[Förstoring.]

ZACHARIAS TOPELIUS.
MED ANLEDNING AF ATT DEN 14 JANUARI 1918 ETT SEKEL FÖRFLUTIT SEDAN SKALDENS FÖDELSE.

Zacharias Topelii afsked från sin hembygd och sitt forna sommarhem Majniemi.

I DESSA DAGAR ELLER NOGGRANnare  angifvet den 14 januari äro 100 år förflutna sedan Zacharias Topelius, Finlands store diktare och främst de finska och svenska barnens skald, föddes i Nykarleby. Det blef Finland förunnadt att som självständig stat få fira minnet af sin store son, han som i likhet med Runeberg ägnade hela sin diktning åt att stödja och elda finsk anda och finsk odling, sådan den vuxit ur svensk kulturgrund. — Idun hugfäster det vackra skaldeminnet genom nedanstående, varmt personliga skildring af en finsk lektor, som stått diktaren nära.

SNART TVÅ DECENNIER HAR DEN älsklige skalden och varmhjärtade fosterlandsvännen Z. Topelius hvilat i mullen, men lika oförgätligt ung och frisk är hans diktning än i dag och skall väl än i sekler så förblifva. Minnet af hans blida personlighet skall äfven lefva länge älskadt och aktadt, äfven om åsikterna om hans ståndpunkt särskildt i nationalitetsfrågan divergera bland vårt lands svenskar och finnar. Ty Topelius var ju, som bekant, ingen partiman och hans hållning i en hetsig tid ansågs därför af bägge parterna ofta som vacklande och osäker.

Ehuru tidigare varmt finskt sinnad, hvilket dock ej egentligt behöfver vara och allra minst då för tiden var synonymt med fennomansk, närde Topelius en den varmaste kärlek och sympati för svensk kultur så i Sverige som i hemlandet, för sitt svenska modersmål och för sin hembygd, det svenska Österbotten, särskildt för födelsestaden Nykarleby. Om man också där i senare tider ej alltid gillade alla den beundrade skaldens, ”Nykarlebys störste sons”, åsikter och uttalanden, så var han dock, när helst han besökte dessa för honom så innerligt kära ställen, Kuddnäs, Alön, Majniemi, den mest efterlängtade, välkomna och firade hedersgäst man gärna kunde tänka sig. Och talrika voro äfven skaldens besök i hembygden, särskildt så länge hans moder ännu lefde och ägde Kuddnäs gård, hans barndomshem, och äfven i senare tider, då hans enda syster, änkeprostinnan Schalin bodde i Nykarleby.

År 1897 besökte Topelius Nykarleby för sista gången. Detta blef hans afsked för all tid, det kände och erkände han med djupaste rörelse. Anledningen var dock denna gång en dubbel och kärkommen. Majniemi, hans och hans familjs älskade sommarhem, hade en tid varit försvunnet från sin forna plats. Nu hade det liksom genom ett trollslag åter uppstått i föryngrad gestalt på samma fläck, där det stått i hans, som han sade lyckligaste dagar. Härom och om hvad som, därmed sammanhängde vill jag nu relatera, såsom själf närvarande vid den för mig och alla de andra deltagarna oförgätliga af skedsfesten på Majniemi den 4:de augusti år 1897.

Z. Topelius vid 25 år.

Z. Topelius på 1860-talet.

*

Först må dock ingå en bit historik om Majniemi, denna enkla lilla skärgårdsstuga inom hvars väggar så mycken familjelycka blomstrat och så många oförgätligt sköna sånger diktats.

