

Många årtionden ha förlupit sedan frågan först väktes om att uppföra bron som leder öfver älfven invid Nykarleby stad, eller den s. k. storbron, af sten med hvälfdt lock. Enligt hvad vi ha oss bekant torde denna fråga först blifvit framstäld af arkitekten Rosenkampf under tiden då bron under hans ledning uppfördes och förflyttades till sin nuvarande plats efter det den af ryssarna uppbrändes under deras krigsåtertåg 1808. [Egentligen under midsommaren.] De kostnadsförslag som då af Rosenkampf förelades byggnadslaget för brolockets invälfning med gråsten samt arbetets öfriga fulländning voro så låga, nämligen 12 dagsvärken ifrån hvarje utaf byggnadslagets något öfver 100 mantal, jämte nödigt byggnadsmaterial, att föga hopp numera torde förefinnas om ett dylikt tillbud. Att de byggnadsskyldige icke accepterade detta förslag reta oss nog, men kunskap om motiverna till denna vägran saknas. Att hr Rosenkampf redan vid arbetets början hade för afsikt att hvälfva bron var alldeles gifvet, ehuru dessa hans planer strandade emot omförmälda vägran af de byggnadsskyldige, ty arbetet med grundningen under de tvänne då i åns midt uppförda stenkistorna blef så omsorgsfullt utfördt som vanligt under en större stenbyggnad alltid är af nöden.

Vi ha varit i tillfälle att få höra berättelsen därom af en man ifrån Vexala, vid namn Sundlin, som själf deltog däruti.

Enligt denna berättelse blef det först juntpåladt i åbotten, uppå hvilket stengrunden sedan blef lagd, bestående af stora kvaderstenar, som hopsinklades [kramlades] med grofva järn hvarjämte ett slags vattenfast bruk *) sattes emellan stenfogningarna. På denna grund blefvo stenkistorna därefter uppförda. Denna omständighet ha vi särskildt velat framhålla därför, att kännedom om förmälda grundningsarbeten numera nästan allmänt saknas.

*) Sannolikt cement, ehuru berättaren ej visste dess namn.

Brolocket blef däruppå, som bekant, gjordt af träd och har under åren sedan flerfaldiga gånger undergått renoveringsarbeten och ibland af större omfång, hvilkas kostnader sammanräknade, med säkerhet stiga till åtskilliga tiotal tusen mark; så t. ex. kostade 1877-års reparationsarbete Munsala kommun ensamt, som dock utgör endast en tredjedel af byggnadslaget och efter denna skyldighetsandel blifvit debeteradt, i det närmaste 3,000 mark, hvilket i kommunalarkivet härstädes funna räkenskaper öfver dessa reparationskostnader vid handen gifva. I dessa räkenskaper ingår icke värdet af en större mängd byggnadsvirke, som de byggnadsskyldige själfva framsläpade till stället.

Af de ofvan framhållna fakta framgår, att denna bro i underhåll dessa 16 åren kostat vederbörande underhållsskyldige respektive 9,000 mark oberäknadt de smärre reparationsarbeten som under denna tid blifvit värkstälda med sprunsningar och tjärbestrykningar af det öfre locklaget jämte andra arbeten, som också med säkerhet kostat åtskilliga 100, måhända tusental mark. Tänker man sig ett tidsförlopp om 60 år, hvilket i det närmaste motsvarar en mans ålder, hvarunder dessa utgifter varit, och komma med all sannolikhet att förblifva en absolut nödvändighet, ifall andra åtgärder icke vidtagas, så har brobyggnadslaget en periodisk utgift, som häfdar sig vid den nätta siffran 36,000 finska mark, räntorna därutaf ännu oberäknade, för hvilka summor vi i ren behållning ej fått mottaga annan valuta än en nästan  a l l t i d  l a p p a d  o c h  t r a s i g  b r o.


Med detta värkliga sakförhållande för ögonen fattade Munsala kommun på allmän kommunalstämma den 14 nästlidne Maj beslut om att ifrågavarande bro skall i stället för det nu förestående större reparationsarbetet, uppföras och hvälfvas af gråsten, emedan, som stämmopluraliteten uttalade sig, att med de penningesummor, som åtgått i underhåll sedan 1877 borde i det närmaste en ny bro af fastare byggnadsmaterial kunna åstadkommas, och dylika stora underhållskostnader sålunda för framtiden undvikas. På samma gång valde stämman också ombud, som skulle föra dess talan vid den med hela väg- och brobyggnadslaget, som omfattar Nykarleby stad och landsförsamling, Munsala socken och Jeppo kapell, gemensamma stämma, den 3 därpå följande juni, hvarvid omförmälda brobyggnadsfråga förekom och äfven slutbehandlades i enlighet med brostämman i Munsala den 14 maj beslöt, inseende att såväl förut betalda som ock den nu förestående reparationskostnaden icke kan bortresoneras eller på annat sätt undvikas än medelst ett sådant beslut, hvilket haft afseende på att få hela brokomplexet uppbygd af ett massivt byggnadsämne, hälst som brokistorna å bägge sidorna af älfven hvila på fast bärggrund.

Då en stor del, måhända den större, utaf vederbörande broegare sannolikt sakna kännedom om ofvanframstälda sakförhållanden, synnerligast med afseende fästadt å de större löpande utgifterna under nuvarande förhållande, hvilka tyckas vilja återkomma hvart 16 à 17 år så länge brolocket består af träd, så ha vi härmedelst velat fästa vederbörandes uppmärksamhet vid denna ytterst maktpåliggande reformsak. Mången torde också hyst betänkligheter om huruvida stenkistorna i allo skulle hvila på en sådan grund att denna kunde uppbära den öfra stenbyggnadskomplexen med dess stora hvalfbågar, brosidor och stenfyllnader. Dessa farhågor bör ofvanstående sanningsenliga berättelse om den noggrannhet, som blifvit iakttagen med brons grundningsarbeten i tiden då de blefvo utförda, helt och hållet förskingra.

— Sedan omförmälda stämmobeslut, numera vunnit laga kraft hoppas vi att vederbörande kommunalmyndigheter och andra därtill tjänstskyldiga personer, ville, ju förr desto hällre taga initiativet i saken så att, beslutet om detta byggnadsföretag icke stannar endast på pappret utan blifver en värklighet, på det att byggnadslagets delegare sluppe att höra ”stor broreparation” åtminstone med en längre livs mellanskof och sålunda undgå ett kräftsår som redan altför länge tärt på dessa samhällen.

— Ny undersökning af grunden under storbron har i dagarna värkstälts af ingeniör Nordvall som äfven numera uppgjort ritningar och kostnadsförslag för brons ombyggnad med stenhvalf. Den beräknade kostnaden för denna ombyggnad stiger till omkring 63 tusen mark, men den kontanta utgiften kan betydligt nedbringas om intressenterna i vägbyggnadsbolaget åtoge sig att göra dagsvärken. I kostnadsförslaget ingår äfven en provisionell bro som måste anläggas för att möjliggöra samfärdseln under den tid brobyggnadsarbetet komme att försiggå. —

Dödsfall. Natten mot den 17:de dennes afled härstädes efter en längre sjukdom häradsskrifvaren i Lappo härad Richard Rudolf Polén. Född 1843, erhöll Polén länsmanstjänsten härstädes år 1884 och utnämdes till nu innehafda häradsskrifvare befattning 1890. Den aflidne var en stilla fåordig man, som ordentligt skötte sin tjänst men i öfrigt förde ett tillbakadraget lif, hvartill äfven en under senare år alltmer tilltagande sjuklighet i sin mån tvang honom. Han sörjes närmast af 7 barn. — Frid öfver hans stoft. [Konkursauktion.]

— Sjöfart. Kapten G. Lundqvist, skeppet Karl Gustaf, har den 7 dennes framkommit till Pensacola i Amerika.

———

Enär till Magistratens kännedom kommit att ungdomen från staden och omliggande landsbygd om aftnarna samla sig å den s. k. Storbron och därstädes genom dans och oljud stör den allmänna ordningen, har Magistraten medels i dag afsagdt beslut funnit godt fastställa ett vite af tjugu mark för en hvar, som bidrager till sådan folksamling, hvilket vederbörande till kännedom och efterrättelse länder. Nykarleby rådhus den 31 Augusti 1896.

— Järnvägsfråga. Ritningar och kostnadsförslag för en bana af 0,6 m. spårvidd emellan Kovjoki station och Nykarleby med ändpunkt i hamnen har numera af ingeniör Saxén öfverlämnats till stadsfullmäktige härstädes. Banan, hvars hela längd utgör 12,45 km., komme enligt förslaget att i sin helhet kosta 239,040 mk eller 19,200 mk pr kilometer. Af detta belopp komme att åtgå till

Bland konstarbetena märkes en post af 8000 mk för förstärkning af ”storbron” jämte stödjemur vid västra landfästet. Särskildt förslag är äfven uppgjordt för eventuell sträckning af banan till Nålön då längden af densamma blefve 9,85 km samt totalkostnader 208,820 mk eller 21,200 mk pr kilometer. Den senare sträckan ställer sig således 2000 mk dyrare pr kilometer. —

———

kommunalstämma med Munsala kommuns röstberättigade medlemmar hålles i klockaregården på därom gjord anhållan söndagen den 19 maj efter slutad gudstjänst för att öfverlägga och besluta om förbud för enhvar att utan särskild och märklig orsak röra sig utom sitt hem eller gå ut i byn efter klockan 10 på kvällen, detta i anledning af de under sistlidne påskhälg i Munsala kyrkoby nattetid föröfvade illdåd.

