Artiklar och notiser
där Brostugan nämns

Då och då har jag funderat över när och varför jättegrytan i Brostuguberget nästan helt och hållet bortsprängts. Sökte svar i Österbotttniska Posten, men misslyckades. Den enda förekomsten av jättegrytan var i den tidigare publicerade I björkarnas stad. Har nu kommit så långt som att den inte fanns på 1920-talet. Kanske det är så att naturen själv massakrerat jättegrytan.

Däremot dök det upp en hel del tidigare opublicerade artiklar och notiser där Brostugan nämns och en del annat som fick följa med.

Innehåll

På fältskjutning

Nykarleby i en insändare i en Vasa-tidning

Sommarprat av Jac Ramlé

På fältskjutning.

Vid middagstiden sistförliden söndag förmälde ett rykte med anspråk på tillförlitlighet, att grymma fiender gjorde trakten av skjutbanan osäker. Efter att skyddskåren i all hast mobiliserats, kunde den ena patrullen efter den andra sändas i elden. Snart kunde man även, av den intensiva gevärselden att döma, draga den slutsatsen, att en häftig strid utspunnit sig. Stadens öde hängde på ett hår, och till och med på ett synnerligen kort dito, efter det att de långa numera blivit så sällsynta. Först när »tungan i vågskålen» den sista patrullen, sattes in, tog striden en gynnsam vändning för de våra. I denna märktes både den ena och den andra »mannen», främst de burkars [seminarister] »förste», vilken med säkert öga och stadig hand placerade sina lod, där han annars efter vana brukar placera endast oskyldiga »pilar». En av de »mindre männen» marscherade också tappert i hans breda fotspår och tecknade med sina kulor sirligt »sin allra senastes» namn i den lede fiendens okänsliga lekamen. Enligt ett ögonvittnes utsago lär fienden på flere ställen hava intagit rätt förmånliga positioner och erbjudit ett kraftigt motstånd, stundom fegt döljande sig, stundom genom rörelse försökande att förminska de våras träffmöjligheter, men ibland modigt framträdande i hela sin imponerande längd. Dock det senaste endast på längre avstånd.

Mot femtiden hade angreppet definitivt strandat, och de våra kunde som ädla segerherrar bjuda de överlevande motståndarna på en kopp ångande »mokka» på Brostugan. Till ännu större »tröst och lisa» tror jag detta sistnämnda hade varit, om våra egna amazoner varit i tillfälle att, med sina mjuka och liljevita nypor, kärleksfullt omhänderha serveringen. För att helt njuta av segern och triumfen, lära de segerrika krigarne senare på kvällen samlats till »Finlandia» och där med överlägsna småleenden åsett ett till deras ära givet, genomroligt stycke Klu-Klu-Klan. För att hedra hemstadens hjältemodiga försvarare må stadens borgare med ödmjukt sinne taga del av nedanstående 6 främstas resultat.

Som ett yttre bevis på sin uppskattning har Lokalstaben beslutat förära de fyra förstnämnda var sin silver tesked, à Fmk 25:—. Detta samtidigt även som ett första bidrag i deras blivande bo.

Otroligt men sant

sa' Fabian, då vi måndag kväll vandrade av och an på Storbron. Otroligt men sant, vad vår invärtes svenska fysionomi undergått för en förändring sen fyrtiofem år tillbaka. Ja, jag ämnar inte börja med någon historisk utläggning om svenskhetsrörelsen, så det var onödigt att du tittade på klockan, och för övrigt slipper du inte mera in till Brostugan för att äta gravlax.

Nej, jag kom bara att tänka på en liten detalj, ehuru nog så belysande förresten, på en fosterländsk minnesfest vid Juthas slagfält i dag för jämt 45 år sedan. Inte för att jag var med, men den står livligt för min inre syn på grund av en dyrbar notis, som jag funnit i en fyrtiofem år gammal årgång av Ö. P.

Det begav sig nämligen vid den tiden, att »ett antal personer» i staden hade beslutit med en högtidlighet å slagfältet hedra de fallna hjältarnas minne. Man levde för övrigt då ännu i tron på talrikhetan av dödens skuggomhöljda skördar. Talare utsågos, kransar bundos och inbjudan utfärdades. Och så gick den historiska festligheten av stapeln den 30 maj 1882.

Stämningen var varm och högtidlig, säger notismeddelaren, och utlöste sig i flera tal. Tal höllos till fosterlandet, till de fallna hjältarnas minne, till de inbjudna o. s. v. Och du kan förstå, att stämningen blev så mycket obegripligare högtidlig, då du erfar, att alla dessa tal höllos på ett språk, som flertalet av de närvarande hade en minst sagt oklar uppfattning om, alldeles som de katolska mässorna i tiden imponerade på folket genom sin högtidliga obegriplighet. Samtliga tal höllos nämligen på finska språket. Utom ett enda nummer, deklamationen av »Döbeln vid Juthas». Och jag finner det helt naturligt, om vederbörande arrangörer hade framfört en ursäkt till publiken för det sistnämnda, under påpekande av, att dikten ej ännu var översatt till finska språket, och under uttalande av förhoppningen, att det lilla svenskspråkiga inslaget i festen måtte störa den stora fosterländska stämningen.

En finsk propagandafest, frågar du? Ja och nej. Dat var verkligen en fosterländsk fest, men på en tid, då en stor del av landets svenskar ännu ansågo fosterländskheten av dem fordra en nationell självuppgivelse. Därmed vill jag ingalunda säga, att festens förlopp skulle tillfredsställt flertalet av de närvarande, nej, ty oss emellan sagt, så var den nog tillställd av en liten klick. Vi hade nämligen den tiden här i staden icke mer eller mindre än ett litet »Suomalainen seura», vars mest nitiske medlemmar förövrigt voro tvenne lektorer vid landets enda svenskspråkiga folkskollärarseminarium. Om jag då säger dig, att ett av talen vid nämnda fest behandlade ämnet »Det fosterländska arbetets uppgift på vår ort», så kan du förstå resten och svara själv på din fråga. Emellertid skulle festen på sätt och vis få ett mera bestående värde. Vid Juthas fanns då ingen minnesstod. Man fäste årtalet 1808, bundet i blommor och grönt, vid en sten. Men om jag ej misstar mig, torde vid detta tillfälle frågan först väckts om resandet av det mera varaktiga minnesmärket.

Apropos det! Du ser dendär bergväggen tätt invid Brostugan. Väcktes det ej engång för många år sedan förslag om, att där inhuggna en lämplig inskrift till minne av, huru Döbeln förjagade ryssarna ur Nykarleby midsommardagen 1808? Den där gången, du vet, då han vadade över älven vid Storbron. Var det inom stadsfullmäktige? Kanske inte. Men vart tog förslaget vägen? Det var ett gott förslag och billigt i utförande. Det är det ännu.

Wasabladets Neger har gästat vår ort för några dagar sedan. Om sina intryck skriver han följande:

Vägen mellan Munsala och Nykarleby är smal [men 1939 den blev bredare], men mycket vacker. Snart skymtar den stora älven med den lilla staden, och förbi det härligt liggande Jutbacka, som nu putsas från grund till tak, rulla vi in över den stora bron och stanna i Unionbankens hörn vid Bankgatan, stadens hjärta. Här ligger Wiks resandehem, kafé och matservering, som har fullt upp med att tillgodose den starka genomgångstrafiken i staden sommartid. Hos Wiks bor och äter man bra.

I högsommarskrud är Nykarleby värt att ses. Man gör härliga promenader åt alla håll. Ut till Topelius' Kuddnäs Nykarleby landskommuns frihem går man naturligtvis, och orkar man så fortsätter man några kilometer ut mot älvmynningen där man med blandade känslor ser spåren av stadens forna blomstrande sjöfart och handel. En långsam vandring genom Topeliiparken i eftermiddagssolen är en hel upplevelse. Den annars också mäktiga älven har fått ett stort plus i sevärdhet genom kraftverket, där vattnet forsar genom dammarna med ett dån, som påminner om Imatras. Man kan stå hur länge som helst på älvstranden, gripen av skådespelet. Måhända njuta stadsborna icke så mycket, de som få se kraftverket avspeglas i skattelapparna, men resanden, som icke frågar vad verket kostat, tycker att det är en stor sevärdhet.

Varje promenad i Nykarleby slutar på bron över älven. Utsikten är storslagen åt vilket håll man än vänder sig. Man undrar om det inte vore på tiden att låta ett utvärdshus på de berömda Brunnsholmarna återuppstå? Från bron hamnar man raka vägen in i Café Brostugan, en förtjusande tillflyktsort, som upptäcktes av skådespelaren och bokhandlaren Josef Herler och som blivit ett verkligt centrum för livet i staden. Sitter man en stund på Brostugan — där serveringen är mycket god —, passerar hela staden revy antingen över bron eller genom kaféet. Ofta stannar en bil med främlingar utanför Brostugan, och hela sällskapet stormar in. Det tycks ha blivit god sed att göra en bilutfärd till Nykarleby för att se på älven och kraftverket, och naturligtvis hamnar man till Brostugan för att dricka kaffe. Jag märker att min förtjusning över Nykarleby börjar bli vidlyftig. Men det är staden värd. Seminarielektorernas och kristliga folkhögskolans stad upplever numera sommartid en verklig renässans och förtjänar att besökas.

Dödsfall. Senaste lördag avled i sitt hem härstädes, efter en kort sjukdom, fru Selma Spolander, född Baarman, i en ålder av 66 år.

Fru S. var född i Ekenäs, men kom, genom att ingå äktenskap med överläraren vid seminariets i Nykarleby övningsskola, K. F. Spolander, att under största delen av sin levnad tillhöra detta samhälle. I stadens dåvarande fruntimmersskola tjänstgjorde fru S. under en följd av år som lärarinna i franska språket. Vid stiftandet av föreningen »Ved åt de fattiga» var hon en av initiativtagarena och tog verksamt del i dess arbete under många år. Under den tid »skolan för lytta» var förlagd till Nykarleby, var fru S. ordförande i skolans direktion. Genom ett målmedvetet arbete inom direktionen ådagalade den avlidna, huru varmt hon kände för dessa samhällets missbytta. Vid tiden för frihetskriget förestod fru S. bespisningen av stadens vaktmanskap, en nog så prövande uppgift under denna brydsamma tid. Som ett bevis på aktning och uppskattning av det utförda arbetet, erhöll hon vid krigets slut frihetsmedaljen.

Under de senaste åren har fru S. helt ägnat sig åt hemmets vård, och den som haft förmånen att vistas i hennes hem, har därvid icke kunnat undgå att i fru S. lära känna en sympatisk, fin och nobel personlighet. Vid graven stå sörjande make och fosterdotter jämte släktingar och vänner.

Krönika.

Då jag häromdagen kom in i Brostugan, satt min vän Strömgren djupt försjunken i läsning av Österbottniska Posten, och jag frågade, vad han läser först, när han öppnar tidningen. Man lär nämligen kunna känna en människas karaktär på hennes sätt att läsa innehållet i en tidning. Strömgren betänkte sig och svarade:

— Först läser jag allt som ger upplysning om stadens affärer, om våra tillgångar och skulder, om kraftverket såsom inkomstkälla m. m.

— Och sedan?

— Ja, sedan läser jag annonserna; de ge nämligen en bild av livets rörelse.

— Och sist varjehanda?

