Från skiss och reparation
till helt nya Storabron

• En älv har förutom sitt skönhetsvärde även betydelse som kommunikationsled. Behovet av broar är en verklighet för oss och konsten att bygga broar en nödvändighet.

NYKARLEBY. I det sjörika Finland sammanbinds sjöarna ofta med åar och bäckar som sedan rinner ut i havet.

Nykarleby älv sägs rinna upp i Kuortanetrakten och under den längsta sträckan heter den Lappo å. När den når fram till Juthbackabron som byggdes 1985–1986 byter den namn till Nykarleby älv.

Innan någon bro ledde över älven användes roddbåtar och mindre färjor att transportera folk och fä som måste korsa vattendraget. Var ett sådant färjeläge fanns kan man endast spekulera i eftersom skriftliga källor saknas. Men om man är bekant med stränderna längs älven kan vissa platser tyckas mera lämpade för att ta sig ner och upp från vattnet. Tillfälliga broar och spänger sattes ut vid lågvattenstånd men blev inte permanenta, för om inte förr så vid de ibland våldsamma islossningarna sopades älvfåran ren på broar och bryggor. Byggnader och träd sveptes också med av vattenmassorna ut mot havet.

När den första permanenta bron med en höjd av 8 till 9 meter över vattenytan byggts fick den heta ”Stora bron”, på lokalmål ”Storbron” och det heter den ännu i dag. Vårt namnskick innebär att namn som ”stor” och ”liten” bibehålls, trots att nya anläggningar i mått mätt är både större eller mindre.

Stora bron hör till de ofta förekommande fotomotiven, och finns på målningar med älvmotiv. Många har även uttalat önskan om att de soffor, som var omtyckta sittplatser vid broändorna, skulle placeras ut på nytt. [Vykort ur serie JHE från 1910-talet.]

DEN FÖRSTA STORBRON fanns ungefär femtio meter söder om den nuvarande platsen. Den sträckte sig från stranden nedanför södra tullen på älvens västra sida över i riktning mot södra tullstugans sydgavel på älvens östra sida, alltså den felaktigt benämnda ”Döbelns gård” om man vill beteckna platsen för hans sjuksäng. Vill man endast påminna om var han bytte kläder efter den ofrivilliga simturen är namnet riktigt. Här började också den numera avstängda Prästvägen som ledde till prästgården på Jeansborg.

Om grunden för brofästen ger vika faller bron snart och den vetskapen gjorde att man sökte en bättre plats för att säkra bron och hittade fast berg på bägge sidor av älven, en garanti för att brofästena inte skulle rubbas.

Den 22 februari 1803 är ritningarna för den nya bron över Ny Carleby Elf i Vasa län klara. Originalet finns på byggnadsstyrelsen i Stockholm. I september 1804 lades grunden till Storbron på det nya stället, skriver Johan Blåman i Munsala i sin dagbok. Följande år, 1805, skriver han ”den 6 april körde jag första gången över den nya bron.

[Förstoring av Knutsons litografi från 1845.]

STORBRON FÖRSTÖRDES efter bara tre år i den västra ändan, då ryska soldater antände ris och bråte som var samlat till en vall [i samband med Striden i Nykarleby]. Trots att elden förstörde en tredjedel av bron, kunde den efter ett par dagar användas av fotfolk. Men för hästar och tyngre transporter anlades en provisorisk bro på bockar längs södra sidan av nuvarande begravningsplan vid Ragnörn och en spångbro från Ebba Brahes gråstenskvarn invid norra Brunnsholmen.

Den reparerade Storbron förstörs på nytt efter slaget vid Oravais av svensk-finska armésoldater för att ge mer tid för säker reträtt.

Ny reparation anbefalls av de nya styrande ryssarna. Det blev en högtidlig invigning, Alexanders namnchiffer illuminerat upphängt över bron, facklor och brinnande tjärkaggar på stränderna. Hur kunde folket jubla inför motståndare från Oravais blodiga dag? Året var 1817 så eventuellt kan Napoleons fängslande vara orsak och anbefallt jubel.

