J. J. Huldén

T O P E L I U S'   S T A D



I Österbottnisk lustresa (1941)

[De flesta bilderna har jämförelsebilder tagna i slutet av mars 2018 av Lars Pensar. För pekaren över bilderna för att se dem och klicka för förstoring! Höjden på vissa originalbilder justerades för att pasa med de nytagna, men originalförstoringarna har originalhöjder. De flesta vyerna är sig rätt lika nu snart 80 år senare.
(Inf. 2018-04-17.)]

     Vägen gjorde en sväng kring professor Ivar August Heikels fädernegård Forsbacka, älven vidgade ut sig till sjö, och kyrkan höjde sitt gula torn över den gömda idyll, som heter Nykarleby.
     Få städer bestå sig en vackrare infart. Vare sig man kommer från Jeppo in i den park, som har vuxit upp på det obehövliga stationsområdet, eller från Jakobstad in i Topeliusparken eller från Kovjoki in på den stolta Bankgatan, är intrycket detsamma: här har Skaparen velat ge människan en söndagsort, och han har gjort det utan att knussla med ingredienserna.
     Våra resenärer kommo från munsalasidan, och där är paradingången. Bred och lat mellan svagt brusande forsar rinner älven jämsides med landsvägen. På Juthbackahemman se vi hos professor Woldemar Backman hur en välskött österbottnisk herrgård ska se ut.

Juthbacka gård.
Förstoring.

     Vid Ebba Brahes ruddamm visar fröken Maria Castrén, att också en lektor kan bo som herrskap, bara handlaget är gott. Här drar älven ihop sig och mörknar i ansiktet, innan den störtdyker i kraftverkets rännor och giller. Där den är smalast går en bro, som kallas Stora bron. Den är stadens egentliga centrum. Stanna där och se dig omkring! Strandbjörkarna stå böjda över ån och spegla sina kronmassor i mörkt vatten. Vid Stora brons ena ända ligger Österbottens vackraste träkyrka, vid den andra ändan Österbottens anspråkslösaste värdshus [Brostugan]. Mitt i den övre forsen drömma Brunnsholmarna om en förgången härlighet: surbrunnen och sommarvärdshuset, kägelbanan och det exklusiva Torsdagssällskapet. Bortom den nedre forsen ser du Kuddnäs. I strandvallen växer mossa på väggarna av de stenkällare, vilkas dörrar inga köpmän längre öppna. Döbelns gränd lockar dig mot Brunnsholmarna, Seminariegatan till de idylliska trädgårdsstugorna i Nystan. Men forsen mullrar nere i djupet dovt och sövande: Möda dig inte i onödan, här ligger allt samlat för öga och öra.

Brostugan.
[Fotografiet i boken har även använts till ett vykort]

     Simon tog ett fönsterbord på Brostugan och sade:
     — Nykarleby har gynnats mycket: av naturen, som gav staden ett vackert läge, av myndigheterna, som här inrättade Österbottens trivialskola och Finlands svenska folkskollärarseminarium, och av sånggudinnorna, som ställde sina älsklingars vaggor här. »Älv som rinner genom mitt liv», brukade Topelius säga. Vid dess stränder upplevde Valter sina äventyr. I skvaltkvarnen vid Kuddnäs malde Mylly-Matti »gröpemjöl och gryn åt folk och fä i hela byn». Hela Topelius' sagovärld är skapad här.

Döbelns gränd.
Förstoring.

     Liksom Topelius kom också Mikael Lybeck att bli bosatt i Sydfinland, men endast som gäst. Hela hans diktning har sin upprinnelse här och lokaliserar sig här. Här sökte brodern Paul Werner Lybeck att omplantera motiv ur fornsagan i samtidens allmogeliv. Visst anbragte han drakslingor, där sådana aldrig har funnits, och hans språkform är en oäkta blandning av högsvenska och en dialekt, som ingenstans existerar, men ändå griper oss Matts Mattsson Dalabackas manligt burna öde och upplyftande död. R. R. Eklunds diktning återspeglar grubbelsjukan i hemstadens händelsefattiga liv, och hos Joel Rundt har poesins landskap ungefär samma gränser som Nykarleby landsförsamling.

Brunnsholmarna. Foto Uno Finnilä.
Förstoring.
[Stadskvarnen till vänster och Brunnsholmarna är buskaget till höger.
Notera kvarndammen mitt i bild, bortom fiskebragderna/språtakassarna.]

