Mormor berättar

minnen och traditioner



Sundska gården, f.d. Norra tullhuset, numera Herlers Museum
Förstoring.


[Några avsnitt publicerades innan häftet publicerades som följetong mars–maj 2013.]


Innehållsförteckning

Förord 4
Hur allt började 5
Natten när Nykarleby brann 6
Min rikedom 7
Salen – husets hjärta 10
Varma golv och tennstöp i juletid 11
Memma, struvor och mjöd 13
Ack Värmeland, du sköna 14
Krigstiden 16
Ett nytt hem 17
Josef Herler 18
Källförteckning 19

 

Lasse, Lasse liten.

Förord


Nykarleby museum, även kallat Herlers museum, är ett kärt barn. Det före detta Norra Tullhuset från 1600-talet [troligen 1700-talet], som senare blev Sundska gården är ett av de äldsta husen i Nykarleby. Det klarade sig undan den stora branden 1858, när nästan hela staden lades i ruiner.

Göta Lundqvist, min mormor, var en av sexton syskon i familjen Sund, som ägde huset mellan åren 1924 och 1950. Livet i hemmet präglades av arbete, men också av lekar, teater och traditionella högtider. Götas mor Aina Sund och hennes far Alfred Sund beskrivs som praktiska och kärleksfulla, och kanske var det en förutsättning för att vardagen i en familj med sexton barn skulle fungera.


1951, några år efter att familjen Sund flyttat från gården, började bokhandlaren och skådespelaren Josef Herler inreda sitt livsverk Nykarleby museum med möbler, dräkter och föremål som var typiska för borgarhemmen i Nykarleby.

Boken bygger på mormor Götas minnen från tiden när den stora familjen bodde i det före detta tullhuset. Den bygger också till viss del på tidningsartiklar och information ur historieböcker och uppslagsverk om Nykarlebys historia.


Så som huset och alla samlade föremål i det tack vare Josef Herlers arbete kan bevaras för eftervärlden, så kan också minnen och traditioner från en tid i Sundska gården bevaras genom den här boken.



Linn Nystedt.
2008

Hur allt började

Min far Johannes Alfred Sund, född 15 februari 1891 i Kyrkoby, närmare bestämt på Forsbacka i Nykarleby l.k. Här växte han upp tillsammans med sina föräldrar och fem syskon.

Min mor Aina Maria Ilmarinen, född 29 juni 1895 i Keuru. Hon var näst äldst av tolv barn. Min mor kom till Nykarleby i mycket unga år tillsammans med sin morbror. Han var en skicklig murare och rappare och fick jobb i Nykarleby när Normen byggdes. Morbrodern behövde någon som såg till att han fick mat och rena kläder medan han jobbade här.

När Normen var klar 1908 begav sig morbrodern hem till Keuru medan min mor som då var tretton år gammal, stannade kvar. Hon trivdes i vår lilla stad med sina goda vänner som skaffat henne arbete och bostad.

År 1912 möttes mina föräldrar och redan följande år gifte de sig. Far var då tjugoett år och mor endast arton. För att komma igång var de tvungna att låna pengar hos banken och för dem köpte de häst och kärra. Detta var år 1914, samma år som Nykarleby järnväg såldes och trafiken mellan staden och Kovjoki upphörde. Vilken tur för oss.

Far började köra varor från Kovjoki till handelsmännen i staden. Varje försändelse skulle föras till rätt adress. Frakten betalades per kilo så dagspenningen blev inte så stor, men vi klarade oss. Nyfikna satt vi barn och lyssnade till fars spännande berättelser.

En bostad till familjen var inte alltid så lätt att komma över, hästen skulle också ha tak över huvudet. Far hade alltid ögon och öron öppna, och fann en dag en ledig liten stuga på Källbacken, på Gustav Adolfsgatan. Stugan bestod av ett allrum och två små kamrar. Det berättas att mor var otroligt lycklig över att få flytta in i eget hus. Viktigt var att den vita vackra hästen fick sitt stall i uthuset.

År 1924 blev en vändpunkt i mina föräldrars liv. De kom underfund med att hästen skulle få ge plats till de motordrivna fordonen och köpte en buss. Några år senare införskaffades en lastbil. Samma år blev de ägare av den gamla borgargården, före detta Norra Tullgården.

Här fanns det gott om rum för familjen Sund som då bestod av mor Aina, far Alfred och sju barn.