Rådmannen i Nykarleby Carl Josef Collander lät år 1846 uppföra på holmen Lill-Alöns södra udde en skärgårdsstuga, som nio år därefter inköptes af Z. Topelii hustru, dåvarande professorskan M. E. Topelius, till fiskarstuga åt skalden, hvilken, såsom bekant, var en ytterst ifrig, ja passionerad fiskare. Stugan befann sig i ganska enkelt skick. Möblerna utgjordes af en stor, klumpig väggfast ”högsäng” och några andra lösa dylika af enklare slag. Under ”krigssommaren” 1855 bodde herrskapet Topelius icke i stugan, hvilken skalden till sin makas ära gifvit namnet Majniemi efter fantasislottet i ”Fältskärns berättelser”. Under det professorn befann sig på en studieresa utomlands, lät hans fru, honom ovetande, upputsa, måla och inreda den forna enkla fiskarstugan till ett litet trefligt sommarhem. Detta blef vid skaldens hemkomst i augusti högtidligt invigdt med en enkel fest, tillställd af Nykarleby stadsbor, hvilka till hans ära prydt villan med blomsterkransar och guirlander och till och med diktat ett särskildt festpoem, som afsjöngs af en blandad kör af herrar och damer:

”Välkommen till vår nord igen,
Du kommer känd och kär!”

Författaren var, enligt undertecknads antagande, skaldens gode vän, framlidne konsuln och landtdagsmannen Carl Grundfeldt, hvilken älskade ibland försöka ”fuska vännen Topelius i handtverket”. I tolf somrar var Majniemi familjen Topelii lyckliga sommarhem. I den låga vindskammaren under takåsen med utsikt öfver Alörnsfjärden och Lodörn diktade skalden nu många af sina vackraste dikter, af hvilka han äfven signerat några ”Majniemi”. Det större rummet på nedre botten var professorskans och familjens mottagningsrum, skämtsamt benämnd ”salongen”.

Kuddnäs, Topelii fädernegård och födelsehem utanför Nykarleby stad.



Kuddnäs med Topelii aspar till höger.

I ”lilla kammaren” bodde de tre ”småflickorna” Aina, Toini och Eva. Hvarje sommar uppmätte pappa Topelius sina ”småpiors” kroppslängd på ett af foderbräderna, hvilket trofast bevarat dessa märken allt till våra dagar. Ute på den rätt smala ”verandan” spisades middag, dracks kaffe och mottogs ”främmande”; där läste äfven skalden vid pipan och kaffekoppen ”Kölnische Zeitungs” politiska revyer. — Strax invid stugan fanns den numera försvunna trädgårdstäppan och bakom densamma stodo uthusen och köksbyggnaden med sin resliga flaggstång, som allt till år 1914 i mer än sextio år bjudit alla vindar och väder spetsen, som en äkta österbottnisk furustång höfves, tills den nyligen bräckts af höststormarna. I dess gamla väderflöjel af järnbleck lästes ännu namnet på Majniemis första ägare ”C. J. Collander”.

Släkt och vänner, ibland äfven besökande längre ifrån, gästade rätt ofta det enkla, men trefna och gästfria sommarhemmet, där Zacharias Topelius, efter egen utsago, drack in skärgårdsluft, hälsa och arbetskraft för sitt då för tiden rätt ansträngande arbete såsom universitetslärare, tidningsman och författare. Äfven många dikter från dessa ”lyckliga tolf år” äro signerade med bl. a. ”Alön, Alörnsfjärden”, där skalden sittande vid metspöet i sin lilla fiskarjulle diktade dem i

”den spegelblanka kvällens frid,
när solen somnat bakom sund och fjärdar.”
[Hela dikten.]

Härifrån stamma äfven flera af hans vackraste sagor och ”berättelser för barn”, anknutna till olika platser i Nykarleby vackra skärgård, så som ”Per Matts sten”, ”Fjäderholmarna”*, ”Den gamla stugan” och många andra.

* ”Fjäderholmarna” har Tavaststjerna i sin dikt om Topelius trott vara belägna i nyländska skärgården, hvilket är oriktigt.

Platsen där Z. Topelius fick idén till sin saga ”Björken och stjärnan”. Björken, ehuru nu nära att dö ut, finnes ännu kvar på Ulföns hemmans mark i Österbotten.
[Förstoring.]

Topelius med ett af sina barnbarnsbarn.



Topelius med ett af sina barnbarnsbarn.

