Hälsning
vid Svenska folkpartiets Partidag
1112 juni 1966 i Nykarleby.
Av Ture Granqvist
Herr Partiordförande. Ärade partiombud, pressmän, ärade
gäster från fjärran och när! Mina damer och herrar!
Vinterns vinande vindar förbytts uti vårens värmande
solsken. Floders och fjärdars böljor isen har kastat. Skummande
vattnet brusar och dånar mot strändernas nötta granitblock.
Vårliga safter sjuda i trädens och stammarnas håliga
gångar. Knopparna sprungit och smålövens ljusgröna
sammet fängslar vårt öga. Ängens jungfruliga skönhet
stämmer sinnet till andakt. Från lundar och lider mångtusende
låtar och röster fröjdar vårt öra. Sommaren
ung ännu i sin linda oss möter med hoppet om ljuvlighet stor
för oss alla.
Till staden den väna och vackra ni kommit. Nylands fagraste kullar
och storstadens, den avsides belägna med dammiga rökmoln ni
lämnat. Sägenomsusade Åbo, kulturvaggan, med Akademien
den svenska här synes väl representerad. Ej hövdingen [Lars
Erik Taxell, ordf. 195666, efterträddes av Jan-Magnus Jansson.]dock
den fått äran att lulla. Det bottniska Vasa det var som honom
sågs födas och växa till man uti staten.
Bottniska bygden, svenskfolkets säkraste bastioner längs kusten
vi skådar. Dock ej mera med handen på plogen och slagan på
logen den vårdar arvet från
fordom. Kärlek till jorden folket här äger alltjämt
om ock över åkrarnas mylla maskinerna dånar.
Och ön uti havet i söder må vi ej senfärdigt glömma.
Den fostrar ett släkte med seghet i tågan och renaste svenskspråk
på tungan. Där skall i tider sena det språket än
leva och ljuda.
Svenskfolkets valda partimän för sextionde gången samlats
till rådslag i svenskhetens tecken. Topelius,
Lybeckarnas, R. R.
Eklunds, Gånges, Knapes och Rundtens hemort hälsar så hjärtligt välkommen.
Nykarleby, staden vid älven med namnet, gör svenskfolket heder. Ej gatornas
namn här bringar de svenskes tunga i vrickning. Ett språket
är och kulturen desslikes. Gustavus
Adolphus den andra hjälte och store ursprungsordet här sade.
Det året skrev man sextonhundrade och tjugu efter Vår Herres
heliga börd.
Fadern den nionde
Karlen, gav namnet det goda. Templet på stranden vid bron, det
åldriga. Med kostliga bibliska bilder invändigt bemålat,
bär talet sjuttonhundrade och åtta. Livets symbol den vakande
tuppen i kopparen gjuten kröner
tornspirans tinne.
Det gamla och nya här trivdes i sällsam förening. På
Källbackens krön ståtliga vattenförsörjarn tävlar om höjden med tornspiran på åldriga templet.
Panoramat ger utsikten den vida och stora i bygden. Sju kyrktorn [Nykarleby,
Munsala, Jeppo, Pedersöre, Jakobstad, Purmo och Oravais] i glasväder
här du kan skönja. Majniemis udde i havet du skådar.
Greven Pär
Brahe, den gode, i Åbo grundade lärdomens högborg
i landet. Bottniska männen och lärdomens sötma han ville
delgiva. Årsbarn med skolan den höga i Åbo blev trivialen i Ny-by. Med pomp och ståtliga fester anstalten invigdes att uppgiften
den stora uppfylla. Lärdomens högborg, för bottniska bygden
här skaptes.
Olyckor dock, ack så många och svåra har staden skådat. Örlig
och krig! Av fiender härjad och plundrad den blivit, men rest
sig ur gruset beständigt ånyo. Segt som enriset i tågan,
ett släkte här vuxit, med armar och hjärnor strävsamt
i staden arbetat. På brända ruiner reste sig husen ånyo
efter branden året adertonhundrafemtioåtta.
Hanen den röda ej skonade mycket den gången. Templet allena
och husen de låga invid stod ensamma kvar, när rökdimmorna
skingrats.
Edelfelt, fadern till konstnären den stora, planlade
och ritade. Ett ansikte, annorlunda och nytt fick härjade staden
vid älven. Gator så breda att dagens stora trafik med lätthet
de sväljer. Nu ansiktet lyftes och putsas ånyo och högre i höjden husen sig höjer.
