Maria Castrén 26.8.1871–24.2.1969
Genast vi fick syn på Majson flög vi upp ur pulpeterna. Neg och bockade, och väntade tills hon nickade att vi fick sätta oss igen. Sedan satt vi som tända ljus medan hon ur tygkassen plockade fram nothäften och en kort pekpinne som hon placerade på katedern. Så tog hon av sig de konstiga glasögonen, kikade på dem mot ljuset, putsade dem länge och väl med en spetskantad näsduk, kikade igen, och tryckte slutligen fast dem vid näsroten. Var det månne ett pedagogiskt trick för att fånga vår uppmärksamhet? I så fall var tricket lyckat. För när hon höjde taktpinnen och bad oss sjunga med i hennes FE-PA-TÅ sjöng vi så mycket vi orkade. Också pojkarna. Och innan timmen var slut hade hon oss att trava omkring och med taktfast svängande armar sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera!” Knappast var det någon av oss som visste vad ordet smaragder betydde. Men vi omslöts av ädelstensblänket från Majsons ögon och trotsade verkligheten när vi hurtfriskt fortsatte ”Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga, när vi gå över daggstänkta berg, fallera!” Under dessa minnesvärda ögonblick gav hon oss tilltufsade efterkrigsungar både glädje, livsmod och framtidstro. Tack Majson!
När Maria var ett år gammal utnämndes hennes far till häradsdomare vid Nykarleby domsaga och familjen flyttade till Domarbacka gård i Vexala. Där föddes sonen Bernhard 1873 och senare utökades familjen med adoptivsonen Carl, född 1880. Carls biologiska föräldrar var drängen Johan Eriksson Wiitala och hustrun Sanna Mattsdotter som med sina sex andra barn flyttade till Alahärmä 1883. Som vuxen gifte sig Carl med Nykarlebyflickan Vivi Häggblom och blev på så sätt den enda som förde släktnamnet vidare eftersom de övriga syskonen alla förblev ogifta. Vid flytten till Domarbacka var paret Castréns två äldsta barn, Arvid och Alrik, så pass gamla att de fortsatte sin skolgång i Vasa där de under skolterminerna var inhysta hos bekanta. Men sommartid fick de liksom syskonen Ellen, Ella och August fritt röra sig bland allmogen i Vexala. Småflickorna Alfhild, Amanda och Maria trillade omkring mellan pigorna inne i huset och ute på gårdstunet. Familjen blev snabbt omtyckt i vida kretsar. Häradsdomaren blev känd som en rättvis domare och hustrun Marie Henrika behandlade tjänstefolket ovanligt väl. Det berättades att hon ofta tog över kvällssysslorna så att huspigorna hann i tid till olika möten och fester. Hon var också sjukvårdskunnig och hjälpte självklart till vid plötsliga sjukdomsfall i byn. Huvudbyggnaden på Domarbacka var stor och rymlig och trädgården ansågs som en av Österbottens vackraste. Dessutom var det nära till havsbad och fiskevatten. Men strax intill bostadshuset låg själva tingshuset och nere vid grinden det specialbyggda fånghuset. Dagarna innan det hölls ting fylldes det långa tingshuset med folk som av olika orsaker var instämda till ting medan fångvaktare och grövre brottslingar inkvarterades i fånghuset. Vissa domar verkställdes direkt ute på tunet vid spöpålen. Den dömde kläddes av så att ryggen blottades, fick halsjärnet kring nacken, surrades fast vid pålen och piskades blodig av profossen medan den larmande människomassan såg på. Barnen var tillsagda att hålla sig inomhus vid dessa tillfällen men larmet från publiken och skriken från de sargade gick naturligtvis inte att stänga ute. Därför beslöt paret Castrén att hyra och senare köpa Tunnholmen av professor Konrad Hällsten. Det var ett vackert tvåvåningshus som låg vid den lugna Skrivarsviken väster om Munsala kyrkby. Tunnholmen kom på så sätt att bli Marias egentliga barndomshem och senare i livet hennes fasta punkt i tillvaron. Hösten 1880, när Maria var nio år, skrevs hon in som elev vid Wasa fruntimmersskola där också hennes äldre systrar studerade. I läroplanen ingick ämnen som religion, historia, handarbete, geografi och matematik. Flickorna fick även en gedigen musikundervisning och läste franska under ledning av den omtyckta lärarinnan Augusta Krook. Maria var en flitig elev och i tonåren deltog hon gärna i skolfester där eleverna fick lyssna på musik, recitation och sedelärande föredrag. Men på fritiden gick hon sina egna vägar. Hon var nyfiken på sällskapslivet i staden och smet ibland ut med de äldre eleverna på soaréer, danser och teaterbesök. Hon segrade till och med i en danstävling och blev efter det medlem i en gymnastikförening för unga fruntimmer. Ändå var det