Efter sin moders, doktorinnan Topelii död år 1818 bodde ”Z. T.” icke mer någon sommar på Majniemi, hvilket skalden med sin familj dock ännu någon gång tillfälligtvis besökte. Men då tog han in hos sin svåger, rådman J. A. Lybeck (fader åt skalden Mikael Lybeck och författaren, häradshöfding P. V. Lybeck), på dennes villa Charlottenlund å Alön. Majniemi fick stå obebodt och sörja sin korta glansperiod liksom dess namne i Bertelsköldarnes romantiska familjesaga. Slutligen såldes stugan åt en bekant bonde från Forsby i Nykarleby landsförsamling Jakob Forsbacka, som flyttade densamma till stadens uthamn ”Andra Sjön”. Där stod nu sångernas och sagornas forna sommarhem såsom en sörjande, fattig och öfvergifven änka i 18 långa år, bofällig [illa medfaren] och bortglömd.

Hösten år 1895 företogo Nykarleby seminariums lärare och elever en utfärd till Majniemis minnesrika tomtplats, hvilken af vänliga händer omgärdats med en vacker rundel af planterade rönnar, för att sålunda utmärka villans forna läge. Sedan några af skaldens Majniemi- och andra Alödikter af sjungits och deklamerats och seminariets dåvarande direktor, skaldens systerson Z. Schalin berättat om Majniemis öden, vaknade hos ynglingarne tanken på att varaktigare hugfästa dess minnen och återupprätta dess fallna storhet. Man beslöt att återköpa stugan, flytta den till dess forna plats och där skapa ett slags Topeliihem i smått. Seminaristerna och stadsborna tillställde nu soiréer och insamlade äfven genom anteckningslistor erforderliga medel. En annan stuga köptes som vederlag åt Forsbacka-bonden och på vårvintern 1896 nedrefs gamla Majniemi, rubb och stubb, och stockarna öfverfördes till sin gamla plats på Alön. Under sommarens lopp uppfördes, återinreddes och nymålades villan till största möjliga likhet med sitt forna utseende. Följande sommar, sedan under vinterns lopp ytterligare erforderliga bidrag för företagets slutliga fullbordan erhållits af Ekenäs seminarister, Nykarleby stadsbor och andra vänner till skaldens person och diktning, öfverlämnades Majniemis nycklar den 15 juli 1897 åt Zacharias Topelius, som då för sista gången besökte sin födelsebygd. Äfven Majniemis forna möblemang lyckades man efter många ansträngningar och uppoffringar få ihopsamladt med undantag af Topeliuska familjens forna matbord. Men af en släkting och gammal vän och bekant till familjen lyckades man till sist få ett precis likadant. När sedan villan öfverlämnades åt skalden, gick han i sin glädje öfverallt omkring i sitt forna hem, vänligt hälsande med ett igenkännande leende liksom ett tacksamt barn, hvarje möbel i huset. Med bäfvan väntade de närvarande bland gifvarne att han möjligen skulle upptäcka deras ”paraus” med matbordet. Men till allas stora glädje anade skalden ej det minsta. ”Se där,” utbrast han glad, ”ha vi ju äfven det gamla bordet! Tack, kära bord, fortfor han klappande den nötta bordskifvan, för hvar lycklig stund och hvar smaklig bit, som jag njutit vid dig, jag och mina kära!” På det angenämaste öfverraskad och djupt rörd tecknade skalden egenhändigt på första bladet af Majniemis enkom anskaffade minnesbok: ”Min tack och min välönskan! Majniemi den 15 juli 1897. Z. Topelius.” Två veckor senare inskref han äfven i minnesboken följande vackra poem:

”Ett sommarhem. Ett tomtebo
för barnafröjd och ålders ro,
förgånget re'n i tidens ström,
uppståndet som en ungdomsdröm
och åter rest på Alöns strand
af unge söner till vårt land.

Här tystne dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskadt minne blott
af lif, som flytt, och tid, som gått.
Dröj, vandrare, eho du är;
var lugn, var god, var lycklig här!
Den 8 Augusti 1897. —”

Björkudden, Topelii hem utanför Helsingfors.
[Förstoring.]