Vid samma tillfälle väljas äfven ombud till gemensam extra kommunalstämma med Nykarleby, Munsala och Jeppo kommuner i socknestugan invid Nykarleby stad tisdagen den 18 maj angående storbron samt val af kassör för väg- och brobyggnadskassan.

Munsala den 28 april 1897. På kommunalstämmans vägnar:

A. Westerlund.

———

En shal upphittad mellan Juthas och Bonäs och återfås å ”Lugnet”.

En penningbörs, med en mindre summa penningar uti, är upphittad mellan Jutas och Storbron och återfås hos Sjöman Johan Ohls i Munsala.

———

En paraply är upphittad mellan bryggeriet och storbron och återfås å bryggeriet.

———

En puukkuknif förlorades i lördags på kvällen mellan Storbron och andrasjövägen, den rättsinnige upphittaren vare god, mot vedergällning, lämna den till Urmakar A. Blomström.

———

Nykarleby landskommuns

vägbygbyggnadskyldige medlemmar sammankallas härmed till allmän kommunalstämma som hålles i sockenstugan invid Nykarleby stad söndagen den 8 nästinstundande september efter slutad högmässogudstjänst, för att välja fullmäktige och suppleanter till behörigt antal, att, vid den med hela vägbyggnadslaget blifvande gemensamma stämman, å Kaup hemman i Jeppo den 25 instundande september kl. 12 på dagen, å kommuns vägnar besluta;

1.o Huruvida vägbyggnadslaget godvilligt vill deltaga uti den s. k. färjvägens underhåll jämte den öfver ån ledande bron invid Romar hemman samt de därmed förenade frågor,

2.o Om äskad ersättning beviljas torparen Erik Henriksson Kaup, för den del af hans egande linda som åtgått för Kilismossväganläggningen,

3.o Fatta beslut om vägbyggnadslagets egande vaktstuga vid storbron i Nykarleby skall försäljas eller ock från platsen bortflyttas,

4:o Utse revisorer för granskning af väg- och brobyggnadskassans räkenskaper och

5.o Välja kassör för sagda kassa.

Nykarleby landskommun den 30 augusti 1901.

Bref från Österbotten.

Vid Bottniska vikens långgrunda stränder ligga som bekant på ett afstånd från hvarandra af sex mil de två små städerna Gamlakarleby och Nykarleby och däremellan den tredje staden, Jakobstad. Dessa tre städer grundlades ju redan på 1600-talet, men ha i dag som är ännu ej nått någon större betydelse. Om häfdatecknare företoge sig att skrifva orternas historia, skulle man finna på många blad skildringar om afund och bitterhet och konkurrens mellan dessa altför nära hvarandra placerade stapelstäder.

Nykarleby står dock numera nästan helt och hållet utanför konkurrensen. Af dess handelsflotta, som för 40 à 50 år sedan var ganska ansenlig, finnes nu ingenting kvar. Dess sista fartyg, barkskeppet „Carl Gustaf”, utbjudes f. n. till salu; och någon ångare består sig orten ej. Handel och rörelse gå nedåt med hvarje år. Sedan den smalspåriga bibanan från Kovjoki med uppbjudande af stadens yttersta krafter kommit till stånd, anlöpes stadens hamn af, så vidt jag vet, endast en ångare, och det icke synnerligt ofta. Tilläggas kan, att den ofvannämnda bibanan torde bära sig ganska väl, ett förhållande, som gäckat mångas spådomar om, att densamma skulle draga staden alldeles på knä.

Annars är Nykarleby en mycket naturskön och fridfull ort. Det hvilar öfver hela den idylliska orten en alldeles egenartad stämning af något förgånget; och den, som fostrats där och återkommer från vistelse å annan ort, ser alltid med en vemodsfull blick dess låga hus och folktoma gator.

„Storbron” sträcker sig bred och välbygd mellan de höga, branta stränderna, bekransade med åldriga björkar och alar. „Forsen sjunger sin sång som i många, många hundra flydda år”. Men från poesi till prosa. Det lär ha varit fråga om att försälja forsen till affärsmän, men man torde icke ha kommit öfverens om priset. Skulle en större fabrik anläggas vid forsen, blefve den nog till stor nytta för staden.

Vid det stora torget finnas tvänne af trästaket inhägnade, med frodigt gräsbevuxna tomter, „stenhustomten” och „rådhustomten”, och vänta förgäfves att blifva använda till det ändamål, hvartill de af stadens fäder vid regleringen efter branden 1857 [ska vara 1858] bestämdes. Seminariebyggnaderna höja sig allvarliga och vackra ur grönskan. Denna läroanstalt har staden till stor del att tacka för den betydelse, den ännu har. Nu för tillfället stå byggnaderna torna och öfvergifna; endast de vackra park- och trädgårdsanläggningarna skötas kärleksfullt af en nitisk vårdare jämte biträden. Men efter par veckor blir där lif och rörelse, då eleverna från Finlands alla svenskspråkiga bygder anlända, förande med sig friska fläktar från andra orter. Man kan också påstå, att denna läroanstalt med sin allvarliga och fosterländska uppgift bidragit till att gifva åt staden dess prägel af andligt lif och högre intressen, som grannstäderna med sin lifliga kommers till stor del sakna.

Jag nämde i det föregående om hamnen. Kapitlet om stadens hamnar vore nog i många afseenden af intresse. Jag skall i korthet antyda något. Om man med båt färdas från staden nedför älfven, passerar man först Kuddnäs, ett ställe, åtminstone till namnet kändt af de flesta. Efter en halftimmes rodd kommer man till åns mynning, „Åminne” eller „Gamla hamn”. Där finnas ännu ganska väl bibehållna stenkajer, där fartygen fordom lade till. Men det är länge sedan. På motsatta stranden synas spår af ett beckbruk, som i sina välmaktsdagar delvis ägts af Topelius:ka släkten och hvarom Z. Topelius skrifvit en af sina fängslande berättelser. Längre fram skymtar Djupstén, albekransad och sommartid bebodd af stadsbor, hvilkas röda „villor” skymta genom grönskan. Där bygdes fordom ståtliga skepp, men nu är där äfven grundt. Spår af skeppsvarfven skönjas ännu. Från Djupstén är icke synnerligt långt till Alörn, en af den vackra skärgårdens täckaste holmar. Där finnes också ett gammalt skeppsvarf, numera bevuxet med ungskog. Helt nära det gamla varfvet döljer sig i grönskan af rönnar och alar Majniemi, där Z. Topelius bodde alla somrar mellan åren 1855—1877. Villan är numera som bekant återstäld i sitt forna skick och besökes tidt och ofta af främlingar. Nyckeln förvaras i närheten å rådman Lybecks villa, där — i förbigående nämdt — skalden Mikael Lybeck f. n. njuter af stillheten och fägringen i hembygdens skärgård.

Men det var egentligen hamnarna jag skulle tala om. F. n. — det förefaller vist litet besynnerligt att i detta sammanhang använda ordet „för närvarande” — befinner sig stadens hamn vid „Andra sjön”, ungefär fyra km. från staden i väster. Där utmynnar bibanan, men icke finnes där mycket att föra upp till staden. Denna ett par årtionden använda hamn är numera så uppgrundad, att större fartyg, då de någon gång anlända, ej kunna lägga till vid bryggan, utan ankra långt ute på redden. Det torde icke räcka länge, innan stadsborna äro tvungna att uppsöka en ny hamn. Landhöjningen är särskildt kännbar vid de mycket långgrunda stränderna i trakten. Där man för femtio år sedan färdades med stora pråmar, rasslar nu slåttermaskinen.

*

[Här skulle det i normala fall ha tagit slut, men jag är lite generös med anledning av att också Gamlakarleby/Karleby fyller 400 år i år, och innan vi kommer fram dit blir det ett besök i:]

Jakobstad.

Har Nykarleby, hvad handel och sjöfart beträffar gått nedåt, så har grannstaden Jakobstad i detta afseende och särskildt på senaste tiden ovanligt raskt gått uppåt. Visserligen är det slut med stadens fordom synnerligt ståtliga handelsflotta — de sista af kommerserådet Otto Malms „fullriggare” och barkskepp såldes för icke länge sedan — , men sjöfarten är dock mycket liflig. Vid stadens präktiga hamn ser besökaren ofantliga mängder pappersved och props. Stundom ligga där 12 à 15 stora lastångare, förande alla nationers handelsflaggor. Ett rörligt, myllrande lif ter sig för besökaren. Personer, som kommit på arbetsförtjänst från inlandstrakterna, logera i eländiga, af props och bräden hopresta krypin, med marken till golf och eldstaden mellan två stenar utanför. Flyttbara, med hjul försedda små matvarubutiker synas här och där. Stadsmyndigheterna ha förhållit sig ganska likgiltiga getemot det zigenarlif, som florerar här, oaktadt ortstidningen flere gånger påpekat nödvändigheten af tidsenliga baracker för arbetareskarorna. Hvilken förfärlig skogssköfling de omkringliggande bygderna varit och äro utsatta för, kan man af det ofvansagda sluta sig till.

Jakobstads hamn.
Förstoring.

Pietarsaari – Jakobstad    Satama – Hamnen.
Förstoring.

JERNVÄGSBRYGGAN.	RANTATIENSILTA
ALHOLMEN.	AALHOLMA.
JAKOBSTAD.	PICTARSAARI.
Här var det dålig korrekturläsning. Och Aalholma är inte så vanligt; fem träffar på google. Förstoring.

    
Sågen.
Förstoring.

