V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Seminariets övningsskola. Tillkomst, verksamhet och lärare


Såsom tidigare nämnts övertog seminariet 1875 stadens lägre folkskola som övningsskola för de blivande lärarna. Den kallades normalskola till 1900, då det officiella namnet blev seminariets övningsskola. Den gamla benämningen var dock den vanliga tills skolan upphörde.

Skolkursen var normalt sjuårig, d.v.s. två år i småskolan, vanligen kallad barnkrubban 28) och fem år i den egentliga normalskolan. En omorganisation vidtogs vid sekelskiftet, då den s.k. sammansatta klassen hösten 1900 tillkom. Övningsskolan hade då fyra klasser och den nya sammansatta avdelningen fyra avdelningar. Från hösten 1901 intogs även flickor i normalskolan. Småskolan inlemmades i denna, och den så tillkomna övningsskolan blev sexklassig. Till 1908 var normalskolan inrymd i övre våningen av seminariets verkstadsbyggnad. [Nuvarande bildningskansliet.] Skollokalen omfattade 4 små klassrum à c:a 30 kvms golvyta, ett större klassrum, som tillika var samlingsrum vid morgon- och aftonbönen samt ett lärarrum. Elevantalet översteg sällan 10 per klass och i småskolan 20 per avdelning. Den sistnämnda var placerad i ett stort rum i norra flygeln av seminariets huvudbyggnad. Dessutom disponerades seminariets slöjdverkstad, gymnastiksal och sångsal.

Skolrådet J. L. Birck har livfullt beskrivit pojkarnas och flickornas liv och läroår i ”barnkrubban” och normalskolan i seminariet. Älvstranden och gräsmattorna var idealiska tummelplatser för barnen under olika årstider. Samhörigheten med seminariet och seminaristerna var intim även om kvällar och söndagar, då smågossarna fungerade som ”pumpanpojkar” åt lärarkandidaterna på deras speltimmar. Seminariets arbetsliv löpte jämsides med normalskolans och pojkarna rönte omedvetet ett fostrande och kultiverande inflytande därav. För seminaristerna hyste man sympati och trivdes bra med dem som kandidater och lärare. För lektorerna, som gick in och ut i klasserna, kände man djup vördnad. 29)

Bland lärarna väckte föreståndaren vid denna tid, lärare Karl Fredrik Spolander 30) särskild respekt. ”Han hade högrest, ståtlig gestalt med värdiga avmätta rörelser, svart hår och genomträngande blick. Han disciplinerade pojkarna med blotta blickarna. Sällan behövde han för det ändamålet tillgripa sin ständiga följeslagare utomhus, promenadkäppen. Respekten för honom var stor.” Som föreståndare var han fast, ordningsfull och praktisk, som lärare klar, saklig och fordrande. Någon glad förtrolighet visade han ej mot eleverna, men ibland kunde han vara skämtsamt ironisk. Han blev aldrig häftig eller tjatig utan städse kall och lugnt saklig i umgänget med stora och små.

Så lyder f.d. eleven Bircks omdöme. Det bekräftas av andra iakttagare. 31) Även lärarkandidaternas undervisning var av god klass, strängt övervakade som de var av seminarielektorerna -handledarna. Särskilt lektorn i modersmålet K. J. Hagfors hade förmåga att pressa sina kandidater till goda resultat. Satsanalysen ingav eleverna en känsla av sport och spänning, varje stycke i läseboken innehållsbehandlades, uppsatsskrivning och handstil övades. Resultatet blev för de flesta eleverna goda insikter i modersmålet och dess användning. Detsamma gäller kunskaperna i räkning och naturlära, där lektor A. F. Mennander nitiskt övervakade, att inga avsteg gjordes från den metodik han utformat med åskådning, experiment och logiskt formade slutledningar, oftast framförda av eleverna med kritan i hand på skoltavlan. Huvudräkning övades varje timme. Någon läro- och exempelbok i räkning fanns ej att tillgå utan eleverna fick utarbeta sina egna räkneböcker enligt lärarens anvisningar.

I geografi arbetade man under lektor V. K. E. Wichmanns översyn med metoder, som påminner om den moderna skolans självständiga grupparbete. Kartkunskaperna var viktiga och kartor utarbetades av eleverna för varje land och världsdel och redovisades gruppvis på svarta tavlan. Som lärobok användes Erslev-Modéen och senare Lagerblad. I historia, där Wichmann likaledes handledde, lades huvudvikten vid lärarens framställning som ett nödvändigt komplement till P. Nordmanns kortfattade och följaktligen torra läroböcker. Som bredvidläsningsbok användes Boken om vårt land, vars roll enligt Birck knappast kan överskattas, då det gällde att väcka intresse för fäderneslandets historia.

Teckningsundervisningen var gammaldags, men linjalritning och lättare projektionsritning utfördes även. År 1903 blev Otto Nylund teckningslärare vid seminariet och förnyade denna undervisning i grund både där och vid normalskolan. Träslöjden övervakades av verkmästarna Isak Thors och efter honom Anders Holmqvist. Gymnastiken följde tyska mönster och lektor Gustaf Hedströms modell. Idrott och sport förekom ej. Skolsångerna inövades med notskrivning, formelsjungning, tonträffning och slutligen textsjungning. Tvåstämmiga sånger var vanliga i de högre klasserna. Grunden till skolsångens relativt höga nivå i seminariet och normalskolan hade lagts av lektor F. V. Illberg och efter 1897 av lektor I. E. Koskimies, som moderniserade undervisningen och bildade en stråkorkester vid seminariet. 32)

Det var således en för folkskolförhållanden ovanligt gedigen uppfostran och undervisning Nykarlebypojkarna fick i normalskolan vid denna tid.