Många protokoll hade skrivits inför den genomförda reparationen och invigningen. När man tog del av byggmästare Rijfs beräkningar över materialåtgång ansåg de flesta att de fått för stor andel att svara för. Projektets storlek kan man ana då det visade att det var enbart Kyrkobys andel som avsågs. Till den skulle komma stadens, Munsalas och Jeppos andelar. Det var församlingarna som hade betalningsskyldigheten. Detta var innan kommunalförvaltningen kom till.

Att läsa protokoll från denna tid är roande men kräver goda ögon. Allt är handskrivet på ibland bortbleknade protokollsidor. Ortografin vacklar. Det tyska inflytandet märks på att versal på substantiven konsekvent används.

Problemen protokollförs:

8 oktober 1826. I närvaro av stadens ombud, Borgmästare Calamnius och de tillstädes komna sockenmännen företogo frågan om Storbrons reparerande: Nytt lock måste inläggas. Varje mantal med stadens 51 1/12 mantal inberäknade ge en tolft [12 st.] av 9 aln. längd, 8 tum breda och 3 tum tjocka fullkantade plankor av gran, vilka av varje byalag på stället levereras, granskas av byggmästare eller utsedd person. Anders Hints från Socklot skulle i Jakobstad uppbringa 1000 st. 5 tums och 500 st. 6 tums spik

23 december 1826. Frågan om stockars anskaffande till Storbron och till Tingshuset för reparationer överenskomma, att de stockar som behövdes för Storbron skall fördelas på moderkyrkoförsamlingen, de som behövdes till tingshuset på Munsala kapellförsamling ifall icke antalet bliver mycket skiljaktigt. Nävret och 2 tolfter av 7 alnar långa och l tum tjocka granbräden som fordras till Storbron jämte 1000 st. 5 tums och 6 tums spik uppköpes.

18 mars 1827.Frågan om reparation au Storbron. Stödstockarnas spännarmar, voro delvis angripna. Borde insättas av furu i stället för gran. Borde vara 28 stycken. Finns ej häromkring. Måste anskaffas från längre håll. Häradsdomare Yrjäs vidtalades ackordera med sina grannar Socklotborna, som för närvarande vistas i Cortane (Kuortane) socken och gäller varjehanda träd till salu, att åtaga sig leverera av dessa 28 stockar som borde vara 10 alnar långa och 13 tum i lilländan eller 10 tum i fyrkant, samt vid inträffande vårflod låta nedflöta dem hit mot överenskommen ersättning.

20 januari 1828. Bestämdes om reparationsarbetet på Storbron. Borgmästar Calamnius närvarade som ombud för staden. Arbetet börjar 5 febr. om morgonen. Tecken till arbete gives under hela tiden med kyrkklockan. Inspektor Josef Werving är byggmästare. Dagpenning 2 riksdaler. Werving finge antaga en qvartersman av de blivande arbetarna, som bleve ansvarig för verktygen. Arbetare: 20 man om dagen. Arbetare: 20 Arbetare: 20 man om dagen från socknen, utom Vuokoski, emot erhållande av 36 skilling för dagen då de själva får kosthålla. Var och en försedd med följande verktyg: 1 täljyxa, 1 huggyxa, 1 oxhyvel, 1 handhyvel, 1 falshyvel, 1 navare för nr 1 och 2, bultjärn, 1 navare för 5 tums spik, 1 handsåg. Sockenskrivaren anstaltar om spik från Kimo bruk. 1 slipsten köpes. Arbetarna har gemensamt 8 st järnstänger, 6 st spadar, 1 klitlina [kritlina] för snörslåning och 1 huggjärn.

Överblivna spikar försäljas åt någon handlare som förser skeppsbyggare med spik!

SÅ STÅR SIG Stora bron som den syns på J. Knutssons litografi, som bygger på Topelius dotter Sofies skiss från 1840-talet, fram till den smalspåriga järnvägens tillkomst till den nya hamnen vid Andrasjön 1899. Då förses bron med skyddsskrank av järn för eldfarans skull. Bron får också en förstärkande fackverkskonstruktion, närmare 60 meter lång under den norra sidan för att bära lokomotiv och vagnar med last.