 


Göta Lundqvist 2008

 


F
öräldrarnas förlovningsfotografi år 1912

 


P
å museigårdsplanen, med den först inköpta bussen på ”duntin” i bakgrunden, som senare blev lekstuga för barnen. Bilden är tagen år 1931. Personerna är följande: Mors tre gäster samt barnen: Göta, Runar, Hildur, Astrid, Helmer, Hjördis, Margit, Gunnar, Holger, Linnéa. Förstoring.

(Inf. 2013-04-10.)

Natten när Nykarleby brann


Vid varje infartsväg till staden fanns en tullgrind och en tullgård. Här betalade de som kom för att sälja varor en tullavgift. Pengarna tillföll staten, inte staden, men metoden upphörde redan i början av 1800-talet.

Förr fanns vid Norra Tullgårdens långa, låga byggnad en ståtlig tullport med valvbåge och prydd med stadens vapen.


Vintern år 1858 var ovanligt mild i den gamla staden Nykarleby. Branden som lade nästan hela staden i aska utbröt på kvällen den 12 januari 1858 (13 januari i en skildring). Många av stadens familjer hade samlats i rådhuset för att medverka på en barnbal. Klockan var halv åtta på kvällen när ett stall vid nuvarande apoteksbacken fattade eld. Under två timmar kunde brandkåren begränsa elden med sina tre sprutor och hålla den under kontroll, men sedan spred den sig så snabbt att alla släckningsförsök i den hårda sydvästliga vinden var förgäves. Staden måste lämnas åt sitt öde i brandens grepp och när morgonen kom låg nästan allt i ruiner och aska.

Det milda vädret gjorde det en aning lättare för de hundratals människor som blivit av med sina hem. De fick söka tak över huvudena i någon av de få gårdar som fortfarande fanns kvar och i byarna runt Nykarleby.

(Branden har skildrats på flera olika sätt. Följande beskrivning är hämtad ur Woldemar Backmans ”Nykarlebynejden” och ”Nykarleby stad 1620-1920” av VKE Wichmann).


På Nykarleby älvs östra sida undkom endast kyrkan och fyra gårdar lågorna. En av dessa var Norra Tullgården, som idag är Nykarleby museum, även kallat Herlers museum. Huset blev dock skadat av elden.

(Inf. 2013-04-16.)

Min rikedom


Sov du lilla videung,

än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung
ros och hyacinter.
An så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter.
Solskensöga ser på dig,
solskens famn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
An en liten solskensbön:
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig.
Solskensfamn dig vaggar.

(Videvisan med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér.)



Bilden togs på Einars bröllopsdag den 4 aug. 1940.
I främre raden: Erik, Ulla, pappa Alfred, Gertrud, mamma Aina, Hjördis, Runar. I bakre raden: Göta, Helmer, Astrid, Gunnar, Linnéa, Einar, Hildur, Holger och Margit.
Förstoring.


”Min rikedom är barnen”, sade mor Aina ofta. I familjen föddes sexton barn. Göta växte upp mitt i syskonskaran med sju äldre och sex yngre syskon.

Barnen växte upp vana vid att utföra sysslor i och utanför hemmet. De äldsta fick ofta de viktigaste och svåraste uppdragen. De städade, byggde, skyfflade, tog hand om varandra, lagade mat och bakade. Aina tog alltid vara på det som fanns runt omkring henne, som svamp, bär och frukt från naturen. Trädgården var också ett stort fritidsintresse.


Hösten fylldes av arbete inför vinterns köld och alla i familjen var delaktiga. Förutom att barnen gick i skolan arbetade de hemma. Flickorna städade och satte upp rena vita spetsgardiner i alla rum. De stickade täcken och de finaste satintygen gick till två brudtäcken med det lyckliga parets initialer broderade på dem. Mor Aina arbetade mycket med att sy alla barnens kläder. Hon eller någon av döttrarna använde symaskinen i köket så gott som varje dag.

