Hälsning

vid Svenska folkpartiets Partidag
11—12 juni 1966 i Nykarleby.

Av Ture Granqvist

Herr Partiordförande. Ärade partiombud, pressmän, ärade gäster från fjärran och när! Mina damer och herrar!

Vinterns vinande vindar förbytts uti vårens värmande solsken. Floders och fjärdars böljor isen har kastat. Skummande vattnet brusar och dånar mot strändernas nötta granitblock. Vårliga safter sjuda i trädens och stammarnas håliga gångar. Knopparna sprungit och smålövens ljusgröna sammet fängslar vårt öga. Ängens jungfruliga skönhet stämmer sinnet till andakt. Från lundar och lider mångtusende låtar och röster fröjdar vårt öra. Sommaren ung ännu i sin linda oss möter med hoppet om ljuvlighet stor för oss alla.

Till staden den väna och vackra ni kommit. Nylands fagraste kullar och storstadens, den avsides belägna med dammiga rökmoln ni lämnat. Sägenomsusade Åbo, kulturvaggan, med Akademien den svenska här synes väl representerad. Ej hövdingen [Lars Erik Taxell, ordf. 1956—66, efterträddes av Jan-Magnus Jansson.]dock den fått äran att lulla. Det bottniska Vasa det var som honom sågs födas och växa till man uti staten.

Bottniska bygden, svenskfolkets säkraste bastioner längs kusten vi skådar. Dock ej mera med handen på plogen och slagan på logen den vårdar arvet från fordom. Kärlek till jorden folket här äger alltjämt om ock över åkrarnas mylla maskinerna dånar.

Och ön uti havet i söder må vi ej senfärdigt glömma. Den fostrar ett släkte med seghet i tågan och renaste svenskspråk på tungan. Där skall i tider sena det språket än leva och ljuda.

Svenskfolkets valda partimän för sextionde gången samlats till rådslag i svenskhetens tecken. Topelius, Lybeckarnas, R. R. Eklunds, Gånges, Knapes och Rundtens hemort hälsar så hjärtligt välkommen.

Nykarleby, staden vid älven med namnet, gör svenskfolket heder. Ej gatornas namn här bringar de svenskes tunga i vrickning. Ett språket är och kulturen desslikes. Gustavus Adolphus den andra hjälte och store ursprungsordet här sade. Det året skrev man sextonhundrade och tjugu efter Vår Herres heliga börd.

Fadern den nionde Karlen, gav namnet det goda. Templet på stranden vid bron, det åldriga. Med kostliga bibliska bilder invändigt bemålat, bär talet sjuttonhundrade och åtta. Livets symbol den vakande tuppen i kopparen gjuten kröner tornspirans tinne.

Det gamla och nya här trivdes i sällsam förening. På Källbackens krön ståtliga vattenförsörjarn tävlar om höjden med tornspiran på åldriga templet. Panoramat ger utsikten den vida och stora i bygden. Sju kyrktorn [Nykarleby, Munsala, Jeppo, Pedersöre, Jakobstad, Purmo och Oravais] i glasväder här du kan skönja. Majniemis udde i havet du skådar.

Greven Pär Brahe, den gode, i Åbo grundade lärdomens högborg i landet. Bottniska männen och lärdomens sötma han ville delgiva. Årsbarn med skolan den höga i Åbo blev trivialen i Ny-by. Med pomp och ståtliga fester anstalten invigdes att uppgiften den stora uppfylla. Lärdomens högborg, för bottniska bygden här skaptes.

Olyckor dock, ack så många och svåra har staden skådat. Örlig och krig! Av fiender härjad och plundrad den blivit, men rest sig ur gruset beständigt ånyo. Segt som enriset i tågan, ett släkte här vuxit, med armar och hjärnor strävsamt i staden arbetat. På brända ruiner reste sig husen ånyo efter branden året adertonhundrafemtioåtta. Hanen den röda ej skonade mycket den gången. Templet allena och husen de låga invid stod ensamma kvar, när rökdimmorna skingrats.

Edelfelt, fadern till konstnären den stora, planlade och ritade. Ett ansikte, annorlunda och nytt fick härjade staden vid älven. Gator så breda att dagens stora trafik med lätthet de sväljer. Nu ansiktet lyftes och putsas ånyo och högre i höjden husen sig höjer.