Nykarleby stadsbor beslöto att för sista gången fira sin älskade skald och ”farbror” Zacharias Topelius med en afskeds- och minnesfest å Alön den 4:de augusti. Nyss citerade poem är också skrifvet fyra dagar efter festen och antagligen framsprunget ur de vid detta tillfälle åter hos skalden starkt framkallade stämningarna och minnet af den lyckliga Majniemitiden. Festbestyrelsen hade kommit på den kuriösa idén att icke tillåta några barn få medtagas till barnavännen och sagoberättaren Topelii minnesfest. Undertecknad, som fått i uppdrag att hålla festtalet till skalden, protesterade, på det lifligaste och utverkade sist genom hotelse att annars ej hålla festtalet till Topelius, att åtminstone mina tre småttingar skulle få bevista festen och sålunda bli i tillfälle att icke blott få se utan äfven höra ”Farbror Topelius” och sålunda bevara ett outplånligt minne för lifvet. Festbestyrelsen leddes i sitt beslut naturligtvis af fruktan att ”besvära den åldrige skalden”, men, såsom det äfven af undertecknad särskildt framhölls, kunde ett dylikt betraktelsesätt härvidlag ej tillämpas, då det gällde en dylik barnens vän par préference. Jag lofvade äfven, att om det förekom den ringaste anledning att tro, att barnen skulle falla skalden besvärliga, så skulle de genast aflägsnas.

Provinsialläkaren Z. Topelius, skaldens fader.

Stadsborna hade i mycket talrikt antal infunnit sig till den subskriberade festmiddagen å Majniemis med flaggor, kransar och guirlander vackert dekorerade gårdsplan. Sedan hornmusiken spelat Collans vackra melodi till Topelii Vasa gymnasisters marsch: ”I högan nord vår vagga stod”, syntes den åldrige skalden komma vandrande på den kända stigen från Charlottenlund till sitt kära Majniemi, åtföljd af sina släktingar, familjen Lybeck. Hans första ord sedan han hälsat på de närvarande, bland hvilka ännu funnos några, ehuru ytterst få, af hans ungdomsbekanta och vänner, men desto flere af deras barn och barnbarn voro: ”Men hvar äro barnen?” — Ganska ”generade” stodo festbestyrelsens medlemmar, men undertecknad skyndade att hämta fram ur ett busksnår mina där dolda tre småttingar, en sjuårs pys och två små töser på respektive nio och fem vårar. [Men treåringen fick stanna hemma]. ”Förlåt, farbror,” sade jag och ledde barnen fram till den älsklige skalden, som genast mottog dem med det vänligaste leende och famntag. ”Festbestyrelsen trodde, att farbror skulle på något vis besväras af barnen och ville därför ej tillåta deras närvaro. Men jag kunde ej försaka å deras vägnar ett för dem så dyrbart minne för lifvet, lyckan och glädjen att få ha sett, hört och talat med Zacharias Topelius.” ”Hur kunde ni, käre vänner, ens falla på en sådan idé,” utbrast gubben. ”I morgon eftermiddag vill jag istället få tala med alla Nykarleby barn utan åtskillnad, kom ihåg det!” yttrade han bestämdt och nickade därpå med ett försonligt leende åt de brydde herrar kommitterade. Åt mig yttrade han: ”Tack, broder, att du förstod mig!” — ”Nå, Rolf,” sporde han därpå min gosse, som han tagit på sitt knä. ”Du har kanske läst mina berättelser eller hur?” ”Det har jag!” svarade min gosse och såg honom frimodigt i ögonen; ty alla barn kände sig genast från första stunden så ”obeskrifligt bekanta”, så som mina småttingar uttryckte sig, med ”Farbror Topelius”. — ”Det kunde jag nästan tro,” myste gubben. ”Men hvilken af dem tycker du då mest om?” — ”Berättelsen om Sampo Lappelill,” svarade min gosse. — ”Ja — var det inte en duktig gosse, som tordes rida på mästervargens rygg?”

Diktaren rullar cigaretter, medan han hör tidningarna föreläsas för sig.
[Förstoring.]