Pojkarna sågade och klöv veden som skulle hålla värme i huset under de kalla månaderna. Vid Kovjoki station hjälpte de far Alfred att skyffla koks från de stora järnvägsvagnarna över till lastbilsflaken för vidare transport till Normens skola. Turerna till Andra sjön med bussen blev så småningom fler och mer regelbundna, och däremellan körde Alfred beställningsturer. Herlers teatersällskap skulle på turné, seminaristerna på sportresor och sommargästerna med sitt pick och pack skulle köras till landet. Sommartid gjorde han flera resor i veckan till Bockbryggeriet i Vasa. Där hämtade han läskedrycker och öl som distribuerades till näringsidkare i Nykarleby. Läsken förvarades i bodar ute på gården, men ölen var Alfred mer rädd om. Hela familjen hjälptes åt att bära ölkorgarna från lastbilen in i huset, och vidare ner i källaren. Där kunde ingen ovälkommen gäst komma åt den eftertraktade drycken. Vanligtvis sålde Alfred den gamla bussen när han införskaffade en ny, men ett av de gamla fordonen sparade han. Den ställde Alfred på gården bredvid bastun, och den blev en rolig lekstuga för barnen.

När kriget kom 1939 lånade finska armén Alfreds buss för fjorton mark per dygn, för att använda som fortskaffningsmedel. När armén inte hade någon användning för den längre återlämnades bussen visserligen till Alfred, men det var ingen vacker syn som stod på gården igen efter tre år. Bussen hade märken och kulhål längs sidorna och var mycket tilltufsad av behandlingen.



Familjen Sund, samlad framför buss nr. 2
Från vänster i första raden: Margit, Helmer, Göta, Astrid, Gunnar.
Andra raden från vänster: Holger, Linnéa, pappa Alfred, mamma Aina med Runar på armen.
Längst bak: Einar och Hildur. Förstoring.


Under åren som familjen bodde i tullgården kom många av Aina och Alfreds barn till världen. Barnafödande var återkommande åtminstone vartannat år under 1920- och 1930-talen. När nedkomsten närmade sig förberedde Aina rummet med saker och kläder som kunde behövas. Alfred satt i köket och tittade ut genom fönstret, väntade, med ett glas i handen.

När förlossningen närmade sig kom en barnmorska till Sundska gården och gjorde i ordning badvatten som hon ställde vid pigtittaren. Efter förlossningen fick bebisarna först en liten vagga att ligga i innan de flyttades över till en spjälsäng. Göta upplever att det hela efter en tid gick som på rutin.

Ordnade efter födelsedatum var det:

    [Hemort]
Linnéa g. Carlson 1913–1982 Kristinestad
Helmer 1914–1924 Nykarleby
Hildur 1916–1919 Nykarleby
Einar 1917–1990 Nykarleby
Holger 1918–1977 Nykarleby
Gunnar 1920–1980 Nykarleby
Hildur Svensson 1921–2003 Nykarleby
Margit g. Siukola 1923–2000 Forssa
Astrid g. Hauta-aho 1924–2008 Nykarleby
Göta g. Lundqvist 1926–2017 Nykarleby
Helmer 1927–1980 Lycksele
Runar 1928–1944 Nykarleby
Hjördis g. Melcher 1930 Saltsjö-Boo
Erik 1932 Nykarleby
Ulla g. Nordström 1934 Nykarleby
Gertrud g. Pynnönen 1936 Gustavsberg]


[Namn som gifta och hemort tillagda och kompletterade med hjälp av Ulla Nordström och Maria Fagerudd.]


En av paret Sunds döttrar gick bort vid tre års ålder i spanska sjukan, en son omkom i en drunkningsolycka tio år gammal och en son dog av ett vådaskott när han lekte med en pistol bara någon vecka innan han skulle konfirmeras.

När Aina och Alfred fick nya barn gavs de samma namn som en avliden son och dottern. Det var inget konstigt, utan gjordes mer som för att hedra minnet av de bortgångna barnen. Det var också praktiskt och inget som någon funderade så mycket över. Både Aina och Alfred var praktiska och vänner av nyttosaker. Det kanske var en förutsättning för att livet i den stora familjen skulle fungera. Barnen uppfostrades med bestämdhet och pli.


År 1950 hedrades Alfred Sund med Finlands Vita Ros' orden av första klass. Orden instiftades år 1919 av riksföreståndare Mannerheim, och utdelas för allmänna medborgerliga förtjänster. För husmödrarna i Nykarleby arrangerades med jämna mellanrum ”Mors vila”på Juthbacka semesterhem. Där fick husmödrar skön avkoppling under tio dagars tid, och några gånger var mor Aina Sund välkommen dit.



