Innehåll

Striden vid Jutas.

Ryssarnas svaghetstillstånd, som möjliggjort den svenska härens segerrika framryckning under sommaren 1808, räckte ända till mitten av augusti. Då erhöllo de så betydande förstärkningar, att de åter kunde gripa till offensiven och i striderna vid Kuortane, Ruona och Salmi den 31 augusti till den 2 september lyckades de tränga Adlercreutz tillbaka. Den svenska hären greps nu av en allmän modlöshet. Man fann det fåfängt att fortsätta den hopplösa kampen och tänkte blott på att med minsta möjliga förluster bringa hären i säkerhet. Till Nykarleby sändes trupper för att trygga denna viktiga knutpunkt, mot en från Alahärmä anryckande rysk styrka, och till v. Fieandt, som var på väg från Gamlakarleby söderut, avgick ilbud med befallning att vända om. Varje ögonblick väntade man underrättelse om att ryssarna hunnit till Nykarleby eller Gamlakarleby, och deras huvudstridskrafter hade man i ryggen.

Den 12 september hade härens huvuddel hunnit fram till Vörå och den 13 till Oravais. Klingspor lämnade överbefälet åt Adlercreutz och begav sig till Munsala, där han påträffade Döbelns brigad, dock utan sin chef. Första brigaden under överstelöjtnant Reuterskiölds befäl hade däremot föregående afton dragit sig tillbaka till Nykarleby och kvarlämnat endast en bataljon vid det viktiga vägskälet in vid Jutas. Det blev nu v. Döbeln ingrep och räddade situationen. Han hade länge ej känt sig frisk och efter striden i Kauhajoki blev han tvungen att lämna ifrån sig befälet och söka vila i Vasa. Därifrån följde med hären till Lillkyro. Här fick han höra om en förestående konvention med Kamenskij. I högsta grad upprörd häröver, begärde han att återfå befälet, vilket beviljades, och halvsjuk sökte han upp sin brigad i Munsala. Där träffade han på två av sina Björneborgsbataljoner och Gyllenbögels trupper. Framkommen dit gav han åt de där befintliga trupperna genast order om uppbrott, ehuru dagen ännu icke grytt. Den 13 september vid tiotiden ankom von Döbeln till Jutas, där han uppställde sina trupper ett stycke söderom Munsala vägen. I fem timmar fick hären vila ut, tills den vid tretiden blev anfallen av en rysk styrka under Kosatschoffskijs befäl.

Striden började därmed att Kosatschoffskij sände en del av sin styrka inåt skogen att kringgå svenskarnas högra flygel. För att avvärja denna omfattning förlängdes den svenska stridslinjen. Den återstående delen av ryska hären fortsatte emellertid framryckningen längs landsvägen emot Jutas, tills den blev utsatt för en kraftig eld från den svenska ställningen. Striden blev nu häftig, och till sist tvingade det svenska artilleriet det ryska att draga sig undan. Detta blev signalen till allmän framryckning, som slutade med att Kosatschoffskij tvangs till återtåg. Svenskarna förföljde fienden ända tills mörkret gjorde detta omöjligt. Under natten lyckades Kosatschoffskij undkomma till Ekola och gick därefter över älven i Alahärmä. Döbeln lät sina trupper stå under gevär hela natten. Först vid soluppgången tillät han dem att gå tillbaka »att taga förfriskning och vila».

Utgången av striden var i betraktande av Döbelns stora överlägsenhet så gott som på förhand given. Inalles hade nämligen Döbeln till sin disposition vid Jutas 1,500 man emot ryssarnas c:a 900. Förlusterna voro å ömse sidor jämförelsevis obetydliga. I fångna, sårade och döda hade ryssarna förlorat 129 och svenskarna 43 man.

Den vunna segern blev av stor betydelse därför att den öppnade vägen genom Nykarleby och Jutas, på vilken trosskolonnerna om aftonen började anlända, för att dagen därpå efterföljas av de återstående trupperna, sedan de blivit slagna vid Oravais den 14 september.

Denna framställning, som grundar sig på nyaste arbeten om 1808 års krig, skiljer sig rätt väsentligt från den traditionella uppfattningen. Sålunda se vi, att von Döbeln icke, såsom Runeberg säger i sin storslagna dikt »Döbeln vid Jutas», låg sjuk i Nykarleby och ifrån sjuklägret direkt begav sig till Jutas, utan redan i Munsala samlade sin här. Men von Döbelns bragd förringas icke härigenom och icke heller blir värdet av Runebergs dikt mindre på den grund att den icke helt återger det historiska förloppet. Huvudsaken är ju att Döbeln genom sin seger möjliggjorde den svenska härens återtåg från Oravais. Och detta har Runeberg mästerligt förstått att framhålla i sin dikt, som otvivelaktigt hör till de främsta i Fänrik Ståls Sägner.

