Nykarleby i backspegeln
av
Anita Wikman

 Andra världskriget och vårt vinterkrig

Första världskriget slutade när stormakterna enades om vapenvila den 11 november 1918. Samma dag skrev en brittisk soldat i sin dagbok: Det här måste väl ändå vara det sista krig som någonsin kommer att utkämpas mellan civiliserade länder.

Han var inte ensam om denna tanke. I sitt tal till kongressen den 8 januari 1919 framlade USA:s president Woodrow Wilson en deklaration i fjorton punkter som enligt hans mening borde läggas till grund för ett krigsslut. Hans förslag vann gehör och bildade stommen i det slutliga fredsfördraget som undertecknades i Versailles den 28 juni 1919.

Vid samma tillfälle godkändes bildandet av ett internationellt fredsbevarande organ och den 10 januari 1920 grundades Nationernas Förbund. Huvudsyftet var att arbeta för fred och nedrustning men man ville också främja social och ekonomisk utveckling i världen. Demokratiska tankegångar vann insteg också i politiken och en del tvister mellan olika länder kunde lösas genom diskussioner och avtal mellan parterna.

Ändå blev 1930-talet ett decennium fyllt av oro och konflikter. De så kallade civiliserade länderna kunde trots alla fredssträvanden inte leva i fred och samförstånd med varandra. Flera medlemsländer utträdde ur NF och den militära upprustningen i världen tilltog.

Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och Sovjetunionen leddes sedan 1924 av Josef Stalin. Båda var lika stormaktsgalna och bevakade varandra som hökar. Misstänksamheten gjorde att de slöt ett avtal om en icke-angreppspakt mellan sig. Detta avtal undertecknades den 23 augusti 1939 och med avtalet följde ett hemligt protokoll om uppdelningen av östra Europa.

Därmed var det bäddat för det krig som i sin grymhet skulle överträffa första världskriget och ödelägga stora delar av Europa.

Våren 1939 var livet lika lugnt och stillsamt som vanligt i Nykarleby. Snön smälte och luften fylldes av fågelsång. Båtägarna började cykla till Nålörn, Bådan och Andra sjön där de skrapade båtarna som de senare tjärade eller målade.

På första maj tågade seminaristerna till Brostugan där de under Finlands blåvita flagga sjöng in våren under ledning av Maria Castrén. Publiken bestod av medlemmar från olika sångkörer, lektorer med fruar och gulnade studentmössor, flickor med nylagt hår, tuffa stadspojkar med papyrosser i mungiporna och barn med färggranna majvippor.

Husmödrarna räfsade bort fjolårslöv och iordningställde sina trädgårdsland. Barnen drog av sig de stickiga ullstrumporna och njöt av barfotalekarna i skog och mark. Älven fylldes av barkade timmerstockar som i det strömmande vattnet hastigt flöt norrut. Stockflottarnas riskfyllda arbete vid kraftverkets stockränna och ute på de rullande hala propsarna iakttogs med häpen beundran, men längre än så sträckte sig sällan bekantskapen med flottarna.

Vid Backlundsstranden nedanför kraftverket tog Källbackspojkarna sommarens första simtag i det bruna åvattnet och på stranden mitt emot blev Kristliga Folkhögskolans uthus flyttat för att ge plats åt det planerade nya elevhemmet.

Framför det långa röda huset invid landsvägen mot Jakobstad städade Sundsflickorna kiosken inför sommarsäsongen. I strandbrinken steg röken från Bircks bastu som tre dagar i veckan höll öppet för allmänheten, och under köttkontrollens skärmtak hängde nu och då skållade griskroppar som skulle stämplas innan de kördes till grannstäderna.

Trots den ekonomiska världsdepressionen var biltrafiken i staden livlig. Haldin & Roses bussar som trafikerade linjen Gamlakarleby-Vasa körde sex gånger dagligen genom staden. Varje gång stannade de utanför Wiks hotell för passagerarnas av- och påstigning. Detta orsakade omkörningsproblem och alla bilister väntade på att stadsdirektör Sven Berger skulle godkänna förslaget om en särskild busstation i staden.

Ahlströms postbuss körde varje dag till Kovjoki och sommartid rattade Alfred Sund sin buss fyra dagar i veckan mellan staden och Andra sjön. Dessutom fanns det flera lastbilar, birsar och personbilar som ideligen rörde upp dammet på gatorna.

Dammet yrde också när Nykarleby idrottsklubb i slutet av maj inledde fotbollssäsongen på torget. Men det klagade ingen på. För N.I.K:s fotbollslag var berömt i hela Österbotten och hade sommaren innan vunnit många bortamatcher.

Under vintern hade elever och lärare njutit av de nymålade klassrummen i Normen. Ändå längtade eleverna till skolavslutningen den sista maj. Då var talarstolen i gymnastiksalen pyntad med björkkvistar fulla av nyutslagna löv och alla lärarkandidater klädda i mörka kostymer. Eleverna satt uppsträckta på träbänkarna medan betygen till avgångsklassen delades ut, men reste sig snabbt när överlärare Björkvall slutligen sade att examensfesten skulle avslutas med ”Den blomstertid nu kommer”.

