Villaliv på 60- och 70-talen

För ett antal år sedan föreslog Lars Pensar att jag skulle skriva någonting om villalivet på 60-talet. Kanske det, tänkte jag och redan nu, endast femton år senare, kom inspirationen. Minnena är fritt samlade från en tidsepok omfattande åren 1965–1975.

Farsan (Bjarne Fors) började bygga villan gissningsvis 1965 eller 1966 (jag är född 1960). På verkstadstomten på Sollefteågatan fanns ett gult uthus där den utbyggda delen av verkstaden står nu. Det var meningen att bygga villan av bräderna från detta uthus och spirandet kom igång på tomten vid Andrasjön, nuvarande Andrasjö strandväg 92. Ganska snart kom farsan och grannen Elof Broman på idén att de skulle byta tomter. Tydligen tyckte båda att gräset var grönare på andra sidan. Det blev att riva ner det som man hunnit spira och denna gång åkte uthusbräderna ner i golvet på den nybyggda villan.

[På den tiden var återbruk av byggnadsmaterial vanligt förekommande vid villabyggande. Stommen i vår villa på Markusholmens västsida var Sundbylärarens bastu. och tillbyggnaden några år senare utfördes av virke från Adventskapellets lillstuga och Nålö transformatortorn. Flera kiosker har blivit villor. Resan har även gått andra vägen, d.v.s. villor har återanvänts son stadsgårdar.]

I dagligt tal infödingar emellan sade vi aldrig Andrasjön, det hette ”Sjöön”. Och sjön betyder hela området mellan Bonäs och Bådan. Om man menade hamnområdet sade man ”Bryggan”.

Vägen ner till sjön var inte vad den är idag. På våren under villabygget var farsan ivrig att köra ner material med vår gröna Opel Rekord farmare, men tyvärr var vägen ibland en gyttjevälling där man inte kom fram. Då kollade vi i stället banvallen, och det gick fint, så bygget fortskred.

Någon hundra meter före vårt avtag korsade ett dike vägen med en liten bro gjord av stockar. Där fastnade vi med jämna mellanrum, speciellt med vår vita Renault 8, eller med 10:an som vi hade uppgraderat till litet senare. Morsans VW-bubbla gick betydligt bättre på sådana ställen tack vare att motorn fanns ovanför drivhjulen.

Stranden vid villan var en stor sumpig dypöl. Det var rätt äckligt att försöka simma där. I stället vadade vi ganska långt ut till sandbanken där bottnen blev riktigt bra. Någon gång hade vi vid lågt vatten en Caterpillar att schakta litet djupare vid stranden, men resultat blev sällan bra. Vid högt vatten kunde vi ibland få båten till stranden, men oftast var den utankrad utanför sandbanken. Så när vi skulle någonstans hoppade vi i smackon och stakade oss eller vadade ut till ”storbåten”. Stakande var alltid det mest effektiva sättet att ta sej fram, att ro i 15 cm vatten är inte så lätt. Vid lågvatten fanns inga andra alternativ än att gå i gyttjan. Sandbanken längre ut var förstås fin att gräva i och många sandslott har sett sin storhetstid och undergång där.

Jag och lillebror Anders håller på att framför vår villa arrangera gångplankorna ner till stranden. Bromans villa i bakgrunden. Båda villorna av typisk 60-talsmodell rivna. Förstoring.

Sumpmarken som villan stod på var också låg. Ett år när vattnet var högt och höststormen var som kraftigast kom vågor in i villan. Med tiden fyllde vi upp stranden och till all lycka har havet hållits på rätt sida. Landhöjningen har nog säkert också gjort sitt till för att förbättra situationen.

[Vid en höststorm i slutet på sextiotalet, kan ha varit 1969, steg vattnet så högt att det kom in i trossbotten på vår villa och vårt kaneläppelträd blåste omkull.]

Elektricitet fanns inte, så vi hade en grop på norrsidan av villan som kylskåp. Jag har aldrig kunnat förmå mej att dricka mjölk, inte ännu heller idag, och det beror nog på vad som ibland kom upp ur den gropen. Vatten hade vi med oss i kanistrar från stan. På andra sidan vägen fanns en liten källa med brunt vatten som smakade starkt av järn. En dag togs mineralprover och i min fantasi började jag se en järngruva på platsen. Jag inbillade mej att om man hittade järnmalm där skulle vi alla som fanns i närheten bli rika.