Från Nykarleby skyddskårskretsen

VI skyddskårskretsen i Vasa skyddskårsdistrikt.

En av de svårigheter skyddskårsorganisationen har att övervinna är att vid sig kunna binda tillräckligt dugligt, sin uppgift vuxet och av sin uppgift intresserat befäl. Förnämsta orsaken till dessa svårigheter är ekonomin. Statslönen är liten och kårerna orka icke med nödigt tillskott, varav följden blivit att lokalchefsposterna vanligtvis blivit skötta som bitjänster. Denna post kräver dock helt sin man.

Kretschefen Brams
[Jägarfänrik Alfred Brams från Vörå utbildad i Preussiska Jägarbataljonen 27 är morfar till min svåger Kristian Bäckström.]

För att i någon mån råda bot på denna olägenhet sammanfördes i Vasa skyddskårsdistrikt redan under 1920 flere kårer sålunda, att en lämplig lokalchef samtidigt förordnades till militärinstruktör i ett antal angränsande kårer, vilkas lokalchefer av den statslön de uppburo vanligen avstodo 2/3 åt denna instruktör. Detta förfaringssätt tillämpades även på Nykarleby med omgivande skyddskårer, och visade det sig i allo lyckligt. Denna ovanbeskrivna verksamhet s. a. s. legaliserades 1921 under benämningen av skyddskårskrets och kretschef, och utbetalas numera kretschefens lön av staten, medan till kretsen hörande lokalchefers löner i ungef. motsvarande mån minskats.

Till VI eller Nykarleby skyddskårskretsen höra Nykarleby, Nykarleby lkm., Munsala och Jeppo skyddskårer. Kretschef är fänrik A. Brams, på vilken kretsens militära utbildning sålunda ankommer.

[Artikeln är rätt lika Redogörelse för Nykarleby skyddskårs verksamhet och dess insats i frihetskriget, avgiven till årsmötet den 24 februari 1919.]

Nykarleby skyddskår.

På hösten 1917 upptogs frågan om bildandet av en skyddskår å orten. Tanken på upprättandet av kårer till samhällets skydd var då icke ny, ehuru den först med det ryska tsardömets fall blev aktuell. På många orter hade man redan bildat skyddskårer under form av brandkårer. Meningen med skyddskårerna var icke allenast, att skydda sig mot samhällets sämsta element och de tygellösa ryska soldaterna, utan även att vid lämpligt tillfälle aktivt ingripa för lösryckande av Finland från Ryssland.

Nykarleby skyddskår.
[Bilden med bättre kvalitet.]

Den 23 sept. hölls det första mötet för bildandet av en skyddskår. Förslag till stadgar uppsattes, övningar utan vapen å seminariets sportplan vidtogo genast under lektor N. Bööks ledning, men upphörde snart och skyddskårsfrågan lämnades vila, men endast för en kort tid. Den 20 december sammankommo ett tiotal personer i Laquists kafé för att besluta om bildandet av en »klubb», och närmaste följden av detta beslut blev mötet trettondagen den 6 januari, då Nykarleby skyddskår bildades. I ortstidningen Ö. P. ingick dagen förut av märket R. H. ett kraftigt upprop till stadens och nejdens raske män att »mötas under skyddskårens fria och rena fana för att värna lag, rätt och ordning». Mötet hölls å rådhuset och övervars av ett 70-tal personer. Alla understödde enhälligt förslaget om behovet av en skyddskår. Diskussionen vittnade om ett brinnande intresse för saken. Det hette, att »landets politiska och sociala läge fordrade kamp ej längre i ord utan i handling, mot förövare av våldsdåd och illgärningar, vare sig de utgingo från uniformerade eller civila banditer». Omkring 66 personer från staden, Kyrkobyn och Forsbyn antecknade sig genast. En styrelse valdes bestående av apotekar O. Wilkman, ordf., fabrikör Aug. Jakobsson, viceordf., ingeniör P. Nessler, kassör, bankförest. H. Wik, sekr. Andersson från staden samt skogsvaktar M. Nyberg från Kyrkobyn och bonden J. Bäck från Forsbyn med handl. Joel Nordling, trädgårdsmästar V. Bergman och lektor O. Nylund som suppleanter. Till kårchef utsågs lektor N. Böök och till vicechef handl. Joel Nordling. Nykarleby skyddskår var bildad.