— Nej, sist läser jag familjenotiserna. I uppgifterna om lysningar, vigda och födda klappar själva livets hjärta. Kyrkonotiserna intressera mig också i högsta grad, särskilt prosten Smeds meddelanden. De äro nämligen så folkliga och utförliga, att man ser människan där bakom. Vid läsningen av dem kommer jag att tänka på själva vår lärofader Luther. Han uttryckte sig så, att även den enfaldige skulle förstå honom. Men han åtnjöt en så god hälsa, att han endast sällan var »frånvarande». Nästan lika intressanta fast på annat sätt äro de spörsmål, som lekmannapredikanterna upptaga till behandling. För inte länge sedan talade pastor Svensson i biograflokalen om »Satans omvändelse». Jag har nämligen inte kunnat föreställa mig, att man skulle ha någon utsikt att lyckas med den uppgiften. Men tiderna förändras och ho vet? Jag var ej i tillfälle att höra utläggningen.

Så långt vännen Strömgren.

*                 *
*

Detta yttrande gav mig beaktansvärda perspektiv i vår orts materiella och andliga liv.

Det är tydligt, att det andliga livet pulserar långt starkare i Nykarleby och omnejd än det materiella. Guds ord förkunnas inte blott i kyrkan och skolorna utan även i bönehuset, i missionshuset, i frälsningsarméns lokal och numera även i biograflokalen. Och hos enskilda samlas man till bibelsamtal.

Varför man behöver så många lokaler för all denna gudstjänst?

Ja, det är så, att oenighet råder också bland de kristna. Det har varit så i alla tider, och det tillhör visst vår mänskliga ofullkomlighet att inte kunna vara eniga. Vi se bara endels och fantisera endels. I det senare fallet skiljas vägarna.

Här finnas många lokaler för gudstjänst, men för teater, musik och världsliga nöjen saknar man rum. Intresset är för svagt, resurserna otillräckliga.

Det andliga livet trycker sin prägel också på människorna. De finna väl vardagen stundom grå, men de gå med lugna steg, de brådska inte, ha tid att tillbringa huru många timmar i veckan som helst på »förklaringar», av vilka de ha uppbyggelse och behållning. Och de äro inte missnöjda.

*                 *
*

När jag läser Hufvudstadsbladet, tycker jag, att hela det övriga landet jäser av missnöje. De högre tjänstemännen äro missnöjda, emedan staten minskat deras löner med 30 procent, de lägre äro missnöjda, emedan man ökat deras löner med blott 50 procent, pensionstagarna gläda sig visserligen över solskenet, som håller dem vid liv, men klaga över att man inte kan betala hyran därmed. Handelsmännen äro missnöjda, emedan ingen vill köpa deras varor. Arbetarna klaga över brist på arbete, men då det finns överflöd därpå, strejka de. Fabrikanter och bankdirektörer äro missnöjda, emedan man dräper deras företag med hård beskattning.

Till alla dessa ha nu sällat sig även jordbrukarna. Mag. Eric v. Rettig har nyligen i Helsingfors hållit ett tal, vari han högljutt klagar över jordbrukets betryckta läge. Rågen faller i pris, havren faller i pris, och skogen ger inte den avkastning, man skulle ha skäl att vänta.

Orsaken därtill?

Utländsk konkurrens.

Botemedel?

Höjda tullar, för att utlänningarna inte skola kunna tävla med jordbrukarna i hemlandet.

Mag. v. Rettig menade, att brödet visserligen är dyrt, men det beror inte på rågpriset utan på bagarna, som ta så högt pris för sitt arbete.

Han hade även ett annat medel än tullarna för avhjälpandet av jordbrukets betryckta läge, nämligen sammanslutning. Jordbrukarna böra höja mjölkpriset. Kanske med 100 procent? Ty mjölk kan man inte ta från utlandet.

Nej, gunås! Här blir snart trevligt att leva.

*                 *
*

Jag räknar mig inte till de missnöjda, ville gärna vara nöjd med demokratin och republiken. Men det är dock någonting på tok med part regementet, och det förefaller, som om republiken kunde gå upp i limningen.

Lagen har nämligen förlorat sin kraft och utgör inte mera ett stöd för det rätta. Och en partiregering har kanske riksdagens förtroende, men saknar auktoritet inför den upplysta opinionen. Om hårda tider stunda, är Kallio inte man att föra kommandot på statsskeppet. Under kristider är Tyko Reinikka en finansminister av blygsamma mått, och Niukkanen, en bonde från Kirvus, huru skall han kunna sköta landets försvarsväsende!

Det är visst litet illa beställt redan. För några år sedan bildades här ett självständighetsförbund (itsenäisyyden liitto).

Varför?

För att stöda vår självständighet.

Nu har en ny sammanslutning bildats i Lappo, Suomen lukko (Finlands lås). Den riktar sin udd mot kommunisterna. Gott.

Men är inte Finlands lag ett skydd för republikens självständighet och jämväl ett lås för dess port?

Om lagens skydd inte är tillräcklig för vår frihet och självständighet, då är fara för handen. Vid mötet i Lappo höjdes höga rop på extra åtgärder mot fosterlandets fiender. Våldet och knytnäven äro emellertid dåliga medel för främjandet av en god sak. Och huliganerna ha gjort dem impopulära . . .

Bättre män till riksdagen, bort med partikoryféer [partiledare] ur regeringen!

*                 *
*

Men låtom oss tala om annat.

Våren tillstundar, och snart kvittra fåglarna. Medan vi vänta på dem, få vi gläda oss åt en ny fågel, som nästan dagligen uppenbarat sig. Den kvittrar inte, men bullrar ganska mycket, då den kommer från Kauhava flygfält. Det blir allt mera modernt här. Civilisationen rycker oss in på livet. Bilar och flygmaskiner, flygmaskiner och bilar. Musik från Paris och London, Göteborg och Stockholm. Befinna vi oss verkligen i Nykarleby?

Ofog eller —? Onsdag kväll, då man genom den å kafé Brostugan nyinstallerade radioapparaten mottog dagsnyheterna, blevo dessa plötsligt avbrutna, varvid befanns, att en av upphängningslinorna till antennen blivit avskuren med kniv.

Österbotten.

NYKARLEBY.

Drunkningsolycka vid stadens klappbrygga.

Senaste torsdag vid klockan 6-tiden begav sig arbetarhustrun Lydia Rinne till klappbryggan i närheten av kraftverket för att byka mattor. Som hjälp hade hon en 13-årig flicka, och då arbetet nalkades sitt slut, sände Rinne vid 7-tiden flickan för att hämta en handkärra. När flickan återkom till stranden, fanns Lydia Rinne inte mera där, varför hon skyndade till sitt hem och omtalade förhållandet.

Man sökte nu den försvunna i olika familjer i staden, men då man inte kunde finna henne, begynte man misstänka, att en olycka hade inträffat. Draggningar igångsattes, och vid 11-tiden på kvällen anträffades den drunknades livlösa kropp några meter från kraftverket, dit den förts av strömmen. Upplivningsförsök av tillkallad läkare voro fåfänga, ty den förolyckade hade varit i vattnet mellan 3 och 4 timmar.

Huru L. Rinne hamnat i älven, är givetvis svårt att säga, då inga åsyna vittnen till händelsen finnas, men man antager, att hon halkat eller också, att hon fått något svindelanfall vid sköljningen av mattorna och sålunda stupat i älven. Detta förefaller mest sannolikt, ty vid draggningen fann man först den matta, Rinne varit sysselsatt med att byka. Några nödrop hade inte hörts av kraftverkets personal.

Den så sorgligt omkomna Lydia Rinne var 23 år gammal och sörjes närmast av make och en treårig son.

Nykarleby seminarium. Till lektor i pedagogik och historia vid Nykarleby seminarium har utnämnts enda sökanden, fil. mag. Alfred Huldén.

Nykarleby skildras

på följande sätt av en insändare i en Vasa-tidning:

De sista propsarna för säsongen ha dragit under bron förbi Brostugan, genom flottningsrännan vid kraftverket, förbi Kuddnäs och ut till Gamla hamn där de ligga och suras och vänta på bogserbåten. Älvens vatten är gult som Tiberns eller som tunn ärtsoppa (för Tiberns spad har jag aldrig sett, så jag vågar inte jämföra.) Men det är kyligt, och det gömmer väl de badandes bruna kroppar.

Den nya bron, som nu kan anses färdig, lyser röd av mönja och speglar sig självkärt i vattnet. Där lever det av grönt och rött, gult och blått, ty strändernas skarpa grönska är med, himlen och kyrkan är med. Kyrktuppen ville störta ned i färgsymfonien, men kyrkorådet tillåter inga extravaganser. Tuppen är grön av längtan.

Man må säga vad som helst, kraftverket har förhöjt stadens skönhet. Visserligen, visserligen har högspänningar mängt [blandat in] in något amerikanskt i idyllen, men man lever ju inte av idyll, och förresten så brukar ju elektricitet vara tilldragande. Ovanför dammen är älven nuförtiden blank och djup. En stilla kväll speglar den himlen så djup, så djup som någonsin en insjö. Och nedanför flyter fraggan långt, långt ut som människornas längtan och förgätna storhetsdrömmar. Stort kan Nykarleby aldrig bli. Men ingen vill att det skall bli stort. Låt oss äga kvar en stilla ort, där en polisuniform skorrar mot omgivningen, men där en brokig ko passar hop med de vita och röda stugorna och de gamla kakeltaken!

Mörka stå Topelie-parkens popplar i kvällningen. Jag tror knappt mina ögon! Nedanför parken, nedanför syrenhäcken, nedanför stensättningen simmar en gräsandshona i det kvällsskumma vattnet! Skrattmåsar, som varit i land för att proviantera [detta hände sig på den tiden när skrattmåsarna inte höll till vid farmerna], draga till havs, tornsvalorna skria. Själva äro de i sin snabba flykt ett skarpt skri mot himmelens ljus. Det kommer en tös med cykel in i parken. Två töser. De gå ned till stranden och bryta två väldiga kvastar blommande syren! Sedan åka de ut genom norra tullen. Kanske poliskonstaplarna ändå behövas.

Staden har gästats av ett menageri. Inte djuren, men affischerna ha väckt mycken munterhet. Ovan var tältplatserna angiven med blyerts: »Nykarlebys torget». Efter många roligheter kom klimaxen i den med fet stil tryckta uppmaningen i nedre kanten: »Skynden talrikt och beskådas! » Om vi för vår del önska Nykarleby och Brostugan större frekvens, vill vi inte formulera vår uppmaning lika tvetydigt.

Sommarprat.

— — —

»Brostugan» slår upp sina dörrar för en ny säsong. Och allas vår herr Herler börjar fundera på någon ny teaterpjäs att framföras på vår scen.

— — —

Kåseriet var publicerat sedan tidigare.

*

Lotta-Svärd hade senaste lördag inbjudit lektorskan Else Böök, som lämnar orten, till ett avskedssamkväm. Frestande tedde sig de långa, dukade kaffeborden, där rosor och blommande hägg utgjorde den rikliga, vackra dekorationen.

Hedersgästen mottogs med sång och blev sedan under hela aftonen föremål för den hjärtligaste hyllning. Ordf. fru Fougstedt, riktade till henne varma ord av erkänsla och tacksamhet för det uppoffrande arbete hon under 10 år som Lotta-Svärds fältkökschef utfört. Därjämte överlämnades till fru Böök en hedersgåva från föreningen, och stadens tvenne skyddskårer uppvaktade med blommor.

Med kännedom om fru Bööks förmåga att ordna upp även de största »fältkökslag» den har minsann upprepade gånger tagits i anspråk under de gångna åren undrades hur Lotta skall reda sig utan henne vid sitt stora slag i höst: lotteriet den 11 september! Till detta genmälde fru Böök, att hon allt framgent i mån av tid, kraft och förmåga är villig att hjälpa Nykarleby Lotta-Svärd. På detta älskvärda löfte togo lottorna genast fasta och den kamratliga samvaron fortsattes under flere animerade timmar. [Böök bodde i mitt barndomshem.]