Där älven rinner …[Mikael Lybecks dikt om Brunnsholmarna.]

     Här smattrade Gånge Rolfs svenskhetssång i seminarieundervisningen, och härifrån bars den ut av lärjungarna Svensk-Finland runt. Här blev Ernst V. Knape diktare; han var det inte när han kom hit, han var det inte längre när han hade farit härifrån. Inspirationen var en tillfällig gåva av genius loci. Här diktade Topelius' systerson Zachris Schalin humoristiska dikter på rent larsmomål, och en annan frände till Topelius, Rafael Lindqvist, är i Finland oöverträffad som rimmare, rappare och versjonglör. Här tecknade K. J. Hagfors, med en illfundig glimt i ögat, småstadens vardag i krönikorna för Österbottniska Posten. Det var en lektyr, som behagade både bönder och herrar. Och här ritar prof. Woldemar Backman, sekunderad av sin frände E. O. Söderström och magister Torkel Hellström, stamträd över alla som verkat i samhället och efter dagsverkets slut samlats under björkarna vid Ragnörs fors. Nykarleby är de många skrivande pennornas stad.
     Tornuret slog elva. Simon sade:
     — Nykarleby ska egentligen njutas med örat. Tornklockans dova fornklang, tornsvalornas skrin om sommaren, forsarnas dova brus i den djupa åbädden, hästhovarnas dova klapper mot brolocket och fruarnas välljudande altstämmor när de prutar på viktualierna, allt är en samstämd musik, säregen för Nykarleby.
     — Men nu går vi till Wiks restaurang för att se vad gott fru Lovisa har på frukostbordet.

Nykarleby kyrka.
[Fotografiet i boken har även använts till ett vykort.]

     Anders Benjamin såg årtalet 1708 ovanför kyrktornets ingångsdörr och sade:
     — Tornet är tidstypiskt. Det har samma smärta och högresta gestalt som karolinerna. Vem har gjort kyrkan?
     — Den är vår vän Elias Brenners verk.
     — Var han också kyrkoarkitekt?
     — Så vitt jag vet endast i det här fallet. Kyrkan är Brenners gåva till skolstaden.
     Dörren stod öppen. Våra resenärer passade på tillfället att bese de dråpliga barockmålningarna i takvalvet, där änglarna genom basuner blåsa ut bibliska sanningar. Simon sade:
     — Jag får här tillfälle att presentera en yrkesbroder från Kronoby, Gabriel Hansson Biskop, kyrkosnickare. Han var med om att utföra inredningsarbetena. i Nykarleby kyrka, liksom i otaliga andra, de flesta i Sverige. Hans handlag som träsnidare kan studeras i Hernösands domkyrka, i Umeå kyrka och i flere ångermanländska landskyrkor. Han kombinerade barockens stilformer med äldre motiv och var något fallen för ornamental överbelastning. Men på hans kunnande var det intet fel.
     Simon hade inte sett kyrkan sedan den blev restaurerad 1929, och han blev glatt överraskad av det lyckliga resultatet. Särskilt anslogs han av den naivt uttrycksfulla symboliken i målningarna på läktarskranket. Där var den onda skorpionen, men hans rörelsefrihet begränsades av himlens skyar. Där var själens fängelse, men Guds heliga ande hade i sin hand fängelsets nycklar. Där såg Johannes på ön Patmos grundritningen till det nya Jerusalem och skrev upp sin syn i boken.
     — Vem kan ha målat de här bilderna?
     — Namnen Daniel Hjulström och Johan Ahlm föresvävar mitt minne, sade Simon. En redogörelse för restaureringen har jag läst i Österbottniska Posten.
     Mycket intressant var det att se Lennart Segerstråles glasmålningar i koret. Fönstret till vänster visar oss Jobs lidande, i fönstret till höger behandlas uppståndelsemotivet. Jobs vinkrukor ligga kullstjälpta och sönerna slagna. Hans kreatur ha försmäktat, ett par sträcka ännu de torra munnarna mot en torr himmel. I en karelares gestalt st år Job bland ruinerna av sin lycka och säger: Herren gav och Herren tog. Självförnöjda och kallhjärtade vänner frambära sitt småvisa beklagande. Den sterila döden ligger giftigt grön under deras fötter. En halvtäckt sol går upp över scenerierna. Motivet genombävas av allt det som vårt folk genomlevde under krigsvintern 1939—1940, då konstverket föddes. Uppståndelsefönstret visar ett sovande människofrö, en människa, vars ögonbindel borttagits, gravarna som ge igen sina döda, havet som ger igen sina döda och en uppstånden människa, omgiven av den store vide flock kring tronen.

