Gamble Leutinanten och hans släkt

400 år med släkten Dyhr-Hèrnod

en släktkrönika


av

Ingeborg Dyhr Sylvin och Eva Hèrnod


Går som följetong under oktober och november 2014.

Endast de kapitel som berör Nykarlebybor publiceras.
De är skrivna av Ingeborg Dyhr Sylvin (I.D.S).

23 Fredrika Christina och hennes familj 242
24 Romans för tre 245
25 Skeppsredaren Albert 256
26 Sjökaptenen Alexander 277
  292


23 Fredrika Christina och hennes familj

(I.D.S)

Fredrika Christina Dyhr, dotter till Johan Fredrik och Beata Christina, föddes i Uleåborg i februari 1823. Hon var den yngsta av syskonen och hade tidigt fått lov att avstå från deras sällskap. Halvsyskonen Toppelius hade vuxit upp och lämnat hemmet medan hon ännu var helt liten. Då Albert flyttade till Nykarleby var hon sex år och fyra år senare gav sig också Alexander ut i världen. Då bröderna kom på besök, Alexander mellan sina långresor, och Albert på årliga affärsuppdrag, var det fest för lilla Fredrika. Sommaren 1838 var minnesrik, då Fredrika som femtonåring fick följa med sin mor till Nykarleby på ett besök som varade hela tre månader. Just denna sommar var sällskapslivet i den lithénska kretsen mycket intensivt. Ungdomarna övade in teaterpjäser, familjerna gjorde utfärder, bjudningar och danser avlöste varandra.

Vi får en snabbkarakteristik av mor och dotter i Zachris Topelius den yngres dagbok för den 13 juli. Han skriver:

” – Tante Dyhr med sin Fredrika hos oss. Trädgård och Lusthus och fasligt muntert i den   sköna naturen.  – Tante D. småförståndig och treflig på sitt sätt så långt det räckte. F:ka lång och blek och mager – ”

Om detta första intryck – kanske något överlägset uttalat av den 20-årige Zachris – bestod i fortsättningen, får vi inte veta. Fredrika var i utvecklingsåren och var sannolikt slankare än vad tidens smak krävde. Ett fotografi av henne i 30-årsåldern visar henne som en smärt och välväxt dam med god hållning och regelbundna drag.

Fredrika var i många år ”hemmadotter”, sin mors sällskap och stöd i Uleåborg. En dag överraskades släkt och vänner av följande meddelande i ett sirligt och vackert tryck på romantiskt blått papper:

”Bjudes att med dess närvaro hedra Handlanden Johan Grönholms och min dotter Fredrika Christinas vigningsakt den 18 dec 1856 kl. 7 e.m.

B.C. Dyhr”



[Utdrag ur ett brev skrivet den 13 december 1856 (5 dagar innan ovanstående inbjudan) från Albert i Uleåborg till M.C. Dyhr. Kuvertet.

Kl ½ 12 reste jag därifrån och anlände till Uborg kl 8. till stor supris, Fredrika och Grönholm voro de första jag träffa. Han är en lugn och trygg Karl af Gubben Bergeroth ty väl känd i alla afseende, och Fredrika tycks vara särdeles förtjust i honom, och jag för min del är mycket nöjd med honom.

Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.
(Inf. 2014-11-12.)]


Brudgummen, sjökaptenen och handlanden Johan Grönholm var änkling. Han var född i juni 1805 och var således 18 år äldre än Fredrika. Han hade gift sig i Uleåborg år 1834 med Catharina Ahrnqvist, född 1792. Äktenskapet var barnlöst och hustrun dog i april 1855.

Sjökapten Grönholm hade varit i handelshuset Hackmans tjänst i Viborg, och blivit befälhavare på barken Jupiter år 1838. Det sägs om honom  att han var ”En vittbefaren gentleman som. dessutom besatt fördelen att tala både spanska och engelska flytande 1).

Fotografier av Johan och Fredrika som nygifta visar honom som en fetlagd, myndig herre, bekvämt sittande vid ett bord, på vilket en skinande cylinderhatt tronar. Hans blick är lite misstroget riktad mot fotografens nymodiga apparat men uppsynen är vänlig. Fredrika står vid en graciös liten stol i nyrokoko. Hon bär en styv sidenklänning av taft med snörmakerier vid axlarna och vid de vida halvkorta ärmarna, under vilka en ljus, rynkad underärm sticker fram. Vid den lilla ljusa kragen sitter en stor guldbrosch. Ögonen blickar klara och iakttagande under den höga, buktade pannan.


Sj
ökapten Johan Grönholm med maka Fredrika f. Dyhr. (Förstoring)


När första barnet Johan Albert föddes i oktober 1857, var det en särskilt lycklig familjetilldragelse: Johan blev far vid 52 års ålder och Fredrika var 34. Följande barn, sonen Ludvig föddes i maj 1860.

För handelshusen i Uleåborg, liksom i andra städer, blev 1860-talet ödesdigert. År 1862 rådde nöd och hunger, vilket kännbart hämmade affärslivet. Än värre blev det under de svåra nödåren 1866–1868. Den ena konkursansökningen efter den andra är upptagen i stadens rådsrurättsprotokoll. Om en handelsman råkade på obestånd, drog han ohjälpligt andra med sig i fallet.

Johan Grönholm hade gått i borgen för affärsvänner och detta fick hans ekonomi att vackla. Han inlämnade konkursansökan den 4 juni 1866. En tillfällig ljusning gjorde, att han återtog denna ansökan 12 dagar senare. Länge kunde han dock ej hålla sig flytande, den 26.8 1867 förnyade han sin konkursansökan.

Johan hade vid denna tid också andra prövningar att utstå. Albert Dyhr skriver om detta i ett brev den 5.2 1868 till Zachris Topelius:

”Min svåger Grönholm som den 18 December kom till mig, insjuknade först i Bröst inflamation; väl tillfrisknad därifrån och resfärdig till hemmet, fick han slag kl. 6 om morgonen, när han skulle uppstiga. Han blef lam på hela venstra sidan – vi trodde redan att han skulle stryka med, och voro nödsakade att telegrafera efter Fredrika, som nu är här. Grönholm börjar nu repa sig småningom, men till råga på alt har han blifvit nu så godt som alldeles blind, starr på båda ögonen. Nu är inställe dagen i hans (konkurs)massa den 9 mars, och då borde han vara hemma, men det är omöjligt, det torde blifva en nödvändighet för mig att resa dit då, för att bevaka hans rätt, stackars gubbe som för andras skuld måste uppofra 130.000 mark till sköfling i dessa tider, då ej någon egendom har wärde utan går för ingenting – ”

Tydligen blev inställelsedagen uppskjuten; det första uppropet i konkursen ägde rum den 23.3, och de följande 20.4 och 4.5 1868. Att allt detta tog hårt på Grönholms från tidigare försvagade hälsa är förståeligt. Några veckor senare hade Fredrika att efter tidens sed sända ut sorgkantade kort där det

”Tillkännagifves att Handlanden Johan Grönholm stilla afled i Uleåborg den 19 Juni 1868, kl 1/2 9 e.m. uti en ålder af 62 år, 11 månader och 28 dagar. S.b.ö.s.”

[Sorgens beklagande ökar sorgen.]

Fredrika måste nu med egna krafter försörja sig själv och sina söner, 8 och 10 år gamla. Hennes första åtgärd var att inlämna urarva ansökan den 17 augusti. Sin utkomst fick hon bland annat genom att förmedla försäljning av hjortron och rökt renkött till södra Finland. Den första tiden bistods hon av familjen Topelius i Helsingfors. Deras ”jungfru” förmedlade varan till olika återförsäljare. Fredrika överlevde sin make i 20 år. Hon fick glädjas åt att se sina söner växa upp och välja levnadsbana innan hon dog i Uleåborg i maj 1888.

Sonen Albert Grönholm blev byggmästare och stannade kvar i sin hemstad. År 1897 gifte han sig med Ida Maria Achrén, född i mars 1861. Albert dog i juli 1907 och hans maka i juli 1922. Genom parets två söner fortlever denna släktgren. Den ena sonen ändrade sitt efternamn till Keroma.

