Elisabeth Olson f. Ahlström 28.1.1905–13.10.1999
Men hon gjorde inget väsen av sådant, och satt aldrig hopsjunken tillsammans med de andra kvinnorna som om kvällarna samlades på någon brotrappa för att småprata och skvallra om ditt och datt. Det var intressant att sitta och lyssna på dessa samtal. Fast ibland blev man utsatt för så pinsamma frågor att man trotsigt tigande slank iväg bakom stugknuten. Något liknande hände inte i närheten av Lisa. Jag minns inte att hon nånsin skulle ha generat oss ungar genom att kommentera våra lappade och lagade efterkrigskläder, eller frågat ut oss om våra privata hemförhållanden. Däremot kunde hon i förbifarten ute på gatan mellan Ahlströms och Olsons stanna upp ett ögonblick och säga: ”Jamen no e du dukti ti ga på styltona!” Eller: ”Sidu bara. Va långt du kan kånk på eit bein.” Och när vi sprang ikapp mellan Pepatantons hus och Langraden hejade hon alltid på oss som kom sist i skocken. Dessutom berättade hon ibland om något hon själv upplevt, läst eller hört någonstans. Som till exempel hur hon i tjugoårsåldern med egna ögon sett fem tyska hydroplan som långsamt flög över staden mot Vasahållet. Och om sommaren 1938 då hon skjutsade den världsberömda författarinnan Sally Salminen från Wiks hotell till Villa Elisa vid Andra sjön.
En stund senare hade en dam klädd i blommig sommarklänning, bredbrättad vit stråhatt och svarta solglasögon kommit ut genom hotellets bakdörr. Lisa hade skyndsamt tagit hand om hennes två kappsäckar och en hattask som hon lade i bagageluckan. Kvinnan ville sitta i baksätet, och ännu när de körde förbi Brostugan hade hon suttit hopkurad med nedböjt huvud. Först när Lisa stannade utanför sommarrestaurangen och damen skulle betala hade hon tagit av sig solglasögonen. Då hade Lisa känt igen henne från en bild i Hufvudstadsbladet som skrivit om författarinnans triumfartade turné i de nordiska huvudstäderna. Men Lisa hade hållit masken, burit in bagaget i villan och blivit mycket förvånad när Sally Salminen plötsligt sträckte fram handen och med ett mjukt leende sa: ”Tack! Och god fortsättning på dagen.” Senare hade Lisa läst hennes omtalade roman och tyckte att boken var den bästa hon någonsin läst. ”Så fort ni var så gambel att ni får byri lån bökren så ska ni lån Katrina”, sa hon och tillade: ”För tå får ni både skratt och gråt över livi.” Men pengarna efter tiden som eftertraktad köksa i New York hade Äntti i behåll. Så pass att hon beviljades ett banklån och byggde ett ståtligt tvåvåningshus på Gustav Adolfsgatan 29 [mitt barndomshem, nuvarande 41]. Tio år senare sålde hon huset till lektor Niilo Böök och hans hustru Elsa. Några dagar senare köpte hon arbetaren Anderssons stuga strax nedanför mitt barndomshem vid Grev Tottgatan, och på så sätt blev Äntti en originell och färgstark del av min barndom. Med en road glimt i ögonen berättade Lisa även om den gången hennes yngre bror Kalle som elvaåring kapade postbussen som stod parkerad på familjen Ahlströms gårdsplan. Fadern Joel, som var postförare, hade lämnat bussdörren öppen eftersom han bara skulle in i huset efter några papper. Motorn gick på tomgång och då hade Kalle självklart klivit in bakom ratten, växlat, gasat och kört iväg. Ända ner till Topeliusesplanaden, där resan slutade mot en stadig björkstam. ”Å tå va ju Kalli så lill så an måsta sta på trampona för att kuna si genom framruton”, skrattade Lisa men teg om faderns reaktion över tilltaget. Hur som helst fortsatte pojkens intresse för bilar och från mitten av trettiotalet, när Joel blev pensionär, var det Kalle som innehade tjänsten som postförare. Två gånger dagligen körde han postsäckar mellan stadens postkontor vid Kyrkogatan och järnvägsstationen i Kovjoki. I bussen fanns plats för tolv passagerare. Folk i centrum steg i allmänhet på och av utanför postkontoret men enligt resenärernas önskemål stannade bussen även här och där längs Kovjokivägen. Under tiden fortsatte Lisa köra taxibilen, men hon rattade också postbussen de gånger Kalle behövde vara ledig. Min äldre bror Armas har berättat hur stilig hon var när hon klädd i halvlång svart läderrock, knähöga stövlar och chaufförsmössa på huvudet satte sig i taxin eller bussen och körde ut från Ahlströms. Själv minns jag bara chaufförsmössan med svart skärm och en mörkgrön dräkt då hon med raska steg skyndade över gatan. Och så minns jag att det alltid var liv och rörelse på Ahlströms gårdsplan. I synnerhet under det sista krigsåret då gengasbyttan bak på bussen skulle sotas och eldas och det var svårt att få reservdelar till bilen. Erik var ute i kriget men nästan varje kväll skockades halvvuxna pojkar kring Kalle och Nicki medan de skruvade och svetsade och däremellan lappade utslitna bilringar.
Även Joel var född i huset. Han hade elva syskon och mer än hälften av dem emigrerade till Amerika. Själv reste han som sextonåring 1886.I Amerika arbetade han som sjöman fram till 1898 då han återvände till Nykarleby. En tid efter hemkomsten fick han arbete som konduktör på Lilltåget som gick längs den smalspåriga järnvägen mellan Kovjoki och Andra sjön. Men 1916 när staden på grund av trafikens olönsamhet sålde järnvägen till Aleko Lilius blev Joel utan arbete.
I vagnen rymdes också några passagerare och det första året var det främst ryssar som åkte med honom. Men när Finland blev självständigt och läget efter inbördeskriget lugnat ner sig växte behovet av ett större fordon både för posten och för resenärerna. Därför lärde sig Joel köra bil, köpte en tolv personers Chevroletbuss 1923, fick automobilförarecertifikat för bussen och inledde allmän landsvägstrafik till Kovjoki. Lisa, som då var i adertonårsåldern, blev genast intresserad av verksamheten. Hon fick följa med fadern under körningarna, hjälpte honom med postsäckarna och tog betalt av passagerarna. Däremellan satt hon längst fram i bussen och iakttog hur Joel använde växelspaken, gaspedalen och bromsen. Joel lade märke till hennes intresse och småningom lät han henne nu och då sitta bakom ratten. Han fann ingenting att anmärka på hennes körstil, så när Lisa började tala om att skaffa sig eget bilförarcertifikat understödde han henne till fullo. Men på grund av den hastigt ökande biltrafiken i landet hade reglerna för framförande av motorfordon skärpts. Nu räckte det inte längre med att köra till besiktningsmannen, där man enligt hans anvisningar visade att man kunde köra rakt fram, backa, bromsa och svänga till höger och vänster innan man, med hans underskrift, körde till närmaste polismyndighet där man fick ut ett stämplat certifikat. Från och med nu skulle man, förutom att vara pålitlig, skötsam och nykterist, även ha ett officiellt intyg på att man var väl insatt i automobilens konstruktion, skötsel och hantering. Allt detta hade Joel lärt Lisa för länge sedan, men som far hade han ingen rätt att skriva ut ett sådant intyg åt dottern. Så när Lisa kontaktade besiktningsmannen blev det stopp. För att hon saknade det officiella intyget, men också för att besiktningsmannen ansåg att hon som kvinna var mindre vetande om bilens funktioner. Slutresultatet blev att Lisa tvingades arbeta ett helt år på en auktoriserad bilverkstad i Gamlakarleby. Något som, enligt en släkting, härmade henne ännu i ålderdomen då hon talade om Kokkolaåret och sa: ”He enda ja fick lär me tär va ti kok kaffi åt karan och disk och städa bakett dem.” Men körkort fick hon! 1926. Samma år som Joel köpte en T-Ford och anställde Lisa som taxichaufför. Detta väckte naturligtvis uppmärksamhet både i taxikön längs esplanaden och bland allmänheten. Förvåningen avspeglar sig även i Einar Hagmans långa reseskildring En weekend i idyllen, som ingick i Vasabladet sensommaren 1934. Han och hans sällskap hade tagit in på Wiks hotell där fru Lovisa föreslog att gästerna skulle tillbringa lördagskvällen vid Andra sjön. Hagman ger en mångordig skildring av den lyckade kvällen och skriver så här om avfärden från hotellet: Jag baxnade något då chauffören visade sig vara en ung dam – en kvinnlig yrkeschaufför hade jag inte tidigare mött i mitt liv – men det var onödiga bekymmer ty fröken chaufför Elisabeth Ahlström har redan sju års praktik och kör lika säkert som någon av Haldins chaufförer. Lisa var en slank, sportig och gladlynt kvinna som naturligtvis hade sina beundrare. Men den rätte för henne var postiljonen Bertel Olson. Han var änkling med två barn, Stig och Stina, och bodde i huset mitt emot Ahlströms. Han och Lisa gifte sig krigssommaren 1943 och fick senare dottern Ulla tillsammans.