Här var det livat på Juthbacka. Förr i tiden arrangerades nämligen välbehövlig ”Mors vila” då husmödrarna hade möjlighet till ca en veckas avkoppling på semesterhemmet. Förstoring.

(Inf. 2013-04-25.)

Salen — husets hjärta


På salsgolvet har många barnfötter, sjömansstövlar och helgdagsskor gått. Här på det slitna trägolvet lärde systrarna varandra att dansa vals och lyssnade till folkmusik i grammofonen. Mycket i huset minner om familjens liv under första halvan av 1900-talet, om händelserika dagar och om glädje och sorg. Till alla rum är trösklarna höga. De slitna golven i huset finns kvar från tiden när Göta och hennes syskon bodde i gården. De väcker minnen hos Göta. Varje fredag skulle två av barnen skura och torka det rent, vilket inte var det lättaste. Redan på den tiden var golven gamla och tog lång tid att rengöra.


Framför familjens fästmanssoffa i salen vigdes två av syskonen Sund med sina respektive makar, båda av prästen Runar Stilll Han döpte de flesta av barnen och var närvarande vid många speciella tillfällen i Sundska gården. Han blev med tiden deras familjepräst. I sofforna i salen sov alla döttrarna, ”skavfötters” två och två. Det var trångt men sällan någon som klagade. Att få en egen sovplats var det inte tal om. Sofforna kom från auktioner i trakten som Alfred besökte. Dagar när han gav sig iväg på auktion kom han ofta hem med nya soffor så att alla skulle ha någonstans att sova i huset. En trappa upp, på vinden låg pojkarnas sommarsovrum. Det var lågt i tak och hit gick barnen inte så ofta. Göta minns att de knappt vågade klättra upp för stegen som ledde en våning upp. I salen stod också en flygel som användes flitigt, mest av Götas näst yngsta syster Ulla som tog pianolektioner redan vid sju års ålder. Hennes äldsta bror var en duktig violinist och sångare.


Vintrarna var kalla och rummen värmdes upp av kakelugnarna och köksspisen. Förutom att kakelugnarna gav värme i rummen var de vackra att titta på. De grova balkarna i taket var täckta med spännpapper. Isoleringen i väggar och tak bestod av spån, halm, mossa och näver. I alla fönster ligger vitmossa kvar mellan glasrutorna. Det användes för att tränga undan fukt och isolera mot vinterkylan. Bland mossan ligger också torkade blommor som dekoration, så kallade evighetsblommor.


Vid ingången till huset, där familjens skafferi var, sticker en stor sten upp genom väggen. Det fanns inga möjligheter att flytta på de stora stenbumlingarna när huset byggdes, så man har i stället sågat väggbrädorna efter stenarnas form och format väggen runt om dem. Utanför huset, vid sidan om vedboden och nästan helt gömd bakom träd står ett litet hus som användes som bastu när gården beboddes. Här gjorde far Alfred upp eld varje lördag och alla barnen tvättades och skrubbades på rad. När de var rena sprang de en efter en från mor i bastun över gräset till far som stod i dörren och väntade med en stor varm filt.

(Inf. 2013-05-01.)

Varma golv och tennstöp i juletid


”Julgrytornas slant i dem julglädje åt nödlidande medmänniskor: sädeskärve på gården, så att gråsparvar och gulsparvar få hålla kalas, medan talgoxarna riva och ruska i talgklumpen på fröbordet vid barnkammarfönstret. Pojkarna se till att lantärnor enligt god julsed hissas i topp.”
(Österbottniska Posten, 24 december 1936)


En vecka innan julafton var julstöket i full gång i Sundska gården. Pepparkaksbak och matlagning. Julklappstillverkning och storstädning. En del av julmaten kom från den egna gården. Familjens svin slaktades och julskinkan tillagades. Från det långa uthuset bakom bastun hämtade man ägg hos familjens höns. När familjen Sund flyttade till tullgården hade de också en häst i det gamla stallet. Men Alfred som behövde en buss för att köra varor, gjorde sig snart av med hästen.