Fredrikas yngre son Ludvig blev kyrkoherde och prost i Nedertomeå, där han dog i juni 1932. Hans maka Martha Karolina Ljung, född i Nystad år 1866, skänkte honom 5 söner och en dotter, vilka i sin tur har barnrika familjer.

(Inf. 2014-10-13.)

24 Romans för tre

Ur förordet:

I kapitel 24, Romans för tre, har jag rätt ingående skildrat händelserna kring Zachris Topelius, Matilda Lithén och Albert Dyhr, fastän denna period i Z.T:s liv utförligt behandlats både av doktor Karl Bruhn 1) och av författaren Aarre Kantola 2). I synnerhet den senare förfatatren har givit en fullkomligt missvisande bild av Albert. Kantola har tydligen inte läst korrespondensen mellan Z.T. och Albert. Breven förvaras på Helsingfors Universitetsbibliotek, Handskriftsamlingen.

1) Österbottnisk Årsbok 1951–52 s. 169–214.

2) Kukkia kevään sylissä. Werner Söderström Oy, Borgå 1979.


(I.D.S.)

Då Albert Dyhr den 22 december 1829 anträdde resan från Uleåborg till Nykarleby, gjorde han det i sällskap med professor Gustaf Toppelius och hans maka Marie, deras fyraårige son Gustaf samt bror- och systersonen Zachris Topelius, vilka alla detta år skulle fira jul på Kuddnäs (eg. Kuddniss).

Genom sina halvsyskon – som var sysslingar till Zachris Topelius – samt deras förmyndare och släkting, den ovannämnde professor Toppelius, hade Albert och den inemot 3 år yngre Zachris lärt känna varandra, redan då Zachris i februari 1829 anlände till Uleåborg för att påbörja sin skolgång. Albert var elev i samma skola sedan februari 1827, då han inskrevs i första klassen, efter att privat ha fått förberedande undervisning. Skolgången var för hans del avslutad. Nu skulle han gå i handelslära hos sin svåger handelsmannen och rådmannen i Nykarleby Mats Lithén.

De båda gossarna, Albert och Zachris, kände var och en på sitt håll en viss spänning förknippad med namnet Lithén. För Albert innebar det en omplantering i nya förhållanden, ett nytt hem i ett av stadens ledande handelshus, förmöget och med gott anseende. Hans systers styvbarn skulle bli hans dagliga sällskap; hur skulle han bli mottagen av dem? Han kände Mathilda, sommaren 1828 hade hon, den moderlösa tioåringen, kommit med sin mormor på besök till sin moster Marie i Uleåborg, där de stannat i sex veckor. Albert hade den älskliga ljuslockiga flickan i gott minne, tanken på återseendet försatte honom i en behaglig stämning.

Albert kunde inte ana att samma flicka var föremål för Zachris' innersta tankar. Kanske kände han till, att ”Thilda” under sommarbesöket i Uleåborg fått ett brev av sin kusin Zachris, men vid detta hade han knappast fäst någon större vikt. Thilda hade ju efter sin mors död bott på Kuddnäs. Där hade hon tillsammans med sina syskon Rosalie och Alexander gått i ”vindskammarskolan” jämte Zachris och hans syster Sophie. Kusinerna Thilda och Zachris var ju nästan som syskon! Albert kunde ju inte veta – lika litet som någon annan – att Zachris sedan sommaren 1829, vid 11 års ålder, ”började betrakta Thilda som litet mer än syster”, något som han själv många år senare anförtrodde sin dagbok.

Resan från Uleåborg tog två dagar. På själva julaftonen nalkades resenärerna på snöiga vägar Nykarleby. Förutsättningar för en bestämd ödesgemenskap fanns i beredskap för de tre, som i detta nu stod på gränsen mellan barn- och ungdom. Detta spänningsmoment skulle komma att påverka deras karaktärsdaning. Hela livet skulle de tre känna en stark samhörighet.

Vid norra infartsvägen till staden låg Kuddnäs, målet för julgästerna från Uleåborg. Därifrån hade Albert att fortsätta in till staden, sannolikt avhämtad av skjuts från Lithéns. Vi kan föreställa oss uppmärksamheten med vilken Albert iakttog sin nya hemstad. Den väckte halvförgätna synintryck till liv. Likadana hus, förenade med plank liksom pärlor på ett band, hade han som sjuårig parvel sett i Uleåborg före den stora branden. De mindre husen låg tätt sammanlänkade, medan de större stod mera avskilda för att understryka sin värdighet. Här och där var man i färd med att inför den stundande helgen pryda portarna med granrisgirlander. Vid de förmögnare borgarhusen hängde man upp julstjärnor. Stommen till en sådan stjärna var gjord av ett 6-uddigt ribbverk. Över detta spände man starkt ”smörpapper” och inne i denna stjärna brann två stadiga ljus. Det var en vacker syn att se de stora stjärnorna avtecknas mot vinterhimlen. Den lilla staden, betydligt mindre än Uleåborg, var smyckad till fest och gav ett intryck av trivsam vänlighet.

I närheten av kyrkan svängde man in på den lithénska gården, med dess rymliga, gulmålade huvudbyggnad i två våningar. Här skulle Albert bo.


Nykarleby f
öre branden i januari 1858
(Museiverket, Historiska bildarkivet).


Husfadern Mathias Lithén, född i Gamlakarleby år 1786, härstammade från en gammal borgarsläkt som varit bosatt där sedan 1630-talet. Han hade gift sig år 1810 med Margaretha Christina Calamnius, född i Nykarleby 1790.

Mathias Lithén hade i sitt första äktenskap haft 12 barn, men endast 4 överlevde de första barnaårens riskfyllda tid: Sofie Rosalie född 1813, Alexander född 1816, Mathilda Christina född 1817 och Franz född 1822. För husets unga värdinna, Charlotte Wilhelmina, var det naturligtvis en kär uppgift att ta emot sin halvbror som familjemedlem i hemmet. Syskonen Lithén väntade med iver på Albert, 14-åringen, ert nytt spännande tillskott i deras dagliga liv. Jordmånen var alltså väl förberedd. En julafton i det Lithénska hemmet, som inrymde så mycken hjärtegodhet och vänlighet – kunde Albert ha önskat sig en bättre upptakt för livet i Nykarleby!

Under den närmaste tiden, från julafton till tjugondag Knut, hade man en lång räcka bjudningar i umgängeskretsen. För nykomlingen var det mycket fördelaktigt att på detta sätt bli bekant med sin nya omgivning, alla i feststämning på julkalasen. De flesta räknade släktskap med varandra på närmare eller längre håll och Albert inneslöts i denna ”släktsocietet” med all dess hjärtlighet och trivsamma naturlighet.

I handlanden Gustaf Turdins familj träffade han en ung gosse Henrik Backman, som detta år kommit från Stockholm för att gå i handelslära hos sin svåger. Det var naturligt att de båda gossarna, som av likartade skäl hamnat i staden, hade mycket att dryfta om nyvunna erfarenheter som handelslärlingar, och de blev vänner omedelbart. Att Henrik även blev Zachris' goda vän och själsfrände är känt genom den senares dagböcker. Ungdomarna i det Lithénska hemmet läste denna tid privat för informatorn Jacob Östring, en sympatisk och begåvad ung student. Albert var bunden av sin anställning, men det är troligt att han samtidigt passade på att bygga vidare på sina i barndomshemmet förvärvade kunskaper i tyska språket vilket fordrades för husets affärsförbindelser.

Om kvällarna sysselsatte sig ungdomarna med allehanda sällskapslekar och spel. Albert bjöd till att roa sina yngre vänner. Alexander Lithén berättar i ett brev till Zachris, som återvänt till skolan i Uleåborg: ”vi spelar på knappnålar med Albert som tappar”. Man spelade ett slags lotterispel och ägnade sig även åt kortspelen ”Kamphio” och ”Calco”.