Skyddskåren stod öppen för alla oberoende av sociala frågor blott man ville fosterlandets frihet och rätt. Enl. 1 § skulle kåren ha till uppgift, att »genom dess medlemmars aktiva verksamhet bidraga till värnande och skyddande av samhället och närmaste omnejd emot sådant övervåld, varöver den ordinarie ordningsmakten icke rår och med nämnda ordningsmakts samarbete».

Kårens övningar försiggingo helt öppet flera aftnar i veckan i normalskolans gymnastiksal. Kommandoord haglade, exercis utan vapen i timtal, men humöret var gott och kårens medlemmar ådagalade livligt intresse för sin sak.

Kårens första uppgift blev att fungera som nattvakt. Från den 6 januari patrullerade varje natt en grupp om 8 man och hade sitt högkvarter på poliskammaren. På krigsfot med den härstädes stationerade ryska garnisonen stod kåren icke. Ryssarna uppträdde jämförelsevis hyggligt, om man frånser ett försök till inbrott i utminuteringsbolagets vinkällare och en stilla våldgästning å stadshotellet samt en mängd tjuverier i villorna i skärgården. Frånvaron av röda element var ägnad att icke heller störa borgfreden.

Den 25 jan. avreste till krigsskolan i Vörå Emil Nordling och G. Högbom, vilka senare deltogo i striderna i Ylistaro m. fl. orter. Samma vecka ankom till orten kontoristen V. Labbart och höll övningar med kåren. Söndag e. m. den 27 jan. kallades han till Jakobstad och återkom med ordern: »I natt skola ryssarna avväpnas».

Staben sammankallades kl. 12 på natten och ingen tvekan rådde. Avväpningen beslöts, och anfallsplan uppgjordes. Kåren räknade 208 man 135 från staden, 19 från Kyrkobyn, 23 från Forsbyn, 26 från Ytterjeppo och 5 från andra orter. Den yngsta var 14 och den äldsta 63 år. Ilbud sändes såväl till Soklot som Kovjoki skyddskårer. Det gällde även att taga den ryska garnisonen i Soklot, artillerikasernen vid »Andra sjön» och Gråsöbatteri, som med sina grova kanoner bevakade älvmynningen.

Kl. 4 på morgonen den 28 jan. väcktes samtliga skyddskårister i staden och omnejd och fingo order att inom en timme infinna sig i seminariets festsal. Där samlades i den kulna vintermorgonen män och ynglingar uppfyllda av en segerviss stämning. Först skulle ryssarna i Soklot avväpnas, och emotsåg man utgången därav med stor spänning, ty därpå berodde mycket, huru överrumplingen i staden, skulle utfalla. Kl. 7-tiden kom Soklot kåren med det glada budskapet, att allt gått som efter noter, och att ryssarna gett sig utan motstånd. Nu skulle ryssarna i staden avväpnas. Under V. Labbarts ledning, som även lett avväpningen i Soklot, tågade 120 man till Rings, som var ryssarnes huvudkasern. Kommen till kasernen inträngde modigt ett par tiotal skyddskårister och under chefens rop »händerna upp», lydde de omornade soldaterna genast. När de omsider fingo klart för sig, att avväpningen betydde befrielse, uttryckte de endast sin glädje över skyddskårens uppträdande. Också vid Andra sjön gåvo sig ryssarna utan motstånd. Där voro de så tillmötesgående, att de t. o. m. oskadliggjorde sina kanoner samt anvisade vapen och ammunition.

Avväpningen i vårt fredliga samhälle försiggick således lätt och oblodigt och utgjorde en länk i kedjan till sagan om Österbottens stolta frihetskamp. Författaren till »Det vita Österbotten», säger om avväpningen i Soklot bl. a.: »Skyddskåristerna stego alltså ogenerat in. I den stora salen, som var inredd till sovrum, funno de en soldat, som höll på att röra om bränderna i brasan. De övriga lågo i sin sötaste sömn. Mannen med eldgaffeln betraktade med oförstäld häpnad de tidiga besökarena, men ansåg det icke nödigt att slå alarm. Med lugn och jämnmod såg han på, huru skyddskåristerna gingo till en vrå, där gevären stodo och med samma likgiltighet åsåg han, huru de buro ut vapen på gårdsplanen. Icke ett ord sade han och icke ett ord sade skyddskåristerna. Först när alla vapen voro i säkerhet, väcktes de sovande ryssarna. När de yrvakna soldaterna slogo upp sina ögon, blevo de lika förvånade som kamraten med eldgaffeln. »

