ÖSTERBOTTNISKA POSTEN 50 ÅR.

[1932]

På 1880-talet var tidningarna i vår landsända synnerligen fåtaliga. När då mångfrestaren och kraftkarlen, kantorn J. W. Nessler på sommaren 1881 skaffade ett tryckeri till Nykarleby och på senhösten drog upp planerna att utge en tidning i denna stad var detta en stor händelse ej endast i staden utan i hela mellersta Österbotten.

I medlet av december förebådade ett provnummer, N:o 0 av „Mellersta Österbotten“, denna tidnings födelse. Dess första nummer utkom den 5 jan. 1882. Redaktör var då pastorn Johannes Bäck, under vars egid [beskydd] bladet blev ett kyrkligt och lokalt veckoblad för Nykarleby, Jakobstad o. Gamlakarleby. Redan i provnumret och senare i det första numret betonades kraftigt tidningens kyrklig-religiösa ton, väl begripligt, då en kyrkans man skötte redigeringen. Men detta sammanföll väl med tidens anda och läsekretsens läggning. Redaktören Bäck tog med allvar och förmåga på sitt arbete och skaffade även den nya tidningen en god medarbetarskara bl. a. innefattande statsrådet Z. Topelius och den välkände Anders Svedberg. Även i bygderna fick tidningen ivriga medarbetar och blev verkligen en banbrytare inom sitt då vidsträckta spridningsområde.

Den 5 januari 1882 utkom första numret av detta blad, som sålunda nu fyllt 50 år. Det har haft sina öden, och föret i portgången var icke alldeles gott, d. v. s. företaget var i början vanskligt nog. Sedan den unge företagsamme kantor J. W. Nessler 1881 inköpt och i Nykarleby uppställt ett tryckeri, begynte han 1882 utge en tidning, som fick namnet

»Mellersta Österbotten«
[Dessa citattecken kallas gåsögon.]

och blev ett kyrkligt och lokalt veckoblad för Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby. Dess första redaktör var

Pastor Johannes Bäck

och företaget emotsågs med livligt intresse, ty intill denna tid hade våra småstäder icke haft egna tidningar. J. W. Nesslers tidning var sålunda en banbrytare.

Pastor Bäck skötte med allvar och förmåga redaktionsarbetet, och han hade försäkrat sig om välkända medarbetare. Bland dem räknas i prenumerationsanmälan professorn och statsrådet Z. Topelius och Anders Svedberg utom talrika korrespondenter i bygderna. Huvudredaktören har en flytande penna, och Svedberg är outtröttlig, varför tidningens första årgång består av nästan idel originalartiklar, av vilka somliga gå genom flere nummer och behandla kyrkliga spörsmål, folkbildningsfrågor och rent lokala angelägenheter. Sålunda skriver Topelius om en järnväg till Österbotten, direktor F. W. Sundvall behandlar judefrågan, lektor Alex. Hellgren offentliggör ett långt föredrag om Elias Lönnrot, som då fyllde 80 år, lektor B. Boxström ett föredrag om Kalevala och ett annat om von Döbeln o. s. v.

Det var dock tydligt, att Mellersta Österbotten icke skulle få ett långt liv. Tidningen ville »vara och förbliva en tolk för det finska folkets sak». Detta ansågs vara fennomani, och redan i första numret råkade redaktören i polemik med Wasa Tidning, som redigerades av den hetsigt svensksinnade mag. Roos. Någon fennomansk agitation bedrev pastor Bäck visserligen icke, men såg dock på samhällsföreteelserna med andra ögon än svensksinnade män. Särskilt varnade han de svenska församlingsmedlemmarna att låta sig vid prästval ledas av språkliga bevekelsegrunder.

Redan vid första årets slut tröttnade pastor Bäck på sitt arbete med tidningen, som övertogs av lektor Max Strömberg, som till medhjälpare fick mag. P. Granberg i Jakobstad och dr E. F. Staudinger i Gamlakarleby. Bladet skulle nämligen fortfarande vara lokalblad för alla tre städerna, och tidningen omdöptes till

»Norra Posten«

Det nya bladet blev naturligtvis ytterligt svenskt och fick även ett annat yttre utseende. Saxen användes mera än pennan, och notiserna gåvo en bild av det som tilldrog sig i landet. Därav må man ej tro, att originalartiklar skulle saknats. Två nya medarbetare utvecklade mycken flit, nämligen märket Hero [Olivia Kronqvist], som skrev omtyckta bitar om hjälpsamhet, vänlighet, hövlighet m. m. sådant, och Gånge Rolf, som just kommit till orten och skrev långa artiklar om Eddan, artiklar som fördelades på flere nummer, vartill kommo svenska väckelsesånger och agitationsartiklar.