*

Rikssvensk afton hålles å seminariet inst. tisdag av Sundaby folkhögskolas rektor och elever från Sverge. Rektor Hallbäck, föreståndare för Sundaby folkhögskola, är känd såsom en varm vän till svenskarna i förskingringen och särskilt till Finlandssvenskarna. Skolans elever och lärare, till antalet 20, äro på genomresa till den stora sångfesten i Helsingfors. På tisdags eftermiddagen besökes Jutas. Kuddnäs och eventuellt andra sevärda ställen i staden och omgivningen. Underhållningen på seminariet blir kl. 9 på aftonen. Programmet upptar föredrag, musik, folkdanser, gluntar m. m. Se närmare annonsen! Det vore väl om såväl stads- som landsborna skulle taga detta tillfälle i akt och genom talrikt deltagande visa sin förståelse för de långväga gästerna.

*

Segelsällskapet Ägir öppnar sin paviljong lördagen den 18 juni. Då paviljongen som vanligt öppnas först efter det själva seglingssäsongen inträtt, ha medlemmarna rätt att redan dessförinnan anlägga uniformstecken. Servering å segelpaviljongen kommer denna sommar att försiggå alla veckodagar. Till föreståndarinna har antagits fru Sofia Backlund.

Dömda smugglare. Den 11 sistlidne augusti upptäckte sjöbevakningens flygmaskin LV 3 på 12 1/2 sjömils distans från Fjäderäggs fyr en motorbåt med kurs på Stubben. Båten hejdades av flygmaskinen och löjtnant Nissinen, som förde densamma, undersökte båten och fann däri 642 kg kaffe och 5 kg kakao. Båt och last förklarades i beslag och besättningen bondesonen Sven Leo Lindfors och timmermannen Karl Emil Asplund, båda från Nykarleby samt fiskaren Erik J. Bertell från Munsala förklarades anhållna.

Dessa personer dömdes i måndags av rådhusrätten i Jakobstad för tullförsnillning och seglationsbrott till 70 dagsböter à 10 mk envar. Båten och lasten förklarades förbrutna till staten.

Tror att detta finns också i K-G Olins bok Brännvinskriget. Berättas att Leo ägde båten, en ekonomisk förlust. Jag har inte hört så mycket om historien, men att Leo valde vatten och bröd i stället för fängelse, huru många dygn vet jag inte, men när han kom ut var det inte så mycket kvar av Leo. Men det om fängelset gäller ett anat smugglingsäventyr.

Veckoprat.

Att jag ännu en gång pratar om monument och statyer må varda förlåtet, ty nu har Vasa äntligen fattat beslut om sitt frihetsmonument. Det fanns många som hoppades, att deras barn engång skulle få uppleva den stunden.

Det är ju lätt att ge råd efteråt, men Vasa-borna borde ha gett hela företaget på entreprenad åt någon Nykarleby-bo, så hade monumentet för längesen varit invigt. Det hade kunnat gå så smärtfritt, att ej ens kommittén vetat av något, innan hela monumentet anlänt färdigt gjutet och hugget till Vasa torg. Man skall visserligen inte trots kända förebilder blanda sig i en annan orts inre angelägenheter, men frågan om det i den ljusblå framtiden så länge hägrande monumentet har intresserat mig, ty enligt min uppfattning når dess betydelse långt ut över Vasa stad.

Det var minsann ord och inga visor. Det är med Vasa-monumentet som med vår Topeliusbyst, frågan hängde i luften länge och väl, men då det blev av, gick det i en handvändning. Wasa-kommittén genomgick på en och en halv dag alla de 42 förslagen. Det var härom dagen en främling, som tyckte sig i Topeliusbysten spåra en aning av Thorvaldsens Kristusbild; det behöva vi ej taga illa upp. Men en 5-meters mördare — hu!

Märkvärdigt nog har ingen annan uppfattning ännu kommit till synes. Tack vare den kritik, som riktades mot ett tidigare projekt, slapp Wasa-borna ett oproportionerligt stort tabernakel i sin prydliga kyrkoskvär, och vem vet, huru det ännu går med den enhälligt omfattade bronsfiguren, om kritiken får ligga i. Kanske blir det bara sockeln kvar.

— — —

Att Wasa nu får två monument mot vår enda staty bekymrar i hög grad min vän Dobberman, som är en stor lokalpatriot. Jutas kan vi inte räkna med, ty Wasa har ju också en minnessten i Korsholm, och Dobberman grubblar f. n. på, huru man skall utjämna skillnaden. Han har funderat på en ryttarstaty på torget över stadens grundläggare, men i anseende till kostnaderna bleve det bara en trähäst. Om vi emellertid anse oss vara i behov av ännu något minnesmärke, skall jag fortfarande gratis ställa till förfogande mitt tidigare framkastade förslag, som är billigt. Låt hugga in i det branta berget strax söderom Brostugan en oval medaljong, som med bokstäver i brons erinrar om midsommardagen 1808, då ryssarna fördrevos från Nykarleby och v. Döbeln vid vadandet i älven ådrog sig den förkylning, varav han kort före slaget vid Jutas fick det historiska recidivet.

För 50 år sedan.

Oktober.

En fattig månad i notisväg, men väderleken annoteras som vanligt samvetsgrant. Ända från Mikaeli hade det varit slask och rusk och kalla höststormar. Den 25 okt. skrives, att marken redan par gånger varit snöbetäckt. Utarbetena voro till följd av växternas sena mognad åtminstone par veckor fördröjda, och man fick för ovanlighetens skull skåda sädesskylar, täckta av snö.

Under sista veckan av månaden isbelades träsk och dammar »alla efter skrinnlovlängtande pojkar till fröjd och gamman.» Den 29 okt. bogserades fyrfartyget Helsingkallan in i vinterhamn vid ångbåtsbryggan; där låg den ju alltid förr i vinterkvarter, innan den omsider begynte inbogseras till Vasa. Då Helsingkallan intogs, voro skärgårdsfjärdarna redan isbelagda till Brudholmarna.