[På villans östsida hade vi et nedgrävt halvt oljefat som källare. Även jag har smakat ”villamjölk” som stått för länge och för varmt.]

Vattnet var mycket klarare på den tiden. Till exempel när vi tappade bort ”abbokassin” gjorde farsan en vattenkikare för att underlätta sökandet. Med den kunde man se flera meter, nu kan man ofta se endast 20 centimeter. Min tolkning är att höjningen av kraftverksdammen 1984 medförde att nya humuslager började sköljas ut i havet. Hoppas att det med tiden minskar igen och vi någon gång får klarare vatten på nytt, vilket också har varit riktningen de senaste åren (2020-talet).

Rakt utanför villan kom det ibland riktigt bra med abborre i ”abbokassin”, inte så stora men tillräckligt många för fisksoppa nu som då. Nätfiske var dock aldrig någon större succé, mest ”jeposikar” (mörtar) som fastnade i näten. Med mete kunde man få riktigt bra med abborre vid grundet utanför Markusholmen. Att hitta mask var dock en utmaning i Andrasjögyttjan, så det var skäl att minnas att ta med dem från stan. Vid regn gick det bra att bara gå och plocka från Rummelbackens gräsmatta.

Våra närmaste grannar söderut var Andersén, Fjalar och Anna Zittra, Kvist, Ragnar Westerlund, Georg och Liisa Karlsson och norrut Elof och Adèle Broman, Börje och Regina Haglund, Waldemar och Mirjam Westerlund, Lennart och Mildred Sofia Winqvist och ännu litet längre norrut Bror Eng, Rolf och Kaarina Backman, Kurt och Viola Udd (Fagerholm), Doris och Helge Blomqvist. Erik Grahn höll till i den stora Apotekarvillan. Jag garanterar varken ordningsföljd på villorna eller att alla är med.

[Det är svårt med namn. Återkom gärna med kompletteringar!]

Längre söderut nära Bryggan fanns sådana jämnåriga som Ronny Sjöblom, Stig Renvall och Leif-Erik ”Proppa-Leffa” Blomström.

Mona udd och far Kurt på sextiotalet vid Fagerholms villa som de hyrde i tio år på på årsbasis. Förstoring. Mona tillhandahöll.

På försommaren var det simskola för stadsbarnen, dit jag och broder Anders åkte med båt när vi var tillräckligt gamla. Vi fick alltid med oss varsin gris, men rödlemonaden delade vi på. Men den var inte så aptitlig med flytande grissmulor efter att Anders hade druckit och äcklat i flaskan. Vi hade först en vit-röd båt som jag tror var tillverkad vid Storbjörks båtvarv i Nykarleby. En helt bra båt för rodd, men den var dåligt lämpad för motordrift. På grund av den smala aktern steg fören så högt att man inte kunde se någonting. Detta var ett stort problem speciellt när jag var ensam utan tyngd i fören. Men en bra lösning var att kila fast gasen och själv sitta på mittersta bänken och styra motorn med en åra. Hamnsmackon var av samma modell.

Apropå broder Anders så var han redan som ung en aktiv filur. Morsan kallade honom för ”Lillveti” på grund av hans påhittighet. Många gånger när farsan kom hem på kvällen började morsan diskussionen med att fråga: ”Vejt du va Lillveti har gjort idag?”

[Ett av hyssen var att ta krokben på lärarinnan Göta Nielsen.]

Eftersom Lillveti var het av naturen var det ett stort nöje att reta honom, vilket jag också för det mesta gjorde. En dag fick han nog och laddade sitt korkgevär och hotade skjuta mig, varvid morsan i stor panik skrek: ”Skjut inte!” Lillveti tryckte därmed på avtryckaren och korken flög över mitt huvud. Inom loppet av en sekund hade vår ursinniga morsa slagit sönder bössan och det blev inga fler korkbössor för oss.

I stan hade vi ibland besök av Peter ”Satan tanten, ta opp dören!” Sund i samband med att han hälsade på sin farfar Einar på andra sidan gatan. Trots att Anders var lika pratsam redan då som nu var det sämre ställt med förmågan att uttrycka sig så att man förstod. Även Peter hade stora problem att förstå babblandet och tittade bekymrat på Anders en stund innan han frågade: ”E du finsk elä va e du?”

