Nykarleby manskör r.f. 1934—1984
av Lars Edman

FÖRORD

Att skriva en sammanfattning av en körs 50-åriga tillvaro kan vara litet vanskligt, framställningen kan lätt bli tradig genom att mönster upprepas. Jag har trots det här valt ett kronologiskt framställningssätt, då denna historik är den första som Nykarleby Manskör låtit trycka och ge ut.

Här har medvetet getts något större utrymme åt körens tillblivelse, de första sångarfärderna och i någon mån tidigare jubileer, sådant som kan sägas ha varit milstolpar. Senare tid har på så sätt blivit mera summariskt skildrad, men så lever den ju också i färskare minne.

Körens arkivarier och sekreterare under gångna år må här få en tacksamhetens tanke. Deras goda dokumentation av arbetet har varit ett avgörande stöd. Speciellt vill jag nämna Hugo Nybäck som sammanställt förteckningar, och Holger Haglund som stått för en viktig del av bildmaterialet.

Jag hoppas att historiken skall minna körens forna och nuvarande sångare samt vår trogna publik om trevliga och finstämda sångupplevelser, om gott arbete och kamratskap i kvartettsångens tecken samt tillika kunna fylla en lucka i nejdens musikhistoria.

Nykarleby i februari 1984
Lars Edman

NYKARLEBY MANSKÖR 50 ÅR

En kör av tenorer, basar,
som tonar i samstämmighet.
Röster förenas i harmoni,
i piano — fortissimo.

Sköna sång!
Du tolkar mästarnas verk.
Tolkar forntid — nutid — framtid.
Tolkar liv — glädje — sorg.

Kör!
I ett halvsekel dina toner ljudit.
Än glatt vid konsert, vid högstämd fest.
Än med vemod under kyrkans valv,
vid vänners och kamraters gravar.

På främmande botten du sjungit —
knutit starka vänskapsband.
Marscherat i sångarleden,
stolt under egen fana.

Din uppgift är värdefull, dyrbar.
Sjung ut! Låt stämmorna ljuda!
Sjung om det som ger livet mening:
om kärlek — glädje — tröst.

Må nya sångare fylkas — bära traditionen.
Minnas kamrater som besjälats
av en fast tro på sångens makt
att lysa kommande släkten en väg
danad av kulturens gemenskap.

            Fjalar Zittra

Stämsång i det forna Nykarleby

Det var år 1858 som nykarlebyborna, troligen för första gången i stadens historia, fick ta del av organiserad kvartettsång — dock under beklagliga omständigheter. Natten mot tjugondagen hade största delen av staden eldhärjats och nöden grinade bakom knuten. Hjälp gavs dock från många håll, och bl. a. gav Akademiska Sångföreningen i Helsingfors en konsert för stadens återuppbyggande; den gav ett netto på över 500 rubel. På sommaren samma år anlände en sångartolva från samma kör och gav konsert på Juthbacka under stor publikuppslutning och med gott resultat. Säkerligen hade den trogna gynnaren Z. Topelius sin hand med i denna hjälpverksamhet. Sångartolvor gästade staden också åren 1861 och 1869. Förmodligen var det dessa besök som alstrade gnista till egen körsång i Nykarleby. Man känner till att en blandad kör bildades inom societeten på 1860-talet, och den torde ha sjungit ännu något år efter sekelskiftet.

Den hade inte så fasta former och övade mest tillfälligtvis inför lokala evenemang.

Omkring år 1880 bildades i staden en omtalad manskvartett, vars mest hängivna medlemmar var provisor Julle Sandström (I bas) och sedermera seminariedirektor Gustaf Hedström (II bas). Den sistnämnde hade redan 1877 ordnat en serenad för sin kransbinderska fröken Hilma Grundfeldt, och som ett kuriosum kan nämnas, att nuvarande Nykarleby Manskör höll serenad för samma dam i det närmaste 60 år senare, natten mot hennes 80-årsdag. Ytterligare namn som bör nämnas från denna kvartett, som med växlande sammansättning sjöng till 1901, är de goda tenorerna Carl Arrhenius och Einar Hedström från kvartettens senare tid. Också inom Frivilliga brandkåren sjöngs tidvis manskvartett.