Mikaelimarknaden hade varit tämligen obetydlig. Hästar funnos ymnigt till salu, och passabla arbetshästar kunde man få för 40—50 mark. Nuvarande pris är alltså i detta fall icke det vanligtvis beräknade 10-dubbla, utan över 100 gånger högre. Första marknadsdagen inträffade en olycka med dödlig utgång. Anders Stål från Långbacka kom med sin hustru körande från seminariesidan och vid backen invid storbron skenade hästen. Hustrun lyckades hoppa ur kärran och kom oskadd undan, men mannen körde omkull och slog huvudet mot brovaktens hus (n. v. Brostugan) så att han dagen därpå avled.

Av nyheter från staden få vi knappt veta något annat, än att guvernören upphävt stadsfullmäktiges beslut om att använda 1000 mk av brännvinsvinstmedlen till avkortande av en av stadens skulder, enär staden bör täcka dylikt med uttaxerade medel.

Från kringliggande landsbygd förekommer ingen notis under hela månaden.

I stället kan annoteras att insamlingen för resandet av ett monument på Oravais slagfält tycktes gå trögt. Under fem år hade influtit endast c:a 3,500 mk, varför kommittén beslutat utsända nya listor och hoppas, att monumentet skall kunna resas till den 14 sept., årsdagen av slaget år 1890.

Med höstens börjar också mu siksäsongen. [Också den börjar på hösten, men det skulle stå musiksäsongen.] I staden fanns den tiden både sångförening och hornkapell. Sångföreningen, som är mycket livaktig, besluter om vinterns program. Hornkapellet, som ännu den sista september givit konsert på Marielund vid Andrasjön, begynner nu aftonunderhållningen å gästgiveriet. En dansk barytonsångare ger konsert i seminariets festsal, och herr W. Pöhlitz, som är kapellmästare i Jakobstad och god dragbasunist, annonserar också konsert.

Då man studerar Ö. P:s gamla årgångar, ser man för övrigt, att antalet konserter den tiden var långt flere, än vad man nuförtiden vore frestad att förmoda.

K.

Auktion.

Å offentlig auktion, som förrättas lördagen den 17 maj kl. 11 f. m. i fröken Aline Lybecks gård i Nystaden, försäljas avlidne lektor Gunnar Wikströms sterbhus tillhörig egendom såsom gång- och linnekläder, skodon, bokhylla, bokskåp, velociped, musik- och skönlitteratur m. m.

Vid samma tillfälle säljes även, ifall acceptabla anbud göras, en flygel, en cello, 3 st. violiner m. fl. musikinstrument. [En instrumentsamling som anstod en lektor i sång och musik vid seminariet!]

Enligt uppdrag: R. Lilja.

Ett skyfallsartat oväder

drog över staden och närmaste omgivning på onsdagen vid 1-tiden. Svarta moln på ovanligt liten höjd drogo in från väster och gåvo anledning till ett verkligt störtregn. Ovädret förde också med sig blixt och åska, ovanligt med hänsyn till årstiden och det rådande vädret i övrigt. Blixten slog ned flera gånger. Bl. a. träffade den ledningarna vid en telefonstolpe nära Brostugan och ställde till stor oreda i stadens telefonnät. Inomhusledningar smälte eller brunno av på flera ställen, och i stadens telefoncentral förstördes förbindelsen med 72 abonnenter. Ovädret synes ha varit lokalt, ty ex. i Jakobstad hade man knappast alls känning av detsamma.

Eljest har vädret på senaste tid varit mycket ombytligt. Natten till måndagen sjönk temperaturen ställvis till 2 köldgrader. Ovisst är ännu, om kölden förorsakat skador på växtligheten och i trädgårdarna.

Skogseld utbröt i måndags i bonden Nybergs skogsskifte på Bonskogen c:a 1 km söder om den gamla landsvägen, varvid omkring 5 tunnland skogsmark eldhärjades. Det avbrända området utgöres till stor del av moss- och bergmarker, där elden fann god näring i torrt ris. Vid pass 2 tunnland bättre skogsmark avbrändes också.

Tillskyndande släckningsmanskap lyckades hejda eldens vidare framfart. Den hade uppkommit genom att en person, som var sysselsatt med vedhuggning, hade underlåtit att släcka en brinnande cigarettstump, vilken hamnat på den torra marken och antänt mossa och ris, varefter elden snabbt spred sig.

I tisdags började skogen brinna ett par tiotal meter ovanom Brostugan. Släckningsmanskap lyckades dessbättre kväva elden i sin linda. Någon synnerligen obetänksam individ hade antänt en myrstack, varifrån elden sedan spred sig till den omgivande skogen.

Eldsvådorna mana till största försiktighet med elden, ty på grund av den långa torkan är eldfaran stor.

Nykarleby.
—
Nykarlebybor,

upp till frivillig vedhuggning!

Vintern står för dörren, och kölden har redan gjort sin första påhälsning. Landet befinner sig i en brydsam situation. På grund av den svåra bristen på kvalificerad arbetskraft är det förråd av ved, landet behöver för den kalla årstiden, långtifrån tillräckligt. Sedan oktober månad pågår därför i hela landet en frivillig vedavverkningskampanj. Avsikten är att på detta sätt råda bot på den hotande bränslebristen. Målet för denna aktion är 1 miljon m³. Senaste vecka deltogo c:a 50,000 medborgare i avverkningen, och resultatet var 75,000 m³ ved. Under oktober månad ha hittills c:a 100,000 personer huggit 185,000 m³. I dessa hyggen ha både män och kvinnor deltagit oberoende av samhällsklass. Målet för var och en har varit att hugga minst en 1 m³.

På måndagen sammankommo ett 50-tal medborgare från staden och närmaste omnejd på Skyddskårsgården för att dryfta möjligheten att förverkliga en liknande frivillig vedtalko på vår egen ort. Man var ense om att man även här borde sätta i gång med det första. För att ha hand om de praktiska arrangemangen valdes en talkobestyrelse. Dess sammansättning blev följande: ordf. och sekr.: Rolf Herler, repr. för vapenbröderna: Joh. Åbonde, repr. för Lotta-Svärd: Astrid Andell, arbetsledare: Karl Nyberg, arbetsinstruktörer: Paul Litens, Teodor Englund och Hjalmar Kallvik.

Inkommande söndag är den första talkodagen. Kl. 9 på morgonen samlas alla hugade vedhuggare, både män och kvinnor, med yxa och såg, med cykel och litet torrskaffning, utanför Brostugan för färd ut till vedskogen. Arbetsplatsen ligger vid Andrasjön och har upplåtits enkom för detta ändamål av staden. Målet för varje deltagare bör vara 1 kubikmeter, men helst mera naturligtvis. För detta mått betalar staden varje vedhuggare sedvanlig arbetslön, av vilken dock två tredjedelar tillfaller ortens vapenbrödraförening och blott en tredjedel vedhuggaren själv. Och med denna tredjedel finansierar talkodeltagaren den portion ärtsoppa, han eller, hon kommer att inmundiga på Skyddskårsgården tillsammans med alla övriga deltagare, när kampanjen en gång är avslutad. Till denna första talkodag ha redan ett 40 tal medborgare anmält sig. Anmälningarna kunna göras varje dag par telefon till Skyddskårsgården mellan kl. 9 och 17.

Nykarlebybo, känn din plikt, avverka ditt mått helst redan i söndag!

R. H.

*

Frontkuriren hemma igen.

På måndagen återvände vår frontkurir från sin Svirresa. Och han hade med sig över 100 krigarhälsningar. Potatisen var välkommen och väntad. På en del håll hade man byggt källare färdigt för vinterförvaring. Pojkarna voro glada och tacksamma. I deras trista tillvaro där ute i eldlinjerna finns det intet glädjeämne, som är kärare än paketen och sändningarna hemifrån. Efter en månad eller så skola vi igen försöka åstadkomma en präktig vagnslast. Det blir för resten julkuriren.

Annars hade kurirresan naturligtvis ej varit utan sina små besvärligheter. Vid framkomsten hade de 10,000 kg potatis varit en enda härlig röra, de fuktiga potatisarna hade sprängt säckarna. Det fanns ingen annan utväg än att skaffa nya säckar. Dessutom hade det regnat i ett under den tid, kuriren vistades där ute, och väglaget hade varit det sämsta. De långa avstånden mellan pojkarnas förläggningar hade också berett kuriren många bekymmer. Själva järnvägsresan hade däremot gått friktionsfritt — på 3 dagar.

*

FRONTHÄLSNING

Ett hjärtligt tack till givarna i Nykarleby stad och landskommun för de välkomma gåvorna, som Nykarleby-pojkarna i 7604—7635 fått mottaga av den utsända kuriren.

Gm soldat Boris Renvall.

*

Skrotinsamlingen.

Av förekommen anledning blev inte skrotinsamlingen av den vecka, en notis i denna tidning uppgav. Från och med nästa måndag har dock varje familj i staden att vänta en talkoungdom, som är ute i detta ärende. Sammanför därför till detta tillfälle på förhand allt av metall, järn- och gummiskrot, ni anser er kunna avstå. Likaså all över flödig ylle-, bomulls- och linnelump!

R H

*

Biskopsbesök i Nykarleby. Söndagen den 8 november besöker biskop Max von Bonsdorff Nykarleby. Därom närmare framdeles.

Tillbud till skogsbrand.

Kl. 14-tiden på fredagen observerades, att eld utbrutit i stadens lärkträdsbestånd österom det s. k Rösslon på Mellanheiden. Elden observerades först av ett par personer, som sysslade med jordbruksarbete i närheten. De avbröto genast sitt arbete och skyndade till. I det torra gräset hade elden då fått god näring och spritt sig snabbt. Medan bud sändes till staden, där brandlarm gavs, vidtogo de med ett intensivt och framgångsrikt släckningsarbete. Hjälp erhölls fort, och då ett brandkommando på ett 30-tal män anlände från staden, var elden helt begränsad och så gott som släckt. Vakt utställdes, men denna behövde icke vidare gripa in.

Markvegetationen på ett närmare 3 ha stort område var förbränd. I vilken mån ett tallbestånd, sått 1912, och lärkträdsbeståndet, planterat 1932, tagit allvarligare skada, kan fastställas först senare. Nu uppskattas skadorna till 15,000 mk.

Orsaken till branden har icke med bestämdhet kunnat utrönas. Säkert är dock, att någon person samma dag handskats ovarsamt med eld på platsen. Allmänheten varnas på det bestämdaste för att under sommaren på detta sätt vårdslösa med eld i skog och mark. Stora skador kunna förorsakas. Stränga straff vänta dem, som bevisligen handskas ovarsamt med eld och detta i synnerhet på skogsmark.

GÄSTER FRÅN FRONTEN.

Sv. Österbotten gästades vid veckoskiftet av överstelöjtn. Marttinen jämte adjutant, kapt. Westman. På sin resa genom landskapet åtföljdes gästerna av överstelöjtn. Kronlöf och 4 repr. för Österbottens svenska vapenbrödradistrikt. På söndagen övervar man en krigarbegravning i Terjärv, och på måndagen inträffade gästerna i Nykarleby, där besök gjordes på Kuddnäs. Nykarlebynejdens Vapenbröder inviterade härefter gästerna till kaffe i Brostugan. Ett besök gjordes också vid Jutas-stoden, där vapenbrödra-ordf. Joh. Åbonde gav en orientering kring striderna den 13 sept. 1808.

*

50 år

fyller måndagen den 12 juni doktor Gustaf Adolf Wangel i Helsingfors. Gustaf Wangel är född i Brahestad, son till framlidne rektorn för Brahestads borgare- och handelsskola Gustaf Adolf Wangel. Han blev student från Uleåborgs svenska lyceum år 1911, medicine kandidat 1916 och licentiat 1923. Sedan 1924 har han varit praktiserande läkare i huvudstaden och erhöll 1926 specialrättigheter som nervläkare. Han är därjämte bl. a. assistent vid universitetets patologisk-anatomiska inrättning sedan 1927.

I Frihetskriget 1918 deltog dr Wangel såsom ledare för Brahestads I skyddskårsavdelning och blev i kriget sårad, vilket gjorde det omöjligt för honom att ägna sig åt sin specialitet — kirurgin — som han annars tänkt sig.

Gustaf Wangel har allt sedan barnaåren tillbringat sina somrar i Nykarleby skärgård och deltagit i sommarlivet härstädes och är sålunda intimt knuten vid orten, i S. S. Ägir har han ända sedan sin ungdom spelat en framträdande roll. Genom sin sympatiska personlighet, bakom vars anspråkslöshet man i första hand knappast skulle ana den framstående läkaren, har han tillvunnit sig många uppriktiga vänner.

Sin bemärkelsedag tillbringar jubilaren på Djupön.

Ditt och datt.

Det ser ut att bli sommar, allt vad det hinner. Termometern håller sig kring 16 plusgrader i skuggan och björkarnas skira grönska blir allt fylligare. Sommarens glada budbärare svalan observerades åtminstone redan i måndags och kvittrade lika glatt som i fjol. Göken har låtit höra av sig redan någon tid, och det första ordentliga åskvädret har passerat oss.

Staden börjar se uppstädad ut och man har verkligt nöje av en rundpromenad, om man annars är fäst vid sin lilla idyll med dess parker och åstränder. Förresten torde få stadsbor utsträcka sina gångturer till den del av åstranden som med litet god vilja kunde bli den allra vackraste, nämligen strandängen mellan Brostugan och seminariet. Kunde man där på ett någorlunda effektivt sätt skyla hemlighusens gapande baksidor och plantera ut några soffor, så skulle vi ka en strandpromenad, som mången stad avundas oss. Karaktären av naturlig äng borde bibehållas och träden ansas något, så få vi en stilla idyll, som till på köpet skulle bli vår billigaste park, då underhållskostnaderna böra bli minimala. Tänk på saken, bästa stadsfullmäktige. [Strandpromenaden började anläggas 1975.]

[Äppelträden blommar på Kyrkogatan 8A, 1955. Och i bakgrunden ser man ”hemlighusens gapande baksidor”. Förstoring. Lars Pensar tillhandahöll med kommentaren:

Mellan hägg och syren var älven full med props. Vi plaskade mellan de såphala propsarna. En del mammor sade att man fick ”kråkhackor” av det smutsiga vattnet, men läkarfrun Else Almqvist sade att det nog går an bara man tvättar efteråt med Vasa byktvål.
(Inf. 2021-05-19.) ]

*

För övrigt torde höga magistraten under gatusynen i tisdags ha varit någorlunda tillfreds med stadens utseende. Naturligtvis fanns det att anmärka på, men en del av förfallet hör liksom stadsbilden till. Inte så, att vi önska att staden skall se förfallen ut som helhet, och det gör den inte. Men vissa små skavanker är både pittoreska och typiska för en österbottnisk idyll och störa följaktligen inte.

Andra bristfälligheter böra avhjälpas och det helst så snart som möjligt. Tänk på, gårdsägare, att vi i början av juni får staden full av gäster och att vi då borde presentera vår stad i dess vackraste skick. Minst 90 procent av de gästande ha en idealiserad bild av sin gamla skolstad kvar på ögats näthinna och vi kunna vara övertygade om, att de komma att promenera runt och titta sig om, söka minnen och uppleva ungdomsstunderna på nytt.

*

Kanske också en del av gästerna kunna komma hit på den nya banan. Arbetet löper undan i jämn takt där. Grusfyllandet på vallen har nu nått fram till och möjligen något förbi den s. k. »Storkäldon» medan skenläggarlaget har gått över Kovjokivägen fram till det blivande stationsområdet. Där håller man som bäst på med att bygga in den första växeln.

Av allt ett döma har staden också börjat med förberedelsernas för en trafikled till järnvägsstationen. Den stenbacke, som ligger i utkanten av Källbacken mitt för stationsområdet, håller på att sprängas ned och planeras. Men det ser ut att bli ett drygt arbete, så vi få nog vänta ännu någon tid på en Stationsgata.  [Man behöll det gamla namnet Gref Tottgatan, senare ändrat till Grev.]

Annars börjar kartläggningen av stadsområdet och den närmaste omnejden efter ett par veckor. Småningom skall väl sedan stadsplanearkitekten ge oss en bild av, huru de nya stadsområdena skola se ut och var trafiklederna skola löpa fram. T. v. finns intet bestämt därom, ehuru ryktet enligt hörsägen vet åtskilligt om väl- och illaplacerade tomter m. m.

*

Sist skall vi ta några korta jämförelser mellan ett par sifferuppgifter, båda rätt glädjande. I vår lilla stad ha ca 300 radiolicenser utlösts. Enligt den siffran placera vi oss mycket högt i fråga om lyssnartäthet, då man betänker att det verkliga invånarantalet i staden är någonting mellan 900 och 1.000.

Å andra sidan ha endast ungefär 200 personer t. v. ansett det utgiften värt att betala 800 mk till staten för rätten att köpa alkohol i liikets butik. Och då gäller det icke att räkna bara med stadsborna, utan tvärtom med ett vidsträckt område med ett befolkningstal på åtskilliga tusen personer. Staten torde knappast kunna påräkna någon särdeles stor del i den tilltänkta 300 milj. inkomsten för alkoholstämpelmärkena från vårt distrikt, och därom är väl slutligen intet annat än gott att säga.