Redan följande år bröts en länk i den lithénska syskonkedjan då Alexander dog vintern 1831. Snart därpå reste brodern Franz till Orisberg i Vasatrakten för att fortsätta sin utbildning under Franz Mikael Toppelius' ledning, han som under åren 1824–1826 varit lärare i vindskammarskolan på Kuddnäs, och som nu var brukspredikant på Orisberg. Även Mathilda lämnade hemmet för en tid, för att under ett par år i Stockholm få en kompletterande uppfostran och avslipning. Under sin stockholmsvistelse bodde hon hos Henrik Backmans släktingar.

Zachris hade efter avslutad skolgång i Uleåborg påbörjat sina studier i Helsingfors hösten 1832. En brevväxling mellan honom och Albert börjar. Enligt Topelii dagböcker har Alberts första brev anlänt den 21 december samma år, men det första bevarade är från den 5 december 1833 och det sista är daterat den 13 december 1869. Av denna korrespondens är 37 brev av Alberts hand bevarade; av Zachris' brev till Albert finns tyvärr endast 28 kvar, de flesta skrivna mellan åren 1862 och 1871.

Breven av Albert, åren 1833–1841 är skrivna i en otvungen och rättfram anda, där hans sinne för humor tydligt framträder. De handlar främst om nyheter och händelser i umgängeskretsen. Han skildrar danser och kalas, bröllop och begravningar, ger antydningar om vem som ”slår” för vem, med andra ord: han håller sin vän à jour med livet i Nykarleby.

Av intresse är att här notera Alberts stora läshunger. I så gott som varje brev ända upp till år 1841 rekvirerar han nyutkomna noveller, som annonserats för subskription. Snart finner han att nykarlebyborna, genom uppgifter i tidningen om subskribenternas namn, får reda på hans litteraturinnehav. Man lånar flitigt ur hans bibliotek och en och annan bok förkommer. Han finner då en utväg: i ett brev av den 8 april 1834 ber han Zachris ”prenumerera – på de Femtio Novellerna, men i ditt eget namn och ej bör du säga det för någon – ”. En liknande uppmaning får Zachris i ett brev av den 14 maj 1835. Albert beställer de nyutkomna novellerna och ett par stycken nya böcker efter Zachris' eget val, men beställningen bör hemlighållas, då han inte vill låna ut böckerna. Så gott som varje bokbeställning slutar med uppmaningen att Zachris utöver novellerna skulle beställa några böcker efter eget val. Så t.ex. i ett brev av den 26 oktober 1834: ” – sänd åt mig med Posteljonen de Noveller som utkommit under tidn du var her, äfven efter ditt eget tycke 2:ne andra Böcker som vore bra, om Priset är ej någon fråga – ”.

Novellerna hörde knappast till litteraturens pärlor. De var alster av den tidens smak, lättlästa och sentimentala. Man får dock anta, att de böcker som Zachris valde efter egen smak var värdefullare. Det framgår att Zachris under ferierna lånade böcker av Albert.

En viss musikalitet torde Albert ha fått i arv från mödernesläkten Blohm, organister i flera led. Han sjöng gärna och var medlem i den dåtida kvartetten i Nykarleby. Efter att ha åhört en sångkonsert kommenterar han konserten i ett brev till Zachris och avslutar skämtsamt sin recension:

” – då bror Henric och jag slår våra onaturligt och öfvernaturligt vackra stämmor ihop, kan det ej vara mycket sämre. – ”

I ett brev där en biljett medföljer med invit ”att dricka Pounsch den 19 Martii 1836 hos Albert Dyhr” berättar Albert hur denna hans myndighetsdag skall firas. Det skall inte bli enbart ett punschkalas, dagen skall firas också i musikens tecken. Stadens ungkarlar skall samlas hos ”Broder Schale” klockan sex med ”Trummor och Pipor, Schales Silfver Wiol kommer också att göra sin tjänst för första gången” skriver han. Själv spelade Albert flöjt. Denna flöjt nämner han med oro i flera brev till Zachris åren 1839 och 1840. Han hade nämligen lånat sin flöjt åt Schale (Johan Mikael S. född 14.08 1814, död i lungsot som studerande i Helsingfors 19.04 1839), och var mån om att få flöjten tillbaka efter kamratens död.

Albert åhörde varje konsert som resande artister gav i Nykarleby. Han skrev, som ovan nämnts, korta kommentarer till dem i brev till Zachris. Då resande teatersällskap gästade staden – som teaterhus fungerade Lithéns ria vid ”Remahlsbacken” – såg Albert varje föreställning.


*


Mathilda Lithén återvände i juli 1834 till Nykarleby efter en nära två års vistelse i Stockholm. Hon var nu en älsklig, varmhjärtad och charmfull 16-åring. Hon hade samma finskurna ansiktsoval som fadern uppvisar på ett bevarat miniatyrporträtt, utfört i hans unga år. Mathildas ögon var blå, ansiktsuttrycket livfullt och skiftande. Det som sysselsatte hennes tankar återspeglades i hennes minspel i skälmska ögonkast eller i en spörjande, tankfull blick. Fotografier, tagna vid den tiden då fotografikonsten ännu låg i sin linda, gör inte henne rättvisa. En samtida brevskrivare omnämner henne som ”obeskrivligt söt”. Hon klädde sig väl och några av hennes dräkter finns utställda i Nykarleby museum. Man ser att dräkterna är utförda med smak. Särskilt en dräkt i gult och blått med tillhörande bahytt väcker museibesökarens uppmärksamhet.

Rådman Lithén var mycket svag för sina döttrar. Han hade resurser att förse dem med vackra kläder och smycken. Två dyrbara guldcolliéer, den ena besatt med ametister, den andra med gula topaser, fick systrarna av fadern julen 1835 1).

Mathilda var en av de mest uppmärksammade unga damerna i det dåtida Nykarleby. Ofta hade hon tillfälle att bära sina vackra dräkter och smycken på de baler och bjudningar som avlöste varandra i de förmögna borgarhemmen. Kavaljererna, såväl stadens egna som resande från andra orter, fängslades av Mathildas sällsynt goda och varmhjärtade person. Men den som vann hennes hjärta var barndomsvännen, kusinen Zachris. Förälskelsen dem emellan slog ut i full blom 2).

Under terminerna, då Zachris på grund av studier vistades i Helsingfors, var Albert Thildas ständige följeslagare och beskyddande kavaljer. Thilda betraktade Albert som en bror och försökte undvika att på minsta sätt ge näring åt hans beundran. Att Thildas förälskelse djupnade i en varm och äkta kärlek till Zachris, kunde Albert inte undgå att lägga märke till. Han led av svartsjuka och hans rättframma natur hade svårt att dölja detta. Under ferierna, då Zachris' närvaro kom Thildas ögon att stråla klarare och hennes charm att blomma upp, blev situationen ofta outhärdlig för Albert. Mitt i ungdomarnas upptåg, lekar och glada samvaro mulnade han plötsligt, blev tyst och otillgänglig och drog sig i värsta fall undan för att skingra sina tankar i någon bok.

Under denna oro och beklämning hade Albert dock en förkänsla av att bandet mellan Zachris och Thilda inte skulle hålla i längden. Zachris' karriär skulle leda bort från Nykarleby, bort från Thilda. Även Thilda hade en föraning om att hennes lycka skulle krossas; hon önskade få dö medan allt var lyckligt och ljust, ”jag vet så visst att jag blir så olycklig ännu” (Dagbok Z.T. 30.7 1835). Troget och orubbligt höll Albert ut. Han hoppades på en för honom lycklig lösning på problemet med romansen för tre.

Vid ett tillfälle talade ungdomarna om marskalksuppdrag vid bröllop. Raljerande – måhända för att pröva effekten – lovade Zachris att vara marskalk vid Thildas bröllop. ” – vad jag tänkte, det vete himmelens fåglar – ingen fara!” tillägger han i dagboken. Men Albert fann sig genast: ”Ja det skall du få” replikerade han. ”Det roade mig av hjärtans grund men Thilda icke alls” skrev Zachris i dagboken (29.01 1837).

Ett halvt år senare hade allt förändrats. Zachris skriver i sin dagbok om en sol som skyms och bleknar och om en stjärna som avlägset skimrar vid horisonten. Det var Emelie Lindqvist som fångade hans växande intresse. Hon skulle bli hans maka.

Brunnsbalen den 20 juli 1837 måste ha varit av en viss betydelse för ändringen i Zachris' känslor. Han nämner i dagboken om ett potpourrie, där korg, blomma och ring utdelades. ”– jag fick 2 korgar, 2 ringar och l blomma. Stackars nejlikan! –”. I marginalen har han tillagt ”Sjönk du, lilla sol?”

Dock – det var svårt att slita sig från den första förälskelsen, Thilda. ”Ack, var är du som sjönk, jag älskar dig ännu!” skriver han i sin dagbok den 31 juli 1837.

Att en förändring inträffat i Zachris' attityd undgick inte Thilda. Hon var emellertid inte på det klara med orsaken. Varför hade det blivit så här? Varför? Glimtvis kunde den gamla stämningen av förtrolighet och samhörighet träda fram. Däremellan var Mathilda tankfull och undrande.

I början av augusti reste hela familjen Lithén till Stockholm och de återvände den 17 september. Två dagar senare anträdde Zachris resan till Helsingfors, medveten om att Thildas intuition uppfattat en förändring dem emellan och med hennes pinande ”varför, varför” ringande i öronen.

Sommaren 1838 inövade nykarlebyungdomama en teaterpjäs ”Fästmön från Hufvudstaden” som skulle ges till ära för professorskan Marie Toppelius på hennes namnsdag. Zachris som Jacob och Emelie som Minna spelade mot varann medan Thilda i fru Welsers roll hade sin motspelare i Albert, som gestaltade betjänten Konrad (en komisk roll, vilken han gjorde ”över all väntan väl”). Pjäsen uppfördes på Kuddnäs två gånger, den 3 och den 14 augusti. Under denna sommar insåg Thilda med smärta, att hon för alltid förlorat Zachris. Efter den andra föreställningen blev situationen outhärdlig för henne. Hon skyndade bort medan de övriga uppträdande omringades av applåderande åskådare.

Thilda bemödade sig om att i sällskapslivet uppvisa en glad och lugn yta, men ibland var hon sluten och allvarsam. Sina ”minnen och gamla gömmor” brände hon upp – deras tid var ute – ”men ändå var det litet svårt och gjorde litet ont” anförtrodde hon i oktober Zachris, som denna hösttermin vistades hemma i Nykarleby. Utåt visade varken Thilda eller Zachris någon större förändring. Man trodde alltjämt att Zachris var Tildas riddare. Detta hindrade varken stadens egna eller hit inresta kavaljerer att beundra Thilda, ”den ädlaste flicka på jorden”.

J. V. Snellman, som sommaren 1839 vistades i staden, ägnade henne en livlig men dock ej av Thilda uppskattad uppmärksamhet. Även hennes flickvänner värderade henne till fullo och en av dem omnämner henne som ”kronan bland våra NyCarleby flickor”.

Zachris, som så småningom blev helt på det klara med sina känslor, bläddrade i sin dagbok, och i marginalen för den 20 juli 1837, där han frågat sig ”sjönk du, lilla sol?”, tillade han nu :”Sjönk för alltid. 1839”.

För Albert var situationen under dessa två år, 1838–1839, rätt ömtålig. Han måste lägga band på sina känslor, så länge hjärtesorgen smärtade i Thildas inre. För honom var det inte alltid lätt att förhålla sig passiv. Hans uppvaktning tycktes mera irritera än tilltala Thilda. Dock tycktes hon nu som förr uppskatta troheten och det pålitliga hos honom.

Albert hade nu avancerat i det lithénska affärshuset. Han var bokhållare och rådman Lithéns högra hand. Det var han som gjorde de nödvändiga affärsresorna både inom landet upp till Kuopio och Uleåborg samt utomlands till kuststäderna i Baltikum och Tyskland. Han hade sålunda knutit goda affärsförbindelser, vilka längre fram skulle vara honom till nytta.

Under sina år i Mats Lithéns tjänst kunde han lägga undan ett sparkapital. Småningom hade han kommit så långt, att han vågade starta ett eget affärsföretag. Den 9 augusti 1841 inlämnade han hos magistraten en anhållan om att få bli självständig handelsborgare i staden. Han nämner att han ”i denna stad tjenat vid handeln i elfva år och sex månader”. Samma dag utfärdades borgarebrevet, försett med magistratens underskrift.

Albert flyttade nu från den lithénska gården, kvarteret 6–9 i närheten av Kyrktorget, till kvarteret nr 24 i närheten av Rådhustorget och startade där sin affärsverksamhet. Den 2 september reste han till Lübeck, nu för egen firmas räkning. Han var välkänd av grossisterna i de tyska och baltiska kuststäderna och blev vänligt mottagen i egenskap av självständig köpman. Hans handelsrörelse stadgades snabbt.

Emellertid hade Mats Lithén, hans förre principal, haft otur i sin affärsrörelse. Till en del berodde detta på sjuklighet, som gjorde det svårt för honom att aktivt delta i verksamheten. Detta medförde en stämning av oro och osäkerhet i det lithénska hemmet.

Sensommaren 1842 inträffade något som helt förändrade atmosfären i många nykarlebyhem. Pietismen gjorde sitt intåg i staden.

Den kände väckelsepredikanten i Lappo, Nils G. Malmberg, hade i augusti 1842 förordnats till präst i Nykarleby. Rosalie Lithén var en av dem som djupt berördes av denna allvarstyngda förkunnelse. Den förr så glada i nöjeslivet uppburna Rosa klädde sig i pietisternas enkla, svarta dräkt. Hon kammade bort lockarna, man såg henne nu i mittbenat, slätt kammat hår. För Rosas del var skratten och skämten för alltid borta. Den nya rörelsen hade gripit henne helt och hon förblev den trogen till sin levnads slut.

Sommaren 1842 hade Zachris ingått förlovning med Emelie Lindqvist, men detta skulle tills vidare hållas hemligt. Det unga paret besökte en dag familjen Lithén. Här förstod man hur saken förhöll sig. Några dagar senare kom Zachris igen på besök, denna gång ensam. Han skriver i sin dagbok:

” – En skymt av det gamla. Jag var upprymd och treflig, jag sade ord i den forna tonarten, fastän det var vänskap nu. Jag såg så djupt in i Thildas ögon, och hennes blick var ett ögonblick oändligt vacker att se uppå, huru den glimmade i sin våta glans; men då sprang Thilda bort.

Ack Thilda, min dyra vän, som äger hela min oförgätliga aktning och vänskap, min vackra forntid – Det har blivit för mig en visshet nu, vad jag länge anat, att jag, ovärdige, varit ditt innersta hjärtas ända älskling, att ditt första tycke endast sjunkit långt, ack så långt ner i djupet, men ändock finnes där i denna stund, du dyra Thilda! Huru skulle du ej varit trogen som guld, om jag ej svikit dig – ja, jag var den som bröt min egen barndoms tro och grumlade din spegelvåg och gjorde dig så sluten och tyst”

Det var inte lätt för Thilda att finna sig i de nya förhållandena. Hittills hade hon inte behövt ägna en tanke åt ekonomiska angelägenheter. Hon hade haft en självklar trygghetskänsla i föräldrahemmet, förmöget och det mest representativa i staden. Att allt nu var så annorlunda, hade hon svårt att anpassa sig till. Fadern, sjuk och nedstämd, var ej längre den trygga fadersgestalten med sin bullrande bas. Och Rosalie, den avhållna systern, Thildas förtrogna sedan barndomen, gled alltmer från henne. Systrarnas tankebanor var nu så olika.

Så ofta Albert blott kunde frigöra sig från sin affärsrörelse, bjöd han till att vara ett tröstande stöd i det lithénska hemmet. Thilda uppskattade mer än någonsin hans pålitliga trofasthet. Hans varma vilja att under alla omständigheter vara till hjälp framträdde nu i handling. Då allt förändrats, var det endast Albert som fanns kvar från den tidigare trygga tillvaron. Thilda betraktade Albert som en symbol för osjälvisk trofasthet. Hon rannsakade sig själv: Zachris, sin stora kärlek, kunde hon aldrig glömma. Men hon kände en varm tillgivenhet för Albert, hon förnam en trygghet i hans sällskap. Han kände hennes innersta tankar – och han godtog dem. Så gav då Thilda sitt ja till Albert.

Det är inte känt när förlovningen tillkännagavs i Nykarleby. I ett brev till Emelie Lindqvist i början av december 1842 frågar Zachris när Thildas bröllop skall bli. Han vill uppfylla sitt löfte att vara marskalk, men är tillika orolig för att Emelies och hans strängt hemliga förlovning då skulle bli känd.

Mats Lithén drabbades av ett slaganfall i början av följande år. För hans affärsverksamhet blev situationen ohållbar. Han inlämnade konkursansökan våren 1843 till bestörtning för vänner och affärsbekanta. Han var ägare till ett flertal bebyggda och obebyggda tomter i staden. Dessa skulle nu säljas på auktion.

Gården 6–9 med dess stora tvåvåningshus, uppfört år 1834, ägdes till 35/96 av döttrarna. Resten, 61/96, inropades av Albert på auktionen. Även tomten nr 15, Lithéns trädgård ”Fåfängan”, var ett mödernearv för Rosa och Thilda, och berördes alltså ej av konkursauktionen.

I december 1843 skrev Albert till Zachris och inbjöd honom att vara marskalk vid bröllopet, enligt ett löfte för länge sedan. Zachris blev tveksam, skulle han resa eller ej till Thildas bröllop. Det vägde för och emot, både för Thildas, Emelies och för hans egen del.

Den 19 februari skrev han i sin almanack:

”Bref till Albert och Thilda med bud att jag ej kommer. Nu är det decideradt. Jag mår illa och är ganska ledsen.”

Brevet lydde:

Helsingfors den 19 Febr. 1844

Till
 Albert och Thilda båda

Dyra wänner!

Till er båda will jag skrifwa – ni twå som snart skola wara ett, och Thilda skall läsa detta öfwer Alberts axel. Se, jag måste skicka er detta lilla papper i stället för mig sjelf, fast jag wet nog att denna lilla breflapp ej kan wara er marskalk. Kan ni tro, att det kostar litet på? Just nu fick jag bjudningskorten, och de skola expedieras ännu i denna dag.

Tro mig, jag har ej glömt mitt löfte, att intet annat än sjukdom eller något ännu wärre, skulle hindra mig att resa till ert bröllopp. Ännu för en wecka sedan, när jag skref till Albert, war jag så glad, – jag lofwde halfwägs, – . Wisst war tiden bra knapp, men det fick ej hjelpa. Nu har det ena af de omtalte hindren kommit dertill. – Jag bor i ett himmelskt wackert rum, säkert ett af de allra wackraste i Helsingfors – men det är kallt – gräsligt kallt – is har warit i hörnen om morgnarna. Det har jag länge skrattat åt – men nu kommer det efter – jag har skraltat alltsen före jul – nu mår jag inte bra – det är ej farligt, men resan, den kära efterlängtade resan har Doktor Blank förbjudit mig. För all del, nämn ej ett ord derom åt Mamma, Sophi eller Emili – de skulle onödigtvis bekymra sig. – Jag har så passande skäl deri att min tid werkligen ej medgifwer tre weckors ledighet. – Endera dagen flyttar jag till något annat warmt och litet rum, tills den kallaste tiden gått öfwer, och så blir det nog snart bra med mig igen, så att deröfwer får ni ej på minsta wis wara ledsna.
Men med innerligaste warmaste wänskap önskar jag er båda lifwets bästa sällhet!

Du, Albert! du har nu warit min redligaste broder i runda 15 år – städse öppen och wänskapsfull – du har wisat mig så mycken oskrymtad wänskap – jag kan ej önska dig en bättre lön än den du nu får i din Thilda. Du förstår hwad den flickan är wärd, du skulle ej byta bort henne mot alla jordens skatter. – Jag förstår det också – aldrig har jag misskänt henne. – Gud har welat att det skulle bli som det nu blifwit, och det är bra. Jag wet att du skall blifwa god mot henne – blefwe du ej det, så skulle jag fordra dig till räkenskap – men det behöfs inte. Du har wunnit en skatt, broder, det finns ej mången sådan på denna jord. – Du min Thilda! – låt mig ännu en gång säga min Thilda, ty du war det förr – tåren smyger sig i mitt öga, när jag tänker på, huru du allt från späda barndomsdagar warit mitt hjertas wän – och det är du än – ej sannt? Det får Albert förlåta, han wet nog ändå, han har första rummet. Du som så länge war mitt allt på denna jord, – min dröm om natten och min tanke om dagen, – min ljusa engel hwarhellst jag gick, – mitt hopp, min glädje och min enda ro – o huru godt jag önskat dig! Om du nånsin fällt en tår för min skull, så förlåt mig det! Det är ju bra nu som det är. Din Albert håller så hjertligt utaf dig – han har warit dig trogen i många år – han förtjenar att du ger honom hjerta mot hjerta. War då lycklig, min Thilda – nu Alberts brud! – Ännu i denna stund kunde jag gifwa mitt lif för dig – men det behöfs ej, du har en stadig arm att stöda dig mot!

På er brölloppsdag skall jag stänga mig ensam inne och wara hos er med mina warmaste tankar. – Då skall jag åter öppna det lilla rutiga skrinet, som stått läst i nära sju år – der är en ring af Thildas hår, – den skall jag hänga kring min hals i samma urblekta gröna band, i hwilket den hängde förr. Der är också en socker-rädisa, som Thilda gaf mig Christinas dag år 1832 – den skall bli min brölloppskonfeckt. – Då kan det nog hända, att jag fäller en modig tår, så karl jag är, – men den faller ej av sorg – ty också jag är lycklig – också jag har ett troget herta, som klappar för mig – och så länge man det har, är man aldrig lottlös på denna jord. Jag ber dig, goda Thilda, håll af min Emili! Öfwerflytta på henne ditt warma hjertas wänskap – håll af henne för min skull!

Nu då – Gud ware med er – Han gifwe er sin bästa glädje! Må ni wara hwarandras tröst och trogna stöd genom detta lif!

– Waren glada på er hedersdag. – Thilda sade förr mången gång – 'Det säger jag dig, Rosalie, jag will inte ha något kissbröllopp” – Det kan ni tro på mitt fasta, redliga ord, att jag kommit om jag kunnat. Jag hwet ej hwem jag skulle önska till Marskalk i mitt ställe – kanske Ekholm? – Hälsa rätt hjertligt till gubben, till moster och till Rosalie – Sedan den wärsta brådskan är förbi, wäntar jag att ni båda skrifwer – ja Thilda med, om det också wore bara de orden: 'Jag kom en liten stund ihåg dig den 27 Febr.' –

Hwad än wårt öde blir i denna werld – waren wissa derom – i detta lifwet äger ingen af er båda en trofastare wän, än er ewigt tillgifne

Zachris Topelius

Den 27 februari antecknar Zachris i sin almanack:

”Tilda Lithéns och Albert Dyhrs bröllopsdag – jag sitter ensam hemma – öppnar åter det lilla rutiga skrinet. Så många minnen tränga sig på mig – jag blir sorgsen – jag sätter mig till pianot – ingen ingifvelse – ack jag är ganska förhärdad –.”

I ett brev till Zachris berättar Emelie Lindqvist om bröllopet:

” – Thilda var så vacker, så allmänt omtyckt – ”

Följande dag var gästerna bjudna till de nygifta på kaffe. Emelie berättar om detta:

” – Kanske var det så gott, att monsieur inte var här, ty Thilda var obeskrivligt söt i sin himmelsblå sidenklänning med den lilla blondmössan på hufvudet. Hon var glad och Albert var lycklig. Albert bad mig säga att nog har Albert bjudit till att göra allt så bra som möjligt, men om det lyckats, vet han ej – . Jag raljerade med Thilda och sade: Jag får bereda mig på att Zachris inte har tid att komma till mitt bröllop heller, då han inte kom till ditt. Jag frågte Thilda vad jag skall säga dig från henne. Då kom en klar tår i hennes öga: Jag skall säga åt honom själv, då han kommer. – ”

I Zachris Topelius' kärleksdiktning har Mathilda en central plats. Ämnet har behandlats av Martin Granér i boken ”Zachris Topelius' kärlekslyrik”. Verket ingår som nummer 307 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland, och har utkommit i Helsingfors år 1946. I slutet av avsnittet ”Sånger till Mathilda” skriver Granér på sidan 82:

”I sin bok Wolfgang Goethe påpekar Georg Brändes, att Friederike Brion, sedan hon upphört att vara föremål för Goethes kärlek, går igen, omgjuten av den skäraste poesis skimmer, i flera av den store skaldens skönaste kvinnogestalter, såsom Gretchen i Faust, Marie Beaumarchais i Clavigo. Något sådant kan sägas ha hänt Mathilda Lithén i Z.T:s lyrik. Ja, man skulle kunna med en djärv liknelse säga, att hon för honom, om ock i litet format, blivit något av vad Beatrice var för Dante.”

(Inf. 2014-10-18.)

25 Skeppsredaren Albert

(I.D.S)

Albert och Thilda inredde sig ett eget hem i den rymliga gården 6–9, Thildas barndomshem. För sin affärsverksamhet övertog Albert de utrymmen, som Mats Lithén begagnat för liknande ändamål. Stadsborna började härefter använda benämningen ”dyhrska gården” i stället för tidigare ”lithénska gården”. I det rymliga husets övre våning fanns ett större rum, salongen. Nykarleby stad hade inte på denna tid någon festsal; det var ”Lithéns övra salong” senare ”Dyhrs övra salong”, som fick tjäna som konsertsal för gästande artister. Även välgörenhetssoiréer, privata danstillställningar och bröllop hölls ofta i salongen.

Redan tidigare hade Albert genom det via sin halvsyster Wilhelmina Toppelius etablerade svågerskapet med rådman Lithén betraktats som tillhörande handelssocieteten i Nykarleby. Genom giftermålet med Mathilda Lithén befästes Alberts ställning ytterligare. Detta kom till synes då han år 1844 utsågs till direktör för stadens sjömanshus. I maj 1845 blev han invald till Stadens Äldste som en av de sex som företrädde handelsklassen i denna nämnd. Stadens Äldste hade bl.a. uppgiften att uttaxera skatter. I december samma år utsågs Albert till t.f. rådman.

Alberts och Thildas första barn, en son, föddes i februari 1845 och han fick i dopet heta Frans Albert. Fröjden var stor i hemmet. I synnerhet gladde sig Mats Lithén över att nu ha en dotterson. Det var för honom ett stimulerande inslag i hans numera så enformiga liv.

Ett år senare var stämningen i detta hem mycket betryckt.

Mats maka, Charlotte Wilhelmina (Mina) hade ledsagad av sin styvdotter Rosa rest till Helsingfors för att där få behandling för sin svåra sjukdom, bröstcancer. De två hade fått hyra ett rum i samma hus vid Bernhardsgatan, där Zachris Topelius bodde med sin familj. De hade gemensam tambur och var praktiskt taget gäster hos dessa sina släktingar och goda vänner. Sjukdomen gick dock inte att hejda. Mina dog hos familjen Topelius den 9 april 1846. Det var svårt att föra den döda till Nykarleby; hon måste begravas i Helsingfors. Denna sorg var för mycket för Mats' svaga hjärta. Han avled 9 dagar senare. Sin sista viloplats fick han vid sin första makas sida i Nykarleby kyrkogård.

Sorgeåret hade ännu inte gått till ända, innan ett nytt dödsfall inträffade. Rosalie Lithén, Thildas avhållna syster Rosa, gick ur tiden i februari 1847, drabbad av den dåtida folksjukdomen lungsot. Att inom en så kort tid förlora sina käraste anförvanter tärde hårt på Thildas hälsa. Man konstaterade att hon led av en hjärtsjukdom.

I maj 1848 föddes dottern Mathilda Rosalie (Rosa). Omsorgen för de två barnen skingrade i någon mån Thildas sorg och dystra tankar.

Efter rådman Mats Lithéns död i april 1846 skulle en ny rådman väljas den 25 maj. Fem kandidater var anmälda. Albert fick det största röstetalet, 246. Den närmaste konkurrenten fick 119 röster. Albert hade alltså blivit vald och rekommenderades hos guvernören som gav fullmakt för rådmansbefattningen. Medlem av magistraten var han redan år 1844. Med tiden tilldelades Albert även andra förtroendeposter. Då fattigvården organiserades år 1846, tillsattes en fattigvårdsförsörjningskommitté om nio personer. En av dem var Albert. I december 1849 utsågs han till ”kontrollrådman”, dvs. han fick uppdraget att kontrollera guld- och silversmeden Anders Liljeqvists arbeten.

Albert hade, som tidigare nämnts, allt sedan barndomen i Uleåborg varit intresserad av fartyg. Sitt lystmäte hade han i detta avseende fått i Nykarleby, där han bistått Mats Lithén i värdskapet vid ”utskjutningsfestligheterna” på varvet i Djupsten. När hans handelsrörelse stadgats, blev han själv skeppsredare och som sådan en av de större i Nykarleby. Sitt första fartyg köpte han i juli 1842. Det var skonerten ”Wänskapen” om 36 läster, byggd år 1839 på byn Österhankmos strand i Korsholm. Albert lät förstora fartyget i två repriser, så att det år 1862 ”avmättes” till 43 läster. Ett nytt förvärv år 1849 var skonerten ”Ceres” om 50 läster, byggd samma år på Granviks skeppsvarv i Soklot. Fregattskeppet ”Emelie” om 245 läster, byggt år 1837 i Oxkangar, Vörå, ägdes till 1/3 av Albert. Han blev delägare i Nykarleby stads varvsbolag, grundat år 1856, och innehade därigenom is/ioo i de därstädes byggda barkskeppen ”Alku”, 274 läster, ”Toivo”, 281 läster och ”Usko”, 350 läster eller 854 ton. Dessutom ägde han 1/4 av fregatten ”Nykarleby”, 254 läster eller 622 ton, byggd år 1839 på Djupsten. Senare, år 1853, ägde han hälften av skeppet. Den andra hälften ägdes av C.J. Berger. Albert var dessutom delägare i Österbottniska Ångfartygsbolaget.

Det ålåg redaren att ombesörja proviantering för sjöresorna. Lämpliga kvantiteter kött, fläsk, smör och bröd måste finnas ombord då fartyget lättade ankar. I Alberts hus bakade man bröd oavbrutet i två veckors tid före fartygets planerade avsegling. Man kärnade smöret av filmjölk, inte av grädde. I ladugården stod 4–6 kor. Det behövdes mycken arbetskraft i ett sådant hushåll: två jungfrur, tre pigor och två drängar.

Betesmark för korna behövdes även, samt åkrar och ängar, rior och lador. Detta hade Albert förvärvat på olika håll utanför stadsgränsen.

Efter den förödande branden i Vasa år 1852, härbärgerade Nykarleby husvilla därifrån. I ett brev till en kollega skriver provinsialläkaren Blank från Nykarleby:

Ny:C d. 24 Oct. 1852

Högre Elem. skolan hafva vi också fått hit och med den en hel hop nya invånare, som flyttat hit för sina gossars skull. Skolans local utgör 5 rum i södra ändan af Dyhrns nedra våning. De hafva sjelfva inskränkt sig till den norra. I öfra våningen bor Barcken med sin famille, och på andra sidan i ditt förra logis Baron {Friherre Johan Alexander Stromberg.} med Postcontoiret, så nog finns det nu folk hos Dyhrns. – ”Hulda Dyhr är som oftast skral i sin hjertsjukdom, men slarfvar sig allt fram. – ”

I början av år 1854 drabbades Thilda av ett slaganfall, varvid talförmågan stördes och högra armen delvis förlamades. Samtidigt började Krimkriget negativa följder göra sig märkbara inom handel och sjöfart. I ett brev till Zachris av den 11 april 1854 skriver Albert om detta. Först framför han sina lyckönskningar till Zachris på grund av att denne utnämnts till professor i Finlands historia vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors, sedan gratulerar han föräldrarna:

” – Vi gratulera Dig och Emelie till en snäll flicka, Tillda tackar Eder som velat hafva henne till fadder. Gud låte lilla Nicole (i dopet Toini Mathilda) få lefva och blifva eder ålderdoms glädje och Emelie snart återställd till hellsan, detta är vår innerliga önskan. – Min ällskade Tillda håller nu på småningom att repa sig efter sitt slag anfall som kom så oförmodat. Ja, älskade Broder, detta var ett grymt ögonblick som Gud i sin outgrundliga alvisenhet pålagt oss, att Hon skulle efter sina andra åkommor ännu hemsökas med slag, men Gud som lägger meniskorna i sjukdom, Han helar dem ock därifrån, skola vi hoppas. Hon går nu upp, talet är bra nog och lamheten försvunnen, men krafterna äro medtagna, men vi hoppas de småningom skola åter komma, dock lärer det ej gå så hastigt – det var lycka att Blank var hemma – denna wänn har varit mer än god mot oss. Gud löne Honom derföre – hvarje annan dag Gallvaniserar Han henne på tungan och högra armen hvilket synes bekomma henne väl.

Ni måste ändå hafva mera oroligt nu, då ej annat än Krigs-funderingar synes dagligen för ögonen, Gud vet hvad slutet blifver, emellertid gör och har det redan gordt en faslig oreda och jag känner dett hårdt nog – på så sätt att ”Emeli” och ”NyCarleby” som båda skulle efter salt, dett sistnämda nu passeradt Elsineur (Hälsingör) på hemkommande i ballast, och ”Emeli” tog fragt ifr. Cardiff på Bremenhafven, kan ej säljas där eller Hamburg, törs ej segla därifrån utan väntar på orders hvad som skall göras, nu torde ej annat vara än att sända Skeppets besättning hem och lämna Skeppet där såframt Han ej beslutit gå därifrån till Köpenhamn förut, hvad alt detta kostar känn du inse, sedermera att ej slippa i verksamhet med Skonarn, då man har last som 3 gongor brukar omsättas för sommarn, alt detta förlamar afairerna, och ser mer än bekymmersamt ut – handeln är ingen och allmogen har ej pengar så att dett är alldeles bedröfligt. Gud göre snart slut på kriget och låte meniskorna komma i en bättre värksamhet än Krig och örling. Tillda, Hilde och Barnena hellsa Dig, Emeli och Ajna och hoppas vi snart få omfamna Eder här. Må väl önskar Din sanna wän

Albert”

Fartygen, som Albert med oro nämnde i brevet till Zachris, måste säljas under år 1854. Barkskeppet ”NyCarleby” om 254 läster såldes i Ratan, Västerbotten och fregattskeppet ”Emelie” såldes för 24.000 mk eller 13.000 Rbl silver i Bremen.
I juni samma år härjade de engelska fartygen vid kusterna i Österbotten. Även på Alörn, där ett stort antal välbärgade borgare hade sina sommarstugor, blev det en våldgästning. Nykarlebyborna greps av skräck. Många flydde från staden medtagande värdefullare lösöre. Då Gamlakarleby anfölls stegrades skräcken till panik. Även Albert blev deprimerad. Utöver bekymmer för Thildas hälsa samt omsorgen för familjen hade han sin affärsverksamhet, som även den nu oroade honom. En bidragande orsak till hans depression var utan tvivel känslan av att ha så många människor tätt inpå sig i sitt hus. Skolan från Vasa var inrymd i huset ända till år 1856. Skolbarnens högljudda larm under rasterna irriterade honom. Oväsendet var inte heller bra för den hjärtsjuka Thilda. Familjen Topelius, som annars alla somrar vistades i staden eller på Alörn, blev kvar i södra Finland denna sommar, vilket även betonade känslan av en annalkande fara. Alberts nerver blev spända och depressionen syntes ej ge vika. Sommaren 1855 ordinerade doktor Blank ombyte av miljö samt en brunnskur i Stockholm.

Försommaren 1855 överraskade Emelie Topelius sin man Zachris med en gåva – en stuga på Alöm. Stugan fick heta Majniemi. Det ansågs inte rådligt att denna sommar bo ute på Alörn. Krimkriget var i full gång och man hade engelsmännens påhälsning senaste sommar i gott minne. Zachris, som var en hängiven fiskare, ville ändå inte avstå från detta sitt nöje. Han lät någon gosse ro sig ut till Alörn, ibland var det Frans Dyhr, Alberts och Mathildas son, som rodde. Flickorna Aina Topelius och Rosa Dyhr fick ofta följa med.

I ett av Zachris skrivet brev, som tyvärr är skadat så att även årtalet saknas, men som är daterat den 23 augusti sannolikt år 1855 och som bär rubriken ”Wassertrinker, flanören Albert i Stockholm” läses:

”Kära Wän och Broder!

– Det har fröjdat oss att (du börjat bli) karl igen, märkvärdigare ting (har läkarkonsten) uträttat – men vattnet gör det visserlig(en inte) utan luft och grönska och nya mennisk(or) och ting omkring dig. Var nu vid godt mod, (Thil-)da är rask och väntar dig, men icke förr ä(n) du afsvurit alla griller. Icke stjelpa, utan hjelpa hvarandra i lifvets bördor, det skall du och det skall hon. Från Dyhreborg och Majniemi gröna helsningar. Vi ha der genomplaskat den herrligaste sommar och ofta funderat hvad du månde hushålla med den tiden. Ibland har Olson, ibland Frans och ibland jag lagt ut näten åt Thilda, och det har vankats aborrar till hus-behof. Deremellan har Blank som vanligt kommit och farit som ett yrväder, men om morgnarna har han fått pimpla vatten och ge sig ro. En punds gädda är min märkvärdige bedrift i sommar. Barnen ha plaskat ti (– –) och tre gånger om dagen – ”

Han berättar vidare om en utskjutning från varvet på Alörn. Fartygets namn saknas i det skadade brevet. Kalas hölls därefter i den Hammarin-Lybeck-Lindqvistska bolagsstugan ”Myggan”. Varvskarlarna hade indelat de 11 redarna i två kategorier: ”7 gnidare och 4 slösare”. Albert var en av de 7.

Av brevet att döma synes Albert ha köpt ett ”fortepiano”, som väckt allas förtjusning. ”Bra vacker ton har det” skriver Zachris och anser det vara ”det bästa instrumentet här i staden”.

I brevet omtalar Topelius att han med familj står i beråd att återvända till Helsingfors och han fortsätter:

” – således få vi ej se dig rask tillbaka för denna gång, men orka vi åter ett år framåt, så skola vi lägga gemensamma forsat i större stil för Alörsglopets innevånare. Må väl, min hedersgubbe sörj ej din fordna mage, han kommer nog igen, ät lagom körsbär och äpplen, smutta då och då på en tuting på Hasselbacken och haf i vänligt minne

broder din,

Z

Emeli och pyrena helsa dig sjuttonfaldt”



Mathilda Dyhr f. Lithén.
(Förstoring)


Albert återvände från Stockholm hösten 1855 och tog med förnyade krafter itu med sin verksamhet. I juli utsågs Albert till svensk och norsk vicekonsul, vilket var stimulerande och upplivande för honom.