Lärare och elever i det från år 1873 verksamma folkskollärarseminariet kom att berika kulturlivet i staden. Ledare som överlärare K.F. Spolander, musiklektorerna F.V. Illberg, B.G. Wikström och Maria Castrén kan plockas fram ur en lång rad musikbefrämjare fram till 1940-talet. De två sistnämnda ledde under flere decennier stadens blandade kör, där mansstämmorna till stor del sjöngs av seminarister. Också stadens stråk- och blåsmusik var i mycket beroende av den inspiration och kunnighet som utgick från seminariet.

Allmänt taget kunde det forna Nykarleby uppvisa ett rikt musikliv, i anseende till sitt ringa befolkningstal, och orten hade ett gott anseende bland kringresande konsertgivare som en musikälskande stad, där normalt fulla hus kunde påräkna

En kör blir till

Det var sålunda med goda premisser den tillfälligt anställde spelläraren vid Nykarleby seminarium Mikael Stark tog initiativ till bildande av en manskör på orten. Hösten 1933 lät han införa ett upprop i lokalbladet Österbottniska Posten med följande lydelse:

Fröet var sått.

Inspiration hade väl också kommit från grannstäderna, där manskörer redan körts i gång, Vasa Sångargille 1930 och norröver ännu tidigare. Man hade i landet hämtat sig efter konjunktursvackan och det fanns vilja till både materiellt och kulturellt nyskapande. Körintresset var allmänt i stigande: nära en tredjedel av Finlands Svenska Manssångarförbunds körer är tillblivna på trettiotalet liksom också själva förbundet. Och så fanns ju Elitkvartetten (senare Konventskören) vid seminariet.
Närvarande vid den första sammankomsten torde ha varit Mikael Stark, Oscar Sund, Anton Söderman, Ossi Andersson, Karl Sund, Torkel Rajander och Erik Forstén.

Man ville smida medan järnet var varmt och utlyste direkt en övning till följande måndag samt manade till ökad anslutning. Tydligen gick starten bra och man övade tämligen regelbundet denna första vinter, så pass träget att man beslöt ställa upp på samskolans vårfest på ungdomsgården [Sockenstugan?] den 21 april. Lokaltidningen ÖP ansåg det vara en remarkabel händelse i stadens pulserande musikliv, detta uruppträdande av den ännu odöpta manskören. ÖP:s referent blev rentav lyrisk.

Sångarskaran hade vuxit efterhand, så att den vid debuten omfattade något över tjugo mannar, och det är inte att undra på, då man hade en sådan eldsjäl som Mikael Stark att tillgå. Han hade gått vägen via lärarseminariet till Helsingfors konservatorium, en optimistisk och rivande sångledare, som till fullo behärskade sin uppgift och nådde resultat därefter. Kom sedermera att bli känd som ”Allsångs-Micko” över en stor del av svenska Österbotten, förbundsdirigent och festdirigent vid ett tiotal musikfester.

Det första protokollförda sammanträdet är daterat 7.5.1934. Där framlade Stark förslag om att kören skulle få fasta former och att sålunda en interimsstyrelse skulle utses, och detta blev också mötets beslut. I denna styrelse ingick Anton Söderman, Eirik Rostén, Åke Åström, John Sundkvist och Holger Wikström med den sistnämnde som sammankallare och med herrar Andersson och Finnström som ersättare. Till vicedirigenter kallades Åström och Sundkvist.

Man var rapp i vändningarna. Redan en vecka senare hade man de preliminära stadgarna klara, och de godkändes med smärre förändringar på möte den 22 maj. Sålunda kunde man välja ordinarie styrelse för körens första egentliga verksamhetsår. De stiftande medlemmarna var 28 till antalet. Närvarande vid denna för körens historiska tilldragelse skall ha varit nedannämnda.