Illa krönikan här skulle täljas, om icke kungsåderns
roll historien nämner. Utför dess forsar så strida tjäran
har runnit i tunnor och fat ut till kusten den flacka. Spannmål
och hudar följde i släptåg. Bonden fick pengar. Köpmännen
lastade fartygen fulla med varor, i Stockholm begärliga sedan. Fartygen
vände tillbaka med laster av järn och av koksalt begärligt,
nödvändigt alltjämt.
Vid stränder och kajer sågs människor stimma livfullt
i brådska. Båtsvarvet vid älvmynningen sträckte
kölar så många och långa. Lybeck, Lindqvist och Grundfeldt, stadens rika affärsmän,
tävlade stort om folkets ynnest och pengar.
Motgångar följde. Fartyg förliste.
Men nya byggdes i stället. Trägen blev namnet på
skutan den ena, och Vinner så hette den andra. Fartygens
ägare Lindqvist. Majgreven
den sista, höll ut i med- och motgången lika. Kaptener
i handel och vandel bedrägliga, frånlurade Majgreven hans dyrt
förvärvade skutor. Trägen och Vinner ej mera med härliga
frakter sin ägare gladde.
Ett ord uti namnraden fattades än. De goda tingen är tre. Majgreven
sträckte så kölen till Alltid, vars storlek
ej tillförene setts på varven i Finland. Politiker lyssna!
De orden tre! Vad säger väl de? Jo. Trägen vinner alltid
här än.
Århundraden svinner i tidernas glömska. Ur
havet lyfts stränderna jämt. Slammet beständigt mot
älvmynningen flyter, grundande hamnen. Fartgen ej längre söker
sin hamn vid handelsplatsen den gamla. Kanalen med Saima i namnet blir färdig. Tjäran ej mera längs kungsådern
rinner. Stambanan drager förbi
och suger upp resten av handeln.
Fäder så morska i staden bygger en
järnväg i egen regi att handeln upphjälpa. För
smal uti spåret den bliver. Aleko Lilius, H-forsaren med glimten
i ögat järnbanan köpte och sålde
med vinst till moskoviten i öster.
Staden dock saknade järnbanan smal i sin sträckning. I ivern
man byggde en ny på vallen
den gamla och kända. Spårvidden normal i sin bredd dock ej
hjälpte mycket. Staten nu sköter ringa trafiken på sträckan.
Greve Pär Brahes skola vid kyrkan överlevde ej branden den
svåra. Visst huset det gamla och låga stod kvar. Men ej lärare
eller adepter här trivdes nu mera. Till Vasa, staden med namnet det
stora, bottniska lärdomsanstalten fick flytta. [Redan 1684 flyttades
trivialskolan till Vasa och "huset det gamla och låga"
ersattes 1729 av ett nytt.]
Men folket skall skolas och läras. Pastor Cygnaeus dess skolform utformar. Idyllernas drottning den värna blev manliga
lärarutbildningens centrum. Snart hundrade år med framgång
den skolan här lärare bakat för svenskfolkets barn i städer
och byar.
Det gamla ej mer lär duga. Vasa och Åbo visst girigt sin griparm
utsträcker att fånga in pedagogiska skolan med namnet det fina
och höga. Dock, tiderna växlar beständigt. Seminariet lever
och verkar livskraftigt alltjämt. Leva det skall i tider som stunda.
[1970 dimitterades de sista lärarna.]
Lärdomens grund dock lägges i skolan
vid Borgaregatan i staden. På femklassig grund den arbetat i
fyrtio år och än mera. Republikens regering som sitt beslut
nyss resolverat: Påbyggnad
må ske med mössan den vita som hägring.
Partidagen mottot läser här framme för skolan vi gästar.
Ungdom här fostras i Grundtvigs
anda den kristna, goda och fasta.
Älvens vatten forsar och brusar. Dammar fångar dess skummande
flöde. Sinnrika maskiner omvandlar kraften till gagn för staden och bygden.
Här krönikan slutar. Jubilerande svenska partidagen hälsas
välkommen så hjärtligt. Avdelningarna av partiet i stad
och kommen Er hälsar vördsamt välkommen! Möte de svenske
här stämt att överlägga och styra samt visa och kloka
beslut med klubban bekräfta.
På kopian fanns även:
Födelsedagar
80 år fyller den 18 juni skorådet J. L.
Birck i Jakobstad. Han dimitterades från Nykarleby seminarium
och har ägnat större delen av sitt liv åt folkskolans
förkovran. Som pensionär ägnade han mycken tid åt
publicering och släktforskning. |
|