Äfven industrin blomstrar i Jakobstad. Ett nyuppfördt sockerbruk, tillhörigt konsul Schauman, sysselsätter många arbetare. Tobaksfabriken, såsom kändt en af de största i landet, förser med arbete omkring 1,000 arbetare, en dryg tredjedel af stadens fasta befolkning, som i det närmaste uppgår till 3,000 personer. Dock torde befolkningssiffran, om man däri inberäknar personer, som vistas på orten för tillfällig arbetsförtjänst, stiga till ungefär 4,000 personer. — Tobaksfabriken utvidgas årligen, och dess byggnader, uppförda af tegel i tre våningar samt prydliga och tidsenligt inredda, omsluta ett helt kvarter. För ortens arbetarebefolkning är denna fabrik en värklig välsignelse. Den erhåller där stadigt, efter förhållandena väl aflönadt arbete. Måhända har denna omständighet bidragit till, att emigrationen från denna ort icke är så omfattande som från många andra österbottniska bygder. — Såsom ett bevis på stadens starka uppsving kan anföras, att tullvärkets inkomster från Jakobstad vissa månader icke stå efter inkomsterna från Wasa, som ju dock är Syd-Österbottens andliga och materiella centrum.

Jakobstad                Sockerbruket
Förstoring.

*

[Gamlakarleby]

Gamlakarleby har på senaste tider i konkurrensen med Jakobstad dragit det kortare strået. Dock är ortens handel och sjöfart ännu ganska omfattande, emedan staden i norr icke har någon närmare granne än Brahestad. Den österbottniska stambanan är också dragen genom staden, hvilket förhållande gifvetvis är af stor betydelse.

För besökaren är det af intresse att taga i betraktande ett vid stadens västra utkant befintligt, snygt måladt brädskjul, i hvilket förvaras den slup, som engelsmännen använde, då de i striden vid Halkokari blefvo tillbakaslagna.

De i striden fallna engelsmännen begrofvos å stadens begrafningsplats. På grafvården finnes utom de fallnes namn följande inskription:

„Bed för de fallne! Mänskor de voro
Vän eller fiende frågas ej här;
Bort ifrån striden och fränder de foro:
Främmande land dem ett minne beskär?

För några år sedan anlände från engelska marinministeriet i London en skrifvelse till engelska konsuln i Wasa med anhållan att grafven skulle förses med staket. Stadsmyndigheterna läto då kring grafven uppföra små granitpelare, mellan hvilka spändes en järnketting.

Ett utmärkande drag för stadens inbyggare är deras folklighet. Man kan emellanåt vid baler i rådhuset se allmogeungdomar från landsförsamlingen svänga kring bland stadsborna. Men så står också befolkningen i Gamlakarleby landsförsamling i hyfsning och god sed måhända främst bland de svenska österbottningarna. Ortens lifaktiga ungdomsförening har mycket bidragit härtill.

Yxpila hamn — Ykspihlajan satama.
Förstoring.

Islossningen i Nykarleby älv

Närmare uppgifter om den våldsamma ispressen.

[Artikeln ingår nästan i sin helhet i Dammen brister av Erik Birck.]

Islossningen i Nykarleby älv begynte tämligen plötsligt till följd av det genom nederbörden och den därpå följande värmen hastigt ökade vattenståndet. På fredagen den 23 april sköt forsen ovanom storbron, varefter isen småningom vid Nybrofors packade sig mot de därstädes nyuppförda dammpelarna. Till följd av denna uppdämning steg vattnet till ovanlig höjd och var onsdag f. m. 4 meter över medelvattenståndet i älven. Påfrestningen vid dammbyggnaden var enorm. Onsdag e. m. lyckades man genom dynamitsprängning splittra de hindrande större isflaken och bana väg för packisen, som med ens frigjorde forsen och omedelbart fortsatte till nedanom Nålön.

[I artikeln i ÖP kommer ett utelämnat stycke här.]

Från Jeppo rapporteras till Ö. P. samma dag om en synnerlig våldsam islossning. Två mäktiga ispackningar hade bildat sig vid Vuoskoski och vid spinneriet, upptornande sig till formliga isberg. Tre fjärdedelar av det s. k. Långnäset låg under vatten. Vattnet hade inträngt i spinneriets maskinrum. Dynamitsprängningar hade företagits under de tre senaste dygnen. Faran för de över älven ledande broarna samt för spinneriet blev dock allt mera överhängande, och onsdag e. m. anhölls telegrafiskt om militärhjälp från Vasa. Aftontåget därifrån hade emellertid redan avgått. På kvällen avgick från Nykarleby en bil med sprängämnen, men måste vända om vid Haralden, där vattnet häftigt stigit, översvämmande landsvägen och rätten närmast stranden.

Tidigt torsdag morgon kl. halv 7-tiden väcktes invånarna i Nykarleby av klämtningar i kyrkklockorna. Isdammen i Jeppo hade äntligen brustit kl. halv 1-tiden på natten och isen under nattens lopp samlat sig vid Forsby fors, en och en halv km. söderom staden [?], där den stötte på den ännu till stor del kvarliggande Rajåisen. I arla morgonstunden samlades vid Rajån så gott som hela staden. Skolorna fingo förmiddagslov. Anhopningen vid den tämligen smala forsen vid Forsby var överväldigande. Ismassorna höjde sig avsevärt högre ån de höga älvstränderna. Dynamitsprängningarna vidtogo omedelbart, och isen rörde något på sig, varvid isflak av imponerande dimensioner skötos upp på stränderna. Sprängningarna fortsattes under dagens lopp och 4,30 tiden på e. m. brast äntligen isfördämningen, och isen fortsatte, splittrad i ofarliga stycken, genom stadsforsarna bortåt åmynningen.

Från Jeppo meddelades på torsdagen att kistorna å båda broarna blivit illa ramponerade. Hade vattnet nått en smula högre, hade broarna strukit med.

På fredag eftermiddag hade isen fortsatt ända ut till Djupsten. Man förmodade dock, att ännu icke all is från Lappo och Kauhava passerat. Genom de under torsdagens lopp utförda sprängningarna ha stora skador å landsvägar, fält och byggningar undvikits. Landsvägen Nykarleby—Jeppo, som ännu på torsdagen på flere ställen stod under vatten, är nu åter farbar. Vattenståndet i älven har även ansenligt nedgått. Tidigare fruktade man att Nykarleby-dammen genom den våldsamma pressningen skulle laga skada, då isen igen skulle sätta sig i rörelse. Dess bättre besannades icke dessa farhågor, ty på fredagen kunde man meddela, att ingen skadegörelse skett. Inom stadens område ha för övrigt icke nämnvärda skador inträffat.

———

Ett magasin söder om storbron och tätt invid järnvägen uthyres genast.

P. Aug. Lybeck.

Veterinärläkare Miller har mottagning i Nykarleby 2:dra och 4:de måndagen i månaden.

Bref från
Amerika.

Edith, Colo i januari 1904.

Red. af Ö. P.

 

Då i Ö. P. ej något bref från denna ort varit synligt, vill jag försöka med några rader låta veta huru vi lefva.

Edith är en sågmylleplats för New Mexico Lumber C:o belägen på gränsen mellan New Mexico och Colorado. Höga berg omgifva oss på alla sidor, men emellan bergen slingrar sig järnvägen fram upp till logcamparna, från hvilka ånghästen halar timmer hvarje dag ner till den stora sågen, som slukar flera hundra stockar dagligen.

I skogen är det vi träffa våra landsmän. Vi trifvas bäst med att fälla skogens jättar. För dugliga sågare anses vi ock, hvarför vi äro nästan blott finnar, som utföra detta arbete.

En påminnelse om att vårt yrke också är förenadt med farlighet fingo vi för en tid sedan, då vår landsman Alex. Jahnson hemma från Pedersöre blef så illa skadad af en nedfallande trädgren att han efter par dagars vistelse å hospitalet afled.

Hvad arbetsförhållandena nu beträffar så äro de icke riktigt goda Hälften af alla arbetare därstädes har blifvit utan arbete och daglönen har reducerats med tio procent. Många arbeten ha nedlagts alldeles. Orsaken torde få sökas i den vanliga ovissheten före presidentvalet. Dock är det ganska säkert att Roosevelt kommer att få kvarstå vid styret; men jag vill ändå råda landsmän, som ämna komma hit, att uppskjuta resan tills efter valet nästa höst. Komma demokraterna till makten är det troligt samma kris skall upprepas, som när de senast voro vid styret.

För att ej taga rum i Ö. P:s spalter vill jag sluta med vänlig hälsning till tidningens ärade red. och läsekrets.

Med högaktning

Inget direkt Nykarlebyanknutet, men tog med det i alla fall som ett minne av att galningen/republikanen Donald Trump den 20 januari svor presidenteden och håller på att vända upp och ner på hela landet och världen. Att det i vår tid kan finnas så många dårar i ledningen; Putin, Trump, o.s.v. Och så var många NYkarlebybor i skogsarbete i USA.

Ett oskick som gott kunde upphöra är, att den kälk- och sparkstöttingsåkande ungdom, som använder backen vid Storbron såsom kälkbacke, låter denna fortsätta på brons för de promenerande avsedda gångbana, i stället för att betjäna sig av körbanan.

l:sta maj inledes på traditionellt sätt med sång av seminaristerna kl. 8 f. m. vid Storbron. Kl. 8 e. m. ger stadens ungdomsförening en aftonunderhållning å rådhuset.

Landsorten.

NYKARLEBY.