     Efter kyrkobesöket spisade våra resenärer frukost hos Lovisa Wik. Trots knapphet och ransonering hade hon en hel del trevliga påhitt och överraskningar på sitt bord. I tider som dessa prövas en matmors förmåga, men det går bra med »detsamma på annat sätt» och litet personligt solsken över det hela. Jensens i Kaskö, Ellen Knuters i Vasa, Lovisa Wik i Nykarleby och Scheweleffs i Jakobstad, de klara sig.
     Nu satte resenärerna kurs på Källbacken, där land och stad på ett behagligt sätt mötas. Tomterna äro stora som parker och stugorna små. De stannade där Gustaf Adolfsgatan och Lybecksgatan skära varandra och där esplanadens tvåmansled av björkar gör halt. Efter ett sent snöfall under natten hade följt en solvarm dag, och det sjöng i takrännorna av smältvatten som hade brått att komma ned till älven och havet. Två bofinkar lekte präst och klockare i vårens högmässa. Simon strök sig med näsduken över hjässan och sade:
     — Man blir varm av välbehag på en så ljuvlig plats. — Människorna behöver inte trampa varann på hälarna. — Nej, de tog lärdom av stadens brand 1858, och Albert Edelfelts far gav dem en ny fin stadsplan.

Esplanaden. Förstoring. [Vid korsningen med Borgaregatan, mot norr.]

     — Vad bor det för folk i de här vackra småstugorna? [Anita Wikman har svaret.]
     — Pensionerade lärare, brevbärare, postfröknar, skepparänkor och olika slag av tjänande bröder och systrar. De materiella villkoren ålägger dem måttfullhet, och sinnelaget leder dem in på ödmjukhetens medelväg, som varken i den ena eller andra riktningen går längre än Gud tillåter.

Topeliusparken, i bakgrunden Lybecks gård.
Förstoring.
[Fotograferat senast vårvintern 1925 eftersom Nybroforsen fortfarande är otämjd.]

     De gingo ned mot Topeliusparken och ån. Anders Benjamin frågade:
     — Har Lybecksgatan uppkallats efter skalden?
     — Det tror jag inte. Snarare har staden därmed velat hedra hans far.
     — Vad var han?
     — Handlande, rådman, stadens rikaste borgare och något donator; också svåger till Topelius; Den här gården, stadens största och vackraste, var hans. Men ingen av hans släkt bor kvar i gården. Nu är den ett hem för de gamla. De saktmodiga från Källbacken har tagit den i besittning.
     De bådo att få bese Mikael Lybecks hemgård, och det gick för sig. Internerna bemötte dem med den vänliga nyfikenhet, som gamla människor visa. En blid lärarinna stickade strumpor åt karelska barn, men hennes själ var redan på en annan ort. Hon bad att få ge Simon några traktater till en erinran om den orten.
     I parken »Fåfängan» nedanom Lybecksgården och apoteket syntes en bronsskulptur. Det var Viktor Malmbergs »Flora».
     — Också Malmberg var en son av Nykarleby, sade Simon. Hans fader innehade det apotek, som fältmarskalk Mannerheims morfarsfar Johan Julin inrättade i Nykarleby. Viktor Malmberg föddes för sent. Han hade bort få måla miniatyrer och helgonbilder under medeltiden. I samtiden var han en främling.
     — Hans belöningsmedalj åt Svensk-Österbottniska Samfundet, stiftat i Vasa den 6 maj 1920, är ett vackert arbete, medaljen över Hannes Gebhard likaså. Men de sista alstren av hans hand höll inte ihop.
     Nu gingo de till Kuddnäs. Simon pekade på gårdarna vid vägen och berättade vad han visste om deras forna ägare: Gånge Rolf, kanslirådet Synnerberg, bankdirektör Grundfelt, häradshövding Barck.
     — Och se här, sade han, här bodde i min barndom doktor Achrén, som botade mig då magen kved, en skicklig läkare.

Apoteksgården, Viktor Malmbergs födelsehem.
Förstoring.
[Från västsydväst. Apotekskällaren framför det.]