Men efter krigsslutet fram till 1949, då postbussen slutligen togs ur bruk på grund av den nya tågförbindelsen mellan staden och Kovjoki, vikarierade Lisa nu och då som chaufför. Det är från de åren jag minns hennes chaufförsdräkt eftersom Stina och jag en gång fick åka med henne ända ner till postkontoret. Vilket äventyr! Att tillsammans med Stina sitta och se hur vi makligt rullade förbi Lippjärv-Kallis och Lövings upp till backkrönet mellan Ahlskogs och Backlunds, och därifrån hisnande glida ner mot älven [nerför ”Levhemsbackan”], se riktningsvisaren som plötsligt flaxade upp strax innan vi svängde till vänster och sedan vagga förbi Topeliparken, den vita Grundfeldtska gården, Ida Männistös hus och slutligen vika av till höger mot apoteket och Floraparken.
Stina och jag steg av och småsprang tillbaka längs samma väg som vi kommit. Hon och jag var jämgamla, och när vi började skolan i Normen blev det en vana för mig att varje morgon vika in till Olsons där jag sittande på vedbänken väntade tills Stig och Stina var påklädda. Något år senare fick min bror Armas och jag ibland följa med familjen till Granskären där Bertel höll på med ett villabygge. Innan vi på lördagsmorgonen startade från Olsons lastade Bertel matväskor, hinken med vatten, korgen med matkärl och en del verktyg på cykeln. Ulla kunde gå sedan länge men Lisa placerade henne ändå resolut i barnvagnen, kontrollerade Stinas och mina ombyteskläder i tygkassarna och lade dem över Ullas ben. Armas och Stig stoppade ner varsin plåtburk med daggmaskar i sina väskor och till slut, när Bertel fått ryggsäcken på plats, travade vi iväg till Nålörn där barnvagnen lämnades i båthuset. Varje gång Bertel började veva igång Wickströmsmotorn i den tjärade gamla fiskebåten var det lika spännande. Då satt vi barn inlindade i urblekta skärirockar på båtbottnen i fören och glodde knäpptysta på Bertels händer som vevade och vevade. När motorn slutligen hackade igång hickrade vi till, och såg hur Bertel med ett lättat leende satte sig bredvid Lisa som vant och säkert styrde ut mot öppnare vatten. Och Torsöfjärden! Stor och bred som en ocean där vi långsamt gungade fram medan vi lade märke till holmarna på avstånd, vågskummet efter oss och havsfåglarna under den väldiga himmelskupan. När vi slutligen närmade oss sandstranden vid villan ströp Bertel motorn och tog hand om styrningen, och så gled vi sakta fram till bryggan där den lilla smackon låg förtöjd. Alla hjälptes åt att bära pick och pack upp till den halvfärdiga verandan och efteråt fick vi ungar göra vad vi ville. Det första vi gjorde var att slita av oss alla kläder utom underbyxorna. Sedan sprang vi i kapp ner till stranden där vi tävlade om vem som vågade doppa sig först. Samtidigt steg de första rökpuffarna ur skorstenen och en timme senare ropade Lisa att maten var klar. Kornmjölsgröten som hon haft med sig hemifrån hade hon skurit i skivor och smörstekt i stekpannan på vedspisen. Och vi fick ta så mycket vi ville! Också av lingonsylten i den stora fyrkantiga Karhuglasburken som stod mitt på bordet. Det smakade himmelskt. Efteråt tog var och en sin tallrik och sked ner till stranden där vi diskade med en nypa sand och sjövatten.