orgelmusiken som blev hennes största intresse under åren i Vasa. Hon satt ofta på orgelläktaren i Trefaldighetskyrkan och njöt av det mäktiga orgelbruset. Den som spelade var organisten Richard Hasselblatt. Han blev hennes första lärare i orgelspel och sedan hon gått ut fruntimmersskolan fortsatte hon sina spellektioner hos honom. Maria blev förälskad i Gunnar, som i sin tur var kär i en av prosten Emeleus döttrar. Men prostdottern var inte intresserad av honom och gifte sig med en annan. Lika sorgligt var det att Marias förälskelse i Gunnar förblev obesvarad. Men deras vänskap fortsatte även efter att han som nybliven lärare 1893 flyttat till Kaskö där han fick sin första lärartjänst. När Gunnar flyttade tillfrågades Maria om hon var villig att överta organisttjänsten i Munsala. Hon svarade jakande och verkade som tillfällig organist i hemförsamlingen mellan åren 1893 och 1895. Under tiden ansökte hon om inträde till Helsingfors musikinstitut, det som numera heter Sibelius-Akademin. Där påbörjade hon sina studier i sång och musik 1895 och utexaminerades med högsta betyg i alla ämnen våren 1899. I Nykarleby hade den ordinarie organisten Anders Gästrin i november 1897 avgått efter 57 tjänsteår i församlingen. Efter honom hade seminaristen Anders Joel Andersson, eller Spelan-Joel som han kallades, verkat som tillfällig organist. Men när Andersson, som senare bytte namn till Löfstrand, våren 1899 blev klar med sina studier vid seminariet flyttade han söderut och blev folkskollärare i Ekenäs. Maria erbjöds den tillfälliga organisttjänsten efter Andersson och accepterade naturligtvis. Hon började genast och trivdes från första stund både i församlingen och med stadsborna som av någon okänd anledning började kalla henne för Majson. Ett smeknamn som hon enligt dåtida hörsägen inte hade något emot. Majson hade full kompetens för arbetet, men eftersom hon var kvinna hade hon ingen laglig rätt att inneha tjänsten som ordinarie. Därför ansökte hon i snirklande ordalag ödmjukt och allra nådigast om dispens för sitt kön av Kejserliga senaten i Helsingfors. Dispensen beviljades 1902, och 1905, när tjänsten i Nykarleby församling lediganslogs, fick hon den ordinarie organisttjänsten. Det var första gången i Finlands historia som en kvinna valdes till en sådan post och saken väckte stor uppmärksamhet i hela landet. [Ett tjugotal notiser i tidningar.] På slutbetyget från Musikinstitutet hade Maria erhållit högsta vitsord i solosång. Trots detta fick hon enligt kyrkolagen inte sjunga med i psalmerna hon spelade under gudstjänster och högmässor. Den rätten tillföll endast manliga klockare i vårt land vid denna tid. I dag kan man bara förvånas, och samtidigt undra om också de andra kvinnorna i kyrkan måste ”tiga i församlingen”. Alltså även under psalmsången? I andra sammanhang fick Majson både sjunga ut och ange tonen, för hon var en aktiv och energisk kvinna. Hon började som timlärare i instrumentalmusik vid Nykarleby seminarium. Hon fick folk att bli intresserade av sång och musik och startade flera sångkörer i staden och de närliggande byarna. Hon valde ut lämpliga sånger, arrangerade, dirigerade och inspirerade särskilt kvinnorna att träda fram och sjunga. Och hon var en av de drivande entusiasterna som arrangerade den första stora sång- och musikfesten i Nykarleby den 26 till 28 juni 1914. Under dessa festdagar uppträdde 21 blandade körer med sammanlagt 576 medlemmar, 3 hornkapell bestående av 21 medlemmar och 5 stråkorkestrar med 33 spelmän. Totalt alltså 630 medverkande från de nordösterbottniska bygderna. I lilla Nykarleby! Man förstår att det krävdes noggrann planering inför en sådan storsatsning och i en notis i ÖP uppmanade bankdirektör K. F. Spolander varje stadsbo att uppträda som värd och ta sitt ansvar för gästernas trevnad. Festligheterna inleddes med en solistkonsert i seminariet under fredagskvällen, och på lördagen gavs en kyrkokonsert i två repriser där bland andra systrarna Synnöve, Ingeborg och Tyra Ilmoni uppträdde. På lördagskvällen var det stor folkfest i Nykarleby ungdomsföreningshus i Juthas. Programmet där bestod av idrottstävlingar, amatörteater, deklamation och allmän dans. Själva huvudfesten hölls på söndagseftermiddagen i Topeliparken. Där hade en stor festestrad, ritad av arkitekten Torkel Nordman, uppförts på det ställe där Topeliusbysten står i dag. Framför estraden satt publiken på träbänkar och programmet började med att man unisont sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Samtidigt började regnet falla, men folk satt kvar och njöt när stråkorkestern efter sången framförde inhemska och klassiska musikstycken. Först när störtskurarna smattrade mot estradtaket gav arrangörerna upp och meddelade att programmet skulle fortsätta i kyrkan. Den fylldes till sista plats och mellan körsånger och musikframföranden fick åhörarna lyssna på ett nationalistiskt festtal av skalden Jacob Tegengren. Samma år hade musikentusiaster i södra Finland grundat Östra Nylands sång- och musikförbund. Tre år senare föreslog professor Otto Andersson att man på olika håll i Svenskfinland skulle bilda liknande förbund. Och på initiativ av Maria Castrén grundades Nykarlebynejdens sång- och musikförbund 1928. De första sju åren var hon förbundets viceordförande, och fram till 1949 verkade hon som en av fyra förbundsdirigenter. Men det var inte enbart sång och musik som intresserade Majson. Redan i seklets början var hon en aktivt arbetande medlem i styrelsen för Juthbacka arbetsskola för lytta och inskriven medlem i Nykarleby djurskyddsförening. Hon var självklart med när Nykarleby marthaförening grundades 1926 och var en pådrivande kraft vid bildandet av en kvinnlig gymnastikförening i staden 1935. Hon deltog även i församlingens syföreningsverksamhet och var en tjänstvillig medarrangör när Josef Herler på 1950-talet började ordna programfester, dansuppvisningar och andra tillställningar för att få in pengar till underhållet av Nykarleby museum. Majsons intresse för politik väcktes av första världskriget, Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917 och det efterföljande inbördeskriget. Därför ställde hon upp i kommunalvalet för Svenska Folkpartiet 1918 och invaldes som första och enda kvinna i Nykarleby stadsfullmäktige, en post som hon innehade ända fram till 1945. Samtidigt bedrev hon pedagogiska studier och fortsatte som timlärare vid seminariet. Och 1930 gjorde hon åter sensation. Då blev hon nämligen den första kvinnan i landet som fick ordinarie tjänst som lektor i sång och musik vid ett manligt lärarseminarium. I denna tjänst kvarstod hon fram till 1939 då hon avgick med pension.
När Majson efter musikstudierna i Helsingfors började vikariera organisten Andersson i Nykarleby församling var hon 28 år och bodde med modern och hennes trotjänarinna på Tunnholmen. Liksom andra människor den här tiden färdades Majson vanligtvis sjövägen. På vintrarna fick hon hästskjuts över isen av grannarna på Skrivars och Damskata och skidade eller gick till fots från Andra sjön. I menförestider var hon ändå vissa dagar tvungen att gå hela den långa slingrande landsvägen från Skrivars genom Bonäs och Juthas till staden, en sträcka på cirka tjugo kilometer och med tiotals grindar att öppna och stänga. Men så fort isarna gått hissade Majson segel och började segla till Andra sjön därifrån hon med raska steg gick till staden. Fast ibland råkade hon ut för stiltje och måste ta i land på Bonässtranden. Med de långa kjolarna fladdrande kring benen småsprang hon sedan den sista sträckan av vägen. Att ta sig fram på detta sätt var självklart för henne som ansåg att kroppen liksom själen var skapade för rörelse och aktivitet, något hon själv var ett lysande exempel på. Både i Vexala och i staden sågs hon alltid gående. Hon ledde stadens kvinnliga gymnaster i tiotals år och var hela livet intresserad av olika språk. Förutom modersmålet gjorde hon sig förstådd på ryska, finska, tyska och franska, och ännu som åttioåring studerade hon italienska. Vid 95 års ålder prenumererade hon fortfarande på tidskriften Liv och Spänst och började varje dag med sin invanda morgongymnastik. När Majson 1905 blev fast anställd av kyrkan måste hon mantalsskriva sig i Nykarleby. Hon hyrde då ett rum och kök av Josefine Berg på Borgaregatan men bodde ändå för det mesta på Tunnholmen med modern och en tjänarinna. Också den två år yngre brodern Bernhard, eller Benki som han kallades, vistades tidvis på Tunnholmen. De stod varandra nära och reste ibland utomlands under hennes semestrar. Men allra bäst trivdes de när de tillsammans skötte om trädgården med bärbuskar, blomrabatter och knotiga äppelträd. De andra syskonen hade på grund av sina arbeten flyttat till olika orter i landet. Men Carl och Amanda fanns i närheten, som var nygift, hade etablerat sig som affärsman i Nykarleby [och köpte småningom Lybeckska gården] och Amanda var kassörska på Oravais fabrik.