Nu vände sig skalden med sitt vackra, goda leende till oss äldre: ”Jag hade i våras,” fortsatte han, ”ett kärt besök på Björkudden af Snoilsky med sin grefvinna och två barn af ungefär samma ålder som det här unga herrskapet. Grefvinnan ville kantänka göra sig grön för gamla gubben och sade: ”Min Carl, han tycker så ofantligt om farbrors berättelser och läser dem så gärna”. — ”Nå, det fägnar mig mycket, fru grefvinna,” svarade jag och kallade gossen till mig. ”Säg mig du, Carl,” sporde jag, ”hvilken af mina Bertelsköldar har du läst och tycker bäst om”. — ”Jag tycker inte om att läsa om något annat än om kung Karl den tolfte i Sveriges historia,”— ljöd svaret. ”Det gör du rätt uti” — sade jag och klappade gossen på kinden. ”Det var en duktig karl, en äkta svensk, och jag tycker också bra om honom.” — ”Ja, gossar äro alltid så minnesslöa,” sade nu grefvinnan brydd. ”Helt annat är det med min lilla Ebba; hon minns i stället så många af farbrors förtjusande sagor”. — Kom hit, min lilla vän,” — sade jag, och tog Ebba i famnen, liksom nyss lilla Gerda och Elsa. ”Hvilken af farbror Topelii sagor har du senast läst och bäst tyckt om?” — ”Jag tycker bara om Robinson Crusoe,” svarade den lilla oskulden. Då kunde jag ej låta bli att litet, bara litet retas med den stackars rodnande mamman-grefvinnan; jag kysste lilla Ebba och sade: ”Tack, min lilla, söta vän, att du ännu inte lärt dig att smickra någon. Det skall du inte heller framdeles göra när du blir stor en gång”. Och så skrattade Topelius så innerligt gladt och trohjärtadt, som endast han kunde skratta, och vi alla instämde jublande i skrattet.

Julafton på Björkudden. I förgrunden Topelii måg, den svenske konstnären Acke.
[Förstoring.]

Vid dagens tidningar i biblioteket på Björkudden.
[Förstoring.]

Sedan middagen under en allt trefligare stämning ”afätits” under musik och glädtigt samspråk, kom turen till mig att hålla festtalet. För att framhålla de känslor, som vid tillfället besjälade oss alla Nykarlebybor och stämningen vid festen, må det här tillåtas mig att in extenso anföra detsamma.

”Högtärade Herr Statsråd!

Då Nykarleby återigen fått röna ett af de många profven på den store skaldens och fosterlandsvännens aldrig svikande kärlek till hembygden med detta besök, hvarmed Ni ännu vid Er höga ålder, fyllda 78 år, hedrat och gladt detsamma, så anhåller jag att på de församlade stadsbornas vägnar med några enkla men uppriktigt menade ord få uttrycka vår innerliga tack samhet och glädje. För ett så litet och undanskymdt samhälle som vårt måste ett dylikt handlingssätt från Er sida framkalla hos oss alla känslor, hvilka jag vågar förlikna vid dem, som en älskande moder känner, då den son, som vuxit stor och ryktbar därute i världen, icke förgäter henne i sin ensamhet och ringhet, utan ända in i sin ålders sena höst fortfar att hedra henne på samma gång han hedrar sig själf genom en aldrig svikande sonlig tillgifvenhet och kärlek. Och vid sådana tillfällen är det ju förlåtligt, om en sådan moder med en berättigad naturlig stolthet och glädje säger åt sig själf, säger äfven åt andra: Se, denne min son, som vuxit så stor därute, han är dock min egen! Här, vid denna barm har han närts, vid detta hjärta har han hvilat; här har han i sin späda barndom, i sin ungdom haft huld och hem. Och detta har han aldrig, aldrig förgätit i sin mannaålder, i sin lyckas och storhets dagar, ja, icke ens då åren strött sin snö i hans lockar! Välsignad vare den tacksamme och minnesgode, som så rikt gäldar sin skuld och med sin tacksamhet framkallar en dylik ökad.