Efteråt ilade barnen hem för att slita rosetterna ur håret, dra finkläderna av sig och rusa ut i sommarglädjen. Men avgångsklassen blev tveksamt stående i en klunga utanför skolan. Deras flackande ögonkast och trettonåriga kroppsrörelser avslöjade osäkerheten de kände. Från och med nu skulle de nämligen anses som vuxna. Något de alla längtat efter, men nu plötsligt kände svindel inför. En av flickorna fick tårar i ögonen när hon såg mot skolans stängda ytterdörr och erkände att hon skulle sakna de gemensamma åren i Normen. Men då kaxade en av pojkarna upp sig och sa att nu skulle han gå raka vägen till Hanséns café och få sig en kall pilsner.

De andra följde efter honom och inne i det populära caféet beställde också en annan pojke pilsner medan flickorna delade på en flaska Bockens röd lemonad. De trängde ihop sig kring ett bord och medan pilsnerflaskorna gick från mun till mun skröt pojkarna om arbetet som väntade. En av dem skulle redan följande måndag börja som springpojke på Nykarleby Handelslag, en annan på Joupers Fjäderfabrik, en tredje skulle bli hantlangare åt puriljassarna vid Nålörn och en hoppades få arbete på den nya vägen mellan staden och Munsala som skulle vara körklar till september.

Flickorna var inte lika skrytsamma när de berättade om sina planer. Men en hade lyckats få jobb som kökshjälp på Wiks hotell för att senare kanske bli servitris, en skulle flytta till sin moster i Jakobstad och börja arbeta på Strengbergs tobaksfabrik och en tredje skulle bli barnpiga åt en lärarfamilj med sommarvilla vid Andra sjön.

”Andäsjöön? Oj! Paradiisi vårt”, suckade en flicka avundsjukt och den blivande barnpigan förklarade stolt att hon följande dag skulle hjälpa frun att packa ihop matkärl, madrasser och sängkläder som skulle köras till villan på Alfred Sunds lastbilsflak.

Två dagar senare satt den blivande pigan bredvid Alfred i hytten. De körde längs Juthasvägen och lite före kaplansbostället Värnamo svängde till höger mot Andra sjön. Strax efter kröken saktade Alfred farten, stannade framför grinden och väntade på att Lama-Hanna skulle öppna den.

Grinden var utplacerad för att stadsbornas kor, som varje morgon fördes till gratisbetet i skogen och på strandlötena längs sjön, inte skulle rymma under dagen. Hanna verkade som frivillig grindvakt och bredvid grinden fanns en liten kur där hon hade möjlighet att sitta och vila. Men sommartid när trafiken var livlig stod hon för det mesta, lätt lutad mot grinden.

Innan de fortsatte färden vevade Alfred ner sidorutan och sträckte ut sin hand med några småmynt i. Hanna neg och tackade och vinkade med den friska handen efter dem. Flickan vände på huvudet och såg hur Hanna mödosamt haltande drog igen grinden. Samtidigt mindes hon vad hon hört om Hanna, att hon var utvald och välsignad av Gud som gav henne olika syner och budskap som hon förmedlade till medlemmarna i bönekretsen hon tillhörde.

I detsamma började Alfred sjunga ”En sjöman älskar havets våg” och trampade samtidigt på gaspedalen. Bilen flög som en pil längs den slingriga vägen, flickan grep tag i sätet under sig och stirrade skräckslagen på hastighetsmätaren där nålen darrade mellan 40 och 50.”

Men lyckligt fram kom de. Och fortsättningen på sommaren vid Andra sjön var underbar. Det fanns alltid folk som rörde sig mellan villorna, båthusen och tullmagasinet. På vardera sidan om den gamla ångbåtsbryggan guppade utankrade större båtar medan roddbåtar, flatbottnade smackor och jollar låg uppdragna längs stranden. Längst ute på storbryggan fanns ett omklädningsskjul och varje söndag fylldes bryggan av lättklädda ungdomar som i smyg kikade på varandra mellan simturerna.

Fjärdens vatten var klart och rent. Över vattenytan seglade måsar och tärnor som störtdök och varje gång lyckades nappa åt sig en silverglänsande fisk. I det kluckande strandvattnet framför tullmagasinet glittrade färggranna småstenar som varit ballast på ångfartygen som för länge sedan brukade anlöpa hamnen. Nakna småbarn lekte förnöjsamt med de vattenslipade klenoderna. I gräset satt deras föräldrar fullt påklädda och småpratade med varandra medan de drack kaffe eller saft ur medhavda flaskor.

Hamnvakten Hjalmar Sund och hans familj strosade omkring och plockade bort tomma papyrosslådor, snusburkar och flottfläckiga bruna papperspåsar som innehållit smörgåsar. Däremellan skyndade någon av dem med telefonmeddelanden till folk på stranden eftersom den enda telefonen fanns inne i vaktstugan.

Telefonen hängde på en vägg till vänster om ingången och mitt emot stod en butiksdisk. Där sålde familjen skorpor och slickepinnar, och lemonad- och pilsnerflaskor som hämtades ur lillboden där det fanns ett islager under sågspånen på golvet. Familjen hyrde också ut metspön, och daggmaskarna till metet fick kunderna för assit, eller på köpet, som familjen måste förklara för sådana som inte förstod Nykarlebydialekten.