     — Hans svärson Edvard Gylling, den karelska rådsrepublikens diktator, har ju burit landsförrädarens namn i Finland, insköt Anders Benjamin. Men man får väl tro att han hade ett finskt hjärta under sin röda blus. Kanske ville han på sitt sätt söka förverkliga konung Gustav II Adolfs stora tanke om alla karelare under en spira och en hållbar sjögräns mellan finnar och slaver; den plan, som konungen måste lämna ofullbordad till följd av engelsmännens intriger i Stolbova. Med en skickligt ledd skolpolitik hade han redan gjort karelarna förmögna att tillägna sig finsk bildning, då ryssarnas misstänksamhet vaknade, arbetet avbröts och karelarna skingrades. — Undrar vad hans öde har blivit, och vad det skall bli av den tanke som hjältekonungen lade sina underhandlare på hjärtat, då han manade dem att »ej av otidig ängslan köpa freden med eftergifter, ity att häraf kunde på lychtone följa en sen och oläkelig ånger».
     I detsamma voro de framme vid Kuddnäs grind. Asparna, som susade i »Hemkomsten från skolan» hade blivit fällda, men den gamla rian var kvar. Farstukvisten jämte annat som hade klistrats på, sedan gården gått ur Topelius' ägo, var avlägsnad. Och en minnessten hade blivit rest innanför grinden, vägfarande till upplysning.

Kuddnäs.
Förstoring.
[Renoveringen snart klar.]

     — Gården har haft sina öden, sade Simon. Så länge modern levde, d.v.s. till 1868, reste Topelius varje sommar med sin familj upp till Kuddnäs. Därefter blev gårdens underhåll rätt besvärligt för arvingarna. Gärna skulle Topelius ha sett, att seminariet hade placerats där, men då den förhoppningen inte kunde förverkligas, beslöt arvingarna att sälja den kära hemgården. Den gick genom många händer och blev slutligen Nykarleby landsförsamlings fattiggård. Endast vindskammaren åt söder, med unge Zachris' leksaker, och lusthuset i trädgården fingo berätta vad de kunde av sagan om Z. T:s lyckliga barndom. Men då besöktes Kuddnäs en dag av en ung folkskollärare O. E. Lång från Pörtom. Han skrev en flammande protest mot vanhelgandet av vårt folks kanske käraste minne, och protesten gav genljud i många hjärtan. Det dröjde inte länge, innan en stiftelse var bildad. Kuddnäs friköptes och återställdes i det skick, vari det nu visar sig. Kuddnäs på bilden..
     — Och det är ett mycket tilltalande skick, sade Anders Benjamin, enkelt, ljust och förnämt; något alldeles annat än nationalhelgedomen i Borgå. Kunde vi eliminera den stores minne ur Runebergshemmet, skulle återstoden vara ett efterrevolutionärt borgarhem, mörkt, plyschrött, ryssvackert. Så djupt hade vi sjunkit i smakförskämning en mansålder efter den stora omstörtningen i Frankrike.
     — Det är väl inte fråga endast om en tidsskillnad, sade Simon, utan också om olika kulturtraditioner och ekonomiska resurser. Topelius hade i stamtavlan flere »sursillar», ett fyrtiotal präster, storborgare av åboholländaren Thorvöst's storleksordning, polsk krigaradel, kungliga tromän med namnet Fordell, en kyrkomålare, en konstnärligt begåvad judinna och hennes son, som visserligen bortfördes av de kosackiske barnrövarna, men som där borta kom i goda händer, fick uppfostran och förtrollade själva tsar Peter med sitt klaverspel. Det var ett rikt andligt arv Topelius' fader hade utåtvända ögon, och hans hustrus hemgift gav honom möjlighet att förvärva mycket av det vackra han såg. Runebergs stamtavla är av ringa intresse. Där finns inte en enda sursill. Hans mor hade fantasi och känsla, men i tingens värld var hon, med förlov sagt, en slamsa. Runeberg drogs länge med svag ekonomi, inrättade sitt första hem i Kolerabaracken och köpte sitt skrivbord i narinken [loppmarknad?]. Naturen och människans inre liv var honom nog; hur det såg ut i det hem han tyranniserade var väl honom ganska likgiltigt, så länge det gav honom arbetsro vid skrivbordet. Och också för oss är det ju av ringa vikt huru de store möblerade sina hem. Men att träda över tröskeln till ett rum, som har varit vittne till deras tankestrider och gärningar, det är att lyftas upp över det vanliga och bli laddad med ny tro på det meningsfulla i tillvaron. När vi ser Paikkari torp och Fanjunkars, förstår vi bättre Kalevala och Sju bröder. Torftigheten i Lönnrots och Alexis Kivis yttre villkor tvang dem att uppenbara huru mycket av skönhet och rikedom deras inre värld gömde. Runbergshemmet bringar i erinran både människans storhet och vanmakt. Topeliushemmet, det är minnet av idel sol och harmoni. Man är glad över att det i mänskliga villkor kan finnas rum för så mycken lycka som det förunnades Z. T. att äga i det hem, där hans vagga stod.