Däremellan klättrade vi upp längs någon björkstam, grep tag i en böjlig gren och hängde och slängde tills vi uttröttade släppte taget och föll till marken. De gånger Lisa hade tid att passa Ulla fick Stina och jag följa med pojkarna in i skogen där de byggde kojor medan vi grävde upp stensötans rötter som smakade lakrits, eller skrapade loss grankåda som vi tuggade som tuggummi. På kvällen lade Bertel och pojkarna maskburkar och metspön i smackon och rodde över sjön till stället där det alltid nappade. Lisa gjorde upp eld i rökugnen och medan solen dalade åt vi stekt potatis med saftiga, nyrökta abborrar. Efteråt for Armas och Stig ut på en roddtur. Men vi flickor klev gäspande uppför stegen till vinden där vi lade oss på utlagda madrasser på golvet och somnade till det trygga ljudet av Lisas och Bertels nojsande i sjön innan de småpratande satte sig på verandan. Sedan gick livet vidare. Vi växte upp och började arbeta som barnflickor och affärsbiträden, och för Stigs del som vårdbiträde på ett åldringshem. Han var verkligen intresserad av arbetet på hemmet och fortsatte trots folks tisslande och tasslande om det opassande i att en ung pojke skulle ta hand om sjuka och råddiga åldringar. Men Lisa stöttade honom i hans yrkesval och 1957 utexaminerades Stig som Finlands första manliga sinnessjukvårdare från Ekåsens sjukhus i Ekenäs. Ett år senare blev han antagen som elev till en fyraårig sjukskötarutbildning med speciell inriktning på psykiatrisk sjukvård vid Ullevål sykehus i Oslo. Stina hade bestämt sig för att resa till Amerika. För att samla pengar till biljetten arbetade hon vintern 1959–1960 som barnflicka i en trebarnsfamilj i Stockholm. Samma vinter var jag Pohjola-Norden-stipendiat vid Vest-Agder ungdomsskule i Kväs på Norges sydkust. Vi uppehöll kontakten genom att skriva brev. Inför jullovet skrev Stig att han skulle resa hem över julen. Jag svarade att jag skulle stanna på skolan och önskade honom lycklig resa. Men under julfesten fick jag överraskande en tur- och returbiljett till Finland som lärarna och de andra eleverna samlat ihop pengar till. Jag började gråta av glädje, och följande dag ringde jag Stig som ordnade med tidtabeller och annat. Han hade också kontaktat Stina, som tyvärr inte unnade sig en hemresa men mötte oss på Centralstationen i Stockholm. Vi hade bara några timmar på oss innan färjan till Åbo skulle avgå men vi använde tiden väl. Stina lotsade oss genom den julpyntade Gamla stan och sedan hoppade vi på olika lokalbussar och körde härs och tvärs genom Stockholm. ”Vi va vi tå”, som Lars Huldén skriver i diktsamlingen Heim/Hem. Och kände oss väldigt beresta och världsvana när vi i förbifarten köpte varsin ”Varmkorv med bröd” och efteråt släntrade in på ett fint konditori där vi beställde kaffe och pudersockrade pariservåfflor. Under jullovet gick jag förstås in till Olsons för att berätta om skolan i Norge som jag visste skulle intressera Lisa. Stig var ensam hemma när jag kom. Ulla var ute med sina kompisar, Bertel i arbetet och Lisa hos Erik och Maja som numera tillsammans med sina barn och gamla tant Maria bodde i det Ahlströmska huset. Men en stund senare kom Lisa in genom dörren, sken upp i ett välkomnande leende och utbrast: ”Jamen sidu bara! Voj så rolit ti si de.” Jag log lika glatt tillbaka, för vi Källbacksbor hade inte som vana att krama varandra. Tillgivenheten framkom i stället i blickar, minspel och gester när vi delgav varandra våra senaste livserfarenheter. Ändå dröjde det många år innan jag återsåg Lisa. Stina blev kvar i Amerika där hon gifte sig och blev mor till två barn, Stig arbetade på sjukhus i Stockholm och jag utbildade mig till hjälpsköterska i Vasa. Den ettåriga kursen avslutades hösten 1962. Samma år gifte jag mig, fick jobb och barn och tyckte att jag inte hade tid för annat än arbete och familjeliv. Ibland träffade jag Ulla, som var gift och arbetade på stadens skolkansli, och fick genom henne höra hur Lisa och Bertel hade det. Först vårvintern 1973 kom jag mig för att besöka dem. Då var Bertel en spänstig nybliven pensionär, och Lisa och han såg med förväntan fram emot sommarens villaliv. De gladdes över att Ulla och Bjarne bodde så nära att deras barn när som helst kunde komma in till mommo och moffa. Och naturligtvis ville Lisa bjuda på kaffe. Medan Bertel fyllde kaffebryggaren och Lisa sysslade med dukningen märkte jag att hennes mörka hår som hon alltid hade hoprullat till en valk i nacken hade grånat, och att hon bad Bertel hälla upp kaffet. Hon förklarade att hon hade vissa synbesvär men annars tyckte hon att hon mådde bra. Hon visade fotografier av sina barnbarn, och jag berättade om mina pojkar och arbetet på åldringshemmet Udden. Bertel var pigg och skojfrisk som vanligt. Lisa och jag roades av hans vitsande och stunden tillsammans var lika gemytlig som förr. Den dagen kunde ingen ana vilka sorger och bekymmer som under de kommande åren skulle kasta sina skuggor över deras pensionärsliv. Bland mycket annat konstaterades att Lisa hade en allvarlig ögonsjukdom som krävde operation. Trots ingreppet blev hon småningom helt blind. De få gånger hon klagade tröstades hon av Bertel som skötte om henne ända fram till sin död 1993. Därefter var det främst Ulla och Maja som hjälpte henne med de dagliga bestyren, tills hon flyttade till Hagalund där hon lugnt och stilla avled hösten 1999. Lisa var en av oss så kallade vanliga Nyykaabibor som lever och dör och vanligtvis snabbt faller i glömska. Men minnet av henne lyser som glimrande, ädelt guld. |