Hjalmar höll alltid ett öga på främlingar, snorvalpar och folks båtar. Och när någon familj skulle ut till Loppan, Markusholmen eller de andra öarna var han ofta framme och hjälpte till att bära deras pick och pack ner till bryggan.

Under midsommarhelgen var vaktstugan, omklädningsskjulet och alla villor pyntade med skira björkslanor vid dörrkarmarna. En söndag i juli var stranden smockfull av folk som med eller utan kikare iakttog och kommenterade segelsällskapet Ägirs sommarregatta runt Loppan.

Det enda som störde idyllen var ett och annat slagsmål när vingliga män i Jaloviinafyllan tog till knytnävarna. Och det ekande ljudet av skottlossning. Alla visste att knallarna kom från den gamla banvallen där skyddskåristerna övade prickskytte. Endast ett fåtal av människorna på stranden kommenterade skotten, men det fanns folk som rös av obehag eftersom skjutandet påminde dem om händelserna för tjugo år sedan.

I augusti avtog trafiken till Andra sjön. Det var bara båtägare, lastbilar och kvinnor på väg till blåbärsskogen som rörde sig längs vägen. Villaborna flyttade tillbaka in till centrum och alla fick fullt upp med förberedelserna inför vintern.

Männen fick bråttom att på kvällarna efter arbetet såga och klyva ved som pojkarna fick rada upp i lidren. Saltlakstunnorna fylldes med vatten för att tätna. Kvinnorna spritade ärter och drog upp lök som de hängde på tork mellan spikarna längs uthusväggarna. De gräftade upp rödbetor, kålrötter och andra rotfrukter som de lagrade i sina jordkällare under köksgolven. Däremellan plockade de blåbär, hallon och vinbär som kokades till sylt och saft.

Och så var det barnens kläder inför skolstarten. Efter kvällssysslorna drog mödrarna fram trampsymaskinen under taklampan i rummet. I det ljuset sydde de nya blusar åt de äldsta flickorna och förlängde fjolårskjolarna med infällda bårder. Småpojkarna fick ärva sina bröders urvuxna kläder, men tröjärmarna måste i allmänhet stoppas vid armbågarna och byxorna lappas, för det mesta både fram och bak.

Lärarna beställde häften, pennor och tavelkritor i Aina Rönnings pappershandel och nya skolböcker från Herlers bokhandel. Seminariets elevinternat hade grundrenoverats under sommaren. De gamla vattenrören hade ersatts med nya och i våningen ovanför internatet höll skolans nyutnämnde direktor Hans von Schantz med hustrun Karin på att inreda sitt nya hem.

I stadsbiblioteket som flyttat till ett rum i rådhuset fanns numera en liten läsvrå och en splitterny utlåningsdisk. Judith Sundell som skötte utlåningen var nöjd och gladde sig särskilt över att anslaget för bokinköp hade ökat. Nu kunde hon låna ut de efterfrågade diktsamlingarna av Mikael Lybeck, Joel Rundt och R. R. Eklund som inte tidigare funnits i bokbeståndet.

Seminaristerna, eller burkarna som de kallades på grund av sina burklocksliknande vita seminaristmössor, anlände. Alla skolor utom Kristliga Folkhögskolan inledde läsåret fredagen den l september. Småbarnen travade glatt pladdrande iväg men de äldre var ovanligt tystlåtna. De gick långsamt, och i deras ögon avspeglades den förstämning som fanns i alla hem.

Samma dag, den l september 1939, inleddes andra världskriget. Tyskland anföll Polen västerifrån. Enligt Hitler var anfallet ett svar på polska truppers beskjutning av en tysk gränspostering. Anklagelsen förnekades av Polens högsta militärledning, men Hitlers armé fortsatte beslutsamt vidare mot Warszawa.

Två dagar senare förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland på grund av detta övergrepp på Polen.

Skyddskåren hade numera ett eget hus på Källbacken som kallades Skyddskårshuset eller Karleborg. En del av huset hade tidigare tillhört stadens socialdemokratiska förening, men när föreningen inte längre klarade av omkostnaderna för Talon såldes huset till en Jeppobo. Han i sin tur sålde huset till stadens skyddskår i början av 1920-talet.

Karleborg, våren 1939. Förstoring.
[Fakta om bilden.]

Kåren började med att renovera festsalen och byggde därefter en ståtlig tvåvåningsflygel i södra ändan av huset. Vatten- och slaskledningar drogs in och centralvärme installerades i tillbyggningen. Nedre delen bestod av en hall med kapprum, ett stort serveringsrum och ett modernt kök. Hela vindsvåningen avdelades till vaktmästarbostad med egen ingång från gårdssidan, två kanslirum och en öppen hall med trappuppgång från nedre hallen.

Till hallen hade skyddskårsstaben valt en soffgrupp i läder med tillhörande litet rökbord, och kanslirummen möblerades med gedigna skrivbord, låsbara arkivskåp, karmstolar och bokhyllor. Kansliväggarna pryddes av stora kartor över Finland. På skrivborden, bland papper och bläckpennor, stod en Fenno-radio och på väggen intill hängde en vevtelefon.

Karleborg var numera högkvarter för nejdens alla skyddskårer. Under sommaren hade de militära övningarna kring staden intensifierats. Kommandoropen hade ekat i skog och mark och svettiga pojkar marscherat, sprungit, kastat sig på marken, rest sig och rusat vidare eller gjort högerom och vänsterom, allt enligt befallning. Efteråt hade skyddskårscheferna samlats vid Karleborg där de diskuterat pojkarnas kondition och skjutförmåga.

Men nu när höstmörkret sänkte sig var belysningen i huset tänd nästan varje kväll och utanför stod flera bilar parkerade. Ljusskenet från fönstren föll också över damcyklarna i cykelstället. Det var vanligt att lottorna stod för kaffeserveringen vid skyddskårens möten och fester, men numera deltog de även i diskussioner och planering av verksamheten.

Den utökade aktiviteten vid Karleborg stegrade stadsbornas ängslan inför vintern. Och deras oro besannades.

Trots Englands och Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland följde Stalin sin och Hitlers hemliga uppdelningsplan. Den 17 september gick sovjetarmén in i östra Polen. Två veckor senare var uppdelningen av Polen klar, och Stalin vände sig mot baltländerna Estland, Lettland och Litauen.

Med Estlands regering tvingade han fram ett avtal som godkände att sovjetiska flyg- och flottbaser utplacerades i landet. Samtidigt flyttades ryska trupper allt närmare gränsen mot Finland. Därför gav Finlands militärledning order om att landets alla reservister omedelbart skulle inkallas för extra reservövningar.

Den 5 oktober inbjöd utrikesminister Molotov representanter för Finlands regering till ett möte i Moskva där man skulle föra samtal om frågor av gemensamt intresse. Regeringen diskuterade inviten ingående. Slutligen valdes Finlands ambassadör i Stockholm, Juho Kustaa Paasikivi, till ledare för den förhandlingsdelegation som den 9 oktober reste till Moskva.

Delegationen kunde inte godkänna de gemensamma intressena som i första hand gällde att säkerställa Leningrads position i en krigssituation. Den 13 oktober reste förhandlarna hem och dagen efter pryddes första sidan i huvudstadstidningarna av bilden på en trött och allvarstyngd J. K. Paasikivi mellan diplomaten Johan Nykopp och Sovjetexperten, överste Aladár Paasonen.

Söndagen den 8 oktober var Nykarlebys reservister samlade i festsalen på Karleborg. Alla män bar civila kläder. De hade olika skodon och varierande huvudbonader, men de flesta fick en kokard att fästa i kepsen eller mössan, ett läderbälte att dra ihop jackan med och ett gammalt gevär.

Det var kretschefen Eugen Miller som delade ut de militära kännetecknen och efteråt bjöd lottorna på kaffe och smörgås i serveringsrummet. Ordförande för lottaföreningen, fru Ester Fougstedt, satt vid ett bord och småpratade med lokalchefen Oscar Holmqvist. Han bolmade som vanligt på en cigarr och då vågade också några av de inkallade tända sina Työmiespapyrosser medan de väntade på marschordern.

Utanför huset i nysnön stod en grupp unga kvinnor med småbarn i famnen, sammanbitna mödrar och tonårsbarn med ängsligt flackande ögon. Några av dem följde tigande efter de marscherande männen längs Karleborgsgatan och stannade först vid hörnet av Bankgatan där männen vek av mot Kovjoki.

Ingen visste var reservövningarna skulle hållas. Inte ens senare när breven med ordet Kenttäpostia (fältpost) stämplat på kuverten började komma fick kvinnorna veta något om var deras män eller söner befann sig. Men en flicka som var förlovad med en pojke i stadens marinskyddskår berättade att han och några andra bekanta var stationerade på Stubben. Och en fiskare kom med hälsningar från manskapet på Hällgrund som likt de andra sjöbevakningsstationerna i Bottenviken var ytterst välbevakad.

Regeringsförhandlingarna med Sovjet fortsatte. Men landets medborgare tvivlade på att träffarna med Stalin och Molotov skulle lyckas. Därför ordnade olika frivilligorganisationer möten där man talade om behovet av ett befolkningsskydd för civila i krigstid. Detta väckte genklang hos åhörarna och överallt var folk villiga att delta i verksamheten.

Statsmakten insåg genast betydelsen av denna beredskap och utfärdade en order om att alla städer och kommuner i landet inom oktober månad skulle tillsätta en nämnd för befolkningsskyddet. Länsstyrelserna sände ut instruktioner om hur detta befolkningsskydd skulle organiseras och indelas i olika sektioner. En del skulle ansvara för brandskyddet och andra för bevakning av luftrummet, sjötrafiken, järnvägsnätet, landsvägar och broar, telefoncentraler, kraftverk och andra viktiga byggnader.

Också i Nykarleby följde man de nya bestämmelserna. Direktor Hans von Schantz utsågs till befolkningsskyddschef och till medlemmar i nämnden valdes fyra äldre skyddskårister. Vid samma tillfälle utsågs även gruppchefer, brandvakter, spanare, stafetter och män som skulle ingå i första hjälparbetet.

Ansvaret för första hjälpförbanden axlades självklart av Lotta Svärdföreningarna. Till ledare för verksamheten i Nykarlebytrakten valdes fru Ester Fougstedt. Hon var energisk och började ivrigt arrangera kurser i första hjälpen vid olycksfall på Karleborg och ute i byarna på skolor och ungdomshus. De flesta lottor fick även en snabbutbildning för olika spaningsuppdrag, kansliarbete och vapenskötsel.

Däremellan tillverkade de olika förbandsmaterial, spjälor och mitellor. Och eftersom det framkommit att krigande arméer i slutskedet av första världskriget använt olika giftgaser började lottorna nu sy gasmasker av flerdubbelt förbandstyg eller flanell med ett lager av finfördelat björkkol emellan. De paketerade också cellstoff och slutligen radades allt in i särskilda kartonger som lagrades för kommande behov.

Den första veckan i oktober hade män från hästutskrivningsnämnden åkt runt i byarna och granskat vilka hästar som passade för militära ändamål. Samtidigt informerade de ägarna om hur varje utvalt djur samt seldon och slädar skulle märkas på synligt ställe. Dessutom skulle varje häst ha med sig 50 kilo hö och 15 kilo havre för resan söderut.

Fredagen den 13 oktober samlades hästfororna på torget där en hästutskrivningsman gick runt och kontrollerade djurägarens namn, hemadress och hästens nummer som fanns inbränt på gumpen. Enligt honom skulle ersättningen för häst och släde bli 20 mark per dag. Men någon garanti kunde han inte ge. Ägarna muttrade harmset men kunde inte göra annat än åka till Kovjoki järnvägsstation. Där gav de hästarna en extra hötapp, klappade om dem, och stod sedan handfallna medan deras hästar med tillbehör lastades in på ett långt godståg.

Hästar som skall ut i krig, oktober 1939. Förstoring.
[Fakta.]

Hästar som skall ut i krig, oktober 1939. Förstoring.
[Fakta.]

Även bussar och lastbilar togs i beslag och i slutet av månaden skärptes ransoneringen av brännolja, kaffe och socker. Folk hörde talas om kommande köpkort och hamstrade allt de kom över. Samtidigt hade husägarna bråttom att enligt alla nya bestämmelser tömma kallvindar, skrubbar och uthus på gammalt bråte, skaffa sandsäckar för brandbekämpning, mörkläggningsgardiner, spadar för grävning av skyddsrum och gasmasker av lottorna.

I synnerhet bland jordbrukare där mannen var inkallad och hästen beslagtagen blev allt extra arbete betungande för husmödrarna. Bland annat därför införde regeringen i mitten av oktober en lag om arbetsplikt för alla över 16 år. Tack vare detta fick åtminstone några kvinnor hjälp i ladugården, med barnpassningen och med tömningen av uthusen.

Den sista oktober hölls den första mörkläggningsövningen i trakten. Kvartersvakter gick från hus till hus och delade samtidigt ut broschyren ”Instruktioner i händelse av luftangrepp”. De förklarade också hur gasmaskerna med gummiband runt huvudet skulle placeras framför näsa och mun, hur viktigt det var att släcka all belysning innan man rusade iväg till skyddsrummen, och att folk helst skulle klä sig i ljusa kläder när de rörde sig utomhus.

Evakuerade kvinnor och barn från Viborg, Helsingfors och hela östgränsen hade börjat anlända. De första som kom till staden var svensktalande Helsingforsbor som fick bo hos släktingar eller bekanta. Dessa barn kunde genast fortsätta skolgången i Normen eller i samskolan. Men de karelska barnen, som med sina mödrar flyttat in i tomma stugor i stadens utkanter, fick vänta tills den finskspråkiga skolans direktion och stadsfullmäktige kommit överens om kostnaderna för de nyanlända eleverna.

I september hade statsmakten grundat ett särskilt folkförsörjningsministerium. Ministeriet beslöt att alla kommuner och städer i landet skulle tillsätta en folkförsörjningsnämnd och inrätta ett kansli för verksamheten. I Nykarleby hade man till att börja med inget eget kansli men på stadskansliet i rådhuset kunde reservisthustrur och evakuerade kvinnor under en timme per dag få råd och upplysningar angående deras rätt till försörjningsbidrag.

Marthaföreningarna hade som vanligt hållit kurser i konservering av bär och frukter. Men nu när kriget närmade sig höll de regelbundna talkokvällar där de rensade ull, kardade och spann, och stickade vantar och långskaftade sockor för män. De lärde sig också sy långkalsonger, underskjortor och vadmalsbyxor, och lättade nu och då upp stämningen med att skoja om sneda pissristor eller alltför små knapphål.

Den första november inleddes skolåret även i Kristliga Folkhögskolan. Skolföreståndaren Johannes Nyström hälsade eleverna välkomna och nedkallade Guds välsignelse över dem och alla anställda. Ungdomarna var vetgiriga, lyssnade, läste och diskuterade allt mellan himmel och jord. Men inte ens bönestunderna under pastor Nyströms ledning kunde stilla deras gnagande ängslan och oro.