Hur mycket av den sol, som lyser världen
kan stundom stråla på en enda punkt
när morgonskimret i vårt liv är ungt
och intet åskmoln än förmörkar fjärden.

Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.

[De övriga verserna.]

     — Ska vi inte också titta på seminariet ett tag, föreslog Anders Benjamin. Det är väl ortens mest betydande inrättning.
     — Ja visst. Det är seminariet stan lever på. Lektorerna betalar skatt och seminaristerna hyror. Tillsammans konsumerar de handelsmännens inkuranta restlager av det ena och det andra.
Arbetet hade redan upphört i seminariet, och lärjungarna slogo dank med sina flammor i väntan på betygen.
     — Varför slutar seminariets läsår så tidigt i år? frågade Simon direktor Hans von Schantz.
     — Emedan vi betraktade kriget som ett faktum och sammanslog krigsvintern med hungervintern till ett läsår. Nu är kurserna ordentligt genomgångna och lärjungarna kan återbördas till jordbruket, där de nogsamt lär behövas. Annorlunda förfor man i lärdomsskolan, där man inbillade eleverna att förlusten av sju månaders arbetstid inte betyder något och flyttade upp dem utan kunskaper. Sedan blev det förstås att överanstränga dem med långa läxor och hetsa dem med prov, som de inte kunde klara. Det blir goda tider för privatlärare och kraftpillertrillare under några år framåt.

Nykarleby seminarium.
Förstoring.
[Från väster, Topeliusparken. Notera bastun till höger på bortre stranden. Kraftverksutbyggnad på gång.]

     Simon såg sig omkring i seminariets huvudbyggnad och Simon sade:
     — Här ser ju bra ut. Jag har hört berättas att byggnaderna var slarvigt uppförda och illa underhållna. Man har till och med påstått att lungsoten härjade vilt bland folkskollärarna till följd av kalla och ohygieniska rum i seminariet och dess internat.
     — Det låter inte otroligt. Rummen var rena skatbon, då jag kom hit. Min första åtgärd blev att göra dem beboeliga, sade direktor von Schantz.
     — Kunde direktorn avpressa staten medel till en grundlig reparation.
     — Med revolvern under näsan på myndigheterna kan man uppnå mycket i en stat, som principiellt är välvilligt stämd mot folkupplysningen.
     I festsalens fond hängde porträtt av seminariets förra direktorer. Direktor von Schantz presenterade dem:
     — Frans Edvard Conradi,  en kärv och gedigen kraftkarl, som skapade seminariets arbetsformer och traditioner. Till sin livsåskådning var han en rationalist på fast etisk botten: Rom, Jacob Boström och Kants kategoriska imperativ.
     — Fredrik Wilhelm Sundwall var en varmare religiös personlighet än Conradi, men en fast personlighet också han. Det visade han inte minst under Bobrikovs tid, då han för laglydnad förlorade sin ställning vid Ekenäs seminarium.
     — Zachris Schalin red för rusthållet under en nedgångstid i seminariets historia. Det var till och med fråga om indragning, men krisen övervanns. Schalin var Topelius' systerson och hade tillägnat sig hans ideella sympati för det finska. Han anlade vid seminariet en skogspark med finsk karaktär över strandbodarna, och han satte sina barn i finskspråkig skola. Han var kunskapsrik och hade en god penna, men synes vid muntlig framställning ha saknat den bravur och glans, som tjusade lärjungarna under Gånge Rolfs timmar, och likaså den kamratliga förtrolighet, med vilken Max Strömberg vann deras tillgivenhet. Hans inflytande på åsiktsbildningen var därför jämförelsevis ringa.
     — Gustaf Hedström  använde ofta uttrycket »Lyckliga folk ha ingen historia» och sade därmed vad som bör sägas om hans eget direktorat. Allt gick jämnt och lugnt. Inga bergbestigningar att minnas, inga slitningar att förargas över. Han tyckte om sina pojkar och lade inte på dem större bördor än dem han själv med sin bekvämliga natur hade velat bära.

     — Viktor Karl Emil Wichmanns  era blev mindre lyckosam än föregångarens. Det var länge sedan den tid, då hans sonora stämma ljöd som Tors dunder i studentfejderna. Länge var det också sedan Nykarlebys unga damer giftaslystet neg för honom på Stora bron, när han i blanklädersstövlar red till seminariet på en vit häst. Då var han en käck hädare, som deklamerade om fornnordiska gudar och hjältar eller berättade om sedeslösheten vid furstehoven enligt noterna i Heldts och Corvins historia. Nu hade husliga prövningar, barnens ohälsa och de jämt förfallande växlarna tvungit honom att pröva återvägen till Herren Gud allsmäktig. Men ungdomstidens inrotade jargong och hans nya inställning ville inte förlikas. Han befann sig andligen i målbrott under hela sitt direktorat och hade därför svårt att göra det rätta ordvalet vid behandlingen av disciplins-störningar. Då därtill kom att kansliet snart råkade i en hopplös oreda, måste han lämna sin svårskötta befattning. Som en fantasiens martyr skred han i den mörka ålderdomen, lyckligtvis utan att själv riktigt känna vidden av sin tragik.

V. K. E. Wichmann.
(Gånge Rolf.)

     — Karl Johan Hagfors  hade som direktor det svåraste föret i portgången. Alla svenska folkskollärare har erkänt att Hagfors gav sina elever säkerhet i svenska språkets rätta bruk. Men erkännandet kom först när de på eget arbetsfält hade lärt sig förstå vad den gåvan var värd. I seminariet var den stränge och ganska sarkastiske läraren föga omtyckt. Man bävade för den dag, då tömmarna möjligen kunde läggas i hans hårda händer. Och efter Wichmanns avgång vart ett stort anskri i pressen om something rotten i Nykarleby seminarium; det borde skickas dit en kraft utifrån för att »sanera» förhållandena, menade kritiken. Men Hagfors slog ut medtävlarna. Och när han väl hade fått spiran, blev han inte bara en kraftig styresman, utan också en human. Han kände i grund elevernas förhållanden, deras behov och bekymmer, och han var alltid påhittig, när det gällde att hjälpa de kära pojkarna framåt. Ännu i sitt testamente kom han ihåg dem, i det att han med 100,000 mark lade upp en fond för folkskollärares resor till utlandet. Seminariet i Nykarleby hade under Hagfors' tid större elevantal än någonsin. Dit kom både finskspråkiga och rikssvenska elever. Konventet, musiklivet, idrottssträvandena, allt stod i fullt flor. — Hagfors hade en god hälsa och välskött ekonomi, reste mycket och var ännu uppe i 80-årsåldern litterärt verksam. Få lärare har haft en så vacker solnedgång som han.
     — Och direktor Fougstedt?  sade Anders Benjamin. — Hänger ännu inte på väggen. Hänger i med arbetet mittibland oss. Men samvetsgrannhet är ordet om honom. Har aldrig sagt ett förfluget ord. Öppnar inte sin mun, innan en sak är noga övervägd och tankarna satta på papperet.
     Solen hängde redan över Skogsparken och var på väg till sitt nattkvarter, då våra resenärer lämnade seminariet. Ut ur kristliga folkhögskolans port strömmade en glad ungdomsskara, som hade avslutat sitt läroår och var redo till uppbrott. Simon betraktade eftertänksamt Nystans vackra röda stugor och sade:

Nystan.
Förstoring.
[Bergstigen mitt emot huset till höger.]

     — Jag undrar om rektor Nyquist möjligen var på villospår, då han ville flytta seminariet till Vasa. Nykarleby är fattigt på resurser, men att vara fattig, det betyder ju att vara hänvisad till sig själv, sin egen uppfinningsförmåga, sin egen kraft att skapa rikedom. Om bondpojkarna skickades till ett seminarium i Vasa, finge de visserligen tillgång till rikare bildningsmöjligheter; Men skulle de begagna dem? det är frågan. Tänk om de föredroge biografer och pigbaler, negermusik och schlagersånger, veckotidskrifter och kafénojs, kort sagt, de förstörelsegeschäft, varigenom inflyttad landsungdom så hastigt förvandlas till andlig underklass i staden. Om seminaristerna med uppkittlad nöjeslystnad, förskämd smak och stora skulder återvände till landsbygden, vore de då bättre rustade för sin kallelse att i sin omgivning leda kulturarbetet?