Ansvarslöst bilkörande. Tisdag förmiddag 9,30-tiden kom en bil i stark fart nedför backen vid Storbron och svängde vid Brostugan in på södra landsvägen utan att därvid giva några som helst varningssignaler i den skarpa kröken. Samtidigt kom från södra landsvägen en yngling körande. Vid kröken skyggade hästen för den framrusande bilen, och ynglingen kastades av släden mot en stenpelare vid broändan, där han blev liggande, ropande på hjälp, medan bilen fortsatte sin färd. Genom tillstädeskomnas försorg fördes den skadade till sjukhuset, där man konstaterade, att lårbenet var brutet och ena armen av på flere ställen. Den skadade är 20-åriga Selim Thel från Soklot, vilken tjänat som dräng hos bonden Gustaf Juthas. Hans tjänstetid och därmed också hans olycksförsäkring hade utgått endast ett dygn tidigare. Bilen har konstaterats höra hemma i Lappo, och dess nummer är känd.

Österbotten
Nykarleby

De svenska seminariernas framtid. Skolstyrelsens svenska avdelning kommer att inom de närmaste dagarna inlämna till statsrådet sitt utlåtande i anledning av förslaget om en sammanslagning av folkskolseminarierna i Nykarleby och Ekenäs. Utlåtandet torde gå i avstyrkande riktning.

Välbehövligt. En postlåda har numera uppsatts även i nystaden vid Petterssons gård. Lådan tömmes kl. 8,30 f. m. och 4,45 e. m.

[Postlådan fanns kvar länge: kanske in på 1980–90-talet – eller ännu längre.]

En oväntad bilrazzia verkställde stads- och landspolisen i länet senaste söndag på order av inrikesministeriet. Avsikten var att infånga alla bilförare, som körde utan kort och registerutdrag, som försummat bilarnas efterbesiktning eller i övrigt i bröto mot föreskrifterna i lagen om trafik med motorfordon.

I Nykarleby hejdade de vid Storbron posterade poliserna inalles 41 bilar, vilkas förare alla hade körkort m. m.

På Jeppo-vägen — i Forsby  — hejdades 22 bilar och i Munsala kyrkoby 20 bilar. Av de 42 förarna saknade två körkort, fem registerutdrag och tre intyg över efterbesiktning.

Spritforslingen. Natten mot måndagen beslagtog polisen å Kovjoki vägen 20 liter sprit, som innehavarna uppköpt i trakten och skulle medtaga på nattåget.

Den första nattfrosten inträffade i olika delar av södra och mellersta Österbotten natten mot senaste fredag. På endel orter visade termometern ända till —5 gr., i Nykarleby par köldgrader. Natten mot måndagen var ännu kallare med en dagstemperatur i Nykarleby om —4 gr. Några egentliga skador ha frostnätterna icke mera kunnat åstadkomma.

Segelsällskapet Ägir avslutade säsongen i lördags på segelpaviljongen. Trots det dåliga vädret hade ett stort antal medlemmar infunnit sig. Sällskapets hurtiga damer skötte martabekymren, stämningen var från första början den bästa, och efter middagen fortsatte samvaron vid flammande stockeldsbrasa med samspråk, tal och sång, tills inemot midnatt återfärden anträddes.

En barnträdgård öppnar i början av oktober frk Maj Rosqvist i mindre byggnaden av frk. Karin Sarlins gård. I barnträdgården mottagas barn i åldern 3—7 år, och komma de att där sysselsättas med bl. a. handarbeten såsom flätning och utsyning, pappersklippning och rivning, ritning, modellering, gymnastik, sång och lekar, berättelser såväl bibliska som andra, bildervisning, enkla slöjdarbeten för de äldre, husliga göromål och blomsterskötsel, allt efter de smås utvecklingsståndpunkt Den dagliga arbetstiden blir kl. 12,30—3.

[Lars Pensar kommenterade: Av olika omständigheter fick den som fruntimmersskolan ambulera en hel del. Ur räkenskapsböcker skulle man väl kunna kartlägga samtliga, men flera var de.]

Brev från Österbotten.

Nykarleby, den 29 jan. 1928.

Befrielsedagen i Jeppo.

Tioårsminnet av frihetskrigets utbrott firades liksom överallt i Österbotten jämväl i Jeppo med en medborgerlig fest, som var anordnad av skyddskåren. Då undertecknad blivit anmodad att på festen tala om dagens betydelse, reste jag på kvällen i god tid från Nykarleby för att hinna fram i tid. Häst erhölls från gästgiveriet och gästgivarmor satt själv på kuskbocken och körde vilket är en vanlig företeelse i Österbotten. Männen äro ofta borta i Amerika eller annanstädes på arbetsförtjänst och kvinnorna få i hemmet sköta om de nödvändiga göromålen.

Då vi lämnade Nykarleby strålade staden i full belysning. Man illuminerade dagen till ära. På Storbron var en transparang med elektriska lampor anordnad, och årtalen 1918—1928 brunno i elektriska lågor. Det hela gjorde en storartad effekt. Litet lägre ned strålade kraftverket och kastade sitt sken över älven. Det var med en viss saknad man lämnade denna strålande härlighet för att ge sig ut på landsbygden. Men också här strålade gårdarna i elektriskt ljus. Den 16 km. långa vägen går genom idel bebyggda trakter. Den löper längs älven, och man passerar först genom Forsby, sedan förbi Haralds genom Ytter-Jeppo och Jeppo byar. Vägen är jämn utan backar. Den går över en stor slätt, där otaliga ljus tindra en till mötes från de många gårdarna. Väderleken är ovanligt mild och föret det bästa. Det går raskt undan, och snart är man framme vid det ståtliga samlingshuset, där en publik av närmare 300 personer samlats för att fira minnesdagen.

[Fortsättningen utelämnad. Firandet i Nykarleby.]

Vid stadsfullmäktiges sammanträde i tisdags behandlades bl. a. följande ärenden.

Godkändes hälsovårdsnämndens förslag om inrättande av f. d. stationshuset till epidemisjukhus, vilket staden enligt den nya hälsovårdslagen är skyldig att hålla.

Hälsovårdsnämnden anmodades att utarbeta förslag till nytt hälsovårdsreglemente för staden.

Beslöts anhålla om statens övertagande av Storbron, vilken förmedlar trafiken å österbottniska kustvägen. Liknande anhållan beslöts göra angående vägen till Andrasjön. Till stadens representant vid den syn, som kommer att hållas i och för statens övertagande av vissa landsvägar inom stadens område, valdes hr Oskar Wilkman med hr Wald. Bergman som suppleant. Drätselkammaren beviljades rätt att utarrendera 4 ha av den s. k. Röstängen i Forsby på högst 30 år och på särskilda villkor.

Övriga ärenden remitterades till drätselkammaren eller särskilda nämnder.

Seminariet. Fullmakt har utfärdats för lektorn i matematik, fysik och kemi vid seminariet i Nykarleby Karl Teodor Oljemark.

En brofest i Jutas.

Österbotten är älvarnas och man kunde även säga broarnas land. Man finner här ofta anledning att bygga broar. De äro kärleksverk, som förena vänner och grannar med varandra. I Nykarleby ha vi Storbron, som på senare tider begynt inge bekymmer. Den lutar mot sitt fall, och man vet ej ännu säkert, vem som skall uppresa henne, om det är vår lilla stad eller om det är staten själv, som skall få den äran.

Under tiden vi fundera, bygger man emellertid nya broar. Några uppe längs älven. En sådan har tidigare kommit till i Ytterjeppo och en annan litet senare i Jutas. Denna blev för ett par veckor sedan högtidligen invigd med en ståtlig fest. Senaste söndag hade man för att stärka brokassan anordnat ett lotteri. Det begynte med en mera solenn fest på dagen för att fortsätta med en soaré på kvällen. Programmet upptog ett hälsningstal, deklamation, sång av en damkör och ett festföredrag, som var aktuellt, enär det behandlade frågan om brobyggnader i äldre och nyare tid.

Människan är ett sällskapsdjur, som ej tycker om ensamheten. Hon söker gärna förbindelser med sina gelikar. Hon söker även förbindelser med ett högsta väsende. Hon bygger därför broar, både andliga och materiella, de förra ofta med vidder, som spänna utöver oändligheten. Jakobs stege var en sådan bro från jorden till himmelen liksom regnbågen eller Bifrost, som sviktade för bördan, när den rika kung Ring red upp till Valhall.

Vem har ej läst och beundrat Topelius vackra dikt om Zulamit och Salami, vilka byggde vintergatan som en bro mellan stjärnorna för att få tillfredsställa sin kärlek. Man tänker på den gamla visan om jungfrun och ungersven, som träffades på bron. Denna var ofta mötesplatsen på lördagskvällen, då 'belöningen erhölls för veckans slit och släp'.

I gamla tider var Babylon älvlandet. Där byggde även den bistre Nebukadnezar i det 6:te årh. f. Kr. en väldig bro över den 600 m. breda Eufratfloden. Det var litet annat än bron i Jutas, som ej är stort mer än tiondedelen härav. Nebukadnezars brobygge kunde närmast jämföras med Babylons murar och Semiramis hängande trädgårdar, ett av gamla världens sju underverk. Under den babyloniska fångenskapen fingo judarne rikt tillfälle att beskåda detta mästerverk. De tänkte säkert då med stor saknad på den valvbro av sten över Jordanen i Jerusalem, som kommit till under konung Davids eller den mäktige kung Salomos dagar. Valvet hade sin urbild i himmelens form. När slutstenen hade infogats, höll det även som knäppta händer mot himmelen. Det ingick i den orientaliska byggnadskonsten och kom från orienten till det gamla Rom, där man tidigt begynte bygga välvda broar av sten. Flere av dem ha blivit historiska liksom en del andra, som senare tillkommit. De ha spelat roll bl. a. i krigshistorien. Det är säkert mer än en gång man frågat, var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

I våra dagar bygger man s. k. fackverksbroar med hängande eller stående fackverk av väldiga dimensioner. Broarna kunna vara en kilometer långa med spännvidder över en halv kilometer. Exempel härpå äro Brooklyn och Manhattan broarna i Newyork.