Förhållandena i staden var skrämmande. Vakter med gevär över axlarna vandrade varje kväll fram och tillbaka över storbron, kring Rådhuset där telefoncentralen fanns och utanför kraftverket. Kvartersvakter som kontrollerade stadsbornas mörkläggning av fönster och dörröppningar gick ständigt omkring och hundarna ylade i gathörnen.

Spänningen steg för varje dag som gick. Apotekets lager av kamfer och nervinsdroppar minskade i snabb takt och småbarnen klängde sig ängsligt fast i mammornas kjolfållar.

Förhandlingarna i Moskva fortsatte, men de avbröts definitivt den 13 november. Då hade Paasikivi och den utökade delegationen för tredje gången sagt nej till Sovjets krav på att under 30 år få arrendera Hangö udd, använda Lappvik som ankarplats för sin marinkår, överta öarna i Finska viken och demolera befästningarna på Karelska näset på båda sidorna om gränsen.

Två veckor senare användes Hitlers retorik från anfallet på Polen av utrikesminister Molotov. Han hävdade att sovjetiska trupper den 26 november blivit beskjutna av finskt artilleri vid Mainila by. Detta förnekades omedelbart från finsk sida. Ändå inledde Sovjet ett storanfall mot Finland torsdagsmorgonen den 30 november 1939.

Samma dag utlyste president Kyösti Kallio landet i krigstillstånd och meddelade samtidigt att han utnämnt fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim till högsta befälhavare över Finlands armé. Den 4 december förklarade undervisningsminister Uuno Hannula flera gånger under dagen i riksradion att alla skolor i landet omedelbart måste stängas och lokalerna tömmas på inventarier.

I Nykarleby tömde skyddskårister, lektorer, burkar, arbetspliktiga ungdomar, kvinnor utan småbarn, kronovrak och gamla gubbar hastigt alla skolor i staden, och Folkhögskolans elever måste plocka undan allt innan de fick resa hem.

Samtidigt kom nya inkallelseorder. Seminarister, lärare, pappor och bröder försvann från staden.

På övre våningen i seminariets elevinternat inrättade befolkningsskyddet ett kansli och i verkstaden började gamla män och tonårspojkar tillverka bårar, kälkar, skidor och stegar. Vid Karleborg bildades ett flygande kommando för oskadliggörande av främmande fallskärmstrupper. Den utvalda gruppen bestod av tolv män utrustade med gevär, pistoler, skidor och velocipeder. Till sitt förfogande hade de en vitmålad buss och även om bränslet var ransonerat stod bussen alltid fulltankad utanför huset.

Lottorna övertog seminaristernas matsal ”Burkebo” som fanns i ett hus vid gatan till seminariet. Den inreddes till arbetscentral för arbetspliktiga kvinnor från trakten. Lottorna såg till att det fanns material, och marthorna lärde ut tillverkningen av fottrasor, knäskydd, ylletröjor, armmuddar, mössor, underkläder, vita snökåpor och hästtäcken.

Kvinnorna visste att soldaterna var illa rustade för vinterkölden och därför sydde de även västar av mångdubbelt tidningspapper och skor av gamla filtar och vadmalsbyxor. Skorna kallades tallukkor och sulorna impregnerades med tjära och lim för att bli mera hållbara.

Alla skolor var nu reserverade för försvarsmaktens behov. Statistiska centralbyrån med arkiv och personal anlände och flyttade in i samskolan. Statens revisionsverk kom ett par dagar senare och fyllde hela norra delen av seminariets huvudbyggnad.

Den andra veckan i december dundrade flera enorma lastbilar in på gårdsplanen vid Kristliga Folkhögskolan. Bilarna var lastade med elektriska tillskärningsmaskiner, sybord, symaskiner, stolar, pressjärn och tygpackar från O.T.K:s skrädderifabrik i Helsingfors. Allt bars in i klassrummen och under de följande dagarna kom skrädderiets personal som bestod av ämbetsmän, kanslister och mer än 100 sömmerskor.

Chefer, arbetsledare och en del av sömmerskorna fick bo på skolan. De andra inhystes i södra delen av seminariets skolbyggnad eller flyttade in hos privatpersoner i staden.

Vaktmanskap placerades utanför huvudingången till skolan och den 15 december startade produktionen av grågröna vapenrockar, vadmalsbyxor och skinnmössor.

Redan före julen utökades sömmerskorna med 30 kvinnor från närområdet. Kvinnorna arbetade i skift och arbetstakten var hög. Men ingen klagade. Alla hade någon närstående ute vid fronten som behövde varma kläder.

I breven hem hade soldaterna skrivit att de fortfarande trampade omkring i skorna de hade vid avresan. Och en fredagskväll kunde folk i ortstidningen läsa följande notis:

[Österbottniska Posten, 30.12.1939, nr 52, s. 2
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

Uppropet engagerade folk och skyddskåren kunde sända iväg ett hundratal begagnade men hela pjäxstövlar samt vanliga läderstövlar, monoskor och filtstövlar. Inför julen sändes även privata paket innehållande färskt bröd, nygräddade plättar inlindade i smörpapper, garnnystan med instuckna stoppnålar, några korvbitar, tobaksaskar och diverse annat till fronten. Avsändarna visste fortfarande inte var deras män eller söner befann sig. Men när brevet, där den älskade tackade för julgåvan, äntligen kom fram brast de flesta kvinnor i gråt av lättnad och tacksamhet.