[Och här går nu tankarna till den gången vi tidigt åttiotal hade bryggt öl och hade det på kylning i grevens källarvalv. En kväll skulle det transporteras till kämppät för förtäring och Peter gick in bakvägen för att tända lyset. Vi andra stod vid källarsvalen och väntade, men just då dök Ulf och Gustav Backlund upp och vi sprang iväg. Det hade ju Peter förstås ingen aning om och då han kommer fram till dörren som skulle öppnas utifrån, ropade han: ”Öppnin dören, saatans hastot!” Och det gjorde Gustav och Ulf.]

Lillveti ansågs också vara så nyfiken att hans stora öron alltid fladdrade när vuxna gick en diskussion, och därmed blev han av Bromans Elof kallad för ”Vingmuttern”. Elof tyckte mycket om att leka och driva med broder Anders, som han även kallade Hildur. Men som idrottsintresserad brukade Elof också ha träningar med Anders och sätta honom att springa ute vid sandbanken. När farten inte var tillräcklig ropade Elof högt: ”Fortare, fortare snart springer en Jepobo om dig!” På tal om Jeppobor så hade Elof en klok hund som på kommandot ”Hur gör Jepoflickorna?” ivrigt visade hur de gör.

Uppe i stan hade Anders och Elof också mycket kontakt, speciellt när Elof besökte verkstaden. Elof hade upptäckt att Anders var mycket svartsjuk över sin morsa och därför brukade Elof insinuera att nu tänker han vara gullig med morsan, och sprang snabbt genom pannrummet med riktning mot vår bostad i övre våningen. Den orolige Anders uppfyllde sin plikt att beskydda sin mamma och rusade flåsande uppför trappan olyckligt skrikande: ”Mamma, mamma är Elof här?” Men Elof var inte där, han hade i stället för att ta vägen uppför trappan svängt ut genom dörren till gårdsplanen.

Anders/Hildur var en välkommen gäst på Hanséns café där stadens cafésittare tyckte om att lura honom. Elof, Bomba, Skrot-Atto med flera brukade lova honom en karamellask om han satte alla karamellerna på en gång i munnen, och det gjorde han så gärna. Det blev vanligtvis en Sisu- eller en Leijona-ask.

Men redan den tiden visste Anders hur man uträttar saker. Efter att farsan svetsat ihop en trampbil åt oss ville verkstadspojkarna igen driva med Anders och lurade honom att man inte får åka trampbil utan körkort. Därvid marscherade han med bestämda steg till poliskammaren för att anhålla om det viktiga dokumentet. Efter en stund kom han belåtet tillbaka med ett äkta körkort där det var nämnt att det gäller för trampbil, och undertecknat av självaste polismästaren, Carl Kronqvist.

Lillveti alias Hildur, foto från hans första körkort.
[Jag hade också trampbilskörkort, men det var utfärdat utan polismästare Kronqvists kännedom.]

En gång efter en tur med båten visade Anders prov på kommande gott ledarskap när han sittande i båten skrek order och dirigerade besättningen Maria Nygård. Hon fick bestämda order hur hon vadande i strandgyttjan skulle släpa båten med honom själv i till stranden.

[Och själv drömde jag om att paddla runt Markusholmen med Maria. Det blev ingen kanottur med Maria, men 1981 blev jag äntligen kanadensarägare.]

Min första båtmotor var en 3 hp Evinrude, som man backade genom att snurra den ett halvt varv runt. Detta gick elegant eftersom bensintanken fanns på motorn och därmed trasslade man inte in sej i bensinslangen. Vår följande motor var en 4 hp Evinrude med separat tank. Så småningom uppgraderades båten också till en Vesipääsky [smalnäbbad simsnäppa.] som nästan planade. Redan som ung pojke lärde jag mej att byta brytpinnen, det var en nödvändig färdighet i de grunda vattnen.

”Storbåten” var en öppen träbåt utrustad med en 15 hp Evinrude. Notera ”abbokassin” i högerkant. Förstoring.