— — —

Illa krönikan här skulle täljas, om icke kungsåderns roll historien nämner. Utför dess forsar så strida tjäran har runnit i tunnor och fat ut till kusten den flacka. Spannmål och hudar följde i släptåg. Bonden fick pengar. Köpmännen lastade fartygen fulla med varor, i Stockholm begärliga sedan. Fartygen vände tillbaka med laster av järn och av koksalt begärligt, nödvändigt alltjämt.

Vid stränder och kajer sågs människor stimma livfullt i brådska. Båtsvarvet vid älvmynningen sträckte kölar så många och långa. Lybeck, Lindqvist och Grundfeldt, stadens rika affärsmän, tävlade stort om folkets ynnest och pengar.

Motgångar följde. Fartyg förliste. Men nya byggdes i stället. „Trägen“ blev namnet på skutan den ena, och „Vinner“ så hette den andra. Fartygens ägare Lindqvist. Majgreven den sista, höll ut i med- och motgången lika. Kaptener i handel och vandel bedrägliga, frånlurade Majgreven hans dyrt förvärvade skutor. Trägen och Vinner ej mera med härliga frakter sin ägare gladde.

Ett ord uti namnraden fattades än. De goda tingen är tre. Majgreven sträckte så kölen till „Alltid“, vars storlek ej tillförene setts på varven i Finland. Politiker lyssna! De orden tre! Vad säger väl de? Jo. Trägen vinner alltid här än.

— — —

Århundraden svinner i tidernas glömska. Ur havet lyfts stränderna jämt. Slammet beständigt mot älvmynningen flyter, grundande hamnen. Fartgen ej längre söker sin hamn vid handelsplatsen den gamla. Kanalen med Saima i namnet blir färdig. Tjäran ej mera längs kungsådern rinner. Stambanan drager förbi och suger upp resten av handeln.

Fäder så morska i staden bygger en järnväg i egen regi att handeln upphjälpa. För smal uti spåret den bliver. Aleko Lilius, H-forsaren med glimten i ögat järnbanan köpte och sålde med vinst till moskoviten i öster.

Staden dock saknade järnbanan smal i sin sträckning. I ivern man byggde en ny på vallen den gamla och kända. Spårvidden normal i sin bredd dock ej hjälpte mycket. Staten nu sköter ringa trafiken på sträckan.

Greve Pär Brahes skola vid kyrkan överlevde ej branden den svåra. Visst huset det gamla och låga stod kvar. Men ej lärare eller adepter här trivdes nu mera. Till Vasa, staden med namnet det stora, bottniska lärdomsanstalten fick flytta. [Redan 1684 flyttades trivialskolan till Vasa och "huset det gamla och låga" ersattes 1729 av ett nytt.]

Men folket skall skolas och läras. Pastor Cygnaeus dess skolform utformar. Idyllernas drottning den värna blev manliga lärarutbildningens centrum. Snart hundrade år med framgång den skolan här lärare bakat för svenskfolkets barn i städer och byar.

Det gamla ej mer lär duga. Vasa och Åbo visst girigt sin griparm utsträcker att fånga in pedagogiska skolan med namnet det fina och höga. Dock, tiderna växlar beständigt. Seminariet lever och verkar livskraftigt alltjämt. Leva det skall i tider som stunda. [1970 dimitterades de sista lärarna.]

Lärdomens grund dock lägges i skolan vid Borgaregatan i staden. På femklassig grund den arbetat i fyrtio år och än mera. Republikens regering som sitt beslut nyss resolverat: Påbyggnad må ske med mössan den vita som hägring.

Partidagen mottot läser här framme för skolan vi gästar. Ungdom här fostras i Grundtvigs anda den kristna, goda och fasta.

— — —

Älvens vatten forsar och brusar. Dammar fångar dess skummande flöde. Sinnrika maskiner omvandlar kraften till gagn för staden och bygden.

Här krönikan slutar. Jubilerande svenska partidagen hälsas välkommen så hjärtligt. Avdelningarna av partiet i stad och kommen Er hälsar vördsamt välkommen! Möte de svenske här stämt att överlägga och styra samt visa och kloka beslut med klubban bekräfta.

På kopian fanns även: