Topelius i Nordisk Familjebok

Topelius (Toppelius), finländsk släkt, härstammande från handlanden i Uleåborg Jakob (f. omkr. 1620), antagligen bondson från Toppila gård, som förr låg utom nämnda stad, men numera uppgått däri och efter hvilken hans sonson, tullvisitatorn i Uleåborg Mikael (d. i Sverige under Stora ofreden) antog namnet Toppelius.

1. Mikael Toppelius.

2. Zakarias Topelius d. ä.

3. Zakarias (Zachris) Topelius, den föregåendes son, näst Runeberg Finlands mest frejdade diktare, f. 14 jan. 1818 på Kuddnäs gård, nära Nykarleby, Österbotten, d. 12 mars 1898 på sitt landställe Björkudden. De förhållanden, under hvilka han uppväxte, voro egnade att utveckla gossens poetiska anlag. I barndomshemmet ljödo från hans moders, Katarina Sofia Calamnius', läppar Franzéns milda sånger. Då han vid elfva års ålder sändes till skolan i Uleåborg, kom han att bo hos några släktingar, som hade lånbibliotek. Där fick han läsa romaner efter behag, hvarigenom hans lifliga fantasi fick näring och hans stora berättartalang erhöll sina första väckelser. Efter faderns död (1831) kom T. till Helsingfors, där han hade lyckan att en tid framåt få vistas i J. L. Runebergs hem, då medelpunkten och samlingsplatsen för en grupp af unga fosterlandsälskande män. Det personliga umgänget med Runeberg var för T. i hög grad väckelserikt. Runeberg var tillika hans lärare i skrifning och förstod att genom snillrika anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis såväl på elevens själfständighet som på lärarens skicklighet, att T:s dikter från denna tid icke blefvo efterbildningar af Runebergs, utan från första början gingo i en annan riktning. Denna omständighet gjorde, att Runeberg knöt stora förhoppningar vid T:s gryende skaldegåfva, och han yttrade själf till den unge nybörjaren: ”Jag gläder mig öfver, att du går din egen väg och ej är någon apa”. Vid femton års ålder vardt T. student (1833), promoverades till filos. magister 1840, tog filos. licentiatexamen 1844 och promoverades till filos. doktor 1847, efter att ha disputerat med afh. De modo matrimonia jungendi apud fennos quondam vigente (Om sättet för äktenskaps ingående hos fornfinnarna). Hans studier hade varit mångsidiga, men tidtals icke bedrifvits synnerligen energiskt; han hade dels ämnat bli präst, dels äfven egnat sig åt medicinen; slutligen bestämde han sig för det historiska studiet. 1842—46 var han sekreterare i Societas pro fauna et flora fennica. 1845 gifte han sig med Emilie Lindqvist; af hans tidigare svärmerier har ett gett motiv till den ypperliga dikten Den resande studenten. 1846—51 tjänstgjorde han som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, och under samma tid var han lärare i historia, statistik och svensk språklära vid Helsingfors lyceum. Då det icke syntes vara några utsikter för honom att vinna befordran vid universitetet, för hvilken han var svagt meriterad, sökte han lärarplatser i landsorten och utnämndes 1852 till lektor i historia vid Vasa gymnasium, men tillträdde ej tjänsten. Hans vän Fredrik Cygnæus lyckades intressera de maktegande för T., och 1854 utnämndes han, utan ansökning, af universitetets kansler till e. o. professor i Finlands historia. 1856 företog han en längre utrikes resa och publicerade i ”Helsingfors tidningar” (1856—57) reseskisser från Tyskland och Frankrike under rubrik Söder om Östersjön. 1863, då historiska professuren delades i två, förordnades T., likaledes utan ansökning, till förste ord. professor i finsk, rysk och nordisk historia, hvilken professur han 1876 utbytte mot den i allmän historia. 1875—78 var han universitetets rektor, och sistnämnda år tog han som emeritus afsked från sin professur. Han fick då statsråds titel.

Förrän universitetet öppnade sina portar för T., hade han en lång följd af år varit tidningsutgifvare. 1841—60 redigerade han ”Helsingfors tidningar”, där en stor del af T:s dikter och berättelser först såg dagen. Där skref han bl. a. ett stort antal krönikor, de s. k. Leopoldinerbrefven, 1843—54, som behandlade dagsnyheter och stora spörsmål i en kåserande form. [Utgivna år 2003.] Där började han 1842 binda den oförvissneliga krans af sköna sånger, åt hvilka han gaf namnet Ljungblommor och hvilka sedermera utgåfvos häftesvis (1:a h. 1845, 2:a 1850, 3:e 1854) samt utkommo samlade 1860 (många uppl.). ”Ljungblommor” utgöra det hufvudsakliga af T:s ungdomsdiktning. Samlingen mottogs tämligen knarrigt af kritiken, som klandrade bl. a. de mystiska inslag, genom hvilka inflytandet från Almquist gjorde sig gällande. Många af de lyriska och lyriskt episka sångerna, såsom Vintergatan, Ödemarkens jul, En liten pilt, Ynglingens drömmar och Snöflingorna, vunno emellertid genast en utomordentlig popularitet både i Sverige och Finland. Hvad han diktade under sin mannaålders dagar utkom 1870 i samlingen Nya blad (många uppl.), och dikterna från hans ålderdom ingå i samlingen Ljung (1889). Genom dessa tre diktsamlingar, som innehålla de mest olika stämningar från ett rikt sångarlif, förvärfvade sig T. namn som en af de mest framstående lyrikerna på svenskt tungomål. Till skillnad från Runebergs klassiskt enkla och rena diktning är T:s lyrik till sin innersta natur romantisk, öfverallt i T:s diktning möter man romantikens symboliska uppfattning af naturen som en spegelbild af människovärlden. Han låter innehållet icke sällan uppgå i idel stämning. Romantikens ”långa längtan” besjöng T. i flera dikter (t. ex. På Roines strand), och denna längtan tar sig icke sällan på rent romantiskt maner uttryck i en poetisk sträfvan hän mot ”det oändligas strand”. T. gaf tjusande, veka bilder af det finländska insjölandskapet, och med ännu varmare hänförelse tolkade han stämningar från sin hembygds skärgård. Det jämte naturstämningen mäktigaste källsprånget i hans lyrik är hans patriotism. Hans sångmö är fast rotad i fosterjorden, och fosterlandskärleken gaf upphof till flera af skaldens bäst lyckade och varmaste dikter (Studentvisa, Vasa-marsch, Islossningen i Uleå elf, Finlands namn m. fl.). Finlands natur besjöng han i härliga toner, och dess minnen dallra ofta i hans bröst, som då vidgas och af fullaste hjärta jublar eller sörjer. I detta afseende står han vid sidan af sin store mästare Runeberg, ehuru den fosterländska dikten hos honom ej når upp till Runebergs lugna storhet. I T:s dikter återspegla sig intrycken från stundens bekymmer och stundens glädje, de förhoppningar och farhågor, de ideella sträfvanden, som tillhörde de årtionden, då nationalmedvetandet i Finland utvecklades. Under ett skede af sitt lif, förra hälften af 1840-talet, var T. starkt påverkad af Lönnrots och Snellmans åskådning, ”Kalevala” var då en nationell poetisk inspirationskälla af stor betydelse för honom. Han ställde sig rentaf i flera dikter i de allra radikalaste nationalisternas led och kräfde, att kulturarbetat skulle byggas på uteslutande finsk grundval. I ett föredrag 1843, Eger det finska folket en historia?, framlade han denna sin uppfattning. ”Ett folk! ett land! ett språk! en sång och en visdom!” heter det i promotionsdikten 1844, och i en dikt 1845 säger han om den nyvaknade finska anden: ”Germaniskt slagg han måste af sig skaka”. Sedan vardt det förnämligast tankens och bildningens frihet, som T. besjöng i sina fosterländska dikter; politiskt tog han häftigt parti mot västmakterna under Krimkriget. Om Finlands skuld till Sverige skref han som äldre den erkännande dikten Originala skuldsedeln. En innerlig religiös förtröstan på Finlands framtid genomandar hela hans lyrik. — Näst efter de fosterländska stämningarna äro de religiösa öfvervägande hos T. Som medlem af psalmbokskommittéerna af 1868—69 och 1875—79 författade han en mängd psalmer, hvilka ingå i den numera antagna nya svenska psalmboken för Finland. Men äfven sina världsliga dikter ger T. icke sällan ett religiöst slutackord och låter oss veta, att sången har sitt egentliga fäste och sin rot i Gud. Med denna uppfattning hos T. bli äfven de stora naturolyckorna medel i Guds hand, hvarmed han bestraffar folken för deras synder (Septembernatten 1867). Och stundom kläder skalden sig i den stridande kyrkans harnesk och predikar ett korståg mot vetenskapens framsteg och de nyaste uppfinningarna (Nebulosan, Aftonstjernan, Fotspåret i klippan m. fl.). Mot den rationalistiska och utilistiska uppfattningen uttalade han sig med skärpa, såsom i dikten Voltaires hjerta. Med tilltagande ålder vardt T. gärna predikosam och förnumstig i sin diktning. Konservativ i vanlig bemärkelse var T. dock ej. Han ställde sin lyra äfven i framåtskridandets tjänst och slog dess strängar för folkfriheten, för andens rätt och ljusets segrar (Svarta gardet, Herr Meyer m. fl.). T:s diktning i sin helhet utmärkes genom innerlig känslostämning, ideal uppfattning af lifvet, väckelse att ställa målet högt och glödande maning för sanning och fosterbygd, allt detta uttryckt i en formrik versbyggnad och en smältande diktion, som göra den synnerligen egnad att omsättas i musik. Åtskilliga af T:s dikter ha också på tonernas vingar flugit kring Norden. Kritiken anmärkte likväl med rätta, att hans bildspråk ofta var osäkert och offrade poesiens logik för välljudet.

De karakteristiska dragen i T:s lyriska diktning återfinnas äfven i hans berättelser. Äfven dessa publicerades till allra största delen i ”Helsingfors tidningar”, som redan på 1840-talet innehöllo omkr. sjuttio smärre skisser med ett ungefär lika brokigt innehåll som i Blanches ”Bilder ur verkligheten”: brottmålshistorier, skolpojksstreck, studentputs, reseäfventyr, spådoms- och spökhistorier, t. ex. Den gamle beckbrännaren, Lindanserskan och Den evige studenten (alla från 1844), Vattenmärket (1846), Toholampi (1850). Det mystiska, det romantiska och det historiska äro redan här inväfda i hvarandra på ett sätt, som är eget för T. och som gjorde läsningen af hans berättelser så spännande för publiken, att hvarje nytt nummer af ”Helsingfors tidningar” afbidades med otålighet. 1849 trycktes i nämnda tidning Gamla baron på Rautakylä och 1850 Hertiginnan af Finland (utg. i bokform s. å.), den ”längsta inhemska novell, som dittills pröfvat finska tidningsläsares tålamod”. Den tog publiken med storm. Framgången sporrade T. att slå ett nytt och ännu mer afgörande slag. 29 okt. 1851 publicerade han i sin tidning första början till Fältskärns berättelser, romantiska skildringar ur Finlands och Sveriges historia, som nått en alldeles ojämförlig spridning i både Sverige och Finland, framför allt som ungdomsläsning. De fortgingo sedermera nummer för nummer till in på året 1866 och utgåfvos ej långt efter publicerandet i tidningen i bokform (fem ”cykler” af dem utkommo, 1853—67, många uppl., öfv. på da. samt, delvis, på ty. och eng.); en planlagd sjätte cykel vardt icke skrifven. Den historiska novellen var en konstart, som lämpade sig synnerligen väl för T. Hans studier hade tidigt fört honom till historien och likaså hans arbeten, t. ex. texten till Finland framstäldt i teckningar (1845—52), som innehåller en mängd smärre historiska skildringar. För T:s rika fantasi var det en lätt sak att förflytta sig i det förgångna och ”känna mänsklighetens stora hjärta klappa i tidehvarfven”. Härigenom blefvo dessa fortgående skildringar ur Sveriges och Finlands gemensamma historia lefvande och åskådliga, och de ha varit af icke ringa betydelse för skaldens egen nation, emedan de i sin mån utbredde och befäste det fördjupade nationalmedvetandet. Finlands historia var föga känd och ej populariserad; genom T:s skildringar vann den allmänt intresse. T. fäste sig framför allt vid sådant, som framhöll insatserna från Finland i den svenska häfden; naturligt nog kom han att öfverdrifva dessas betydelse. Hans ställning är i detta hänseende analog med Walter Scotts, som framhöll skottarna i jämförelse med engelsmännen; Scott är f. ö. den stora förebilden för T., ehuru en senare romantiks lifligare och flyktigare framställningssätt präglar T:s alstring. Liksom hans lyra understundom gett uttryck åt ingifvelser ur ortodoxiens och konservatismens läger, så delade han äfven nyromantikens uppfattning af 1700-talet, mot hvars fritänkeri och förståndsbildning han lifligt opponerar sig i slutcyklerna af ”Fältskärns berättelser”. Bland det bästa i boken äro skildringarna af det inre tillståndet i Finland under olycksåren och nödtiderna, hvarvid han stödde sig på både dokument och traditioner. Bäraren af det mystiska inflytandet i berättelsen, ”konungens ring”, hämtade T. från Justinus Werners ”Magikon”. Vid sidan af och under fortgången af denna stora romancykel offentliggjorde T. i sin tidning äfven en mängd smärre noveller, dels med, dels utan historisk bakgrund. Dessa utgåfvos sedermera jämte de tidigare nämnda skisserna i urval under rubriken Vinterqvällar (2 ”cykler”, 1880—81; flera uppl., delvis öfv. på da. och ty.). Samtliga dessa noveller äro af en mer eller mindre romantisk karaktär. Det är sällsamma historier, psykologiska gåtor och fixa idéer, som utgöra skildringens föremål. Hvarje tilldragelse är liksom förebådad af en komet och människornas öde fastkedjadt vid någon hemlighetsfull talisman. T:s flödande berättartalang och fängslande stil förneka sig emellertid ej heller i dessa noveller, af hvilka Gröna kammarn på Linnais gård, Fröken Drifva, Vincent vågbrytaren, Tant Mirabeau, Vernas rosor, Pastorsvalet i Aulango, Ljungars saga och Ungdomsdrömmar kunna nämnas som särskildt karakteristiska för T. Ännu på sin ålderdom utgaf T. en större historisk berättelse, Planeternas skyddslingar (1889; i senare uppl. kallad Stjärnornas kungabarn; öfv. på da.), där både äfventyrsromantiken och mystiken taga stort utrymme; drottning Kristina är en af hufvudpersonerna, och skildringarna flytta öfver hela Europa, från Finland, genom Sverige och Tyskland till Konstantinopel.

De romantiska dragen i T:s novellistik i förening med hans stora intresse för barnavärlden gjorde honom till en synnerligt lycklig sagoförfattare. Som sådan utvecklade han ett mästerskap, som söker sin like i den svenska litteraturen. Redan 1847—52 offentliggjorde han 4 häften Sagor. Sedermera författade han till barntidningen ”Eos” och ”Trollsländan” en mängd sagor, dikter och skådespel, hvilka ingå samlade i Läsning för barn (8 samlingar 1865—96; många uppl.; delvis öfv. på fr., ty., eng., no. och ry.). Stort inflytande öfvade T. på Finlands och Sveriges ungdom genom dessa sagor och genom de båda läseböckerna Naturens bok (1856; många uppl.) och Boken om vårt land (1875; många uppl.), ehuru från pedagogiskt håll berättigade anmärkningar gjorts mot såväl språket som innehållet i dessa läseböcker. I sina sagor förstår T. att ”med den varmaste sympati omfatta barnalifvet i alla dess former, han ger rik näring åt barnens fantasi, han utvecklar i sina sagor den rikaste skatt af munterhet och godt lynne, men vid allt detta går genom hans sagor och läseböcker en djup och mäktig underström af de högsta idéer, framställda under den enklaste form; och framför allt är det fosterlandet, för hvilket han får de ungas hjärtan att klappa högre och varmare”. Som exempel härpå må nämnas sagorna Björken och stjernan, Pikku Matti och Fästningen Hjelteborg.