     Anders Benjamin visste att fadern inte ville bli motsagd, då han hade talat sig varm. För sig själv tänkte han: Det är ju Almqvists romantiska program i Svenska fattigdomens betydelse och litet svartmålning av civilisationen enligt Harry Martinsons senaste recept. Själv hade fadern med bibehållen andlig och kroppslig hälsa genomgått omplanteringsprocessen, men han var orolig för barnens risker i en på gott och ont rikare miljö. Genom dimmorna av den oron såg han seminarieproblemet.
     De gingo till Wiks restaurang för att få middag. Där satt en pensionerad lektor och löste korsord.
     — Vad sysslar lektorn med, sedan oket har blivit avlyft? frågade Simon.
     — Bidar min förlossning, svarade lektorn. Men den dröjer. »De som vakta sig för fylleri och överflödighet nå i Nykarleby en ålder av 80—90 år, till och med 100», skrev en kännare på 1700-talet.
     — Berätta för oss något nytt som händer i stan! — Här händer intet nytt. Vi rotar i det förflutna och publicerar våra fynd i Österbottniska Posten, men också det förflutna ger oss ringa tröst. »Nykarleby är den sämsta stad jag under denna min resa härtills sett, illa anlagd, illa byggd, utan rörelse och utan duglige handlande», skrev Porthan till Calonius den 16 juli 1794: »Total brist på mat, rum och andra beqvämligheter, så väl till följd af krigets konfusion som ock den lilla stadens klena resurser. Låga rödmålade trähus, illa stenlagda gator och ett skräpigt torg, se där hela härligheten», antecknade löjtnant Ljungstedt under kriget 1808. Borgarna behandlade de ryska krigsfångarna väl, och staden undgick därför ödeläggelse under stora ofreden. Efter 1808 års krig tryckte de pannan mot jorden för den nya härskaren, och till guvernör von Troils inspektion spände de tvärs över vägen vid tullgrinden en transparang med de famnshöga bokstäverna

ALEXANDER och TRIOL

     — Lektorn väljer vittnesbörden ensidigt. Redan Wexionius-Gyldenstolpe prisade stadens affärsliv och blomstrande skola. Linné skrev om staden »Stor som nästan Vexiö. Alla gator äro med ståckar twärs förelagde i stället för stening, såsom en bro, hwilket ser artigt uht». Topelius älskade staden. Husen före branden, skurna i trä av orgelnisten Gestrin, har vi nyss betraktat på Kuddnäs; de behöver inte skämmas för sig. Och den nya staden är sällsynt vacker.
     — Så tyckte också jag under de första dagarna av min härvaro. Men dröj inte för länge! Gör man det, råkar man lätt ut för min ämbetsbroder Lars Kempes öde. Han var rektor i trivialskolan, och det heter om honom i en klagoskrift: »bar sig åt som på en krog, men icke såsom skickligt är i Guds plantegård, examinerade i sitt fylleri inferiores in deklinando comparando et conjugando och förwändande orden till idel löjevärdiga».
     I pianorummet hade samlats några folkskollärare av äldre årgångar. De hade kommit till staden för att övervara årsavslutningen följande dag och värmde sig nu vid gamla minnen. Någon höll tal därinne, nämnande också den gamle lektorns namn. Det hurrades för Nordens Betlehem, och Selim Segerstams tenor flöt ut genom lykta dörrar:

»Kristallen den fina som solen månd' skina
som stjärnorna blänka i skyn.
Jag vet en flicka i dygden den fina
en flicka i denna här byn.
Min vän, min vän och älskogsblomma,
ack om vi kunde tillsammans komma,
och jag vore vännen din,
och du allra kärestan min,
du ädela ros och förgyllande skrin.

Och om jag än fore till världenes ända
så ropar mitt hjärta till dig ...»
[Och om jag än fore till världenes ände,
så ropar mitt hjärta till dig,
till dig, min vän och älskogsblomma!
Ack, om vi kunde tillsammans komma
och jag vore vännen din
och du allra kärestan min!
Du ädela ros och förgyllande skrin.]