Nu fick Majson mera tid för vanligt sällskapsliv och bjöd ofta in släktingar, vänner, kolleger och seminarister till sitt hem. I synnerhet vid fullmåne om höstarna hade hon gäster som hon bjöd på mat och hembryggt äppelvin. Då spelade hon alltid Månskenssonaten på piano eller på trattgrammofonen hon köpt under en utlandsresa. Grammofonen var den första i staden och användes främst i musikundervisningen vid seminariet. Men den användes också flitigt vid de grammofonkonserter hon höll till förmån för olika välgörande ändamål. Majson gav även privatlektioner i piano och orgelspel och en av hennes elever var den unge Erik Bergman, son till trädgårdsmästaren vid seminariets botaniska trädgård Valdemar Bergman och hans hustru Aina, född Westman. När Erik i början av 1930-talet hade studerat två år vid Helsingfors universitet ville han sluta där och i stället söka in till Ateneums konstskola. Men då ingrep Majson. Hon vände sig till Valdemar och Aina och sa: ”Det blir ingenting av den saken! Pojken skall studera musik, det är han född till.” Långt senare, när Erik Bergman var världsberömd kompositör, skrev han med tacksamhet om Majson och kallade henne sin skyddsängel. En annan Nykarlebypojke som hon fäste sig vid var den musikaliska seminaristen Pehr Tonberg som senare blev skoldirektör i Nykarleby. Under hans seminarietid ingick han i stråkorkestern där han spelade cello under ledning av lektor Rafael Ahlbeck. Trots att Majson då inte längre var anställd vid skolan satt hon ändå ofta och lyssnade när eleverna övade eller framträdde inför publik. Hon lade märke till Tonbergs stråkföring och efter en festkonsert i seminariets övningsskola Normen gav hon sin egen cello åt Pehr. Att Majson under sin tid vid seminariet var omtyckt av eleverna kan man läsa sig till i flera minnesanteckningar. Många beskriver hur de på första maj ställde upp sig på trappan till Brostugan för att sjunga in våren. Och hur de efter några inledande taktfasta vårsånger sträckte på sig och varje år sjöng: O hur härligt Majson ler!
Hon kvarstod som organist i Nykarleby församling under mer än femtio år, och när hon som 84-åring avgick från tjänsten skänkte hon sin kommande pension till Borgå domkapitel för att användas som stipendier till medellösa kyrkomusikstuderande. Majson hade ärvt sina ogifta syskon och under sin tid vid seminariet hade hon grundat flera stipendiefonder till förmån för mindre bemedlade elever vid skolan. Medan systern Amanda och brodern Bernhard ännu levde hade Majson tillsammans med dem skrivit ett testamente där de bestämde att Tunnholmen efter deras död skulle tillfalla Munsala hembygdsförening.
I dag är Tunnholmen ett museum. Den vackra Skrivarsviken är sedan länge igenvuxen av vass och grundstenarna till badbryggan ligger på torra land. Men varje vår när vitsipporna blommar kvittrar fåglarna som förr och på flygeln inne i huset ligger Majsons välanvända dirigentpinne, varsamt innesluten i sitt slitna etui. 1951 tilldelades Maria Castrén titeln director musices. |