T. uppträdde äfven som dramatisk författare, ehuru mindre själfständigt och ursprungligt. Hans större skådespel, det rafflande Efter femtio år (en dramatisering af hans berättelse ”Gamla baron”, 1851, 2:a uppl. 1881; öfv. till fr. och eng.) och Regina von Emmeritz (ett stycke ur ”Fältskärns berättelser”; 1854; 3:e uppl. 1881), äfvensom Brita Skrifvars (uppfördt 1868, otryckt) och texten till operan Kung Carls jagt (1852; musik af Pacius) äro egentligen dramatiseringar efter någon af hans noveller. Som rena tillfällighetsstycken måste åter betraktas Ett skärgårdsäfventyr (1858), Veteranens jul (1859) och Prinsessan af Cypern (1860), ett fullblodigt romantiskt skådespel, ett försök att införa Kalevalamytens gestalter på scenen. De sistnämnda jämte Titians första kärlek utkommo samlade under titeln Dramatiska dikter (1861). En ny samling med denna titel, afsedd att innehålla alla T:s skådespel, begynte utkomma 1881, men blef ofullbordad. T:s skådespel äro, äfven de, påverkade af romantiska förebilder. Det mest berömda och det, som längst bibehållit sig på scenen, ”Regina von Emmeritz”, betecknade T. själf som ”ett ungdomsarbete under inflytande af Victor Hugos dramer, särskildt Hernani”. Från denna förebild härröra såväl styckets prunkande patos som dess starka effektmedel.

Äfven på andra områden än de nu nämnda deltog T. i sitt lands intellektuella och konstnärliga sträfvanden. Så blef han 1847 sekreterare i Finska konstföreningen, hvilken befattning han sedermera utbytte mot ordförandeskapet, som han bibehöll till 1878. Vidare var han 1864—89 ordf. i konstnärsgillets styrelse. På bägge dessa platser verkade han mycket för finska konstens utveckling. Som en hedersbelöning för sin skaldeverksamhet erhöll han 1873 Svenska akad:s Karl Johans pris och vid dess hundraårsfest, 1886, dess stora guldmedalj.

Efter sitt afskedstagande bodde T. på sitt vackra landställe Björkudden i Östersundom skärgård strax ö. om Helsingfors. Talande bevis på sina landsmäns tacksamhet erhöll han 14 jan. 1888, då han fyllde 70 år. Hela landet hade medelst deputerade, adresser och telegram stämt möte i hufvudstaden, där en medborgerlig fest firades till skaldens ära. Två festpublikationer utkommo vid detta tillfälle, nämligen ”Zachris Topelius” 14/1 1818—14/1 1888 och ”Zacharias Topelius. Minne af festdagen den 14 Januari 1888”. Med hänsyn till hans försvagade hälsa fingo hyllningarna tio år senare en annan gestaltning, men voro ännu mångfaldigare och allmännare. Kort därpå afled han efter en kort sjukdom.

[Björkudden från infartssidan.]

[Björkudden från trädgårdssidan.

Foto: F.L. den 4 juli 2005. Det var inte så lätt att hitta till gården eftersom Björkuddsvägen p.g.a planerade men icke genomförda vägbyggnadsarbeten ledde någon helt annanstans. Björkudden ägs av familjen Lilius.]

[Vykort från Björkudden utgivna av G. K. A. Äldsta avsändningsåret är 1903.]