Ni kunde kanske, Herr Statsråd, med den älskvärda anspråkslöshet, som varit och är grundådern i hela Er lifsåskådning och som så sympatiskt röjer sig i hela Er diktning och Ert författarskap, härtill genmäla, att kärleken till barndomsbygden är någonting allmänt mänskligt. Medgifvet, att så är, medgifvet, att denna vackra känsla bygger och bor i djupet af hvarje bröst, så vågar jag dock, så våga vi alla här tryggt påstå, att ingen af vår kulturs och vårt lands stormän lagt så ofta och så öppet densamma i dagen. Ingen annan af våra stora svenska skalder har så innerligt varmt och så minnesgod besjungit sin hembygds enkla behag. Ingen annan har med så täta besök hedrat och gladt densamma ända in i ålderdomen. Se där redan en särskild anledning för oss, nykarlebybor, till glädje, till stolthet, till tacksamhet!

Björkudden från gårdssidan.

Högtärade Herr Statsråd! Mångfaldiga gånger har för Eder framhållits vackrare, vältaligare än någon af oss, nykarlebybor, kunde göra det, Edra förtjänster om fosterlandet och dess framtidsarbete, framhållits Er betydelse såsom skald, författare, forskare, uppfostrare och först och sist barnens bästa vän. Jag dristar ej att här trötta Er och andra med att ens försöka upprepa allt detta som så fulländadt mången gång framburits till Er såväl i fosterlandet som i det gamla oförgätliga moderlandet där borta några timmars väg härifrån västerut från ”Furuskärs-hällarna”, detta älskade land, som äfven med glädje och stolthet genom språk och bildning bördar Er som sin. Men är också Zacharias Topelius känd och kär i Finland, i Sverige, i Norden, ja öfverallt annanstädes, där nordiskt språk och kultur äro kända och kära, så är han dock, och det vet han bäst själf, utan att vi behöfde säga honom det, kändast och kärast här i den lilla staden ”långt bort i norr vid älfvens vatten, ” där, enligt hans egen lilla dotters af honom själf åfergifna ord:

”sol'n om sommarn går aldrig, aldrig ned,
och som en dag är själfva natten.” —
[Den eviga somamren.]

Där står ju ännu kvar, om ock i andra händer

”hans faders hydda, hans moders gård” —

Där susa ännu asp och lind öfver de grafkullar, på hvilka han rest i sin diktning minnesvårdar, dyrbarare än marmor, som aldrig skola vittra så länge ädla känslor lefva i mänskobröst och vårt ädla, sköna svenska språk, på hvilket han uttryckt desamma, ättegrafven för hans föräldrar och för honom som

”så späd och ung,
en bruten blomma
i tufvans ljung,
en drömmens hjälte,
en lekens kung”
[En liten pilt.]

lånat åt skaldens sorg

”sin ljufva barnaskrud,
och sina drag, de vackra, ömma!” —
[Två änglar.]

Och här ute i skärgården, i alarnes lä, på denna minnesrika, i Finlands svenska sång oförgätliga fläck, där vi nu stå, där

”den lilla röda stugan
bland al och björk så bra syns här”, —

där ”Z. T.” så ofta förr i verkligheten och så ofta ännu i sina minnen kastar ankar

”vid brinken nära holmens strand,
i den stilla dal,
i den gröna sal,
mellan rönn och al och häggar som blomma.”
[Metaren.]

Ja, här har han sett skördefolket, hans och vår egen hembygds folk, dansa om kvällen på ängen,

”då inga moln den klara aftonsolen skymma”;
[Skördefolket dansar om kvällen på ängen.]

Här har han, ”fiskaren på hafvet” sjungit till sömns ”våg i västanfjärdar”; här har han bedt sina oförgätliga ”fridsböner i aftonens, lugn,” —
[Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet.]

”att stilla somna de förgråtna kval,
att glömda sjunka sorger utan tal
och ro må hvarje hjärta få som lider.”
[Fridsböner i aftonens lugn.]