De första flickorna intogs såsom tidigare nämnts 1901 och var 9 till antalet.

Under åren 1875—1923 hade normalskolan besökts av sammanlagt 1237 elever. Nedgången i elevantalet efter 1915 berodde dels på att skolstyrelsen beordrat inskränkning av elevantalet i de två lägsta klasserna för att möjliggöra en effektiv undervisning. De avvisade barnen, oftast från landsförsamlingen, kunde om de ville söka sig till landskommunens skolor i Soklot eller Kovjoki eller till Kyrkoby folkskola, sedan denna inrättats 1923. Dels berodde minskningen även på att Nykarleby samskola inrättats 1919, vilket ledde till att en stor del av eleverna övergick dit från 3. och 4. klasserna.

Skolans lokaliteter i seminariebyggnaden hade redan vid sekelskiftet blivit mer eller mindre otjänliga. Nya utrymmen behövdes för den växande undervisningen. Genom nådig kungörelse av 14 juli 1899 skulle vid seminarierna inrättas en s.k. sammansatt klass med 4 års avdelningar för de blivande lärarnas auskultering och övning. Till en början upphyrdes en tillfällig lokal på Smedsbacka gård. I mars 1900 framhöll överinspektör S. Lönnbeck, att seminariets övningsskola behövde större lokaler. Ett förslag, att seminariets verkstadslokal skulle ombyggas till normalskola förkastades av lärarkollegiet 1902. Man ville ha en ny, tidsenlig normalskolebyggnad.

I dec. 1904 meddelade stadsfullmäktiges ordförande, överlärare K. F. Spolander, att Överstyrelsen för skolväsendet till senaten ingått med framställning om att ny, lämplig skollokal av sten borde uppföras för övningsskolan vid seminariet. Nödiga byggnadsritningar förelåg redan och hade godkänts av lärarkollegiet. Spolander hemställde nu till fullmäktiges beprövande, om ej skäl förelåg att staden utan ersättning skulle upplåta de s.k. stenhustomterna vid torgets västra sida för ändamålet. Tomternas areal omfattade 4963 m² och skulle genom sitt fria och torra läge bereda elevernas en lämplig lekplats.

Lärare Alexander Björklund med sin klass vid normalskolan i början av 1900-talet.
Lärare Alexander Björklund med sin klass vid normalskolan i början av 1900-talet.
Foto Herlers museum.



Fullmäktige ansåg, att tomterna ej behövdes för andra ändamål, och beslöt att erbjuda dem till staten att bebyggas i omförmält syfte. Till lärarkollegiet vid seminariet överlämnades att ingå till Överstyrelsen för skolväsendet med hemställan härom. 33) Överstyrelsen godkände förslaget, men den suometarianska senaten under Bobrikoffs tid anslog ej medel till den föreslagna byggnaden och frågan fick vila till början av 1906. Den 16 mars d.å. meddelades, att senaten beviljat 183.320 mk för normalskolbyggnaden och ombyggnad av verkstaden.

Byggnadsarbetet utfördes under ledning av byggmästare K. W. Helander från Tammerfors för en kostnad om 153.000 mk. Härtill kom kostnader för särskilda arbeten enligt räkning till en summa av 36.384:23 mk utom värmeledningen. Anslaget överskreds med 30.000 mk. Byggnaden kom under tak hösten 1906 och avsynades och godkändes den 17 dec. 1907 och värmeledningen den 18 jan. 1908. Denna hade utförts av Björneborgs mekaniska verkstad.


Normalskolan, byggd 1906—1907 enligt ritning av arkitekt K. V. Reinius. Skolan begynte sin verksamhet i jan. 1908.
Vykort, J. L. Bircks ark.


Byggnadsritningarna hade gjorts på Vasa läns byggnadskontor av arkitekt K. V. Reinius. Resultatet har bedömts olika. Det i och för sig ståtliga stenhuset ”saknar måhända stil i yttre måtto, är även olyckligt placerat på den präktiga tomten”, skriver K. J Hagfors, ”men den fyller alla berättigade anspråk på en god skollokal”.

Den 30 jan. 1908 kl. 12 begynte lektionerna i den nya skolbyggnaden, utan högtidlig invigning. I staden var man mycket belåten med att barnen äntligen fått ett ordentligt skolhus. De rymliga korridorerna och ljusa och vackra lärosalarna gjorde ett tilltalande intryck. ”Lokalen måste nämligen anses höra till de allra bästa skollokaler, som wår tid har att bjuda på”, skriver ortstidningen. Elevernas antal var 145.

Från höstterminen 1919 fick övningsskolan en skild lärare för de högre klasserna vid sexklassiga avdelningen och en lärarinna till i lägre avdelningen. Lärarpersonalen bestod således av överläraren, läraren i de högre klasserna, läraren i sammansatta klassen och två lärarinnor i de lägre klasserna. Från höstterminen 1953 inrättades en sammansatt kl. 1—3, som fick egen lärarinna. Från höstterminen 1954 skötte läraren i de högre klasserna en sammansatt kl. 5—7.

Bland lärarna vid normalskolan må här ytterligare nämnas den förste ordinarie läraren

Anders Nyby 1880—1882
Karl Alexander Björklund 1900—1934
Hjalmar Björkvall 1911—1944
Otto Georg Holmberg 1921—1956
Johannes Åbonde 1935—1950

I samband med seminariets nedläggning överläts övningsskolan med tomter och inventarier gratis till staden den 23 juli 1970, såsom på annat ställe nämnts (kap. om De nya skolorna). Därefter togs byggnaden i anspråk för grundskolans lågstadium. 34)




Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 213—218.


Nästa kapitel: Fruntimmersskolan.


Läs mer:
Normalskolan i kapitlet Fakta.
(Inf. 2005-03-02.)