Sådant och annat meddelade festföredragaren till sina åhörares och åhörarinnors uppbyggelse. De sågo intresserade ut och följde, med synbar uppmärksamhet framställningen. Det är mer än man begär. Ett föredrag på en fest är ofta ett nödvändigt ont. Det är som en dekoration, som vill fånga en viss uppmärksamhet. Har detta lyckats, är ändamålet emellertid vunnet.

Festen fortsatte vidare med program och lottförsäljning, man hoppas med bästa resultat. Brokassan stärkes, och en förbindelse är uppnådd mellan Jutas och Forsby. Att bygga broar har alltid ansetts för en kulturgärning av hög rang.

Martaföreningen hade fjärde dag jul anordnat en julfest i Kovjoki samlingslokal. En ståtlig julgran prunkade i fonden av salen, och på väggen såg man ett långt och rikhaltigt program. En talrik publik ha de även stämt möte, och allt tycktes arta sig väl. Endast temperaturen i salen stod i början nära fryspunkten, men den steg småningom. Festen inleddes med Topelius bekanta julvisa, varefter fröken Hanna Sjöblom höll hälsningstalet. På undertecknads lott hade det fallit att hålla festföredraget, som behandlade gamla Staffansseder vilka tycktes väcka livligt intresse bland åhörarna. Vidare förekom duetter, deklamation, en teaterpjäs och folkdanser m. m. Till sist en allmän svängom, vilken väl behövdes för att hålla livsandarna uppe. Det hela gjorde ett trevligt intryck. För undertecknad blev emellertid hemresan om möjligt ännu trevligare. Man fick igen en gång efter många år åka i släde och det ännu till med en så utmärkt häst som stambokshingsten Olle av Kovjoki. Det gick undan med rask fart, en riktig staffansskjuts, inte en lapposkjuts. Man hann knappt höra den mörka skogens dystra sus. Månen lyste ehuru den var omgiven av en stor ring, som bådade yrväder. Och nu voro vi framme i staden, vars lyktor vänligt hälsade oss välkomna. På storbron lyste i underbara götiska bokstäver ”God jul” emot oss.

Det finns personer, som vandra omkring så fullständigt inne i sin egen tankegång, att de synes taga för givet, att deras medmänniskor också skola vara fångna just i samma trollkrets. Av deras mun kan man stundom få höra de mest överraskande uttalanden om saker, som man inte har en aning om, men som de förutsätta att man är fullt inne i. I många fall kan det väl bero på en viss distraktion, men ofta nog på det enkla faktum, att de anse de ting, som just de själva gå och fundera på, så viktiga, att det naturligtvis är självklart, att samma saker också skola vara föremål för alla andras tankar och intressen.

Petterlund hör till de ofarligare dårarna i detta hänseende så tillvida, att han dock med god vilja och kombinationsförmåga kan uttydas. Han kom t. ex. en gång från normalskolans sportplan, snodde förbi mig och halvskrek i mitt öra: ”12,8!”

Men då det just pågick en i större idrottstävling, kunde jag förstå, att det gällde något av resultaten. Och eftersom Petterlund är snabblöpare, kunde jag också fatta, att det gällde tiden på 100 meter. Visserligen kunde det också varit kulstötning eller trestegssprång, men något riskmoment får man alltid lov att räkna med.

Men så enkelt är det inte all tid. Som t. ex. med Axelqvist. En dag tvärtstannade han fram för mig, blickade ned på mig och sade med eftertryck.

”Han fick inte heller tjänsten.”

Enligt vad jag senare kom underfund med, hade jag enligt Axelqvist mening bort sitta inne med följande kunskaper: 1) att Axelqvist ansökt en tjänst, 2) att han av de medsökande hade särskilt en, som han fruktade, 3) att emellertid en tredje person erhållit tjänsten och 4) att detta i hög grad tilltalade Axelqvists skadeglada natur.

Men, mitt herrskap, vad skall man svara på dylikt för att verka deltagande och väluppfostrad?

Som t. ex. när Trillerbom härom sistens mötte mig på gatan och leende yttrade:

”Få se, hur det går”. Ja, få se, sade jag, ty det är ju alltid intressant att se, huru det går här i livet.

”Han kommer nog att gorma” fortsatte Trillerbom.

Det gör han säkert, sade jag med övertygelse, ty varför skulle den av Trillerbom åsyftade, ehuru för mig fullkomligt okända personen vara ett undantag från regeln, att folk i allmänhet gormar. — Trillerbom och jag skildes under ömsesidig högaktning.

Knepigast var det dock, när Adolfsson triumferande ställde sig framför mig ansikte mot ansikte, så sägande:

”Nå, va' säjer du nu?”

Som dessa högstämda ord omöjligt kunde giva mig någon ledtråd på den händelse Adolfsson tydligen åsyftade, yttrade jag naturligtvis med möjligast djupsinniga min det innehållsrika ordet:

”Tja —.”

”Så tycker jag också”, sade Adolfsson och ansåg, att jag var en fin och förståelsefull natur.

Men om det någon gång går illa för motparten, så är det inte mitt fel, ty varför skulle jag ej nångång få svara enligt min egen tankegång. I höstas mötte jag Lundström på Storbron, och han frågade:

”Vet du, vart han gick?”

”Till Andrasjön”, sa' jag, ty jag hade kort förut mött Sjöros, som skulle gå och se efter sin båt.

”Då går jag och möter honom, sa' Lundström.”

Men Lundström åsyftade ej alls Sjöros utan Firén. Och då Lundström gick till Andrasjön, satt Firén på kraftverket och spelade schack.

Häftig och snabb islossning. Nykarleby älv blev på onsdagen isfri efter en häftig islossning, som i dess nedre lopp pågått endast fyra dagar. Ännu senaste vecka trodde man, att älven detta år icke skulle bli isfri förrän i maj. Den plötsligt stigande temperaturen med ända till närmare 20 gr. i skuggan åstadkom emellertid en hastig snösmältning och vattenökning. På söndagen blev övre forsen klar till storbron, och på måndagen och tisdagen verkställdes sprängningar med dynamit mellan bron och kraftverket för att motverka isanhopning vid verket eller vid den under ombyggnad varande bron. Tack vare sprängningarna gick isen mellan forsarna på tisdagen kl. 7 på aftonen, och vägen var klar för den is, som väntades längre uppifrån älven.

Under tisdagen kommo nämligen oroande underrättelser från Jeppo, där isarna från Härmä trakten höllo på att hopa sig i väldiga massor. Vid Långnäs steg vattnet en manshöjd och översvämmade landet, och de väldiga isblocken skuro av en mängd träd och avbarkade andra. Yllespinneriets maskinhus var kringflutet. Även i Jeppo företogos en mängd dynamitsprängningar. Ett allvarsamt tillbud till olyckshändelse förekom också, i det en man råkade mellan de i rörelse varande isstyckena; han blev med knapp nöd räddad. Från Kiitola begynte isen sätta sig i rörelse kl. 5-tiden för att under eftermiddagens och kvällens lopp samla sig vid Ytterjeppogränsen i en c. 1 km lång isanhopning. Den nya hängbron över älven ansågs allvarsamt hotad. Vattnet steg tidtals upp till 3 m. Kl. 3-tiden på natten brast den sista isfördämningen i Jeppo, ismassorna stötte på an hopningen vid Ytterjeppo, och den samlade massan fortsatte, bortslitande ett par stag på hängbron, ända till forsen vid Forsbacka, där den tornade upp sig mellan de höga stränderna. Kl. 11 f. m. brast även denna ispackning, träd på älvbranterna knäcktes av och den väldiga massan flöt lugnt och majestätiskt under en timmes tid genom stadsforsarna och fortsatte ända ut till älvmynningen.

Varning. En ränna i isen mellan kraftverket och Storbron kommer att uppsågas, varför allmänheten varnas för att beträda isen därstädes.

Dödsskottet på Standard.

Vasa hovrätt avkunnade i onsdags utslag i målet mot poliskonstapeln H. Lindqvist. Som bekant hade åtalet mot Lindqvist väckts med anledning av att vid kapandet av spritkryssaren Standard i Soklot skärgård hösten 1930, bondesonen Lennart Ahlström dödades av ett gevärsskott, som man ville påbörda Lindqvist. Målet behandlades som känt flere gånger inför häradsrätten i Nykarleby, som förkastade åtalet mot Lindqvist och befriade honom från allt ansvar. Även hovrätten har avkunnat ett frikännande utslag.

Tillbud till drunkning. I tisdags, när en gosse passerade älven under Storbron, brast isen under honom, och han hamnade i det våta. Med några kamraters bistånd lyckades han återtaga sig upp på isen. Det inträffade utgör en varning att se upp för den svaga isen, särskilt som vakar, där man sökt sjunken props, överallt äro uppsågade.

En snölös jul synes vi få i år. Temperaturen har hållit sig över nollstrecket flera veckor. Som ett belägg på den ovanligt varma väderleken kan nämnas, att en stadslinda upplöjdes ännu så sent som i onsdags. En jul utan snö passar dock inte, och därför spå vi, att marken blir vit till helgen. Vid Storbron har en ståtlig julgran rest sig, och den måste ha snö på grenarna för att bli riktigt fin. Få se?

Julen. Oktobervädret fortsatte även under juldagarna. Termometern visade ända till 6 graders värme, och några snöflingor syntes inte till. Alla fromma önskningar om litet julsnö gäckades sålunda. Den ståtliga julgranen vid Storbron var verkligen sevärd; dess hundrade ljuspunkter i olika färger stämde kyrkobesökaren genast till andakt. Gudstjänsterna voro väl besökta, ehuru den bara marken inte precis lockade till julotta. Folkhögskolans sångkör höjde genom sina sånger högtidsstämningen.

Polisen har inte haft nämnvärt arbete under helgdagarna. Några överförfriskade individer ha emellertid fått övernatta på halmen.

 
Islossning vid juletid. Under helgdagarna har älven i forsen överom Storbron avkastat istäcket. Älven är numera isfri ända till Nålörn. Tiden är nästan ur led.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hos vederbörande an hållit om att underhållet av Stora bron skulle åläggas Nykarleby stad. Med anledning härav ha stadsstyrelsen i Nykarleby och distriktsingenjören i Vasa avgivit dem avfordrat utlåtande.

Stadsstyreben framhåller för sin del, att då bron i fråga huvudsakligast förmedlar allmän landsvägstrafik, staden icke vore villig att ombesörja annat än dess renhållning, medan underhållet av densamma borde bestridas av staten.

Distriktsingenjören åter framhåller, att då bron är belägen inom Nykarleby stadsplan underlagt område, brons underhåll enligt par. 91 i väglagen icke kan övertagas av staten, även om brobygget understötts med statsmedel.

Landshövdingen har numera avgjort ärendet, och emedan bron är belägen inom Nykarleby stadsplan underlagt område prövat rättvist i stöd av förenämnda lag ålägga Nykarleby stad att handhava och bekosta brons framtida underhåll.

Åttio år fyllde i går bonden Isak Nylund i Kovjoki. I unga år fick han, som de flesta obesuttna på den tiden, begiva sig på arbetsförtjänst. I flera år arbetade han som timmerman i Kronstadt. Å sistnämnda ort gifte han sig med Anna Sofia Östman från Sundby, vilken då tjänade i en rysk generalfamilj. Efter att i flere år varit på arbetsförtjänst i Kronstadt och S:t Petersburg begav sig familjen till Amerika, därifrån den återvände för 28 år sedan. I sin hemby Kovjoki köpte han sig sedan ett hemman, som han fortfarande bebrukar. Man ser 80-åringen ännu från skogen köra ved, som han själv hugger. Det är väl arbetet och en god hälsa, som givit honom krafter att ännu i sin ålders höst vara i full verksamhet. Vi tillönska 80-åringen hälsa och krafter till fortsatt arbete samt en lugn och stilla levnadsafton.

En andkulle om nio näpna ungar uppehåller sig i älven ovanom Storbron. Några okynniga pojkar ertappades nyligen en natt med att förfölja andmamman och hennes ungar. Dylikt okynne bör straffas, ty i stället för att skrämma bort simfåglarna böra de på allt sätt omhuldas, så att de kunna känna sig hemmastadda.

Jättejulgranen har rest sig vid Storbron även i år. Snart skola dess hundrade ljus stråla från grenarna, förkunnande julens ankomst.

Julmarknaden i år förefaller att vara livlig, och affärsmännen se belåtna ut bakom sina diskar.

Julgrytan puttrar i torghörnet, och där kan man i förbifarten känna sig människovänlig och låta den puttra. Håll grytan kokande!

Skolorna ha julfestat. Samskolans fest försiggick på måndagsaftonen och var efter vanligheten trevlig. Normalskolan och Kyrkoby skola festade samtidigt. Vid alla dessa julfester har glädjen stått högt i tak, och barnanletena ha strålat av glädje. Nu följer vilan och sporten; ja, det blev inte något sportlov för seminarier och folkskolor ännu detta år lyckligtvis, höll jag på att säga.

För folkskolan skulle ett sådant lov med åtföljande längre termin mera skada än gagna. Folkskolelever med lång skolväg få nog minsann sträcka på benen morgon och kväll till och från skolan. Nu unna vi dem feriernas frid och rolighet!

Ins. av ”Mötesförhandlingarna” i senaste n:r av tidningen har emellertid inte åstadkommit frid och rolighet. Självaste Neger i Vbl., (provinsdraken i Vasa), har skyndat sig att avfyra några skott. Detta är också ett utslag av bumerangen. Blott det inte går som med ”Klas Uggla”. Men ger den samma utslag för Neger som på ”Klas Uggla”, så kan man förstå den, t. o. m. om den skulle träffa prick.

Ett skott var laddat med ”okänd form av journalistik”.

Om en mer eller mindre tillfällig ”kåsör” (enl. Neger) i en tidning skriver ett ”kåseri” och någon av samma tidnings läsare känner sig stött av den stora ”vänligheten i kåseriet” och vill göra sin röst hörd, då bör (allt enl. Neger) en redaktör säga: ”Nej stopp”. Annars blir det ”okänd form av journalistik”.

Man bör med andra ord hålla en munkorg i beredskap för varje röst från allmänheten. (Känd journalistik!?) Men bara ett litet. En tidning är väl inte till enbart för mer eller mindre jagmedvetna redaktörer och skribenter, utan också för allmänheten, skulle vi tro.

Och är det fråga om skamlöshet och oberäknelighet, så tar väl nog Neger priset med sin högtstående journalistik, så att där gav bumerangen samma ut slag som på Klas Uggla. Den är inte alltid oberäknelig.

Då nu ”ängarnas” författare fått tröst vid den oförlikneliga Negers varma hjärta, så kan väl skallet tystna, och vi alla få fira jul i frid och rolighet. Denna rolighet bör åtminstone räcka en vecka in på det nya året, enligt fader Ukko Pekkas väl visa vilja, så vi kunna t. o. m. önska varandra en god början på det nya året. Och så låta vi ett humorns leende lysa upp våra bekymrade anleten. God jul Oldboy! God jul Neger! God jul allesamman!

God Jul!

———

Stadsgård.

     Naturskönt belägen gård, invid Storbron, i Nykarleby till salu. — Gården innehåller fem tum, tambur och kök. Närmare med

Joel Nilsson.

Första majdagen firades på traditionellt sätt i staden. På morgonen kl. halv 9 sjöngo se minaristerna vid Storbron, varefter avtåg till Rummelbacken med musik och kårfana i spetsen skedde. Vid Rummelbacken fortsattes sången. Solen dolde sig ännu under moln, men senare på dagen lyste den från klar himmel. Termometern visade bortåt tjugo grader i skuggan, och fjärilar fladdrade i solskenet.

På aftonen spelade X skyddskårskretsens hornorkester vid Rummelbacken. Lottorna serverade de talrika åhörarna gott kaffe.

Majfirandet inleddes redan på måndagskvällen med S. S. Ägirs sedvanliga Valborgsmässofest på ungdomsgården med ett rikt och omväxlande program.

Skyddskårerna. Divisionschefen i Nykarleby marinskyddskår O. Holmqvist har på ansökan befriats från sin befattning, till vilken utnämnts sk. kretsbefälhavare Karl Rudolf Holmström.

Bud och hälsningar sänder med senaste n:r av Sjömansvännen från Hamburg och Antwerpen Björn Björkvall och från Hull Boris Björklund, Nykarleby.

Dödsfall. Den 1 maj avled å Seinäjoki sjukhus slaktaren Oskar Gleisner i en ålder av 35 år, närmast sörjd av hustru och fyra barn.

Drunkningsolycka i Forsby. På fredagen i senaste vecka omkom genom drunkning bonden Johan Nylund från Forsby. Nylund begav sig kl. 6-tiden på eftermiddagen till fots för att hämta mjöl från Gasängs kvarn och tog därvid väg över älven nedanför Kärrfors. I det rådande mörkret tog han fel kurs och gick rätt i en råk, som befann sig nedanom forsen. På hans nödrop skyndade några personer till, men hade strömmen då redan dragit honom under isen. Vid iskanten hade emellertid en flik av hans ytterrock hakat sig fast, och efter en stunds letande återfanns hans kropp tätt under isen. Läkare tillkallades genast, men de under mera än två timmar företagna återupplivningsförsöken ledde icke till resultat. Möjligt vore även, att ett hjärt- eller hjärnslag i sista hand vållat döden.

Johan Nylund var vid sitt frånfälle 57 år gammal. Närmast sörjes han av barn och barnbarn.

—

Ett olyckstillbud av liknande art inträffade samma dag i staden nedanför Storbron. Då några gossar roade sig på skridskor mellan Kraftverket och Storbron, kom polisk. Björklunds 12 åriga son Jarl för nära den råk, som vid sistnämnda ställe länge varit öppen, med den påföljd, att isen brast under honom. Han skulle icke med egna krafter lyckats taga sig upp, men räddades av några andra ynglingar.

85 år fyllde i torsdags Anna Lisa Skeppar i Forsby.

har på några dagar gjort oanade framsteg och kommit alla profetior på skam. Vid veckoskiftet började rapporterna om vårtecknen dugga tätt. Tranorna drogo förbi på sin färd mot norr. Lärkan hade hörts av en yngling, visserligen förälskad, men rapporten besannade sig. Sädesärlan hade kommit, och nu äro de alla här, som höra en normal vår till. Gässen ha följt tranorna i spåren, och spovar, trutar, änder och andra sjöfåglar börja befolka skärgården, där de dock få vänta ett par veckor på öppet vatten.