— Zacharias Topelius! — Du den siste af den hädangångna generationens stormän från seklets midt; du, som nu står för oss i aftonglansen af den tid, då den vaknande fosterlandskänslan slog ut i sin rikaste blom, ungdomshänförelsens, den politiska och litterära väckelsens, nydaningens tid, vi veta, att du i din storhet dock icke försmår denna vår enkla, anspråkslösa hyllning, detta innerliga uttryck af hvad vi alla känna för dig; ja, vi veta, att det är dig lika kärt, kanhända kärare än många andra storartade utmärkelser som kommit dig till del, ty med densamma förbindes med oemotståndlig makt dyrbara, heliga minnen

från allt det ädlaste som lifvet lär,
och allt det eviga som tid ej nöter”'.
[Fridsböner i aftonens lugn.]

Frid och välsignelse öfver dina silfverhår! Frid med den gångna tiden och dess stormän, dina vänner och vapenbröder i de ädla strider, hvilka Finlands folk och Finlands häfd skola evigt bevara! Frid med dig, du fridens sångare, som för alla tider lärt oss i ditt lif, din odödliga sång och senast, skärast, skönast i dikten ”Afton lugn”, detta ditt politiska och litterära testa mente åt oss, både Finlands svenskar och finnar för denna och för kommande tid:

”Den heliga, den milda kärlek som
här allt försonar och som allt förklarar,
som tror i hösten på en vår ännu
och själfva natten med sitt ljus förklarar!”

Skall ej denna frid, den mäktiga, den höga”, komma engång äfven till oss, stridens generation, barn af stormigare tider, spridda känslor, söndrade sinnen, och

”släcka i sin glans den vilda stridens bloss,
och lära oss välsigna, ej förbanna,
ej låta oss med bittra hjärtan stå
i kvällens skönhet som hvar kulle kröner,
ej låta hot från våra läppar gå ” —

men skänka oss alla — frid i fosterlandet, frid i hjärtat,

”frid med alla dem, som i det korta lifvet
arbeta, lida här en liten tid
på branta vägar och med målet gifvet!” —
[Fridsböner i aftonens lugn.]

Förvisso vore detta den ljufvaste lön som du tänkt dig för din och de store hädan gångnes lifsgärning. O, att du ännu själf finge upplefva, att vi alla måtte få se

”denna kärleks lön, när vikit en gång har natten!”
[Finlands namn.]

Men äfven om detta icke skulle förunnas dig eller oss, lycklig du som kan på dig själf tillämpa, hvad du en gång sjöng om denna älf, på hvars stränder de stå våra anspråkslösa men dock för oss så dyrbara hem:

Säll den, lik dig förklarad
med himlen i sitt sköte
och spegelns glans bevarad
sitt öde går till möte
och sjunker, ljus och blid
i evighetens frid! —”
[Vid alvmynningen.]

Nykarlebybor! Ur djupet af tacksamma, rörda hjärtan ett varmt, ett kraftigt lefve för Zacharias Topelius!” —

Kyrkan i Nykarleby och ”Långa bron” [det var en ny benämning] med ”Döbelns gränd”.

Skalden sysslande med sina fisknät på Björkudden.
[Förstoring.]