     Den gamle lektorn såg förbryllad ut. Han betalte sin kafferäkning och gick tyst sin väg.
     — Hur långt är det till nästa stad? frågade Anders Benjamin, då de passerade Nykarleby stads norra tull.
     — Två mil, svarade Simon.
     — Och från Jakobstad till Gamlakarleby?
     — Ungefär fyra.
     — Då sitter väl köpmännen både här och där i trånga skor?
     — Kanske det, om de blir för många. Gustav II Adolf förde en kostsam stormaktspolitik. Därför behövde han ökade skatteinkomster. Han införde, efter utländska förebilder, en stram organisering av näringslivet. Rikets arbetskraft skulle planmässigt fördelas på olika uppgifter. Borgerskapets uppgift var att idka handel och böndernas att producera livsmedel och andra nyttigheter, som kan avvinnas jorden. Rikets städer indelades i stapelstäder och uppstäder. Endast stapelstäderna fick bedriva utrikeshandel. Uppstäderna samlade ihop allmogens produkter, distribuerade dem inom stadens hank och stör och överlämnade överskottet åt stapelstädernas grosshandlare. Varje stad hade sitt handelsområde, inom vilket han inte behövde frukta någon konkurrens. — Bönderna kände sig överlämnade åt handelsmännens skinnerier i en privilegierad småstad och klagade över att de hade lång väg till den föreskrivna avsättningsorten och svårt att få pris för sina varor. Gustav [II] Adolf svarade med att grundlägga nya städer. På det sättet tillkom Nykarleby och Gamlakarleby.

Bankgatan.
Förstoring.
Nykarleby bank, Föreningsbanken, Vasa bank, Lantmannabanken.
[Mot ostnordost. Nästan samma vy 2018.]

     Och för att få ett handelscentrum i sin förläning placerade Jacob de la Gardies änka mittemellan dem den stad som bär hennes mans namn. Förvisso var det trångt, och de många städerna stod varandra hårt efter livet. Redan fyra år efter hjältekonungens död yrkade vasaborna på att de städer han grundlagt i Österbotten skulle förstöras, »emedan de äro oss i Vasa till allra högsta meen och förfång». År 1719 begärde handlanden Johan Bladh i Nykarleby, att »det genom ryssarna under Stora ofreden brända, i ruiner liggande Jakobstad ingalunda mer skulle få återuppbyggas utan de kvarlevande stadsbor ovägerligen läggas att flytta till Nykarleby». Endast så länge det gällde bondeseglationens totala förintande höll de bottniska städerna ihop, däremellan ville de, som sagt, helst förinta varandra.

„Stilleben“.
Förstoring.
[Fotografiet är taget vid Nygårdsgränd. Den vy som ändrats mest.]

     — Det har väl inte på allvar varit fråga om att beröva någon av dem dess stadsprivilegier? undrade Anders Benjamin.
     — Jo visst. Under Karl XI:s tid levde Jakobstad i skilda repriser med dödssnaran om halsen. Minst motsvarar Nykarleby idén om en köpstad. Redan Linné skrev 1732: »Ny Carlebys hamn ligger i floden, ¼ mihl från staden, fartygen kunna doch ½ mihl från staden näppeligen lastade koma uht». Icke förty bedrevs ännu under 1800-talet ett livligt skeppsbyggeri på stadens varv i åmynningen. Båtarna hade finska namn, såsom brukligt var i den ideella fennomanins tid. Alku, Usko, Toivo gjorde nätta vinster i smuggeltrafiken under Orientaliska kriget. Sedan hamnen flyttats till Andra sjön kunde Nykarleby ytterligare en tid framåt upprätthålla förbindelsen med kusttrafiken Petersburg—Torneå. Men då staden vid sekelskiftet fick järnväg, var också den nya hamnen så uppgrundad, att banans utdragning ända dit var rena meningslösheten. Aleko Lilius gjorde därför det allmänna en välgärning, då han gulaschade bort det smalspåriga eländet åt ryssarna. För ett par år sedan förlorade staden tullstation och telegrafstation. I år är den bliven landets minsta stad. Så hyfsat som nykarlebybon uppträder, kunde han i rättssaker lika gärna umgås med sin nästa vid tinget som på rådstugan. Reser därtill seminariet till annan ort, har staden i behåll endast sin fägring, sina minnen och sin dominerande plats i österbottnisk skönlitteratur. Man ville hoppas att också en stor målare funne vägen till Nykarleby för att på sitt sätt åt eftervärlden ta vara på den vackra stadens egenartade behag.