Protokollet upptar följande styrelse för år 1934—35:

Vid detta möte behandlades även frågan om namn för kören, och bland förslagen märktes sådana som Manskören Nykarleby Sångare, Strömkarlarne och Nykarleby Manskvartett. Efter diskussion enades man i alla fall om, att den nya föreningen skulle heta Nykarleby Manskör, eller förkortat N. M.

Allmänhetens varma sympati fick kören att besluta sig för att ge en ”sångafton” ännu samma vår, och så begav det sig att man den 1 juni ställde upp för debutkonserten. Man hade för den goda akustikens skull valt att sjunga i normalskolans övre hall.

De tjugoåtta sångarna verkade i början något nervösa, men sedan dirigenten blomstersmyckats under ihållande applåder klingade sången som den skulle. Märket F—e i ÖP berömde tenorsolisten Åke Åström och beskrev dirigenten som en temperamentsfull ledare, som förmådde sångarna att ge sitt bästa och ingjuta verkligt liv i sången, intuitivt fångande stundens stämning. ”Sångarna och deras dirigent är att lyckönska till framgången.”

Ännu en gång kom kören att framträda denna vår, nämligen vid invigningen av Kuddnäs midsommardagen. Nöjda och glada kunde sedan sångarna dra hemåt mot båtar och sommarverandor. Man visste att man gjort väl ifrån sig under inkörningsperioden och kände på sig, att man även i fortsättningen skulle ha publikens helhjärtade stöd. Och vad mera var. Man hade funnit en sångupplevelse, ett musikskapande i en likasinnad sångarbrödrakrets. Det bådade gott för framtiden.

(Inf. 2005-06-19.)

Tyvärr miste kören redan efter första verksamhetsåret sin energiske dirigent, som flyttat bort från orten. I hans ställe valdes enhälligt lärare John Sundkvist till ny dirigent. Valet torde inte ha varit svårt, ty denne hade då redan bakom sig en tjugoårig verksamhet som körledare. Han visste följaktligen, vad han ville ha gjort och hur han ville att kören skulle arbeta. Han betonade genast, att en kör bör ha en tvåfaldig uppgift: den ena att åstadkomma vacker sång och den andra att arbeta för ett gott kamratskap i sångens tecken. Han införde du-tilltal bland medlemmarna. Den seden är ju i dag självklar, men var det ingalunda i trettiotalets Finland.

Ny viceordförande blev skräddarmästare Finnström. Söderman (tenorerna) och Finnström (basarna) utsågs till körens första stämfiskaler och inpiskare på det att ingen månde försoffas.

Sålunda utrustad med delvis ny besättning stävade ”sangerbaaden” vidare, passerade julen och fann sig snart i brottning med de vårliga konsertsjöarna. Den 26 april avsjöngs vårkonserten inför fulltalig publik. Man hade åter valt normalskolans vestibul som konsertsal, men denna ansåg märket —k i ÖP vara mindre lyckad musikaliskt.

En protokollsanteckning från hösten upptar årets sångprogram, tydligen lika med konsertprogrammet:

Suomis sång
Sångfåglarna
Ack Ola, Ola
Rosen i dalen
Käraste bröder
Orphei drängar
Ett bondbröllop
1. Bröllopsmarsch
2. I kyrkan
3. Önskevisa
4. I bröllopsgården
Joachim uti Babylon

Konserter gavs också i Monå och Jeppo för påfyllning av den förmodligen blygsamma körkassan.

Kritiken antecknar en tydlig strävan till större musikkultur, berömmer renhet, textuttal och frasering. Åke Åström tycks ha rönt stor uppskattning för sitt solo i den norska folkvisan. ”Ett önskemål, som kören själv torde vara medveten om, är, att tenorerna kunde vara flera för att motsvara de präktiga, märgfyllda basstämmorna,” skriver —n från Jeppo-konserten.

Inför säsongen 1935—36 nyvaldes Johannes Åbonde som sekreterare. Övningarna hölls fortsättningsvis i samskolan och inleddes med stora ambitioner.