Till villautrustningen hörde också Stefan Nymans gamla trimmade moped som min tidigare nämnda företagsamme lillebror lyckades handla åt mej av Markkulas Arne i utbyte mot två lakritsstänger. Den hade 60 cc cylinder, 18 mm förgasare och handväxel med tre växlar. Luftrenare saknades så det blev att ansöka om strumpbyxor av morsan. Jag har efteråt funderat vad det ursprungligen var för märke, Puch-motor torde det varit. Den var i varje fall perfekt för en ung pojke att fräsa omkring med på strandvägen i 70 km/h utan hjälm. Då fanns det varken Facebookfotografer eller lag på att använda hjälm.

Vid sjön lekte jag även mycket med min småkusin Mona Udd. De hade hyrt villa av bröderna Erik och Gösta Fagerholm. Monas roddbåt hette Lilla Svanen. Senare byggde Udd en egen villa vid Kisorsstranden. [Stefans mormor Helmi och Monas mormor Elna var systrar födda på Sigfrids i Socklot, berättade Mona.]

Anders, Mona och jag har idkat gyttjebad vid deras villa, och efteråt hade vi alla kroppen full av utslag eller små bett, såg ut litet som knottbett men de kom från någonting i gyttjan. Förstoring.

Nere vid sjön mötte jag även dåvarande föremålet för min stora kärlek. Plötsligt helt utan varning sprang en ung flicka omkring på Bromans gräsmatta. Långt ljust hår och en grön sommarkjol gjorde mig säker på att det var Rinnes Marita som av någon anledning kunde vara på besök. Marita var vid denna tid föremål för min och Göran Palms gemensamma uppskattning. Men något var fel, flickan pratade engelska. Så småningom visade det sig att det var Australien-emigranterna Lampinens dotter Christina. Efter en trevande början kunde vi i viss mån konversera med hjälp av mina ett års studier i engelska språket. Bristen på språkkunskap glömdes när hon under vår gemensamma simtur sjöng Mary Hopkins ”Goodbye” för mig. Under efterföljande år mildrade jag min stora längtan med att lyssna till Eleanor Bodels ”Jag önskar att det alltid vore sommar”. Marita Rinne var glömd. [Men inte av Stig-Göran Holländer.]

Ibland bar det iväg till Granskärssundet med moffa Raoul och mommo Helmi. De hade en riktig tuffare som man åkte ut med från Nålön. Motorn ville inte alltid starta så en gång fick moffa nog och kastade veven i ån, och där är den nog ännu. Men inte startade motorn av det heller. Vid Nålön fanns mycket båtar, de flesta traditionella träbåtar med inombordsmotorer. Men plastbåtar började göra entré. Tandtekniker Birger Backlund [son till Eliel Backlund] hade en, i mitt tycke, riktig racerbåt.

Resan från Nålön ut till Granskär kändes väldigt lång som barn. Men visst var det roligt att åka och titta på det vackra landskapet och se får som betade på någon holme. Ute på Torsöfjärd beundrade jag gärna Hällgrund, som jag länge trodde var Jakobstad. Ibland fick jag styra, och ibland underhöll mina kusiner Inger och Maria oss med vacker sång. Deras bravur var Peter Pan som normalt sjöngs av Svenne & Lotta. Båtresan var en lika fin idyll som i Saltkråkan.

Vid Granskär var vattnet alltid klart och moffa fiskade abborrar som vi rökte. Under rökningen gjorde han visselpipor åt mig av sälg eller vide. På kvällen kunde han och jag besöka Eng på udden eller Solvin litet längre bort. Mittemot på Aspskär fanns Julle Sund. Om det blev dåligt med dricksvatten kunde vi någon gång välja att hämta mera från norra stranden på Torsön. Där finns en vacker sandstrand med fin sandbotten och en vattenkälla en bit uppe i skogen. Ibland blev det också ett strandhugg vid Djuphamn, eller Finnhamn som viken också kallas, eller en utflykt till Hällgrund.

Vid sjön umgicks mina föräldrar ofta med Backmans Rolf och Kaarina, Haglunds Börje och Regina samt med Kurt och Viola Udd. Hos Backmans badade vi ibland bastu, och där var det härligt att simma för Rolf var bland de första som hade grävt ordentligt med grävmaskin, så man behövde inte rulla sej i gyttja. Föräldrarna var ivriga kortspelare och de spelade ofta canasta med sina vänner.

På söndagarna spelades sommarmusik från Svensktoppen litet överallt när sommarfolket solade och njöt av tillvaron. Ofta hördes glada skratt från Bromans där Elof och hans vänner njöt av att spela kort ute på gräsmattan. Det var väl pidro som man spelade mest.