Under första världskriget blir järnvägstrafiken till Andrasjön alltmer förlustbringande, främst är det ryska militära vaktmanskapet som nyttjar järnvägen, men nog har en och annan skolelev sommartid fröjdat sig åt att kunna åka tåg ned till Ångbåtsbryggan och simstranden där. 5 penni kostade biljetten. 1916 köper mångsysslaren Aleko Lilius järnvägsmaterielet och säljer det till ryska försvarsanläggningar på sydkusten, bland annat till fortet Makilo (Mac Elliot).

VINTERN 1929 ombyggs brofundamenten, de yttersta fackverken under bron har tagits bort, två sektioner av fackverket monterats mellan de två mittersta brokistorna och från Kovjoki station släpas sex stora I-balkar på 6 000 kilo per styck på hästdragna sten- och stöttingslädar. Ett tjugotal ”förståsigpå”-gubbar med spett och bommar ledsagar gatuvägen till östra brofästet. Där placeras tre I-balkar mellan första brokistan och landfästet, sen kan de tre återstående med taljor och bommar, häst och muskelkraft fås över till västra landfästet och brokistan. Ett nytt brolock med tvärgående plankor ersätter det gamla som blivit synnerligen illa åtgånget. Ett nytt skrank av vinkel- och flatjärn monteras. Utseendemässigt ser bron likadan ut, med undantag av att skranket får en sektion till av längsgående flatjärn sedan Skogsparkens skola byggts och elever från de lägsta klasserna fått bron som skolväg.

[Storbron och kyrkan av Torsten Korsström 1953 med en slående likhet med nedanstående foto. En vacker målning och verklighetstrogen så när som på fackverket. Målningen är en avskedsgåva till församlingens klockare. På plaketten står: ”Anton Söderman med tacksamhet av Nk:by församling”.
Erja Tolppi tillhandahöll. Målningen fanns på en loppis på Värmdö utanför Stockholm. Förstoring. Nykarleby i konsten.
(Inf. 2023-11-04.)]

[Oftast innehåller en bild så få dateringsdetaljer att spannet när den är tagen kan vara hur långt som helst. Förstoring. Detta fall är ett undantag:

STORA BRON I DAG

meter lång

meter bred

+9,2 är vattenytans maxhöjd (ca) på sommaren [+ 9,14 –  +8,94]

OLIKA SÄTT att montera trälocket har prövats, allt från diagonal plankbeklädnad till längsgående kantställd montering. När dammhöjningen görs under mitten av 1980-talet och bron p.g.a. det höjs, tas de sista två fackverkskonstruktionerna bort. En av dem finns nu som bro över ån i Sundby. I stället sätts nya I-balkar in under hela brolängden, bärigheten uppgraderas och allt ser ut att fortsätta. Men tiden har sin gång och allting har sin tid. 2019 börjar en ny tid för Storbron. Vid invigningen den 7 oktober är det en helt nykonstruerad bro som vilar på restaurerade och förstärkta landfästen, fundament och kistor.

Allt är inte teknik med Stora bron, där ryms både romantik, dramatik och mänskoöden.

[Bron efter ombyggnaden 1988 och före enkelriktningen av Brogatan. Förstoring.]

l DET LANTLIGA NYKARLEBY hade många invånare kor, hästar, får och grisar. Korna behöver rikligt foder för att mjölka, vilket fanns vid Andrasjölöten. Kuddhölingar (i USA cowboys) föste korna till grinden vid Rehmalsbacken (strax före Stjärnhallen). Där öppnades grinden av grindvakterskor som hade ett litet skjul att söka väderskydd i, och sen fick kossorna fritt vandra ner till sjöstränderna, äta och dricka och få frisk luft och motion för klövarna.

Till kvällen kom korna till grinden vid Rehmals, stod där och råmade lite och var sociala. Och där tog kuddhölingarna hand om dem igen, förde dem genom staden hem till de små fähusen för kvällsmjölkningen. Storbron som blev nedsmetad av komockor sopades och skrapades av ett av stadens renhållningshjon. Känd bland dem var Fredrika F. som med en stor nyckel hängande i ett brett band runt halsen såg till att bron blev sopad och städad. Hon bodde i en liten stuga vid Bergstigens början på backen dit flera små stugor flyttades undan från den nyanlagda stationsparken vid Rummelbacken.