Samma dag kl. 1 sammanträdde staben och behandlade en mängd ärenden, som stodo i samband med avväpningen. Ryssarna internerades i »Rings kasern». Under lektor O. Nylunds och polisk. Aug. Johanssons ledning upphämtades till poliskammaren vapen och ammunition. Lektor N. Böök och bonden G. Granroth fingo i uppdrag att värva manskap i Forsbyn och Kyrkobyn och bonden V. Näs i Vexala och Monäs byar. Staben, som överhopats med arbete, kompletterade sig med hrr Alex. Björklund, Oscar Calamnius, Anton Damstén, Hj. Björkvall och E. Söderström.

Den 9 mars inrättades vid sidan av staben ett kansli med hr Alex. Björklund som chef. För varje dag som gick, blev det klart, att de vitas kamp skulle kräva tunga offer, och att avväpningen av ryssarna skulle tillika leda till inbördes krig. Redan dagen därpå den 29 kom order till skyddskåren att hålla sig beredd för att skynda andra orter till hjälp. Samma dag kom också anhållan om undsättning till Gamlakarleby, som ännu var i fiendens våld, och där situationen var mycket allvarsam. En trupp på 30 man under lektor O. Nylunds ledning formerades. Segerviss avreste kåren med Kronoby som närmaste mål och återvände den 5 februari från Uleåborg. Skyddskåristen kantor K. Söderman var borta. Han hade stupat i Uleåborg. Han var den första från kåren, som föll för Finlands frihet. Inalles stupade 15 från Nykarleby stad och landsförsamling. Deras namn läses på annat ställe.

Sedan operationerna i Uleåborg och andra nordliga orter slutförts, kommo striderna att stå utom Österbotten, som förskonades från vidare hemsökelse. Men många och blodiga strider förestodo ännu, innan ryssarna och de rödas motstånd i landet var brutet.

Redan torsdagen den 31 jan. ankom till kåren meddelande om, att situationen fordrade snabb uppsättning av frivilliga flygande kolonner. En grupp om 61 man uppsattes och inskrev sig i Vasa Grenadjärbataljon. Bataljonen, stod under rikssvensk ledning, gjorde med beröm sitt inlägg i frihetskriget och fick sitt elddop i Länkipohja lördagen den 16 mars. Bataljonen visade i många och våldsamma strider, att »än har Finlands kraft ej dött».

Den 3 febr. avreste till artilleriskolan i Jakobstad 15 personer. De kämpade med i striderna på Savolax och Tavastlands-fronten och voro även med vid intagningen av Tammerfors.

Som frivilliga från Nykarleby-nejden kunna vi räkna ett 100-tal, som deltogo i olika truppförband. Att ett så stort antal frivilliga gick ut för att bekämpa mörkrets legoknektar, länder bygden till berömmelse och heder samt vittnar om, att det icke rådde brist på män, som voro redo att offra liv och välstånd för Finlands frihet och vårt lagbundna samhällsskick. Emellertid krävde behovet att alla vapenföra män i åldern 21—40 år skulle uppbådas. Av de vid uppbåden godkända inkallades till aktiv tjänstgöring 8 man från staden och 42 från landskommun och till reserven 11 man från staden och 32 från landskommun. Uttagningen kom att drabba orten jämförelsevis tungt, då så gott som allt krigsdugligt manskap, utan att nödigt avseende kunde fästas vid familjeförhållanden, kallades under fanorna. Det var som i fädrens tid: »Man ur huse».

För att bidraga till skyddskåristernas och soldaternas välbefinnande samt för att åstadkomma ett välbehövligt plus i deras knappt tillmätta matransoner sändes nu och då kurirer med matvaror, tobak och kläder till fronten. Vid sidan av intendenturen arbetade en kvinnlig avdelning Lotta-Svärdsförening — med fru M. Björklund som föreståndarinna. »Lotta-Svärd» sydde för intendenturens räkning 1,757 plagg underkläder, ett 30-tal ryggsäckar och 50 st. patronväskor, så att mången skyddskårist fick ett eller flere varma plagg, då han drog ut i fält. För »Lottornas» uppoffrande arbete gav skyddskåren en enkel fest å normalskolan den 22 maj till deras ära.