Ett helt nytt konsertprogram skulle inövas. De gynnsamma betingelserna kom likväl styrelsen (fungerade vid den tiden också som musiknämnd) att något överskatta körens resurser, och man konstaterade senare, att åtminstone med ett par av de verkligt krävande sångerna nådde man inte så långt som man önskat.

Sångarskaran anlitades numera ganska ofta vid olika festligheter. Från dess medverkan vid invigningen av stadens nya skyddskårsgård den 10 december rapporterar signatur No Name i Vasabladet: ... ”Efter talet gick Nykarleby manskör för tredje gången i elden och sjöng fyra med stort bifall mottagna sånger. Utan att ingå på närmare bedömning av kvartettens prestationer, så kan man som allmänt omdöme uttala, att kvartetten sjöng, såsom den aldrig förr sjungit. Kören kan inte mera betraktas som en nybörjare utan som en väl insjungen kvartett, och uppträdandet vid dessa invigningshögtidligheter var sådant, att man med stora förväntningar motser de sedvanliga vårkonserterna.''

Enligt årsberättelsen inövades tretton sånger under året, och en sentida körmedlem noterar att Reissigers Olav Trygvason, Palms Vid älvmynningen (text Topelius) och Lindsjös Sångarmarsch ingick bland dessa. Den sistnämnda har sedermera kommit att fungera som körens honnörssång.

En notis i ÖP påvisar en vårkonsert 26.5. på Karleborg. Ett programblad från Nykarlebynejdens sångfest i Oravais 12.7.1936 upptar en avdelning med NM, men för övrigt tycks verksamheten oväntat ha börjat tyna. Endast några protokoll från perioden 1936—37 visar att kören ännu var i gång, men tydligen endast på sparlåga. Ett av dem nämner, att man planerade delta i manssångarförbundets stora sångfest sommaren -37 i Jakobstad. Från detta evenemang finns inte några anteckningar, men enligt en muntlig uppgift skall man ha medverkat där.

1936 flyttade den uppskattade Ossi Andersson från orten och ersattes som ordförande av Henrik Wik.

Det sista protokollet före kriget är daterat 31.5.1937, då man höll årsmöte och valde styrelse för inkommande år — men med endast sju medlemmar närvarande. Därefter tycks ordnad föreningsverksamhet ha legat nere för att återupptas först 1945.

Varför det blev så, när man fått så god början, kan vi endast ana oss till. En av orsakerna var nog den stora omsättningen i styrelsen. Inom endast några få år hade hela den ursprungliga ledartrojkan — dirigent, ordförande och sekreterare — avflyttat från staden, och med den försvann för mycket på en gång. Den begynnande oron i landet med åtföljande militära repetitionsövningar naggade en redan förut fåtalig sångarskara i kanterna.

Det finns knappast skäl att desto djupare analysera orsakerna till dessa tystnadens år i körens historia. Låt oss i stället med tillfredsställelse konstatera, att betydelsefulla resultat hade nåtts under de aktiva åren. Man hade nått en hedersam plats bland kvartettsångarna i det svenska Finland, man hade en plattform för fortsatt verksamhet.

Och helt tystnade kören inte. Under kriget ställde kören, eller en spillra av den, upp för att hedra en fallen krigare med sin sång. Likaså torde man någon gång ha medverkat vid firande av nationella högtidsdagar.

* * *

Manskören reorganiseras

I januari 1945 samlades man igen för att rekonstruera sammanslutningen. Apparitionen hade undergått en betydande förändring sedan kören senast varit samlad. Flera ur det gamla gardet hade lämnat orten eller dragit sig tillbaka och en betydande nyrekrytering hade skett.