På sensommaren var det dags att åka till yttre skärgården och plocka havtorn, ibland tillsammans med Backmans. Rolf hade en fin mahognybåt med t.o.m. en 18 hp motor som jag fick åka i. Han skaffade senare en stor snabb båt som det var en stor händelse att få åka i ända till Granskär (Blå Nykarlebybåt?). Ett år under havtornsplockningen lyssnade jag på radion när Lasse Virén tog ett av sina OS-guld.

Sista helgen i augusti var en höjdpunkt när det blev dags att fira villaavslutningen. Vi fick vanligtvis besök från Kovjoki av familjen Lassander. Jag väntade ivrigt på att igen få träffa småkusinerna Glenn, Peter och lilla Macka (Max). Jag och Glenn gjorde alltid vårt yttersta för att få umgås på tu man hand utan ”pilungar”, men som duktig fotbollsspelare var Peter alltför snabb att springa och vi slapp dem aldrig. Till kvällens program hörde dragspelsmusik av farsan och Guy på gräsmattan vilket uppskattades även av grannarna. Jag hade själv förberett mig med att plocka ”nickagubbar” för att tillverka fluts. Man satte nickagubbarna på tork några dagar för att de skulle öppnas och släppa ut sitt pollen. Detta pollen kallades fluts och brann som krut som man kunde göra stora fina flammor av.

[Man satte lite fluts i handflatan, en tändsticka mellan fingrarna, tände den och kastade upp flutset och då ”låjspa” det ordentligt.Rajåkerns och Nygårdens dynamitarder.]

Farsan hade spikat tomma målarburkar på käppar och radat dem på stranden. Han satte trassel i och hällde petroleum på och så hade vi fina strandfacklor. Raketer hade vi förstås också. En villaavslutning var min kompis och granne från stan med, Karlssons Ninni (Britt-Marie), hon som i tiderna lärde mej att göra ”rapatissar”. Ninnis farsa Åke sköt i luften med ett hagelgevär. Det var häftigt. Goda vänner, höstens skymning, facklor och raketer, brasans värme och oljelampornas doft gjorde villaavslutningen till ett av de bästa minnena jag har. Nästa morgon sökte vi så många raketer som möjligt från strandvattnet. Vid lågvatten kunde de till och med stå fast i sandbanken.

Här har vi Amerikafrämmande under en villaavslutning. Lisa, dotter till Alf Hägglöv som utvandrade till San Francisco (50-talet?). Anders/Hildur i förgrunden och bröderna Lassander i mitten. Jag själv längst till vänster. Förstoring.

Anders, Peter Forsgård, Mikael Tonberg och några andra blev så småningom ivriga optimistjolle-seglare. De fortsatte sedan till E-jolle klassen och blev riktigt duktiga och deltog även i tävlingar i Jakobstad, Vasa och Tammerfors, kanske inspirerade av Winqvist/Renvall duons fina internationella framgångar i Snipe-klassen.

Det hände sig sällan att jag under sommaren fick cyklande besök från staden, men Robert Åsbacka ställde tappert upp när jag hade köpt en judobok. Vi släpade ut madrasser på gräsmattan och försökte utan framgång förstå hur man skulle träna fallteknik. Desto längre kom vi aldrig den sommaren.

Vintertid hände det sig att vi skidade till villan och värmde oss med att grilla korv. Snöfattiga vintrar blev det givetvis skridskoåkning i skärgården. Jag var också med farsan och tittade på biltävlingar på isen. Några lokala förare var Olof ”Olle” Wikman, som antagligen rattade en Renault 8 Gordini och Börje Fors som hade en Volvo Amazon.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att avslöja inspirationskällan till en kort scen i min bok. Mormor Helmi led av svår reumatism och hade därmed svårt att röra sej. Men hon var en munter människa och försökte hålla humöret uppe. Ibland när det var som svårast kunde hon skrattande utbrista: ”När man blir så här gammal borde man skjutas!”

Och det hände sig den dagen att vi var hos våra kusiner och lekte på gårdsplanen. Husets krigsinvalidiserade morfar hasade sej mödosamt uppför kvisttrappan. Lillveti stod tankfullt och följde proceduren med stora ögon. Slutligen meddelade han lösningen på problemet: ”Tå man blir så de gambel sku man skjutas!”