En enkel festlighet, för samtliga medhjälparinnor vid serveringen och emottagningen för skyddskårerna å Normalskolan, var anordnad senaste onsdag eftermiddag. Ett etthundra femtiotal från staden och närmaste landsbygd hade infunnit, och major von Kraemer tolkade vid tillfället sin och skyddskårernas tack till ”Martorna” för deras uppoffrande arbete i fosterlandets tjänst. Vidare bjöds på körsång samt servering.

Hemförlovade. I dag hemvända de från Nykarleby omnäjd uti Wasa 1:a grenadierbataljon inskrivna frivilliga. Vid sin ankomst till Wasa beredes ”gossarna” ett entusiastiskt mottagande. Bataljonen är dock numera uplöst, varför dess medlemmar få återgå till fredliga värv.
     Välkomstfest anordnas för de hemvändande om lördag eftermiddag i Jutas och i Soklot i resp. föreningshem.

Serveringen å Normalskolan är från denna veckas ingång indragen.

En tacksamhetsskrivelse från ”Martorna” måste i brist på utrymme stå över till ett annat nummer.

Major R. v. Kraemer, som varit stationerad härstädes såsom stadskommendant, har utnämnts till kommendant i Riihimäki. Majoren jämte familj avreste från staden i går kväll.

Hemsända fångar.  I tisdags avsändes från härvarande fångläger 78 polacker till Helsingfors för vidare befordran till sitt hemland. Att glädjen bland dessa var stor säger sig självt. Sedan de uppställt sig å gatan utanför rådhuset utbragtes rungande hurrarop, varpå de avmarscherade till Kovjoki station.

Österbottniska Posten, 24.05.1918, nr 21, s. 2
Nationalbibliotekets digitala samlingar.

Sedan befrielsekampen i Österbotten slutförts, hoppades man allmänt så även å vår ort, att ryssarna skulle sändas till »sitt land igen». Så skedde icke. Den 2 febr. kom befallning om att förlägga 5,000 ryska krigsfångar hit till seminariet. Staben ansåg antalet för stort och lyckades få det nedsatt till 2,000. Ehuru detta strängt taget faller utom ramen av kårens arbete, anteckna vi det dock, emedan skyddskårsstaben därigenom åsamkades betydligt mera arbete genom att bistå chefen för fånglägret med ordnande av fångarnas bevakning och för anskaffande av livsförnödenheter. För fångarnas bevakning behövdes ett vaktkommando av 128 man i dygnet. Dessa voro från Nykarleby stad och landskommun, Munsala och Jeppo. Ryssarna sändes till sitt land i flera omgångar. Den sista fångtransporten avgick den 4 juni, och staden återfick sitt förra lugn.

Om Nykarleby skyddskårs inlägg i den minnesvärda vintern vårt frihetskrig och de händelser, som då utspelades, skulle vara mycket mera ännu att säga, och skall aldrig förgätas av dem, som voro med om de skiftande och lysande striderna. Helt säkert skola efterkommande släkten med beundran läsa de historiska berättelserna, om »våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid».

Efter paraden i Helsingfors hemförlovades flertalet skyddskårister från Nykarleby-trakten. Söndagen den 2 juni höllos för dem fosterländska frihets- och välkomstfester. Det var en stolt högtidsdag. Våren hade brutit in över Finland. Men alla fingo ej se den ljusa dag, som de kämpat för. Flera av dem voro borta de hade nått den vår, som är evig. Frihetsmonumentet räknar deras namn. Vi och vårt land äro skyldiga dem den djupaste vördnad och aktning.

Sedan befrielsekriget var slut, lade sig Nykarleby skyddskår att vila på sina lagrar under sommarmånaderna. Den 15 september sammanträdde skyddskåren och beslöt att återupptaga arbetet samt valde stab och disciplinsnämnd i överensstämmelse med »Förordningen angående skyddskårer».

För närvarande består skyddskårsstaben av följande: Agronom Rich. Kisor, lokalchef, apotekar O. Wilkman, poliskommissarien T. W. Nyholm, vaktmästar H. Österlund och trädgårdsmästar V. Bergman.

Kretschef för kårerna i Nykarleby stad och landskommun, Munsala och Jeppo är jägarfänrik Alfr. Brams.

Intresset för skyddskårsarbetet har icke alltid varit så stort, som man skulle ha önskat, men bör dock icke få dö ut. Den vita bindeln utgör icke något klass- el. ståndsmärke, utan kan bäras av vem som helst, som älskar hem, härd och fosterland. Den skall vara symbolen för det renaste och bästa, det högsta och starkaste i vårt land, men den ställer även på oss fordringar, vilka vi icke få missbruka.

Nykarleby Lotta-Svärd.