Julen 1939 var mörk och kall. Bakom mörkläggningsgardinerna tände kvinnorna ljus i ljusstakar och upptinade granar. Småbarn som fem månader tidigare glatt pladdrande lekt med de glittrande småstenarna vid Andra sjön sög nu tigande på tummen medan de äldre barnen vaksamt iakttog sina mammors halvhjärtade försök att skapa lite julstämning.

I kyrkan hölls julottan först på förmiddagen med prosten Alarik Forsblom i predikstolen och organisten Maria Castrén uppe på orgelläktaren. Hon trampade som vanligt takten under psalmsången. Men hennes händer skälvde till då hon hörde hur de stelfrusna kvinnorösterna skar sig mellan väggarna i kyrkorummet.

På kvällen höll stadens andliga befolkningsskydd julfest i bönehuset. Bakom de täckta fönstren lyste julgransljusen upp tramporgeln. Medlemmarna spelade och sjöng och en inbjuden predikant höll ett föredrag om gångna tiders ofärdsår. Pastor Nyström lyssnade, sjöng och bad innerligt om Guds nåd. Också hos Frälsningsarmén, i pingstkyrkan Salem och Missionshuset firade trossyskonen jul med bön och strängbandssång.

Under annandagen hölls en välbesökt fest i ungdomsföreningens hus i Kovjoki. Byns nybildade Lottakår stod för arrangemangen med hjälp av fru Fougstedt som höll ett tal om lottornas arbete för fosterlandet. På en vägg bredvid talarstolen hängde ett stort porträtt av fältmarskalk Mannerheim inramat av Finlands flagga. Framför porträttet stod ett piano som trakterades av pianisteleven Raoul Gothoni från Helsingfors. Han ackompanjerades av sin vän violinisten Åke Kjellberg, och med solosång medverkade lilla fröken Dolly Silander. Författaren Joel Rundt läste en nyskriven prolog och avslutningstalet hölls av läraren Emil Kjellberg som uppmanade åhörarna till fortsatt kamp för fosterlandet.

Genast efter julen inkallades alla pojkar som fyllt aderton år till en extra rekrytutbildning. De flesta från Nykarlebynejden reste med tåg från Kovjoki eller Jeppo till Vasa. Resan tog drygt nio timmar och vid framkomsten skildes pojkarna åt. En del kommenderades att vandra till Smedsby där de inkvarterades i det kalla ungdomsföreningshuset. De övriga fortsatte till andra kommuner med lämpliga lokaler för utbildningen. Rekryternas första uppgift blev att bära in ved och vatten, hålla eld i kaminerna och fylla halm i säckarna som användes till madrasser. Följande dag vidtog de militära övningarna och efter fem veckor sändes pojkarna direkt ut till fronten.

De första dagarna i januari 1940 började arbetet med att inreda övningsskolan Normen till krigssjukhus. För flicklottorna utökades kurserna i sjukvård och vid Karleborg växte högarna av insamlade flaskor som senare skulle fyllas med explosiva ämnen och bli kända som Molotovcocktails.

Medborgarna följde noga med all krigsrapportering. Efter de avgörande segrarna vid Tolvajärvi och Suomussalmi fylldes tidningarna med beundrande artiklar om de finska soldaternas tapperhet, mod och skicklighet. Utländska journalister jämförde kriget med Davids kamp mot Goliat och landets krigsledning rapporterade stolt om erövrade pansarvärnskanoner, stridsvagnar, lastbilar, hästar, ammunition, kulsprutor och andra vapen.

Mottitaktik och Molotovcocktails blev välkända begrepp runtom i världen. Men i Sovjet kallades prickskytten Simo Häyhä för Belaja Smert, som betyder Vita döden. Här i hemlandet beskrevs han som krigshjälte men i en radiointervju från fronten konstaterade han lakoniskt att han inte gjort annat än det han som soldat varit tvingad att göra.

Vintern var den kallaste i mannaminne. I januari pendlade temperaturen ständigt kring minus 40 grader och i breven från fronten skrev soldaterna om förfrysta näsor, händer och fötter.

Här hemma bottenfrös de flesta gårdsbrunnar så folk var tvungna att smälta snö för att få vatten till mat och tvätt. Och i stugorna där det inte fanns andra värmekällor än kakelugnar och vedeldade köksspisar täcktes fönstren av tjocka islager som när de smälte rann ner och missfärgade gardiner och tapeter.

Den första februari 1940 inledde Sovjetarmén en förnyad storoffensiv vid Karelska näset. Tio dagar senare bröt de igenom Mannerheimlinjen vid Lähde och de finska soldaterna fick order om att retirera.

Krigssjukhuset vid Normen var klart och togs i bruk. I källarvåningen fanns kök, matsal och diskrum. Klassrummen var inredda till läkarmottagning, operationssal, medicinförråd, sjuksalar och kansli. Vårdpersonalen bestod av två allmänläkare, en översköterska, fem avdelningssköterskor och tolv sanitetslottor. I personalstyrkan ingick även en kokerska, sex köksbiträden, tio städerskor, tre tvätterskor och fyra stafetter. Det byråkratiska arbetet sköttes av en ekonom med egen kanslist och utanför de två huvudingångarna till skolan stod fyra vakter ständigt på pass.