Veckan innan julafton satt de äldsta systrarna Linnea och Hildur i köket varje kväll och sydde dockor som de skulle ge bort som julklappar. Från Åminne kom en bonde med häst, som familjen köpte kannor med flera liter mjölk av. Under julen behövdes det mycket av den varan. Bullar, limpor och rågbröd behövdes. Mattorna togs ut och rena, ja några till och med nyvävda, lades in. Flickorna vävde trasmattor mest av gamla slitna blusar. Till julen täckte mattorna alla golv i huset. Det gjorde rummen mer ombonade och minskade draget från golven. Göta minns det som speciellt roligt för barnen eftersom de då kunde krypa omkring i sina blusar och klänningar på golvet som vanligtvis var för kallt för det.


Pojkarna hämtade in julgranen, och ställde den i ett hörn i köket. Den pryddes med levande ljus, bollar i fina färger och flaggband med olika länders flaggor. Det var sedan viktigt att någon alltid skulle vakta granen med de tända ljusen.

”Vi tyckte att det var väldigt vackert i köket då”, minns Göta.

Hon pratar mycket varmt om julen, precis som hennes mor gjorde. Det var enligt Aina Sund den bästa högtiden.

Så kom julafton med den traditionella julmiddagen som bestod av skinka, lutfisk, risgrynsgröt och fruktsoppa. Efter måltiden kom julgubben, som hette Hjalmar, och delade ut klappar till alla barnen. I paketen var vantar, dockor, strumpor, skor och andra nyttosaker, samt ett godispaket. Hjalmar som bodde på Forsbacka, ett stenkast från Juthbacka herrgård, fick när han begav sig hem till sin familj alltid med sig en korg med bakverk och annan julmat.


På juldagens morgon väcktes barnen tidigt. Till morgonmål fick de te och smörgås. När det fortfarande var nattsvart ute begav de sig i ett långt följe genom Topeliparken till kyrkan, och julottan. De hade på sig sina varmaste vinterkläder eftersom det alltid var kallt i kyrkan. Göta minns att mor Aina alltid brukade gå långt fram i kyrksalen. Ju längre fram desto svårare var det för barnen att hitta på bus. De var då tvungna att uppträda fint och lyda sin mor under hela ottan.

Senare på juldagen firades det och familjen bjöds ofta in till deras vän Betty Koskinen.

Där fick de god mat och speciellt var det efterrätten som barnen pratade om länge efteråt. Efter massor med köttbullar och potatismos fick de plommonkräm och vispad grädde. Middagarna hos Betty var något alldeles extra.


Nyårsaftonen var ofta mycket kall. När kvällen kom nalkades det årliga tennstöpet, den sista traditionen på året, och också en av de mest spännande. Nu skulle tennfigurerna tala om vad det kommande året skulle föra med sig. Föregående års tennstöp hämtades och smältes ned på en slev i kakelugnen. Hela familjen tittade på tennmassan och ropade namn efter namn, när tennet snabbt hälldes ner i en hink med snö. Alla syskonen fick var sin tennfigur och namnen ropade man som för att försäkra sig om att rätt öde skulle visa sig för rätt person. När tennet hade stelnat i snön kunde syskonen ägna timmar åt att hålla figurerna i handen framför ett ljus och tyda skuggbilden på väggen. Nalkades det kärlek eller kanske en resa? Skulle man drabbas av olycka, eller kanske få mer pengar?

”Det var nog bara fantasin som satte gränserna”, säger Göta.

När klockan hade slagit tolv reste sig Alfred upp och hämtade pennan. Ovanför dörrposten i köket skrev han in det nya årtalet med blyerts, en tradition som han höll fast vid i alla år.


Två veckor in i januari var allt julstök över och det var dags för familjen att dansa ut julen. Den trettonde januari, lagom till Götas födelsedag, bar syskonen ut den barrande granen i ett stort skynke för att undvika stickiga barr på golvet och i fötterna.


Kortet är taget på museets bakgård med de gamla uthusen i bakgrunden. Tripp trapp trull står: Linnea med Hjördis i famnen, Einar, Holger, Gunnar, Hildur, Margit, Astrid, Göta, Helmer och Runar.
Förstoring.

(Inf. 2011-12-08 som lucka 9 i adventskalendern 2011.)

Memma, struvor och mjöd


”En mörkt brun, sällsynt söt ”gröt” som äts till påsk till minne av den osyrade degen!' (Författaren Daniel Juslenius ska ha beskrivit memman så här i början av 1700-talet.)


Vårens och resten av årets högtider var helger när alla spenderade mer tid än vanligt hemma på gården och familjen var tillsammans. Under påsken pratade Alfred och Aina mycket med barnen om påskharen som kanske skulle komma och hälsa på. Alfred gömde undan karameller som barnen fick leta efter och Aina kokade memma.

Memma, eller mämmi som det heter på finska, är en finländsk påskrätt som har lagats sedan 1700-talet. Den är huvudsakligen gjord av rågmjöl, rågmalt, sirap och pomeransskal. Memman tog lång tid att tillaga. Den skulle först kokas, röras och ”klappas”. Sedan hämtade syskonen rivor av björknäver som penslades med sirap, och i dem gräddades memman i ugnen innan den var färdig att ätas. Den mörkbruna memman förvarade man i näveraskar och vissa åt den som den var, eller på en skiva bröd. På påskbordet i Sundska gården var den en självklar efterrätt med socker och mjölk eller grädde.


På valborg firade man vårens ankomst med stor fest. Barnen fick Pommac och de vuxna drack mjöd. Många söta bakverk och godsaker sattes på borden när det var dags för vårfirandet. Sockergrisar, apelsiner och struvor gav festlig stämning och majvipporna kom fram. Struvor var ett fast inslag i firandet av första maj i Finland. Det är flottyrkakor som bakas på ”struvjärn”. Järnet doppas i flottyrsmeten, friteras gyllenbruna och sockras.


Det var mycket viktigt, speciellt för mor Aina, att barnen gick i söndagsskola varje vecka. Hon var sträng i det avseendet och om barnen inte gick dit fick de inte heller gå ut på hela dagen. I Nykarleby kyrka konfirmerades alla syskonen, det var en obestridlig sed och även den mycket viktigt för Aina och Alfred.


När dagen var som längst och mörkret inte ens på natten nådde staden promenerade syskonen ut i skogen. De skulle hämta midsommarbjörkarna. Det var en mångårig tradition som Göta minns att familjen höll fast vid under alla somrar i Sundska gården. Sex björkar behövdes och de fick hjälpas åt för att ta hem dem. Midsommarhögtiden firades även den med god mat och lekar för barnen.

(Inf. 2013-03-27.)

Ack Värmeland, du sköna

Vid tiden omkring första maj hade snön vanligtvis tinat bort och barnen var mycket ute med sina vänner. De gjorde utflykter till ett skogsbryn eller en äng i närheten. Där lekte, dansade och spelade de teater.

Bland andra lekar var ”sista paret ut” en av flickornas favorit. I par om två och två ställde barnen upp sig bakom varandra. En utsågs till jägare och när hon ropade ”sista paret ut!” sprang de två som stod längst bak i ledet fram runt de andra och försökte hinna fatta varandras händer igen, innan jägaren kom emellan. Leken kunde ibland döpas om till ”första paret ut”.

Både inne i salen och utomhus tyckte barnen mycket om att leka traditionella lekar som ”fågel eller fisk”, ”kurragömma” och ”hoppa hage”. Tygdockorna som systrarna gjorde under året användes flitigt i lekar, och kortspelet ”Svarte Petter” tröttnade barnen aldrig på. Varma vårkvällar samlades barnen ofta på Sunds gårdsplan för bollspelet ”fyra mål”.


Söndagsutflykterna gjorde sommarsöndagarna till veckans bästa dag enligt barnen. Då åkte familjen ofta på utflykt till Andra sjön och vaktstugan, till släkten i Kristinestad eller till något annat utflyktsmål. Korgen var packad till bredden med mat när de åkte ut från staden. Vid havsstranden simmade de tills alla syskonen fått russinfingrar och var trötta och hungriga. Då passade det bra med vila och picknick.


Ännu idag finns många avtryck från familjen Sunds tid i huset kvar.

”Det där är spår efter pojkarnas busstreck”, berättar Göta och pekar på en plåtflagga som är fylld av hål i olika former. Pojkarnas stora nöje var att skjuta stenar i prick med sina små gummisprättor, eller slangbellor som de kallas.

På söndagsförmiddagarna hittade pojkarna ofta på hyss och lekte lekar som de inte tilläts. Eftersom mor Aina inte tyckte om det så de fick leka i smyg. Om Aina kom på dem sprang pojkarna snabbt och gömde sig. Hon hotade nämligen med att de skulle bli instängda i källaren om de fortsatte. Och såvitt Göta minns fungerade hotelsen väl. Ingen av barnen ville ju hamna där nere i den mörka ölkällaren.


”Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land” började syskonen ett av sina skådespel, från det välkända svenska folklustspelet Värmlänningarna av E.A. Dahlgren. De äldsta syskonen regisserade och hade de största rollerna i pjäserna som barnen spelade. Teaterinspirationen fick de från Götas äldsta syster Linnéa, som var med i Herlers teatersällskap. Vissa dagar när vädret var dåligt och regnet öste ner stannade barnen inomhus. Det var perfekta dagar för att spela teater. Förutom det svenska spelet satte syskonen ofta upp en av Zacharias Topelius pjäser, och alla hade var sin roll som de äldsta döttrarna fördelade. Framåt eftermiddagarna gick tonåringarna till salen. Där tog de fram den gamla vevgrammofonen och några stenkakor för att spela musik, och lärde varandra dansa vals, foxtrot och tango. Det fanns gott om grammofonskivor hemma, och det berodde på att far Alfred alltid uppvaktade mor Aina med sång och musik på bemärkelsedagen istället för blommor. Familjen Sund var en sjungande familj och Göta minns att far var den som nattade småbarnen med sång. Till repertoaren hörde ”Ainas vaggsång”.

Solen hon skiner på skogarnas toppar
mamma hon vattnar små rosende knoppar
Vattna i ro vattna med sång
Törnena kommer väl också en gång
Dop i familjen med några gäster:



Framför bussen står fr. v. i första raden: Fru Oldenburg, okänd, fru Kortesniemi, Sandra Nylund, Betty Koskinen, pappa Alfred, sonen Einar, mamma Aina med dopbarnet Erik på armen, Olivia Nylund med sonen Per, Judit Kortesniemi, Välisanna och mommo Maja. I bussens fönster skymtar de Sundska barnen i övrigt.
Förstoring.



Far uppvaktar mor p
å födelsedag den 29 juni när syrenerna blommar.

(Inf. 2013-05-06.)

Krigstiden

En kväll satt vi alla i det lilla finrummet. Mommu, mor, min bror och jag och en tant som kommit på besök. Då hörde vi bombplan. Det är troligt att de ryska bombplanen var varit ute för att bomba industristäderna, Jakobstad eller Gamlakarleby, och märkt den lilla staden. Nykarleby låg vid ån, idyllisk och totalt upplyst, nästan ovetande om kriget. Så släppte de några överblivna bomber och vände hem. Gårdskarlsfrun rusade till oss och bänkade på dörren och tjöt: - Bombalarm, bombalarm, alla till källaren. Det föll inte mommu i smaken. Hon steg upp från kaffebordet, tog några steg mot dörren, stampade i golvet och skrek: - Dumheter, i Nykarleby bombas int!

Nåja, till källaren begav vi oss inte. Sa mommu att det inte bombas i Nykarleby, ja då bombas det inte där heller.

(I en artikel av Jacob Söderman skriver han så här om sina minnen av krigsvintern 1944, när Nykarleby blev hans tillflyktsort när bomberna föll över Helsingfors. Kanske var känslan att Nykarleby skulle klara sig undan bomberna).


Vinter- och fortsättningskriget mellan åren 1939 och 1944 var en strävsam tid, men i hemmen fortsatte livet och arbetet nästan som vanligt. Två av kakelugnarna revs och nya byggdes av rött tegel. Kakelugnarna var visserligen mycket vackra, men vad gjorde det när nätternas kyla smög sig på. Under krigstiden steg priserna på de flesta varor tiofalt, och det gjorde därmed även levnadskostnaderna. Mjöl, smör, salt och socker. Veden blev mycket dyr och var svår att få tag på. Kakelugnarna krävde mycket ved och gav inte så mycket värme, medan de nya tegelugnarna inte krävde lika mycket och spred mer värme i hemmet. Men familjen hade tur. Alfred var en affärsman med goda kontakter och kunde ofta få tag på smör, mjöl, socker och andra råvaror som behövdes till matlagning.


År 1940 kunde stadsborna läsa om kriget och stupade i tidningen Österbottniska Posten. ”Ryssar fick vi gudskelov aldrig hit! Varken från luften, från sjön eller från land”. Skrev man i tidningen.

Alfred var för gammal för att gå med i militären, men tre av bröderna Sund deltog i kriget, som nästan alla andra unga män i Nykarleby. Under hela krigstiden rörde sig mycket folk i staden. Det gick massor med läsk och öl och Alfred Sund måste arbeta många timmar varje dag för att förse näringsidkarna med varor.