Den åldrige skalden, hvilken vid de i talet framdragna hågkomsterna om hans barndomshem och kära aflidne, hade flera gånger fått skimrande pärlor i ögonen, höll nu ett det vackraste svarstal, hvilket jag, tyvärr ej, emedan ingen af oss kom sig för att under stundens hänförelse uppteckna detsamma, här kan anföra i sin helhet, utan endast i ett kort sammandrag återgifva. Topelius frambar först sin varma tacksägelse till sin hembygds närvarande festdeltagare, bland hvilka han rörd och tacksam sade sig igenkänna så många döttrar och söner till gamla, kära, tyvärr för längesedan afsomnade fränder och vänner. Särskildt kärt var äfven framkallandet af hågkomsterna från den gångna generation af fosterlandsvänner, som han ägt lyckan att en gång tillhöra. ”Vi,” yttrade han, ”hvilka fått den första generationens efter skilsmässan 1809 uppgifter i arf, vi hade såsom vår lösen proklamerat Adolf Ivar Arvidssons bekanta ord — svenskar ha vi varit o. s. v. — — — Innan han avslutat citatet gjorde Topelius en paus — en lång sådan. Vi stodo alla i den största spänning. Skall han i denna omgifning, bland så godt som idel representanter för en rent svensk bygd, fortsätta citatet till slut? Skalden blickade omkring sig; det var en lång blick, som mönstrade nästan enhvar af de närvarande, sedan fortsatte han: — ”Vi måste vara — — söner af vårt land!” —Situationen var räddad. Man drog ett djupt andetag. Den hos oss så ofta missförstådda, missbrukade och därför numera i de våras kretsar malplacerade kollektiva beämningen ”finnar”, den hade af den blide, förstående gamle skalden och nykarlebybon undvikits och omskrifvits. Tankegången var ju i alla fall densamma, sådan som säkerligen Arvidsson själf, sedermera den kunglige svenske biografen och utgifvaren af svenska folkvisor, skulle ha omformat densamma, ifall han lefvat i våra dagar. Som söner af vårt land betrakta vi äfven oss, vi Finlands svenskar, som hålla på vårt svenska modersmål och vår svenska börd och bildning! — Sedan skalden ytterligare talat varma, vackra ord om 1840—1860-talens fosterländska kulturarbete, öfvergick han med djup rörelse till skildringen af sin lifslånga, ”ända till sista andedraget” bestående kärlek till sin hembygd, ”denna fagra bygd, som vattnas af älfven därborta — ”denna älf som har runnit genom hela mitt lif!” Med klappande hjärtan och tårade blickar stodo vi där alla, åhörande med blottade hufvuden det gripande afskedstalet, framsagdt med den åldriges blida, af rörelse skälfvande stämma.

Sedan undertecknad på anmodan framsagt Topelii gripande dikt: ”Finlands namn”, — efter hvars slut skalden med några ord påminde oss, att han skrifvit poemet för att hugfästa minnet af det oförgätliga fosterländska tillfället då ”Vårt land” för första gången kreerades med Pacii melodi, sjöngo vi alla unisont sång på sång af Topelii dikter, främst ”Hvem är du fria, du klara ton?” på den af honom själf komponerade melodin. Först när den dalande solen manade oss att tänka på den åldriges ro efter all dagens rörelse, fattadt i dubbel mening, bröto vi upp från Majniemis festplan. I långt tåg med Topelius i spetsen tågade vi alla till Charlottenlund, den Lybeckska villan, där vi för sista gången bjödo honom farväl. Sedan träffade vi, de allra flesta åtminstone, honom aldrig mera, och icke långt därefter afled han, fjärran från sin barndomsbygd och sitt Majniemi, i sitt sista aftonhem, det väna Björkudden. Men det heter i våra förfäders Edda:

”Väl dör den dådfulle
tidigt eller sent på dagen,
men idrotter lefva,
dem man i lifvet öfvat!”

Dagen efter festen på Majniemi sammanträffade Z. Topelius, såsom han lofvat, ”med sin hembygds alla barn” vid en enkel men stämningsfull barnfest, besökt af hundratals barn från Nykarleby stad och landsförsamling, några äfven från Munsala och Jeppo, på den fagra, minnesrika ”Brunnsholmen”, belägen midt i Nykarleby älf. Tyvärr var undertecknad hindrad att besöka den, enligt utsago, ovanligt stämningsfulla festen, där skalden talade och barnen sjöngo och hurrade för ”Farbror Tupeljus”, som det heter på oförfalskadt nykarlebymål. Så reparerades på ett glänsande sätt festbestyrelsens visserligen välmenta men olämpliga censur åtgärd med afseende på afskedsfesten å Majniemi.

Topelii villa Majniemi å Alön.
[Egentligen detalj ur Brunnsholmarna.]

Brunnsholmarna i Nykarleby älf.

[Bilden hör kanske inte till artikeln.]
[Förstoring.]