Då intresset för en nysatsning var livligt, beslöt man att igen börja med regelbundna övningar, närmast med sikte på att kunna svara för ett programavsnitt vid sommarens sångfest på Kuddnäs. Och det tycks ha gått galant. Den 1 juli kunde man framträda med ett tiotal sånger, dels vid festkonserten, dels vid kvällsfesten. Under vårens lopp hade man också hunnit med några andra publika framträdanden.
Vid ett möte i oktober -45 valdes Reinhold Blomqvist till ordförande för den nystartade kören, Stig Ingo blev viceordförande och Holger Rajander sekreterare. John Sundkvist lovade fortsätta som dirigent. Mötet uttalade sig för en anslutning till manssångarförbundet och satte som mål för året att genomföra en riktig vårkonsert igen samt att kunna delta i Ekenäs-sångfesten sommaren -46.

Inkom så den 25 maj. Konsertdags! Fulltalig publik i normalskolans festsal, förväntansfull efter de långa, magra krigs- och krisåren. Vad är trevligare för en sångare, som behärskar sin uppgift, än att möta sin trogna publik? Kören var i god form och hade dessutom förmånen att i leden ha två framgångsrika solister, tenoren Åke Åström och barytonen Stig Ingo, vilka visade sin förmåga bl.a. i Wideens Serenad och Griegs Landkjending. Blommor, bisseringar [repris] och extra nummer blev det och mycket positiv kritik i pressen, fast man kan väl tänka sig, att framgången i någon mån berodde på åhörarnas glädje och lättnad över att igen gå mot ljusare tider. Och litet nostalgi fanns med, förstås.

Det blev ett tiotal körmedlemmar, som deltog i jubileumssångfesten i Ekenäs 5—7 juli.

Hösten 1946 nyvaldes Georg Tarvos till ordförande och Ragnar Nordström till sekreterare. Åström och Ingo utsågs till första respektive andra vicedirigent och stämfiskaler bestämdes nu skilt för samtliga stämmor. Man beslöt att stärka underlaget för verksamheten genom en energisk medlemsvärvningskampanj och aktiviteten gav resultat. Vid vårkonserten stod 36 sångare på trallarna.

Man kunde också nu glädja sig över den stora publikanslutningen. Kören sjöng inför fullsatt salong. Särskilt hyllad denna kväll blev dirigenten John Sundkvist, som gjort ett gediget arbete och skänkt publiken en verklig musikupplevelse.

Det kan ännu noteras, att kören under året gjort en utfärd till Lepplax för ett sammanträffande med körerna norrpå, samt att man gjorde anmälan för inskrivning i föreningsregistret. Denna blev dock godkänd först den 15 februari 1949 sedan stadgarna omarbetats.

Ut på galej!

I årsberättelsen för 1947 nämns nu för första gången fadderorten Sollefteå i Sverige. Man närde ett litet hopp om inbjudan till sångarträff i staden vid Ångermanälven. Av någon anledning kunde sångarbröderna i Sollefteå inte denna sommar ordna träffen men lovade återkomma, och i december kom meddelande om att man var i gång med förberedelserna. Sen inbjudan anlänt, vederbörligen bestyrkt av borgmästaren, började en livlig korrespondens mellan vänorterna.

Det var inte så enkelt att resa utrikes år 1948, t.ex. måste man ju ansöka om pass. Det är värt att återge något om förberedelserna, de påminner oss om hur problemfritt vi nu reser inom Norden. I resinstruktionen säges varje man ha rätt att medföra torrskaffning för eget behov, likaså hade man rätt att medföra 50 st grova eller 100 st smala cigarretter per man. Värdesaker som klocka, ringar och kamera skulle antecknas på särskild tullblankett. Finländskt mynt fick medtagas högst 99 mk i småmynt.

Nykarleby Manskör formerad för konsert 15.6. 1948 vid Pettersborg, Sollefteå.

     Första raden från vänster: dirig. J. Sundkvist, T. Johnson, G. Bergfeldt, A. Frostdahl, H. Rajander, V. Ahlnäs, E. Sund, Å. Åström, P. Österlund, S. Ingo.
     Andra raden: G. Segerstam, S. Bertlin, G. Tarvos, L. Skrivars, V. Sandvik, V  Bergman, H. Haglund, A. Mäenpää, J. Åbonde.
     Bakom dem: R. Olson, B. Höglund, R. Blomqvist, V. Sjöblom, R. Dahlstedt, A. Nordström, H. Wik, J. Björkman, L. Harjulin, G. Stormåns, T. Johnson, B. Casén, G. Stenvall.

Så bar det i väg den 14 juni. Turbuss till Vasa, där man embarkerade ”Bottniska vikens flytande likkista Turisten” för överfart till Umeå. Tågresa med ankomst till natursköna ”nipornas stad” mitt i natten, där Sollefteå manskör med dirigenten Ringström välkomnade med stora famnen och långa kaffebord. Följande kväll gav kören sin huvudkonsert på Pettersborg, ”Sveriges naturskönaste konsertsal”, som sekreteraren Valdemar Bergman uttrycker det i en redogörelse.

Sången gick tydligen hem. Tidningen Nord-Sverige refererar som följer:

J. Åbonde framförde vid konserten ett tack för den hjälp som kommit Nykarleby till del från fadderorten under de gångna åren. Mera tal blev det vid supén på Stadshotellet, utbyte av minnesgåvor och sång i parti, allt i den bästa stämning. ”Dagen efter” upptog bland annat ett besök vid Hallstastugan som Rotarys gäster och en konsert i Österåsens sanatorium för sjukhusets patienter och anställda. Man förstår att österbottningarna blev lyriska inför den storslagna utsikten från Hallstabergets krön. Så här vill en tidning karaktärisera dem. ”Det finns två drag som är genomgående hos den sympatiska samlingen: de är slättlandsbor och de älskar sången. Men annars är de bra olika och inte minst ur social synvinkel; här finns bankdirektörer, jordbrukare, läroverkslärare och ingenjörer för att bara nämna några exempel. Det första gemensamhetsdraget — vanan från barnsben vid slättlandet — gav dem alla en stark upplevelse vid mötet med en så helt annorlunda ångermanländsk natur.”

Detta första besök i Sollefteå blev en oförglömlig upplevelse för den 35 man stora kohorten. Man lyckades här få en kontakt och en vänskap som överträffar det vanliga. Genom förnyade besök har den befästs och står på stadig grund, ett mönster för vänortstanken.

På återresan gav kören konsert i Örnsköldsvik, där den lokala manskören stod värd. Om konserten är inte mycket att säga. Den hölls i stadens kyrka, där ett knappt hundratal åhörare viftade med programbladen efter varje nummer — om på ont eller gott är svårt att säga efter slik manifestation. Ett ostämt orgelharmonium gjorde slutnumret (Landkjending) till ett stort F, skriver sekreteraren. Må envar tolka detta efter sin ingivelse.

Trots allt bestods välvillig kritik i ortspressen. ”Finsk succé även i Örnsköldsvik”, rubriceras det, men man anser att konserten hade vunnit på att avslutas med Finlandiahymnen, som särskilt uppskattades. I stället blev festsupén en strålande final med mycken sånglig och lekamlig spis. Man förstår att det för de köpkortsvana ”finnarna” var något särdeles att uppleva välmågans Sverige med dignande hyllor i affärerna och mat därefter. Drycken inte att förglömma, här var det annat än Skogens susning. Följaktligen hann inte alla i tid till morgontåget utan måste med bil kuska efter till närmaste station.

Tullen i Umeå var ett särskilt kapitel. För en flaska brännvin måste man betala en krona i tull. En av sångarna, som för den första tullaren uppgett att han inte hade några pengar, måste vid den andra plocka fram en tiokronorssedel ur hatten för att få sin butelj förtullad. Sen visade det sig, att man inte fick föra med sig torkad frukt och följaktligen blev det att käka russin ett tag. Gruppens benjamin, 22-årige Gustav Bergfeldt, hade hamstrat kardemumma och gömde behändigt godsakerna under skjorta och kalsonger. — Sen luktade jag gott länge och väl, intygar han, ännu en av körens goda tenorer, tydligen med mumifierad ynglingaröst sedan den första sångarfärden. Nestor i gänget var Henrik Wik, 78.