Intresset för skyddskårsidén är synnerligen stort även bland damerna i Nykarleby. Redan under frihetskriget visade de uppriktig vilja att vara med och hjälpa, och det de då uträttade dels hemma och dels i fält är av icke ringa betydelse. Detta intresse avtog icke vid krigets slut, utan växte tvärtom allt starkare och gav sig med tiden uttryck i bildandet av en Lotta-Svärdförening.

Den 29 april 1920 konstituerade sig nämnda förening. En styrelse valdes då vid ett välbesökt möte, där meningen och syftemålet med Lotta-Svärdorganisationen utvecklades.

I styrelsen invaldes följande personer: fru J. Wilkman, ordf., fru A. Bastman, viceordf., fru E. Fougstedt, sekr., fru L. Finnström, materialförvaltare, fröken B. Herler, kassör och fröken M. Spolander [dotter till Karl Fredrik Spolander]. Föreningen delade sig vid samma möte i tre sektioner, nöjessektionen, beklädnadssektionen och sanitetssektionen.

Den 4 februari 1921 hölls årsmöte. Till ordf. för Lotta-Svärd valdes då fru A. Bastman. Fru M. Björklund och frk. H. Dyhr nyvaldes i bestyrelsen. Medlemmarna delades i följande grupper: I a, aktiva eller fält-lottor, I b, hemma-lottor och II passiva lottor, vilka betala i årsavgift 20 mk. Därjämte beslöts att bilda en gymnastikklubb bland lottorna. Ledningen av den åtog sig fröken M. Castrén.

För det närvarande äro 60 aktiva lottor inskrivna och 15 passiva, och detta antal är mycket tillfredsställande för lilla Nykarleby. Märkas bör att i närmaste landsbygd finnas även Lotta-Svärdsammanslutningar, nämligen i Soklot, Kovjoki och Markby, vilka byar höra till Nykarleby landsförsamling. Lottorna i Nykarleby ha med stor energi bedrivit sitt arbete. Genom olika slags fester och särskilda lottadagar ha medel insamlats i och för uppköp av material till förfärdigande av kläder åt skyddskåren. Vid lägermöten, som hållits å orten, ha lottorna sörjt för förplägningen, och nu senast omhänderhade de serveringen vid utbildningskursen för skyddskårsledare, vilken kurs hölls under tiden 6—27 nov. Från bittida till sent sågos de glada och tjänstvilliga lottorna vid grytorna och serveringsborden medvetna om, att de fullgjorde en värnplikt, som fosterlandet hade kallat dem till.

Soklots insats i frihetskriget.

Soklot by är belägen sex kilometer norr om det lilla, tysta, men natursköna Nykarleby. Byns innevånare äro till största delen bönder, men idka som binäring även fiske, vilket gör att de överhuvudtaget äro ett hurtigt folk. Dessutom utmärker sig soklotbon genom sin livlighet, sitt fosterländska sinne och sin frihetskärlek, och det var dessa tre goda egenskaper hos honom, som drev byns ungdom, frivilligt ut i kampen för hembygd och fosterland.

När budet nådde byn, att varje plikttrogen medborgare skulle vara redo att uppta kampen, och när skyddskårerna började med sin verksamhet, då stod byns ungdom upp som en man. I tysthet och i vinterkvällarnas mörker samlades de unga till kårens övningar. Först saknade kåren gevär, och man måste nöja sig med hemgjorda sådana av trä, och det gick också utmärkt, ty hänförelsen och viljan var nog stor att övervinna alla hinder, så att övningarna gåvo förhållandevis goda resultat. Dock erhöll kåren kort före krigsutbrottet tio gevär, men vad betydde det, ty de flesta voro ännu utan, och när stridsropet ljöd: »till vapen», så beväpnades kåren så gott man kunde med revolvrar och hagelgevär. Avväpningen i Soklot gick hastigt och lustigt, varefter kåren hastade i den tidiga januarimorgonen för att hjälpa Nykarleby skyddskår med avväpningen av arvfienden därstädes. En tid efter nådde kallelsen om hjälp till Gamlakarleby våra öron, och man var ingalunda sen att hörsamma den. Chefen utkommenderade hästar och i flängande fart åkte kåren till Kovjoki station, där den steg på tåget och införlivades med en ansenlig stridsskara söder ifrån. Hemkomna efter fullgjort värv i Gamlakarleby begåvo sig nio kårister frivilligt ut, först till Jakobstad och därifrån till Vasa, där de inskrevos i I Grenadjärregementes Vasa bataljon. Efter några dagar samlades återstoden av kåren i Vasa, så att vid avresan till fronten voro icke färre än tjugofyra skyddskårister med från en sådan liten by som Soklot.

 21 Soklotgrenadjärer.
[Identifiering och bild av bättre kvalitet.]

Denna lilla obetydliga österbottniska kustby var talrikast representerade inom I Grenadjärregementets Vasa bataljon. Talrika voro de drabbningar, strapatser och umbäranden, som ynglingar måste utstå, ty bataljonen var inövad till en såkallad anfallsbataljon. Sin första drabbning var bataljonen med om vid Länkipohja, dit den framkommit från Jämsänkoski efter en lång åktur i den bistra vinternatten för att bringa hjälp åt lappoborna, vilka kämpade förtvivlat mot en överlägsen fiende. Till all lycka hann bataljonen fram i tid till stor glädje för de uttröttade lappoborna, som genom vår förstärkning fingo nytt mod. Bataljonen körde fram mot eldlinjen. Då och då mötte vi ambulansslädar med sårade, vita i ansiktet som drivans kalla snö av blodförlusten. Först när kulorna började vina och pipa om öronen, fingo kuskarna order att stanna, som de också hörsammade med glädje. Vi stego av styva i lederna av den långa färden och kölden, och under kulornas vinande emottogos bataljonschefens order: »Gossar nu få vi ingen mat, ej heller kvarter förrän byn är intagen, därför till verket». Kampen blev het, men segern vår, byn blev intagen kl. 2 på dagen, och vi fingo vila ut, men i våra led saknades redan åtta man, bland dem två officerare.

Vasa grenadjärbataljonens heta strider och strapatser ha förut skildrats i Sv. Sk. varför de nu kunna förbigås. Framryckningen mot Tammerfors hade dock stått bataljonen dyrt. Efter denna stads intagning återstod av de 540 man, som hade ryckt ut från Vasa, endast 150 högst 180 stridsdugliga ynglingar, resten voro sårade och stupade.

När frihetskampen var slutförd och alla vid liv blivna fingo återvända hem, för att njuta av friheten, som vunnits genom umbäranden och otaliga offer, saknades även bland soklotborna tre kamrater, nämligen John Vikblom, Verner Haglund och Emil Ahlström till stor saknad för anhöriga och stridskamrater. De stupade soklotborna äro begravade i Nykarleby, där ett gravmonument gemensamt med Nykarleby stad blivit rest till deras minne. Här ovan ses en bild av de tjugoen vid liv blivna hurtiga ynglingarna och rättrogna skyddskåristerna från Vasa grenadjärbataljonen.

Fastän Soklotby är liten och oansenlig, har här dock fostrats män, som i farans stund vetat fylla sin plikt. Heder åt dem.

Monumentet på hjältegraven
i Nykarleby.

Även Nykarleby-bygden hade med heder deltagit i kampen för landets frihet och för bevarandet av fäderneärvd samhällsordning. Dess unga män hade vid första signal skyndat till fanorna och blött under dessa tills segern var vunnen. Femton av de tappre offrade därunder sina liv för fosterjorden. Hos varje vän av ett oberoende och lagbundet fosterland måste deras bragd väcka hänförd beundran och tacksamhet.

Hjältegraven i Nykarleby.

Denna känsla av tacksamhet avspeglade sig även i alla uttalanden vid det möte, som hölls av medborgare från staden och omgivande landsbygd den 7 februari 1919, då beslut fattades att genom ett värdigt och varaktigt minnesmärke för nutid och eftervärld minna om Finlands folks ädla och segerrika frihetskamp, i vilken bygdens unga söner föllo.

Sedan vederbörande kommunala myndigheter garanterat nödiga medel utöver frivilliga bidrag och en bestyrelse blivit utsedd, voro förutsättningarna för monumentets tillkomst klara.

Bland ett tiotal tävlingsförslag för monumentet segrade det av hr P. Björk från Helsingfors insända. Utförandet anförtroddes åt hr O. Aalto i Jakobstad och har kostnaderna stigit till cirka 26,000 mark.

Avtäckningen ägde rum den 28 nov. 1920 under stor anslutning och hög fosterländsk stämning. Ur avtäckningstalet må följande rader anföras:

»I fosterjordens granit hava kämparnas namn ristats att tälja om deras bragd och än i sena led bjuda vandraren dröja vid minnesstodens fot för att välsigna de ädles minne. För fosterlandet föllo med ära:

[De flesta som stupade den 3 och 4/4 var i Melins kompani.]

Efter avtäckningshögtidlighetens slut avsändes följande telegram till Mannerheim:

»I dag, då i Nykarleby minnesstoden på våra i frihetskriget 1918 fallna söners grav avtäckes, hälsa vi Eder, Herr General, under vars överbefäl de med ära föllo i striden mot fosterlandets fiender. Fäder och mödrar till de stupade.»

Svarstelegrammet lydde:

»Djupt rörd av den gripande hälsningen beder jag att till dem, vilka för fosterlandet offrat vad de haft högst och kärast få frambära uttrycken av mitt varma deltagande och sympati.

Mannerheim.»

Såsom synes av bilden har artisten vid kompositionen på ett lyckligt sätt använt sig av förebilden från antiken. De enkla linjerna och välavvägda proportionerna utförda i röd granit bära en prägel av allvar och värdighet.

Minnen från fånglägret i Nykarleby.

Redan första dagarna av frihetskriget vållade det säkert de ledande bekymmer, vart man skulle placera de ryska fångarna. Man ville ha dem bort från trafikerade orter, och därför hittade man också på att sända dem till Nykarleby. Befolkningen därstädes hade ju insett vilken fara det kan medföra att ha järnväg till staden, och således borde orten varit bra.

Ryssar anlände 100 efter 100. Vart skulle man göra av dem? Seminariet var den största officiella byggnaden i staden, och dit inpackades »gästerna». Från omkringliggande landsbygd inströmmade vakter, så att brist på dem var det egentligen ej under de 4 månader fångar höllos i Nykarleby.

Att det emellanåt ville bli litet trist och enformigt för vaktmanskapet är ingenting att undra över. Stadens damer gjorde nog allt vad i deras förmåga stod för att hålla manskapet med mat och dryck. Och trots den myndiga tjocka damens förmaning till martorna att breda smöret tunt som rimfrost fingo vakterna varje natt kaffe med duktiga smörgåsar.

Man lever icke av mat och dryck, som det heter, utan vi försökte nog under mellantiderna roa oss på upptänkliga vis. Vännen från Helsingfors köpte svagdricka och russin samt lade jäst till och fick en dryck som smakade vämjelig, kanske något påminnande om öl. Han bjöd frikostigt åt alla, men fick nog hålla vätskan för sig själv.

Några samlade sig omkring kortspelet och andra berättade historier. Engång ställde vi till bal i seminariets ritsal. Vi skickade bud till våra flickbekanta att kl. 3 e. m. den och den söndagen hade vi bal. Utsatt tid infunno de sig. Någon satte sig till pianot och dansen började. Ryssarna, som alltid intresserat sig för det täcka könet, lockades ut på gården av musiken, och där stodo de och sträckte på hakorna för att genom fönstren få se en skymt av de dansande damerna.

Kommendanten kommer vandrande för att inspektera. Han bleknar, då han ser ryssarna församlade på gården och fruktar oroligheter. Snart finner han orsaken till ryssarnas livlighet och då var det slut med dansen. Alla vakter som deltagit fingo tre timmars straffvakt dagligen under en veckas tid. Bättre gick det ej heller för Lindnäs och Algren, som bodde i 5:an på internatet. En månljus kväll vandrade båda vännerna på stora bron och mötte två nykarlebyflickor, som hade tjänst i Vasa, men nu voro på besök i hemmen. Gossarna tyckte att flickorna sågo intagande ut och efter en stund finna vi de båda kavaljerna arm i arm med var sin flicka. Lindnäs föreslog efter en stund att de skulle gå upp på 5:an och dricka saft. Detta var sällskapet med om. Sven som bodde i 6:an hörde huru trevligt man hade i rummet bredvid. Flickorna dröjde så länge. Nej, nu kunde Sven inte hålla sig längre. Att de ostörda skulle få ha så trevligt, det gick inte an. I strumpfötterna tassade han omkring i tamburen och ställde framför dörren ett tomt vattenämbare, ovanpå detta två transportflaskor och överst en tom petroleumkanna. Sven visste att man måste taga upp 5:ans dörr hastigt annars »knarra» den.

Han gick in och satte sig vid sin roman för att vänta på resultatet av sina tillställningar. Men de dröjde ... Nå äntligen, viskningar hördes. Någon i rummet bredvid tog i dörrlåset. Sven höll andan och lyssnade så hördes en väldig skräll och språng i trapporna, därefter följde tystnad. Han öppnade dörren och såg ut. Ur sju andra dörröppningar tittade sömniga ansikten fram och frågor hördes: »Vems var granaten?»