»Sädesärlan sparkar lös isen« heter det, och det stämde, fast istäcket såg så solitt ut. Sedan vädret slog om från kall nordlig vind till —8 gr. i skuggan med några regn nu och då, blev vattentillflödet efter några dagar rikligt nog att bräcka isen här och var i forsarna. Tisdag morgon hade Juthbacka fors skjutit isen ned till Brunnsholmarna, och när jag senast såg den, låg den packad ovanför storbron. Islossningen är alltid en händelse i Nykarleby, om man också ej mera i följd av uppdämningen får bevittna sådana skådespel som förut. Och de nyinflyttade stadsbor, som ej tidigare varit i tillfälle att se en isgång, bruka vänta den med särskilt intresse. Beräknat efter tiden för det första takdroppet borde älven vara isfri den 25—27 april. Det brukar stämma ganska bra, huru omöjligt det än många gånger sett ut. Hinner den före sin tid, beror det på de sprängningar och issågningar man numera företager för kraftverkets skull. Men skriver jag nu, att isen i går på eftermiddagen låg här eller där, så är det lögn så snart tidningen tryckts, ty erfarenheten har visat mig, att just under denna tid vanligtvis ske märkliga ting.

Skärgårdsisarna äro icke mycket att hurra för, ty de ha till en ganska ringa del bestått av kärnis. På måndagen for man ännu med bil till Fröjsö, men samma dag råkade också en bil hamna med bakhjulen genom isen. Havsisarna, som legat så gott som snöfria och fått direkt påverkas av vinterns köld, ha ansetts starka, men i går rapporterades om sammanpackade drivismassor utanför kusten. I ett avseende blir våren i varje händelse tidig. I marken finns nämligen tack vare den tidiga snön endast obetydligt tjäle, ställvis ej alls. En bonde sade mig, att han gott kan börja plöja, så snart snön smultit bort från åkrarna.

—

Innan våren framskrider längre och strömmen av resande åter vidtager, vill jag ännu för nionde gången vädja till de vederbörande i Vasa, som bära ansvaret för våra vägvisare och gränsskyltar, och fråga dem, om de möjligen efter alla dessa år omsider skulle vilja taga reson och bringa texten på gränspålarna mellan staden och landet i enlighet med lag och författningar. De börja bli tillräckligt ökända redan. Texten var oriktig redan från början, då staden förklarades för tvåspråkig med svensk majoritet, och det finns ej större skäl att bibehålla den, sedan staden dessutom numera övergått till enspråkigt svensk. (För övrigt är å den södra gränspålen t. o. m. det finska namnet orätt stavat, »Uusikaarleppyy«). Den oriktiga texten kompletterar på ett förtjusande sätt den nyligen utgivna turistkarta, där staden bär endast namnet Uusi kaarlepyy. Vilka skrän skulle ej i liknande fall upphävts på en finskspråkig ort. Skandal och svenskt förtryck och hela raden av de välkända fraserna och kanske slutligen en interpellation i riksdagen om ej annat hjälpt, eller om man ej, som troligast är, med egna händer rättat misstaget. Det är verkligen en beundransvärd nonchalans vederbörande lagt i dagen i detta fall. Jag undrar om det beror enbart på en oförklarlig oföretagsamhet, eller om det måhända fordras ett visst mannamod för att genom rättandet av felet riskera att såra det finska folkets högt utvecklade nationalitetskänsla.

På samma gång kunde vederbörande flytta hit den vägvisare, som egentligen bör visa vägen till Kovjoki station, men som enligt vad jag hört befinner sig tjugo mil härifrån, närmare bestämt i Tjöck. Vilken nytta man där har av den vet väl ingen. Några vidare stensprängningar å de små minnesstenarna på Juthas slagfält för att räta ut vägkröken på den ack så livligt trafikerade vägen hoppar jag däremot att inte mera behövas. Tack emellertid för att vi fick behålla själva stenen och den ej flyttades till Lappfjärd!

Ny polisordning. Landshövdingen har fastställt ett förslag till ny polisordning för Nykarleby stad.

Seminarierna. Lektorstjänsten i geografi, naturalhistoria och lanthushållning vid Ekenäs seminarium sökes av seminarielektor S. Sahlberg, fil. dr Helmer Smeds och fil. Kand. Elvi v. Pfaler.

Hyllning. Fröken Hilma Grundfeldt blev på sin 80-års dag föremål för hjärtliga hyllningar. Klockan 12 natten mot söndagen uppvaktade en tredubbel manskvartett, sammansatt av stadsbor och seminarister, som under lärare Henrik Wiks ledning sjöng Du som världar har till rike och den gamla, kända serenadsången Klara stjärna du som strålar samt Källan.

Under söndagens lopp fick frk. G. från vänner och bekanta på olika orter mottaga en myckenhet blomsterpjäser och telegram. Bland de sistnämnda märktes ett, »Till maj drottningen 1871 vördnadsfulla lyckönskningar på åttioårsdagen«, från Majföreningen i Helsingfors.

80 år fyller i dag i Vasa fröken Aina Granholm, pensionerad kassörska vid Vasa stads trafikkontor. Hon var född och uppvuxen i Nykarleby, som var hennes hemstad ända tills föräldrarna år 1879 flyttade till Vasa. Hon var följaktligen med om Nykarleby brand, vid vilken tid hon ännu icke fyllt 4 år. Föräldrarna ägde ett tvåvåningshus på den plats, där byggmästare A. Björklunds nybygge snett emot apoteket nu står. Hennes minnen från Nykarleby äro dock främst bundna vid den gård, som föräldrarna kort efter branden köpte och som var närmaste granne till Kuddnäs (den gård, som nu, fastän förminskad, äges av fiskaren Mikael Mårtens). Härifrån har hon många minnen från den topeliansks familjen, med vilken hon också räknade en, om ock avlägsen släktskap (hennes mormor var kusin med gamla doktorinnan). Hennes fader var sjökaptenen Anders Granholm, ett gamlakarlebybarn, men ägde burskap här sedan 1841. Modern, Lovisa Kerrman, tillhörde en den tiden mycket känd Nykarleby-släkt. Efter flyttningen till Vasa hade fröken Granholm under 22 år spelningen omhand under gymnastiklektionerna vid Svenska fruntimmersskolan, tilldess hon år 1901 erhöll plats som kassörska vid Vasa stadstrafikkontor, vilken tjänst hon innehade till år 1929, då hon pensionerades. Vaken och intresserad för allmänna spörjsmål har hon ända hittills varit en verksam medlem av Vasa svenska kvinnoklubb.

På bemärkelsedagen sända hennes vänner i födelsestaden sina vördsamma lyckönskningar.

Första maj insjunges på sedvanligt sätt av seminaristerna kl. 8 f. m. vid Storbron och därefter vid Rummelbacken. Samskolans elever komma även i år att försälja majblommor. Vinsten användes till beklädnadshjälp åt medellösa elever.

Islossningen i älven har på grund av det häftiga vattentillflödet haft ett snabbt, men därför också på flere ställen våldsamt förlopp.

I älvens nedersta del försiggick islossningen jämförelsevis lugnt, tack vare de åtgärder som i tid vidtogos i forsarna invid staden. Sedan Jutbacka fors på tisdagen frigjort sig, samlades isen småningom ovanför storbron, och i det där liggande fasta isbältet företogs sprängningar, vilka hade till följd att de lösa ismassorna i torsdags på e. m. bröto sig igenom. Mellan storbron och kraftverket hade i god tid en bred ränna sågats upp, varför isen icke mötte något motstånd och ej heller bildade barriär vid kraftverksdammen utan tack vare det höga vattenståndet ledigt flöt över densamma och samlades ett stycke nedanom kraftverket. Denna issamling gav sig utan yttre påstötning iväg natten mot lördagen till följd av det yttermera stigande vattnet, som vid denna tid uppmättes till 2,6 meter över medelvattenståndet nedanom kraftverket.

Vägen genom forsarna var sålunda fri för de ismassor, som väntades från Jeppo. Där blev isgången våldsam. I den östra (Silvast) älvgrenen försiggick den visserligen temligen lugnt, ehuru vattenståndet närmade sig rekordåret 1905. I västra älvgrenen däremot blev islossningen på lördagen hotande. Isen samlade sig vid Kiitola i väldiga massor. Vattnet gick ända upp till den över älven ledande cementbron, som var i fara, och på Långnäs blev en byggnad helt kringfluten av vatten och måste utrymmas. Vattnet trängde in bl. a. i Östmans vetekvarn. Nedanför forsen sprängde man emellertid med dynamit, och vid ½ 3-tiden gav isen vika och reste i väg. Den till kraftverket ledande vattenrännan hade dock tagit sådan skada, att dess yttre sidor på kvällen ramlade ned. En följd härav är, att driften vid vetekvarnen icke torde kunna upptagas före sommaren, då rännan vid lågvatten kan repareras. Vid den skarpa älvkröken vid Bärs hade Silvast isen samlat sig i en kilometertal lång fördämning, som brast något före Kiitola isen, varpå ismassorna förenade sig i Ytterjeppo. Även denna fördämning brast, övervann de motstånd, som ännu här och var fanns i form av fast is, och nådde kl. 7 tiden på kvällen Nykarleby, där isen i oöverskådliga massor men annars lugnt rutschade utför forsarna och flöto vidare till åmynningen. Vid isgången översvämmades den låga västra älvstranden vid Bärs, så att endast taken på en del lador stodo ovan vatten, och isstycken blevo kvarliggande ett 100-tal meter in på land, östra landsvägen översvämmades på flere ställen såsom vid Bjons. Kvällsbussen från Vasa måste taga vägen via Munsala. Hängbroarna vid Lassila och Ytterjeppo voro även svårt hotade och ledo också mindre skador. Vattnet i älven är fortfarande högt. I Jeppo måste kraftverket använda sin motor och Silvast kvarn står. Den skada isgången i Jeppo åsamkat beräknas till flere tiotusental mark.

—

Högre upp i älven ha i Alajoki, där Kauhava å utfaller, tiotal kilometer äng legat under vatten och lador bortförts. I Lappo lågo liknande arealer under vatten, hundratal lador bortspolades och längs älvstranden måste flere boningshus utrymmas. I Ylihärmä kom översvämningen så hastigt, att en skomakarfamilj, som bor invid bron, icke hann taga sig ut ur huset, utan hustrun måste med sitt lilla barn fly upp på taket, varifrån hon sedan räddades av grannarna.

Inträdesavgiften till Kuddnäs. Inträdesavgifterna till Topeliusmuséet å Kuddnäs har enligt beslut av stiftelsens museiutskott undergått en del för ändringar. Under det avgiften för fullvuxna personer liksom förut är 3 mk, uppbäres hädanefter för barn 1 mk. Vid skolexkursioner, där barnen åtföljes av lärare, erlägger läraren 1 mk, barnen 50 p:i. För andra exkursioner beviljas ingen nedsättning.

Veckoprat.

I all stillhet och ännu obemärkt av många har för en tid sedan ett under skett. Rågränsskyltarna mellan den enspråkigt svenska staden Nykarleby och dess likaså enspråkiga landskommun, på vilka »Uudenkaarlepyyn kaupunki» i så många år tjusat vårt öga, äro icke mer. Frid över deras minne. De ha blivit ersatta med de enspråkigt svenska, som lag och författning påbjuda. Jag tror för ingen del, att det är någon följd av de åtta gånger jag i detta världsblad gjort mer eller mindre hövliga — kanske mest mindre hövliga — förfrågningar om, när vederbörande anse stunden för reformen vara inne, men jag är nöjd att inte frestas bryta mitt ord om, att den senaste antydningen i frågan skulle vara den sista. Jag tror inte heller, att dröjsmålet var avsiktligt; det var väl nog bara en omsättning i levande livet av det kända finska ordspråket, att gud skapat tiden, men ej nämnt något om brådska.

Nu skulle jag bara vilja ha ett stilla privat samtal med den vederbörande, som gav order om att spränga bort en del av de två ursprungliga minnesstenarna vid Juthas slagfält. Jag skulle rörd trycka hans hand för att han lät själva inskriptionen stå kvar, och han skulle i gengäld öppna mina ögon för vidden av de trafikfaror, som hotade allmänheten genom minnesstenen vid Juthas så livligt trafikerade slagfält.

Kanhända skulle han dock rikta mot mig ett par förvånade blå ögon och säga: Fanns där inskrifter på stenen? Det såg jag verkligen inte. Och då skulle jag nödgas medgiva, att detta inte alls förvånade mig. Jag skulle försöka klargöra för honom, att det visserligen glötats i protokoll och andra papper för att få veta, vem som rätteligen skall underhålla själva Juthas-monumentet, men att det icke ännu diskuterats om, vem som skall tillse, att ej inskriptionerna på de två första minnesstenarna försvinna ur tiden. På tal om Juthas-monumentet vill jag på förhand uttrycka min tacksamhet till dem, som även framdeles komma att inrista hela sitt namn på Döbelns för tillfället temligen inskriptionsfria bronsmedaljong. Ett dylikt uppriktigt förfarande förenklar betydligt tillvägagångssättet vid tillämpningen av strafflagens kapitel 35, paragraf 2 om ohägn å offentliga minnesmärken.

Apropå stensprängning, så har man nyss jämnat med jorden en av min spädaste barndoms första skidbackar, där jag med salig Lassanders breda skidor utkämpade mången match med sonen till denna tidnings första ägare. Jag åsyftar ingalunda, att staden skulle för kommande släkten bevara det synliga minnet av dessa sportmannabragder, den lilla stenknallen vid Kisors port stack ju nog ett stycke ut på trottoaren men ändå saknar jag den litet, ty den hörde till de små särdrag, som tillsammans giva staden dess prägel. Om emellertid i sena framtidsår något nivelleringsattentat skulle planeras t. ex. mot berget vid Storbron, hoppas jag att någon påpekar för den tidens vederbörande, att den där urknölen från jordens första bergbildningsperiod passar synnerligen bra i miljön och för övrigt hör till de ting, som få allt större värde i en stadsvy. —

Jag hoppas också, att när björkarna på den åldriga stenkällaren i älvbranten nedanför kyrkan engång vuxit så stora, att deras rötter möjligen befaras skada taket, så skall ägaren pietetsfullt lämna några björkungmör kvar att uppehålla traditionen hos denna förtjusande gammaldagsidyll. I frågan om tallarnas barr och björkarnas blad konstaterar jag denna gång endast, att den välbekanta tallen vid vägkröken strax söderom staden av allt att döma också kommer att försvinna vid den planerade väguträtningen. Med den resignation jag omsider uppnått i fråga om tallfällning är jag dock tacksam, att man inte ansett det ändamålsenligt att leda den nya vägen vidare genom talldungen vid drottning Kristinas ruddamm.

Varpå jag med stor fägnad annoterar, att stadsstyrelsen låter iståndsätta stadens gamla, delvis alldeles raserade stenkajer vid älven.

Hörnan

F ö r s t a  maj strålade välkomnande, då allt vad Betlehem har av ungdom, skönhet och behag — och gamlingar med för resten — mötte opp vid Brostugan för att avnjuta 1 majprogrammet. Där genljuder i gränderna vid Seminariegatan de grella tonerna av hornmusiken, då »burkarna» kommer i tremannaled med riksflaggan och sångarfanan i spetsen.

— Jag känner mig alltid så fosterländsk, när jag hör hornmusik, viskade min majvippande väninna, så att det riktigt ryser efter hela ryggraden.

O, hur härligt, majsol ler, Solen silar guldregn, Nu dansar Maj och Vintern rasat ut i klingade friskt under kandidat R. Janssons ledning. Här var fröjd inte bara för örat utan också för ögat. Det var som när liljorna på marken fröjdar sig å ljum sunnanvind.

Och så förflyttar folkmassan sig till Rummelbackan, som med sina för våra förhållanden jätteformade flyttblock, bildar en idealisk fond för sångaruppträdanden ute i det fria. Här fortsätter programmet med mera vårsånger, tal och recitation. Ett fyrfaldig leve för våren, och skaran skingrade sig.

På Storbron är et myller av flanerande ungdom. Solen står i guld. I rönnarna på kyrkogården invid kvittrar starar i bröllopsskrud, och på älvens skummande vatten koketterar några änder. Hanarna ståtar i friaredräkt. Nya granna färger på huvud och hals. Alla sjunger i vilda eggande skrik om vår och kärlek. Lärkan drillar i blånande sky och säger: nu är det vackert en liten tid — —. Kåtom oss flyga omkring under himmelens lysande sol, medan vår Herre mättar oss med allt gott.

— På kvällskvisten dalade lätta snöflingor. Som strösocker på aprikosdessert.

*

S m y c k a d e  bilar surrade dagen i ända. Precis som myror i stack. Men, varför så brått att bryta vårens sippor och dricka det gyllene vin. —

— Finns icke i denna idyll någon myndighet, som håller ett vakande öga på de bildrullar, vilka icke följer bestämmelserna om körhastigheten, — sporde mig en bilist från en stad norröver, som besökte mig 1 maj. Där står ett trafikmärke 100 m söderom Storbron på Juthasvägen, med höga synliga siffror 30. Ett talande teckenspråk. Men minst 90 % av de lustfarande bilar, vilka köra här förbi, har totalt ignorerat fartbestämmelsen och kört med 50, 60 ja opp till 70 km:s fart. Fartdårar, som icke ens 1 maj borde spela allegretto på gaspedalen.

Så långt bilismen. Visan är alltför välkänd i vår goda stad, tyvärr. Den körsynden sitter i som lusen i langulsfäldin.

Ett Herrans under, att inte en brakande sammanstötning en kulen dag inträffar i den skarpa kurvan vid Storbron, där Juthasvägen och Seminariegatan möts vid Brostugans trappa. Men undrens tid är förbi. I tid och otid signalerar Automobilklubben i republikanska huvudstaden stopp för fotgängarnas drumlighet. Väl he, sa’ Kalle. Men sopa ock rent för egen dörr. Ty det brister nog en hel hop i bristernas gentlemannakörande. De hedrande undantagen bekräftar regeln. Jag sporde en dag en ordningens väktare om fartreglerna. —

— Onödiga bestämmelser, som ingen följer — —

Förty efterlyser allmänheten — nej, den fordrar — ett resolut ingripande från vederbörande myndigheters sida. Polisen, som annars gärna rör sig ute, bör en solig dag ta pass vid f. d. tullar. Fångsten bleve riklig.

Lycka till!

L ö r d a g  kväll viker vi för Nykarleby Manskörs vårkonsert i Juthas ungdomshem. Kom med och »höj ett jublande rop mot den kära, som väntats i ensamma år».

Det blir god underhållning och trevligt som i lustgård. Glädjen är en flyktig gäst. Och dagen efter är allt precis som vanligt igen.

Sist bjuder vältrimmade orkester på smekande wienervals