Före resan anskaffades ett eget körmärke, som bars första gången vid vårkonserten den 5 juni. För idé och utformning stod seminariets teckningslärare Torsten Korsström.

Konserten samlade ingen storpublik, men var enligt mångas mening mycket lyckad. För att dryga ut reskassan anordnades under våren en programafton i Juthas uf-lokal. I staden kämpade man för att få en järnväg till orten, och otåligheten var stor över de små framsteg i frågan som stadsdirekrör Mouritzen kunde påvisa. Vid nämnda programafton sjöng kören en nidvisa, författad av Stig Ingo.

Här återges ett par verser:

Vi väntar här i staden medan åren de skrida,
medan Mouritzen vandrar och skatterna gå.
Vi väntar på en järnväg från världen den vida.
vi väntar att tågen en gång skola gå.

Glatt ville vi åka på glänsande spåren
genom skogen dit bort där vårt Kovjoki låg,
och höja ett jublande rop uti snåren:
Välkommen till Nykaabi stan — kära tåg!

Att notera ännu från detta händelserika år:

Gäster från Sverige

Men roligheterna förpliktade. Sollefteåkören var naturligtvis inbjuden på svarsvisit och den blev av redan följande år.

Vid årsmötet hösten 1948 omvaldes styrelsen. Stig M. Ingo hade redan i maj trätt till som ordförande efter Tarvos' avsägelse. Nu gick man verkligen in för att täppa till luckorna i sångarleden, vilket årets § 16 framställer: ”De församlade körmedlemmarna beslöt enhälligt, att övningarna böra försiggå varje måndag, utan någon som helst absentering. Bortavaro från övningarna utan laga ansvar får på inga villkor förekomma.”

Trots den bistra formuleringen blev det ett visst manfall, men de trogna kunde ändå genomföra ett ambitiöst program för att utveckla sitt kunnande och skramla in slantar för sommaren. Konserter hölls 5 januari i Juthas, dagen därpå i Socklot med gott om publik. Sämre ställt med den detaljen var det på våren vid en populärkonsert i Juthas och — tyvärr — den 13 maj i Normalskolan, då körens 13-årsminne firades vid vårkonserten med Stark, Söderman och Finnström som hedersgäster.

Midsommarveckan anlände vänortskören och värdarna försökte efter bästa förmåga återgälda den gästfrihet man fått del av föregående år. Bland annat gjordes en utflykt till Oravais och i ”skären” kuskade man omkring en dag med motorbåtar, vilket gästerna verkligen uppskattade. Där blev det strandhugg vid Majniemi och Björkholmen, där herrskapet Nylund bjöd på kaffe i det gröna. Middag m.m. intogs högtidligen på Loppan.

En kväll ordnades potatisskalningstalko på Harjulins gårdsplan. I denna idrott deltog båda körernas damer och en del herrar, och upplevelsen senterades livligt. Körordförande G. Sundqvist skildrade i en tidningsintervju efter hemkomsten, hur han sett en del av stadens högreståndsfruar och många andra med potatisskalare i högsta hugg klarera middagen för sångarna till nästa dag, samtidigt som de sjöng av hjärtans lust. Det lär ha varit en märklig syn för gästerna.

Sollefteåkören konsertsjöng i Normalskolan och belönades av en publik om ett par hundra personer med långa applåder för sin friska sång. Midsommardagen den 26 juni avverkade den en egen avdelning vid nejdens sångfest på Kuddnäs plus tre nummer tillsammans med värdkören. Besöket avslutades på stadshotellet, där löften gavs och togs om kärt återseende och -hörande.

I början av året inträdde NM i Finlands svenska manssångarförbund och II-tenoren Gunnar Segerstam beviljades stipendium av detsamma för deltagande i dirigentkurs i Kaskö. Glädjens dag var det den 31 oktober då man firade körledaren Johns 60-årsdag med hyllning i ord och ton, men saknaden kändes tung då man följde sångarveteranerna Henrik Wik, Joel Finnström och Lennart Skrivars till den sista vilan. Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans.