Då staden skulle återuppbyggas, fanns det borgare, som ivrade för att Nykarleby skulle flyttas till en bättre hamn. Österbottens rikaste köpman och förnämsta skeppsredare konsul Wolff från Vasa lovade att förlägga hela sin rörelse till Nykarleby, ifall staden skulle flytta till Karvat by i Oravais. Här fanns en djuphamn, känd sedan urminnes tider som ”Vörå hamn”. Flertalet av stadsborna höll före, att staden skulle återuppbyggas på sin gamla plats. Deras åsikt segrade och en ny stadsplan uppgjordes av arkitekt Edelfelt, Albert Edelfelts far. — Hur hade Nykarleby sett ut i dag, om flyttningen till Hällnäs hade blivit av? Flera andra av landets städer har vandrat ut mot djupare vatten.

Nykarleby hade ända fram till vårt århundrade stora bekymmer med sin hamn. Den har flyttats inte mindre än fyra gånger. I över 100 år låg hamnen bortom Nålörn just nedanför norra tullporten. Stället kallades Skeppsgården. Den tiden kunde skutorna ta sig t.o.m. ända upp till de kajplatser, som fanns alldeles intill den nuvarande bron. Första gången flyttade hamnen ut till Åminne, där staden anlade ett beckbruk och ett skeppsvarv. Efter stora ofreden ”vandrade” uthamnen och skeppsvarvet till Djupsten, och år 1859 blev Alörn platsen för skeppsbyggerier och hamnanläggningar.

Som en sista förtvivlad åtgärd att upprätthålla sjöförbindelserna byggde staden en landsväg ut till Andra sjön och anlade där en 225 alnar lång ångbåtsbrygga av sten med en förlängning av trä. Efter ihärdiga ansträngningar lyckades staden få stadsbidrag för en smalspårig järnväg från Kovjoki station genom staden till Andra sjön.

Denna sista hamn drabbades av samma oblida öde som de tidigare hamnplatserna. Den uppgrundades rätt snart, ”så att man numera (1920) har 6 till 8 fots djup vid ångbåtsbryggan, där sällan eller aldrig vare sig ångbåtar eller andra fartyg lägga till efter det sjöfarten minskat och skeppsbyggeriet avstannat”. År 1963 var vattenståndet vid gamla bryggan ca 2 meter.

Järnvägen såldes till en affärsman i Helsingfors, Aleko Lilius, som avyttrade den till ryska staten. Ryssarna lär ha använt materialen för sin fästning Mac-Elliot i nyländska skärgården.

Nykarleby hade under sina glansdagar många bemärkta köpmän, skeppsredare och sjöfarare. Lysande bjudningar, baler och fester följde tätt på varandra. Förnäma damer i stor toalett uppvaktades av strama, eldiga kavaljerer. — En fläkt av glansen kan du uppleva i Nykarleby museum, där naturtrogna grupper av dockor i stiliga klänningar, dräkter och uniformer är smakfullt ordnade. Museet är ett verk av stadens allt i allo skådespelaren och bokhandlaren Josef Herler.

Flera skalder växte upp eller utövade sitt författarskap i Nykarleby. Det glada sällskapslivet och den vackra naturen gav skalderna motiv och inspiration. Ofta stod någon i umgängeskretsen modell för diktarens hjältar och hjältinnor. Skalderna Zacharias Topelius, bröderna Paul Verner och Mikael Lybeck, Ragnar Rudolf Eklund, Ernst V. Knape samt V. K. E. Wichmann räknar Nykarleby som sina. Två av dem, nämligen Topelius och Eklund har hedrats med minnesstenar, resta i den vackra Topeliusparken. Strax norr om parken ligger Topelius barndomshem Kuddnäs, som återställts i sitt ursprungliga skick, en sevärdhet med idyll och poesi.

Topelius och kyrkan framstår som stadens mest kända signaturer. Den nuvarande kyrkan byggdes 1708 och kan, efter den förra även kallad Sancta Birgitta, i anseende till ”sina sirater med allt skäl passera för den prydligaste i hela Österbotten”. Takmålningarna från Ulrika Elonoras och Fredriks I:s tid är mycket intressanta.

Skolfolk och skolliv hör sedan långt tillbaka till stadsbilden. Trivialskolan, den äldsta lärdomsskolan i svenska Österbotten, verkade drygt 40 år i Nykarleby. Det svenska folkskoleseminariet fortsätter sin betydelsefulla verksamhet på snart hundraårig grund. [Lades ned 1971.] Seminaristernas avgifter för kost och logi gav länge småstadsborna rätt betydande inkomster. Numera har seminariet blivit mera självförsörjande, i synnerhet vad elevernas mathållning beträffar.

I seminariets omedelbara grannskap arbetar Kristliga folkhögskolan, en av svenskbygdens största folkhögskolor. Nykarleby samskola är tillsvidare femklassig.

Landets minsta stad håller sig med en egen liten tidning, Österbottniska Posten, som utkommer endast en gång i veckan. För staden och omnejden är ÖP lika kärkommen och uppskattad som vilken annan ortstidning som helst.

Om ett samhälle förlorar sina gamla, viktiga förvärvskällor och inte får nya eller saknar resurser att anpassa sig efter nya förhållanden, blir livsvillkoren ytterst begränsade. Mer eller mindre för en sådan ort en tynande tillvaro vid sidan av andra trakter med större naturliga förutsättningar. Nykarleby har länge befunnit sig i underläge. Grannstäderna har raskt marscherat förbi.

Nykarlebyborna har inte gett slaget förlorat. Staden visar på 1960-talet tecken på nytt liv. En stadsplan med plats för minst 10.000 invånare är uppgjord. Moderna affärs- och bostadshus skjuter upp. Vattentornet på Källbacken vittnar redan på långt håll om att stadens ansikte har fått nya former och uttryck.

Vattentornet på Källbacken vittnar på långt håll om att stadens ansikte har fått nya former och uttryck.

Stadens vattenkraftverk, som anlades 1926, utbyggdes till dubbel effekt 1957. För närvarande planerar man en utvidgning i avsikt att använda hela vattenkraften i Nykarleby älvs nedre lopp. [Genomfördes 1984.] Om detta förverkligas, blir vattennivån högre, vilket kommer att försköna området norr och söder om Stora bron, den bro som förbinder östra och västra stadsdelarna med varandra. ”Fåfängan”, den idylliska parkanläggningen med Wiktor Malmbergs Florastaty invid älven, skall bibehållas.

Kraftverket har de senaste tio åren fyrdubblat sin försäljning av elektrisk energi och är stadens viktigaste ekonomiska inrättning. Förbrukare från Maxmo och norra Vörå i söder till Öja i norr är anslutna till kraftverket i Nykarleby. Vattenreingsverket byggdes 1959. Vatten- och avlopps-ledningsnätet är färdigt i stadens centrala delar och utvidgas årligen, vilket gör, att man kunnat uppföra tidsenliga bostäder.

Billig el-kraft, låga skatter, Nykarleby har det näst lägsta skattöret av landets städer, och industritomter mot ett arrende av en mark per ha är förmåner, som Nykarleby kan erbjuda driftiga företagare. Några småindustrier har kommit igång och det ser ut, som om de skulle ha framtiden för sig. Prevex Ab tillverkar plaströr, slangar, byggnads- och förpackningsfilm samt band och lister av plast. Jakolon Ab har specialiserat sig på olika artiklar i lättplast såsom blomkrukor, flöten, ankar- och livbojar. En tredje plastfabrik Karlon Ab gör främst byggnadsplattor och olika slags pärmar. Plastfabrikerna ligger alla vid norra infarten. Vid Kovjokivägen har ett större industriområde reserverats och här arbetar ett snickeri, en såg och ett gjuteri. Strax söderom staden ligger Oy Jouper Ab, som tillverkar kippar för lastbilar samt resårer för bl.a. järnvägsvagnar, bilar och släpvagnar.

Samfärdslederna till lands har förbättrats. År 1958 drogs en ny järnväg med normal spårvidd från Kovjoki till Nykarleby. Riksvägen 8 går igenom staden, och i sydostlig riktning genom Jeppo, Härmä och Lappo löper stamväg 67.

Då Nykarleby ser ut att gå mot ljusare tider, erinrar vi oss seminariedirektor V. K. E. Wichmanns slutord i den minnesskrift, som han utarbetade med anledning av stadens 300 åriga tillvaro: ”Huru än framtiden må gestalta sig, så skall dock varje dotter och son av detta i många avseenden ärorika lilla samhälle med samma okuvliga, äktsvenska glada mod och österbottniskt hurtiga livsåskådning fortfarande, trots mer eller mindre motiga förhållanden, söka verka för, att så vitt på dem kan bero den store Gustav Adolfs lilla skapelse ej må gå tillbaka, eller till och med helt duka under, utan i den Högstes hägn bevaras, tillväxa och förkovras till dess egen, hembygdens och hela fosterlandets båtnad och välfärd.”

Optimisterna i Nykarleby tror på en lycklig framtid för ”Österbottens pärla”. Staden kommer att förbli en småstad, en liten, levande, trivsam, svensk stad, där småindustrin blomstrar och där invånarna bygger och bor i en vilsam omgivning. Idyllen skall bevaras. Allt flera människor kommer att söka naturlig vederkvickelse i det vackra Nykarleby. Topelius såg väsentliga tidlösa värden från sitt vindskammarfönster på Kuddnäs, då han skrev:

Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
En björk, en rosenhäck, ett smultronland,
En buktig flod, en fors, en bro, en strand
Och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.

[Hela dikten En vindskammare.]