Norra Posten måste betecknas som ett gott svenskt lokalblad, men dess liv blev dock ej långt. Redaktionen råkade i tvist med utgivaren J. W. Nessler, som var tidningens ägare, men som gått miste om sin rätt vid bladets namnbyte föregående år, då lektor Max Strömberg blivit dess ansvarige utgivare. Kantor J. W. Nessler begynte då 1884 utge sitt blad under namnet

»Österbottniska Posten«

och anställde som redaktör Anders Svedberg, vilken förvärvade sig talrika korrespondenter icke endast i Jakobstad och Gamlakarleby utan även i Nedervetil, Teerijärvi, Kronoby, Purmo, Oravais och Vörå, i Wasa och Helsingfors. Bland medarbetarna räknar Ö. P. också Z. Topelius och direktor F. W. Sundvall. I ett hörn av tidningen ingå notiserna från Jakobstad under namnet Jakobstads Posten. Topelius skriver dock blott ett par artiklar, nämligen om den österbottniska järnvägen, som mycket intresserar honom, om olyckor, som på ett år träffat 50 barn. Dessa hade nämligen blivit brända till döds, emedan de saknat tillsyn och omvårdnad.

— I tidningen ingå ymnigt med krönikor och skymningsprat. Den österbottniska banan är just under byggnad, och Nykarlebyborna äro livligt intresserade av stationens placering, varvid de dock föga kunna göra sin vilja gällande. — Svedberg behandlar naturligtvis en mängd lagfrågor och ekonomiska spörsmål, som intressera honom, sedan han varit lantdagsman.

Anders Svedberg

Österbottniska Posten för år 1884 är utmärkt välskött, vilket torde bero inte endast på, att redaktören var ny och intresserad, utan även därpå, att Norra Posten fortfarande levde och var en konkurrent, som dock sedermera flyttade till Gamlakarleby, då Ö. P. upphör att vara lokalblad för sistnämnda ort. Länge förblir dock Ö. P. lokalblad för Jakobstad, där annonser upptagas och dit tidningen sändes per extra postbud.

Snart mattas dock Svedbergs verksamhet som redaktör. Han sitter i lantdagen och lämmar utförliga meddelanden därifrån, i synnerhet om sin egen verksamhet och om vad han yttrar; men de löpande angelägenheterna måste naturligtvis skötas på orten av annan person, mindre förtrogen med sådant arbete.

Med 1886 inträder en ny period i tidningens historia. Svedberg skriver fortfarande mycket, som dock torde varit av jämförelsevis ringa intresse för den stora allmänheten. Redaktören blir nämligen mer och mer jurist, och annan person fyller tidningen med utklippta notiser och artiklar, de senare visserligen mycket läsvärda. — Men tidningen har inte mera ett aktuellt innehåll.

Vid denna tid blir Ö. P. illustrerad. Bilder, som levereras sannolikt från Sverge, ingå i varje nummer under åratal, bilder av noshörningar och flodhästar, Peterskyrkan i Rom och Jerusalem, ryska kloster och eldsprutande berg, Eiffeltornet och Lewingstone [Livingstone] m. m. Om vi inte misstaga oss, var Ö. P. den första illustrerade lokaltidningen i vårt land.

Den 25 jan. 1889 nedlägger Svedberg pennan för alltid, och hans son John Svedberg, vid denna tid skollärare i Jeppo, övertager redaktionsarbetet. Han kvarstår dock som namngiven redaktör blott ett par tre månader, varpå bladet skötes av onämnda personer under många år, bl. a. av fru Matilda Nessler. Lokalnotiserna skrivas först av lektor G. Hedström och sedermera av lektor V. K. E. Wichmann.

Stadens järnvägsfråga är föremål för dryftning under 1890-talet, och lektor Wichmann slår under samma tid på trumman för brandkårsväsendet. Han meddelar ock diverse historiska upplysningar och levererar noveller, som torde blivit lästa med intresse. Hans naturhistoriska uppgifter om ängsmasken och hans ettriga polemik mot en norsk föredragarinna fru Kjeldseth väcka än i dag forskarens stora munterhet.

Strax efter storstrejken eller från den 1 dec. 1904 övertages tidningens redaktion av seminarielektorn

Dr K. J. Hagfors

som nedlägger mycket arbete på Ö. P. En mängd artiklar, krönikor och litteraturanvisningar flyta ur redaktörens penna, var förutom notismaterialet, som hämtas ur andra tidningar, nästan helt och hållet omskrives för att uppgifterna skola komma i rätt sammanhang och i för allmogen begriplig form. Tidningen blir på sätt ett slags veckorevy. Redaktören lyckas även få goda medarbetare. Kronofogden, sedermera lagmannen K. E. Ottelin offentliggör i Ö. P. synnerligen upplysande artiklar om våra skatters uppkomst, professor Ivar A. Heikel skriver om socialismen, och forstmästaren, sedermera landshövdingen T. A. Heikel skriver aktuella artiklar om våra skogars tillväxt och skötsel. Ur häradshövding P. W. Lybecks anteckningar meddelas värdefulla upplysningar ur Nykarleby stads historia. Dr K. J. Hagfors efterträdes som redaktör av överläraren vid normalskolan

Hjalmar Björkvall

som år 1912 övertager tidningens skötsel. Även han ägnar redaktionsarbetet stor omsorg och skriver själv icke endast en mängd artiklar utan även veckorevyer och väljer med omsorg notismaterialet för att ge läsaren en bild av bygdens pulserande liv och strömningarna ute i vida världen. Hans tidningsmannaarbete räckte t. o. m. 1920.

Efter det tidningen under tvenne år redigerats av herr Joel Nilsson, övertogs redaktörskapet år 1922 av bankdirektör Einar Hedström, som under de sist förflutna tio åren handhaft bladets redigering, vilken han dock på grund av bristande tid åtminstone tills vidare överlämnat åt vikarie. Såsom t. f. redaktör tjänstgör från senaste sommar läraren Ture Granqvist.

Dessutom har såsom sommarvikarier under de senaste decennierna verkat längre eller kortare tid bl. a. lärarna Artur Johansson, J. L. Birck, Elis Johansson och Henrik Vik, lektor Oscar Olin samt normalskolläraren Alexander Björklund. Av innehållet under de senaste åren må nämnas bl. a. prof. Wold. Backmans ur släkt- och hembygdshistorisk synpunkt värdefulla uppsatser samt den kända signaturen »Kurres« omtyckta krönikor. Som av ovanstående framgår, har Ö. P:s redigering handhafts av respektive redaktörer såsom bisyssla en naturlig följd av tidningens storlek. I nuvarande tid, då allmänhetens fordringar äro andra än förr, har detta förhållande måhända till någon del kunnat spåras i tidningens spalter, trots det arbete som otvivelaktigt nedlagts på den samma. Ty även en tidning av Ö. P:s blygsamma dimensioner fordrar, överlämnad åt en enda person, en rundligare tid, än vad allmänheten förmodligen föreställer sig.

Vi avsluta denna korta historik med att uttala ett varmt tack till alla dem, som under de gångna åren visat förståelse för tidningen och dess öden. Sär skilt vilja vi i detta tack innesluta våra påpassliga korrespondenter, bland vilka vi främst räkna ett flertal folkskollärare ute i bygderna.

En liten krönika.

245.

Helsingfors den 12 jan.

Österbottniska Posten fyller 50 år. Vad tiden går!

Jag minns det som i går, då tidningen föddes. Den hette icke då Ö. P. utan Mellersta Österbotten, men de tu äro ett. De hade samma ägare, nämligen kantor J. W. Nessler, och trycktes med samma stilar och på samma tryckeri, J. W. Nesslers tryckeri.

I fjol då jag hade gott om tid, gick jag igenom de gamla årgångarna i Universitetets bibliotek, och det visade sig därvid, att 50-åringen var mycket intressant. Ö. P. avspeglade livet i Nykarleby på ett belysande sätt.