De första patienterna som kom hade sårats i striderna vid Kuhmo och Suomussalmi. De hade redan fått sjukhusvård på annat håll men de amputerade lemmarna, köldskadorna, de oläkta såren och benbrotten krävde fortsatt vård.

Sjukhuset, med beteckningen Sotasairaala S L 26/VII, fylldes snabbt. Redan i slutet av februari var de 180 sängplatserna i klassrummen upptagna av sårade soldater. Några av dem hade svarta nekroser på fötterna och kved varje gång sköterskorna varsamt tvättade av och sedan smorde in de friska hudpartierna med zinksalva. Många led av olidliga fantomsmärtor, andra var ytterst känsliga för beröring och blundade grinande när kompresserna byttes på de vätskefyllda köldblåsorna. De flesta hade besvär med magen och merparten plågades av hemska mardrömmar.

Aspirintabletter och värkstillande pulver utdelades dagligen och till nätterna fick de som ville lugnande brompiller eller morfinsprutor mot smärtorna. Ändå var nätterna oroliga och ibland var sköterskorna tvungna att dämpa soldaternas ångestfyllda gråtattacker med rejäla brännvinssupar.

Förstoring.

Personal utanför krigssjukhuset i Normen våren 1940.
Foto: P. Tonberg. Förstoring.

I Österbottniska Posten ingick varje fredag dödsannonser och nekrologer över stupade män, söner och ungdomskamrater. Sorgen blev allas gemensamma angelägenhet och vid varje hjältebegravning följdes den hästdragna svarta likvagnen från kyrkan till gravgården av en lång rad vandrande, svartklädda människor.

Ester Fougstedt i mitten. Foto: P. Tonberg. Förstoring.
[Från Normens gårdplan över torget mot öster. I vänsterkant ser vi Wiks hotell, Sparbanken och Forsbergs kiosk med en häst framför vid Bankgatan. I högerkant ser vi Missionshuset och Poliskammaren vid Köpmansgatan, sedan 1948 Sollefteågatan som ett tack till fadderorten för hjälp under krigstider.]

I mitten av februari påbörjades de diplomatiska fredsdiskussionerna mellan representanter för Finlands regering och Sovjetunionens minister Alexandra Kollontaj i Stockholm. Dessa samtal ledde till att en delegation bestående av statsminister Risto Ryti, ambassadör J.K. Paasikivi, generalmajor Rudolf Waldén och riksdagsmannen Väinö Voionmaa den 6 mars reste till Moskva där de officiella fredsförhandlingarna inleddes två dagar senare.

Fredsavtalet undertecknades den 12 mars 1940 i Moskva och följande dag upphörde striderna.

Men fredsvillkoren var hårda. Sovjetunionen krävde att Finland skulle avstå hela Karelen med bland annat insjön Ladoga och städerna Viborg, Kexholm och Sordavala, vissa delar av Salla och Kuusamo samt Finlands del av Fiskarhalvön norr om Petsamo.

I Finska viken förlorade vi öarna Hogland, Tyterskär, Lövskär och Seitskär. Hela Hangö udd skulle utarrenderas åt Sovjet som flottbas under 30 år och dessutom skulle Finland ersätta de fabriker i Karelen som förstörts eller flyttats därifrån.

Några dagar efter krigsslutet började merparten av soldaterna hemförlovas. Men en del reservister och lottor måste kvarstå i tjänst, och rekryternas tjänstgöringstid förlängdes. De utkommenderades till befästningsarbeten längs den nya gränsen mot Sovjet. Från Finska viken ända upp till Salla byggde pojkarna nya fältvägar, broar, betongmurar och stenhinder för pansarvagnar, taggtrådshinder, dammar och hemliga förbindelsegångar mellan platser som på kartan var utmärkta som kommande korsuplatser.

Samtidigt började befolkningen på de landområden som nu skulle tillfalla Sovjetunionen fly från sina hem. På utöarna i Finska viken, i Hangö och längs hela östgränsen ända upp till Petsamo i norr packade folk ihop det nödvändigaste och gav sig huvudstupa iväg.

Vägarna fylldes av flyende människor, överlastade hästforor och husdjur. Allt var ett enda kaos. Det fanns ingen tid för planering men regeringen gav order om att alla tomma skolor, ungdomshus och andra samlingslokaler omedelbart skulle värmas upp och öppnas för de flyende. Och varje medborgare som hade ett rum ledigt förpliktigades att överlämna detta rum åt människorna som plötsligt blivit flyktingar i sitt eget land.

Av denna flyktingström på över 400 000 personer kom en del också till Nykarlebynejden. I synnerhet bland småbrukarna i byarna runt staden var medkänslan stor. Folk trängde ihop sig och delade med sig av det lilla som fanns. Och trots att det ibland uppstod gräl och missförstånd mellan de svensktalande byborna och flyktingarna på grund av språk, religion och sedvänjor var alla tvungna att acceptera och lära sig leva med varandra.