Hans begrafningsdag, 21 mars, hvilken i Finland antog karaktären af en nationell sorgedag, firades äfven i en mängd af Sveriges skolor med stort deltagande. De hyllningar på vers och prosa, som egnades skalden på hans 81:a födelsedag och hans minne vid begrafningen, äro samlade i publikationen ”Zacharias Topelius 14 jan.—21 mars 1898”. Evangelium för barnen (1893), korta förklaringar öfver årets evangelietexter, i hvilka T. enligt egna ord ”talar icke med kyrkans predikan utan med hemmets och skolans förtrognare språk”, var det sista originalarbete, som T. utgaf. Efter hans död utkom Blad ur min tänkebok (1898). Hundraårsdagen af hans födelse firades i både Finland och Sverige; i anledning af densamma lät Svenska akad. slå en minnesmedalj öfver T., och Selma Lagerlöf uppläste vid akad:s årssammankomst 20 dec. 1918 en minnesteckning öfver honom. Hans Samlade skrifter började utges 1899 och omfatta utom ofvan nämnda arbeten Resebref och hågkomster samt Smärre skrifter; både af hans dikter, berättelser och andra verk meddelas här mera än i föregående samlingar, men någon fullständighet har icke åsyftats. Ett urval af T:s teaterartiklar utgafs 1917 under titeln Om teatern i Finland. T:s bref till Snoilsky äro utg. i ”Carl Snoilsky och hans vänner”, II (1918). — Litt.: V. Vasenius, ”Z. T.” (1912 ff.; hittills 3 bd), som eftersträfvar oöfverskådlig bredd; E. Vest, ”Z. T.” (1905), J. Ahrenberg, ”Människor som jag känt”, III (1908), och ”Z. T:s hundraårsminne” (1918).

A. H. (R—n B.) Hultin, Anders, bibliotekarie vid Helsingfors´ universitetsbibliotek. Berg, G. R. G:son, docent vid Stockholms högskola, medlem av Nordisk familjeboks redaktion.

1. Mikael Toppelius, sonson till den ofvannämnde tullvisitatorn Mikael T., målare, f. 1734 i Uleåborg, d. 1821, kom 1751 i lära hos Johan Pasch i Stockholm och biträdde denne vid arbetet i slottskapellet, återvände därefter till Finland, där han sedan målade företrädesvis altartaflor och dekorativ väggprydnad i kyrkor i Österbotten. Ilmola, Pielavesi, Haukipudas m. fl. kyrkor förvara ännu prof på hans anspråkslösa konst, som har sitt intresse för Finlands äldre konsthistoria. Jfr K. G. Estlander, ”De bildande konsternas hist.” etc. (1867).

(G—g N.) Nordensvan, G. G., skriftställare.

2. Zakarias Topelius d. ä., den föregåendes son, runosamlare, f. 13 nov. 1781 i Uleåborg, d. 23 jan. 1831 på sitt hemman Kuddnäs vid Nykarleby, blef student i Åbo 1797 och egnade sig sedan 1799 i Uppsala åt medicinska studier, hvilka sedermera fullföljdes i Stockholm, Lund och Köpenhamn, samt promoverades 1808 till kirurgie magister. Efter att ha tjänstgjort som läkare vid skärgårdsflottan under kriget 1808—09 aflade han 1811 licentiatexamen i Uppsala samt blef s. å. stadsläkare i Nykarleby och 1812 därjämte provinsialläkare i Nykarleby. 1813 promoverades han i Uppsala till med. doktor. — Under det han 1803, på uppdrag af Finska hushållningssällskapet, verkade i norra Österbotten för vaccinationens utbredning bland allmogen, lärde han känna allmogens seder, språk och religiösa föreställningar, och därigenom lades grunden för senare studier på detta område. Framför allt egnade han sig åt samlandet af folkdikter, ”runor”. Under resor i de österbottniska socknarna upptecknade han många folkdikter. Men ännu värdefullare skördar vunnos af karelska bönder, i synnerhet från archangelska guvernementet, hvilka som gårdfarihandlare kommo till österbottniska kusten. De voro alltid gärna sedda hos honom, blott de kunde sjunga runor. De sålunda under årens lopp samlade sångerna utgaf T. under titeln Suomen kansan vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja (Finska folkets gamla runor äfvensom nya sånger) i 5 hftn (1822—31). Ett stort antal sånger om Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ingår jämte trollrunor och mytologiska kväden; tanken på en episk enhet i Kalevaladikterna tyckes ha varit honom främmande. Dessutom äro moderna visor af ganska underordnadt värde upptagna i samlingen. T. angaf särskildt Vuokkiniemi i ryska Karelen som de gamla runornas egentliga hemort, och denna anvisning blef vägledande för Lönnrot, som sedermera i de af T. som runofyndorter påpekade trakterna fann det hufvudsakliga materialet till ”Kalevala”. Också erkänner Lönnrot i en uppsats (i ”Finlands minnesvärda män”, II) T. som sin föregångare och som vågbrytare på runosamlingens fält.