Tidningen har alltid haft svårt att få redaktörer. Den första var pastor Bäck, som var finsksinnad, ehuru han visserligen inte gjorde någon finsk propaganda. Den andra var Anders Svedberg, den mest ryktbara av redaktörerna. Han hade emellertid, när han började, passerat i livets middagshöjd och intresserade sig mest för lagfrågor, som voro av ringa uppbyggelse för den större allmänheten. Tidningen blev därför knappast den folktidning, som man hade väntat av en så förfaren och begåvad man.

Klippningen och korrekturet sköttes mest m fru Matilda Nessler, och man kan väl säga, att tidningen fyllde billiga anspråk på ett lokalblad för Nykarleby.

Kantor Nessler klagade en gång över svårigheten att få lämpliga redaktörer. Vartill jag svarade, att tidningsredaktörer inte växa på träd. Många kunna visserligen skriva, men de ha just ingenting att säga. Det tar dessutom mycken tid att sätta sig in i en fråga, vartill kommer, att arbetet alls inte kan betalas så, som det borde betalas. Och att redigera det tryckta materialet är icke så lätt. Man måste läsa många tidningar för att kunna göra utdrag, och materialet måste omformas, vilket kräver icke endast tid utan även stort omdöme och stor förtrogenhet med läsarkretsen. Vad intresserar den sig för och vad kan den fatta?

Men om ock redaktörerna inte skrivit så mycket, så har tidningens, innehåll dock haft stort värde. Notiserna och polemikerna ge en inblick i det kommunala livet, som varit fullt av bittra strider under de gångna åren. Efter en häftig kamp blev K. F. Spolander en ledande man i början av 1890-talet, och efter hans avgång följde samma kamp. Såväl texten som annonserna vittna om depressionen eller affärslivets nedgång på 1880- och 1890-talen, då den österbottniska banan byggdes en mil från staden och berövade Nykarleby dess handel.

Ö. P. ger besked om Nykarleby järnväg, dess uppkomst, dess ringa räntabilitet och dess försäljning 1916, tidningen ger besked om Nykarleby banks uppkomst och fall, om ångbåtsbolaget Aino, som skulle upphjälpa stadens sjöfart, om stadens kraftverk och om katastrofen med dammen, om samskolan m. m.

Tidningen ger upplysning också om den ryska inkvarteringen och om den vårdag, då ryssarna tågade av.

Det är många dystra kapitel i stadens nyare historia.

Talrika brev från Amerika berätta om hembygdens män och kvinnor i nya världen.

Kyrkonotiserna ge en bild av det andliga livet, sådant det blomstrar inom de olika sammanslutningarna på orten: i bönehuset, i missionshuset, inom frälsningsarmén, inom Salemförsamlingen och i Kristliga folkhögskolan.

Annonserna ge upplysningar om män och kvinnor, som gått bort efter ofullbordat eller fullbordat värv, annonserna ge upp lysning om de ledande affärerna, om ungdomens nöjesliv, dess uppkomst och dess på sistone rika utveckling, som förvånar den, som hör till en högre åldersklass. Både text och annonser vittna om ungdomens friluftsliv och sport.

Ö. P. har sålunda varit ett innehållsrikt lokalblad.

Jag är visserligen i många avseenden jävig att bedöma tidningens innehåll, då jag stått den så nära. Jag hade en och annan bit redan i den första årgången, d. v. s. i Mellersta Österbotten, och i dess andra årgång förde jag en häftig polemik med pastor P. A. Kallio i Nedervetil. Då A. Svedberg övertog redigeringen, blev jag bladets brevskrivare i Helsingfors, och efter storstrejken 1915 blev jag tidningens redaktör. Arbetet var högeligen fängslande, men krävde mycken tid. Sedan 1911 har jag följt med som en anspråkslös krönikör med rätt mycken frihet att följa egna meningar.

Då Ö. P. fyller 50 år, känner jag tacksamhet över att ha fått vara med under de gångna åren. Mina krönikor ha understundom åstadkommit mycken förargelse, varöver jag känner ledsnad, men i en småstad är det nödvändigt så förefaller det mig att någon ibland säger, att svart är svart och vitt är vitt, även om man därvid kommer att stöta och beröra ömtåliga förhållanden i det allmänna livet.