(Inf. 2013-05-14.)

Ett nytt hem

Åren gick och barnen flyttade ut från Sundska gården en efter en för att bilda egna familjer och egna företag. Länge hade Aina och Alfred planerat att bygga en mindre gård, bara för dem. Den nya gårdstomten finns på Gustav Adolfsgatan nära det gamla hemmet. Några byggnadsarbetare tillfrågades och det tog inte lång tid innan det nya huset var inflyttningsklart. Nedre våningen består av två rum och kök, dessutom finns två sovrum på övre våningen.

År 1945 påbörjades flytten från den stora gården till den mindre. Mor Aina grät och far Alfred tröstade. Men även om de lämnade Sundska gården så var den fortfarande i deras ägo och äldsta sonen Einar med sin lilla familj bodde kvar, likaså gjorde dottern Hildur. När längtan efter det gamla hemmet blev för stor så kunde de göra ett besök hos dem. År 1950 sålde paret Sundska gården och levde i sitt nya hem till sin död.



.Föräldrarnas nya hem. Huset ägs idag av dottern Ulla och hennes man Lars Nordström, på bilden ses Ullas dotter Maria [g. Fagerudd] med sin dotter Johanna. Förstoring.

(Inf. 2013-05-23.)

Josef Herler

Nykarleby museum invigdes 1953. Möbler, dräkter, tavlor, skisser och fotografier har huvudsakligen hopbringats av bokhandlaren Josef Herler, och ordnats metodiskt av Herler och hans medhjälpare i särskilda grupper och rum. Museet, som också kallas Herlers museum, kom sålunda att starkt präglas av skaparen själv.

Skatterna som det före detta norra tullhuset fyllts med kommer till största del från 1800-talet. Museet belyser stadsbornas liv och leverne i gångna tider och många lokala profiler och foton av nejden finns här.


Josef Herler var samlare, skådespelare och bokhandlare och föddes i Nykarleby år 1886. Hans far, Josef Herler den äldre, var bryggare och ägare av Nygårds bryggeri. Han var inflyttad från Bayern och gick bort år 1899.

Efter en tid som skådespelare i Helsingfors återvände Josef Herler den yngre till hemstaden och köpte en bokhandel 1912. Han startade en teatergrupp och satte upp fler än tvåhundra pjäser. Han var också lärare och aktiv som bildkonstnär. 1951 påbörjade han skapandet av ett borgarhem i den före detta ”Sundska gården”, en av stadens äldsta gårdar. Herler kämpade länge för att bevara den tidsepok som finns representerad i museet för eftervärlden. 1951 grundades en museiförening och norra tullgården köptes.

Engagerade stadsbor har också skänkt mycket till museet. Fru Betty Koskinen donerade den tvådelade dörren som förr tillhörde det södra tullhuset. Kakelugnarna härstammar från Lindbohms gård och från tingshuset.


Enligt Folke Holmströms memoarer var Josef Herler mycket elegant och ofta klädd i sidenskjorta. En jovialisk herreman som rörde sig på ett speciellt sätt överallt där han skred fram liksom på en scen. Mycket tidigt påbörjade han insamlingen av gamla föremål och kunde med ytterst knappa medel och ”tiggeri” skapa grunden för sitt livsverk - Nykarleby museum.

(Inf. 2013-05-30.)

 

Källförteckning

Uppslagsverket Finland
Nykarleby stads historia del II 1980 – Erik Birck
Nykarleby stads historia del III 1988 – Erik Birck
Nykarleby min barndoms och min ungdoms stad – Einar Hedström 1958
Woldemar Backmans Nykarlebynejden
Österbottniska Posten
www.wikipedia.se
www.nykarlebyvyer.nu
Jakobstads Tidning
Nykarleby stad 1620 – 1920 VKE Wichmann (till stadens 300-årsjubileum)
Släktregister Alfred och Aina Sund 1891–1991 (Privat)


Linn Nystedt (2008) Mormor berättar, minnen och traditioner.


Läs mer:
Alfred Sund av Erik Birck.
Museet av Erik Birck.
Sunds snöplog.
Einars taxibilar.
Om gårdsbygget av Lars Pensar.
(Inf. 2011-12-08, rev. 2020-05-20 .)