I de allra flesta fall har skrivandet berett mig stor glädje. Vårens solljus och fågelsången har fyllt mitt hjärta med fröjd liksom vinterns drivor och Torsöfjärdens gungande böljor. Alla människor se nämligen inte den skönhet, som omger dem, fatta inte den lycka, som de äga i grönskan, ljuset och jordens fägring, om den inte påpekas. Livet är nämligen mycket rikare, än vi tro, då vi så lätt vänjas vid vardagen med dess enformighet och arbete.

Understundom ha mina avsikter blivit rätt uppfattade. Då någon gumma stannat på vägen och tackat för sista krönikan, har jag känt en djup tillfredsställelse liksom då tryckeripojkarna ibland frågat, om inte någon krönika kommer snart. Då folket i bygderna vecklar ut Ö. P. och ser med glasögon på näsan efter krönikan eller då den bereder trevnad åt de våra Amerika och Australien, känner jag mig lycklig. [Nu 90 år senare ser jag fram emot att läsa och dela med mig av Kurres krönikor.]

Det är svårare att skriva från Helsingfors. Man vet inte, vad som kan intressera och vad som kan uppfattas. Solen lyser annorlunda här, och vinden susar på annat sätt i huvudstadens parker än i Esplanadernas björkar i Nykarleby. De ekonomiska spörsmålen äro i min nya omgivning föremål för en mycket livligare dryftning än i Nykarleby.

Här skall jag emellertid sätta punkt, och jag önskar Ö. P. allt större och större framgång under det andra halvseklet, som nu börjar. Angenämt skulle det vara, om tidningen finge en förnämligare yttre utstyrsel, och en liten olägenhet är det, att man här nere inte riktigt har reda på att Ö. P. kommer ut i Nykarleby och Öb. i Gamlakarleby, då dessa städers namn inte ingå i namnet.

God fortsättning!

Kurre.

Vid halvseklets utgång

En lång tid har redan gått, sedan jag lämnade redaktionen av Österbottniska Posten, som jag omhänderhade i ungefär åtta år. Och nu har bladet fyllt sitt halvsekel, vilket är en aktningsvärd livstid för en småstadstidning.

Jag övertog redigeringen i början av 1912 och kände mig i synnerhet de första tiderna långtifrån hemmastadd i arbetet. Det är nämligen inte en så lätt sak, som mången säkerligen förmodar, att redigera en veckotidning, vilken har såsom en väsentlig uppgift att meddela läsarna nyheter.

Tidningen sattes då såsom allt ännu för hand, och de första manuskripten skulle lämnas till tryckeriet tre dagar, förrän bladet utkom. — »Två och en halv spalt sku’ vi behöva om tisdag morgon», sjunger tryckerigossens ord ännu från de första veckorna ibland i mina öron. Sex spalter på onsdagen och tre eller fyra — stundom blott två — på torsdagen, då bladet på kvällen eller natten skulle vara färdigt.

De flesta bygdenyheterna samlades in per telefon på tisdagskvällen; referat från söndagens stämmor och ungdomsmöten kunde dock ibland komma redan på måndagen. Bygdebreven och de långa referaten voro på den tiden måhända inta så talrika som de varit de senaste åren, men breven från Amerika kommo oftare än nu. Jag erinrar mig särskilt Sophia Maunula, en Nykarleby emigrant, såsom en flitig och intresserad brevskriverska i U. S. A.

Världskriget tryckte självfallet sin prägel även på redaktionsarbetet. Pressmyndigheterna vakade med ängslig noggrannhet över att tidningarnas både text och bildmaterial, särskilt sådant, som hänförde sig till kriget eller de krigförande länderna, var av vad man ansåg ofarlig beskaffenhet. Och när kejsar Nikolaus ett av de första krigsåren besökte Helsingfors och Finska notisbyrån sände ut sin redogörelse för besöket, tillade byråns ombud i Vasa efter att i telefonen ha läst upp den, att ingenting fick före tryckningen tillfogas eller borttagas; den skulle gå in ord för ord. Det var litet förargligt för oss vid Ö. P., ty det råkade vara en torsdagsafton, och tryckeripojkarna fingo ett styvt nattarbete med att sätta den två spalter långa skildringen.

När frihetskriget bröt ut för fjorton år sedan, avstannade arbetet på tryckeriet för några dagar. Så gåvo vi ut ett tvåsidig nummer. Och när villervallan, som krigsutbrottet medfört, något lagt sig, utkom bladet regelbundet ånyo. Varken på nyheter eller intresserade läsare var det brist den tiden. Redigeringen försiggick i normalskolan i skyddskårsstabens lokal, där jag hade min dagliga sysselsättning.

Under de åtta åren jag hörde till tidningen, rådde i allmänhet ett gott förhållande mellan läsekretsen och redaktionen; åtminstone föreföll det så. Men det är naturligtvis omöjligt att vara alla till lags, och det kunde därför inträffa någon gång, att jag i telefonen eller på annat sätt uppmärksamgjordes på att tidningen framställt en sak annorlunda, än den bort. Så t. ex. fann en av läsarna, vars namn förekom i en notis, att bladet använde ordet »torde» om honom, ehuru tydligt faktum förelåg; och jag fick en pepprad anvisning om hur en notis skulle avfattas. En annan gång hade bladet haft en försåtlig stilisering, när det varit fråga om en av ortens mest betrodda män. Och så vidare.

På torsdagsaftnarna då det sista korrekturet skulle läsas, vilket vanligen skedde i tryckerikontoret, samlades där en tid nu och då några personer, som stodo tidningen eller dess ägare nära. Dessa kvällar blevo ofta en angenäm omväxling i tidningsarbetet. »Ansvariga utgivaren» berättade historier från sina färder ute i världen, från Tyskland, där han för studier vistats i flera år, eller från Californien, där han var nära att få sätta livet till vid den våldsamma jordbävningen i San Fransisco. Bland tryckeriets besökare dessa aftnar såg man i regeln normalskollärar Alex. Björklund och djurläkar K. Laurell, stundom även doktor Gösta Ahlström, de båda sistnämnda för många år sedan avlidna.

Ett par år efter frihetskriget lämnade jag från mig redaktionsarbetet, vilket visserligen emellanåt kunde vara något enerverande och icke. sällan tog i anspråk mera tid, än jag velat avstå härför, men som dock ofta medförda en känsla av tillfredsställelse och arbetsglädje.

Som „snabbare” vid Ö. P:s tryckeri

Det var den 19 juli 1888 undert. erhöll anställning som tyckerilärling å J. W. Nesslers officin. Tryckeriet var då inrymt i Axelsonska gården (Kisors) och den nya snällpressen, som är i bruk än i dag, hade anlänt och uppställdes i det rum, som ligger till vänster om salen. Maskineriet ville icke fungera riktigt, ty det »smällde i gaffeln» fruktansvärt och vi trodde, att kuggarna skulle ryka. Maskinmästar Nyman från Wasabladet anmodades att med det snaraste infinna sig för att få eländet avhjälpt. Efter några dagars mixtrande med åbäket blev allting klart och glädjen på officinen var allmän. Men det var en tung best att hålla i gång. Den måste vevas, och två man hade ett tungt dagsverke att veva fram Ö. P:s upplaga, som den tiden rörde sig om 800 ex. Svetten rann, och det »smällde fortfarande gaffeln.»

Redaktör den tiden var Anders Svedberg. Det gällde mest juridiska spörsmål och hans piktur var svårtydd, varför oraklet, fru Nessler, ofta måste rådfrågas. Även pastor Johannes Bäck hörde till redaktionen. Någon tid härefter övertogs redigeringen av tidningen av lektorerna K. E. Wichmann och Max Strömberg. Det blev annan regim. Min uppgift bestod bl. a. däruti att hämta manuskript och korrektur hos dessa herrar. Ofta fick jag vänta, vänta i oändlighet, än hos den ena redaktören än hos den andra. Lektor Strömberg var cigarrökare den tiden och en passionerad sådan, det var svårt att upptäcka honom i den täta röken, och jag hostade. Lektor Wichmann hade ofta förlagt sina manuskript och det gällde att söka bland en massa ungkarlsgrejor på bord och bänkar.

Kantor Nessler klagade ofta över priset på valsmassa och en vacker dag beslöt han, att vi själva skulle tillverka sådan. Sagt och gjort. En så, till hälften fylld med ljumt vatten, bars in och diverse ingredienser upplöstes i vattnet, förnämligast lim. Undert. som var iklädd pjäxstövlar, kommenderades in i sån för att blanda om smörjan. Sedan blandningen ansågs hava lämplig konsistens, göts den i valsformarna, vilka tillskruvades och fingo torka. Kantorns förvåning och diverse kraftiga uttryck voro äkta och övertygande då valsarna vid öppnandet av formarna befunnos vara hårda som sten!

För mycket, och dåligt lim i blandningen, lydde utslaget. Utom tidningstrycket förekom rätt så mycket accidenstryck, bl. a. etiketter till Strengbergs tobaksfabrik. Jag kommer särskilt ihåg omslagen till ett slags kardus: »Känn på den tobaken». De trycktes på handpressen. Det var ett ansträngande jobb. För varje ark skulle stilsatsen överfaras med en tung färgvals, varefter ramen (»rämikan») veks ihop och rullades in på fundamentet, varpå man grep tag i spaken och kastade kroppen våldsamt bakåt, för att få bukt på de styva fjädrar, som lyfte det övre fundamentet. — Ofta skedde sådant tryck nattetid. Som medhjälpare fungerade en medelålders kvinna, Lina Rank. Hon var dövstum, somnade ofta, så där till hälften, med färgvalsen i händerna, fick en duns i skallen av »rämikan», vrålade och hotade mig med den klibbiga, svarta valsen!

Sedan flyttades tryckeriet till Lövbergska gården, (Nykarleby Handelslags gård) som inköpts av kantor Nessler. Vid den tiden hade undert. avancerat till tidningssättare och kände mig rätt så mallig i bredd med den nya snabbaren. Tvenne unga damer hade fått anställning i sätteriet och det kom en fläkt av amour över det hela. En viss hyfsning iakttogs bland de manliga, mera skosmörja på fotfodralen, vattenkammad lugg, pressade ben och till söndagen hårt stärkta kragar med bedårande binddukar. Ja, det var då.

Under två år hade jag förmånen att konditionera hos den humane och humoristiske kantorn, varefter jag flyttade mina penater till kulturvaggan, där jag i sinom tid blev konstförvant. Men det är en annan historia.

„Klockarposten”

Femtio år fyller alltså i dessa dagar denna tidning med Mikael Lybecks välbekanta förstasidsbild. Smek- och öknamnet tidningsdrake är väl här ej det lämpliga, om den också har åldern inne, ty därtill är formatet för blygsamt och tonen ej eldsprutande nog. Hellre då pappersdrake; flyger den ej så högt, så flyger den dock vida omkring. Den flaxar i rätt många exemplar över ankdammen och stora landet i väster ända till stilla oceanen, dalar i enstaka nummer ned bland yerbaodlingarna i Sydamerika, i Sydafrikas gruvdistrikt, bland Australiens fårahjordar och Nya Zeelands farmer. Något belägg för, att den funnit väg till Asien [hade ej varit omöjligt], har jag tyvärr icke. Däremot har den en tid förirrat sig till Madagaskar och franska främlingslegionen.

För övrigt har den liksom andra kära barn haft rätt många namn i folkets mun. Av dessa har endast »klockarposten» hållit sig genom tiderna, och det minnet kan dess grundläggare väl vara värd. De gamla tiderna — ja. Det finns väl ännu någon som erinrar sig, huru han i pojkåldern med vördnadsfull beundran åsåg, huru svettiga karlar med uppkavlade skjortärmar natten lång med handkraft vevade fram morgondagens blad, allt emellanåt hämtande ny kraft ur en läskande ölflaska. Eller den sensation den nya tryckpressen väckte, då folk löpte till tryckeriet för att se »klockarins maskin«.

»Det finns ej en tidning, som läses så grundligt som Ö. P.» sade engång en konkurrent. Troligt nog, ty ju mindre en tidning är, desto grundligare studeras den. Och naturligtvis är detta särskilt fallet med dem, för vilken bladet utgör förbindelsen med den bygd de lämnat. »Jag läser Ö. P. icke endast en gång från första bokstaven till den sista», skriver en emigrant i Kanada, »utan jag kan den slutligen nästan utantill, och allt vad däri ingår, framstår för mig såsom av särskilt stor betydelse, huru obetydligt det än annars må vara». Och en prenumerant i Nyland skriver: »Jag genomgår Ö. P. så samvetsgrant, att jag kan följa med stadens liv ända in i till synes betydelselösa detaljer. Då jag bodde i Nykarleby, var jag ej en enda gång på bio, men numera har jag synnerligen väl reda på biografprogrammen. Jag intresserar mig för bärgningsrätten till stadens esplanader, och jag vet, vem som säljer »de bästa velocipeder under all konkurrens.» Fråga mig bara, vilka soaréer och fester och möten som hållas, eller vilken Munsalabor som vill sälja sin snart bärande ko, så skall jag svara ögonblickligen och ofelbart«.

—

Framför mig ligger tidningens allra första nummer i litet, 4-spaltigt format. Det är daterat den 5 januari 1882. Och det roar mig att se, vad den nyfödda innehåller.

Som ledare står «Nyårsbetraktelser», i vilka erinras om det året förut inträffade mordet på Alexander II och de under samma år bortgångna Johan Vilhelm Snellman och Fredrik Cygnaeus. Därpå riktar Anders Svedberg till vår kustallmoge en artikel om hjälpsamhet i anledning av den för flere årtionden tidigare inträffade tragiska händelsen på Lamalot utanför Laxön, då ett fiskelag från Vexala utan att erhålla hjälp bortspolades under nattlig storm från de klippor, där de tagit sin tillflykt; en tragedi, vars minne ännu lever kvar hos befolkningen Så följa notiserna från Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby, för vilka städer tidningen då var lokalt notisblad.

Av uppgifterna om folkmängdsförändringarna finna vi, att Nykarleby vid årsskiftet hade 1,181 invånare; mycket ha de ej ökats sedan dess endast med 97. Landsförsamlingen hade 3,455, nu 3,722, och Jeppo 2,245, nu 2,616. I alla tre hade folkmängden minskats. Referatet från rådhusstämman manar fram vålnader ur det förgångna: Lybeck, Roos, Hedström, Ekroos, Kerrman, Lindbohm, Illberg, Nylund, Thulin och andra, fröken Fagerlund ej att förglömma, gästgiveriets prästinna. Som glädjande nyhet utlovar redaktionen bidrag av självaste Zachris Topelius och försvarar sig mot Wasa Tidnings redaktör för sin påstådda hållning i nationalitetsfrågan. Officiella hemlands- och kyrkliga notiser utfylla numret. Av kungörelserna finna vi bl. a. att kyrkoherden (sedermera domprosten) Wallin skall predika om söndagen, och att kollekten tillfaller kyrkvärden Lingonblad. De första offentliggjorda dödsfallen äro skepparedottern Karolina Wilhelmina Backman, död i koppor, och f. bonden Sigfrid Gertruds. Bondesonen Johannes Heikfolk och bondedottern Lovisa Knäck se med glad blick mot framtiden, ty de äro just förelysta, och timmermännen Jakob Björkqvist och Simon Jonsson ha allaredan begynt timra sin levnads lycka med respektive Greta Grägg och Brita Sofia Finne. Det tycka vi i vår dyra tid att de också tryggt kunna göra, ty enligt de i numret ingående torgprisen kostade en mjölkande ko 40—60 mk, 1 tunna råg 28 mk, 1 skålpund smör 70 penni, 1 famn ved 8 mk o. s. v.

Nästan hela sista sidan är fylld med annonser från alla de tre städerna. I Nykarleby är lektor Illberg, som då innehade bokhandeln, en flitig annonsör, och J. W. Lundqvists änka annonserar både pjäxläder och portvin, stångjärn och sherry, symaskiner och viner från Bordeaux.

Ja, det har sitt intresse att studera de halvsekelgamla numren, som återspegla livat i gångna tider, och där bleka hamnar skymta fram. Kanske vore det ej ur vägen att under årets lopp i korthet erinra om, vad Ö. P:s spalter ha att berätta om händelser för femtio år tillbaka i tiden.