Sommaren 1856 hade orosvågorna föranledda av Krimkriget äntligen ebbat ut även i Nykarleby. Elementarskolan hade flyttat tillbaka till Vasa och med den försvann skolgossarna och andra tillfälliga invånare från staden. Nykarleby återtog sin gamla uppsyn av lugn och stabil borgerlighet.

Doktor Blank fortfor att vårda Mathilda för hennes hjärtlidande. Trots alla bemödanden återvann hon inte sin hälsa. I en ålder av 40 år gick hon ur tiden den 3 december 1857 och sänktes ned i föräldrarnas grav den 15 december.

Det blev en trist jul för Albert och barnen, den 12-årige Frans och den 9-åriga Rosa. Mathildas kusin, Hildegard Jessberg hade delat hem med dem sedan Thildas hälsa försämrats. Hon var nu till tröst och stöd för familjen. Alberts bror, sjökaptenen Alexander, hade kommit från Uleåborg vid nyårstiden för att bosätta sig i Nykarleby, och även han delade nu hem med Alberts familj.

Tisdagen den 12 januari 1858 hade Albert och Alexander några vänner hos sig på kvällen. Det var närmaste grannen sjökapten Anders Granholm samt rådman Johan Adolf Lybeck. De satt i gemytligt samspråk då det hördes rop från gatan. I det samma rusade en av Alberts tjänsteflickor in och ropade ”Elden är lös i granngården!”

Albert och hans gäster skyndade kortaste vägen – genom handelsboden – in på Granholms gård. Stalltaket där stod redan i lågor. Det var stark sydlig vind den kvällen. Elden spred sig mycket snabbt längs huslängor och med flygande gnistor. Albert insåg det omöjliga i att hejda elden. Nu försökte man främst bärga det som räddas kunde. Elden spred sig i staden med rasande fart norrut i vindens riktning. Alberts hus låg söder om eldhavet varför omedelbar fara för hans del inte förelåg. Med hjälp av bodbetjänten samt drängar och pigor under Alberts och Alexanders ledning kunde lösöret i stort sätt räddas. Även tillskyndande stadsbor från andra sidan älven deltog i räddningsarbetet. Men huset, det största privata tvåvåningshuset i staden, brann ned.

När Albert insåg att varken staden eller familjens hem mera stod att räddas, sände han Hildegard med barnen till Kuddnäs. Färden skedde med eget ekipage. Hildegard gjorde en omväg för att skona barnen från den skrämmande åsynen av den brinnande staden; dessa stackars barn som nyligen sett sin mor tyna bort och dö, – nu såg de i vintematten sitt hem stå i lågor!

När morgonen grydde, fanns det inte mycket kvar av Nykarleby stad. Kyrkan, med sitt något högre och avskilda läge var räddad. Likaså var en del hus längst i öster och nordost räddade, bland dem det olsonska huset, numera museum.

De första dagarna var prostgården öppen för alla; dag och natt stod borden där dukade med mat och dryck. Även de närbelägna lantgårdarna visade stor gästfrihet, så även släkt och vänner på andra orter.

Zachris' mor, doktorinnan Topelius, tog gästfritt emot Albert, barnen och Hildegard Jessberg till Kuddnäs. För Alexander ordnades rum i den så kallade ”Gula byggningen” på Kuddnäs, och Alberts bokhållare fick rum i en närliggande gård. Till Kuddnäs kom också doktor Blank med fru, de fick två rum för sig av vilka det ena tjänstgjorde som läkarmottagning. Doktorinnan Topelius och hennes fosterdotter Fanny Toppelius delade rum med Hildegard och Rosa, medan Albert och Frans fick ett rum för sig. Trots trängseln fick man även plats för bl.a. Rosas piano och Hildegards toalettbyrå.

Till en början hade man gemensamt hushåll, men senare delades det upp i olika matlag. Till Alberts matlag hörde även Alexander och bokhållaren.

Redan den 13 januari hade en undsättningskommitté tillsatts under ledning av kyrkoherde Kullman. Albert var en av de 15 medlemmarna av denna kommitté, som utgav sin slutredovisning den 8 oktober. Den hade utfört sitt åtagna uppdrag på ett förtjänstfullt sätt, utöver livsmedel och förnödenheter hade staden erhållit 50.000 rubel i silver från olika håll, vilket bidrog till att lindra stadsbornas nöd.

Den skada Albert lidit genom branden beräknades stiga till 6.000 silverrubel. I detta ingick hans andel i gården nr 97, som också hade brunnit ned samt hälften av gården nr 98, där en byggnad hade räddats. Den värderades till 65 silverrubel.

Förvånansvärt snabbt anpassade sig stadsborna till de nya omständigheterna. Albert fick jämte två andra handelsmän hyra rum i spruthuset där man satte i gång med handeln. I maj kom även sjöfarten i gång, men först i juli kunde Alberts skonert ”Wänskapen” segla ut, tätt följd av barkskeppet ”Alku”, där Albert var en av ägarna. Sin andra färd för året gjorde skonerten ”Wänskapen” i september.

För Nykarleby måste en ny stadsplan anskaffas. Inom magistraten, där Albert var medlem, behandlades ärendet. Den 2 februari gav magistraten i uppdrag åt Albert och rådman Mats Sandström att personligen uppvakta generalguvernören i Helsingfors med anhållan om reglering av stadsplan och återuppbyggande av staden.

I juli var stadsplanen klar. Den 28 i samma månad försiggick den första auktionen på de nya stadstomterna. Albert ropade då in tomt nr 44 i kvarter nr 16. Tomtens areal var 6.375 kv. alnar och priset var 400 rubel. Dessutom köpte han tomt nr 41 i kvarter nr 15. Tomten hade samma areal som den ovannämnda, men priset var 810 rubel.

Albert satte genast i gång med att bebygga tomt nr 41. Den låg nära kyrkan, ej långt från hans förra gård. Huset byggdes i två våningar, så som det nedbrunna hade varit.

I det nya hemmet firades bröllop den 29 mars 1860, då den vackra Hildegard Jessberg blev Alberts maka. Hon hade i många år delat glädje och sorg med familjen, vårdat Thilda under hennes sjukdom och efter Thildas död varit i mors ställe för Frans och Rosa.

Hildegard var född i Gamla Karleby år 1833, således var hon 18 år yngre än Albert. Hennes föräldrar var sjökaptenen Jakob Jessberg och Christina Charlotta Lithén, en syster till Mats Lithén. Tidigt föräldralös hade hon som liten flicka kommit till Nykarleby och vuxit upp hos släktingar där, omväxlande hos Turdins och Lithéns. Läsåret 1851–1852 var hon jämte Fanny Toppelius inackorderad hos familjen Topelius i Helsingfors. Detta var under Zachris' ivrigaste ”teaterår”. Kung Carls jakt – en opera som kom att vinna mycket beröm – inövades i hemmet; det var mycken ungdom i huset.
Zachris skrev detta år även fyra små teaterskisser. Den första av dem hette ”Fyra underbarn”. Rollerna innehades av Alexander Wahl, Viktor Hackman, Hildegard Jessberg, Carl Mannerheim och Fanny Toppelius). För Hildegard var denna tid den ljusaste i hennes ungdom.

Albert Dyhr år 1863. Hildegard Dyhr f. Jessberg. Alberts maka i andra giftet. Bilden är tagen år 1865 i Helsingfors. (Förstoring)


I Alberts nya äktenskap föddes två barn, Johannes i juni 1861 och Verna Charlotta (Lotte) i april 1863.

Zachris höll i sina brev från Helsingfors Albert underrättad om såväl politiska som affärsekonomiska nyheter. Han berättar utförligt om myntreformen av år 1865 och om ryktesfloran omkring den. Vidare bistår han Albert med att sälja dennes ”Hypoteks sedlar”, han ombesörjer att Albert beviljas lån från Universitet och från Brandstodsbolaget. Själv lånar Zachris mindre summor av Albert.

1860-talet var kritiskt för sjöfart och handel. I Österbotten hade skördarna på det hela taget varit dåliga i början av årtiondet. År 1865 drabbades Österbotten av svår missväxt och reservlagren tömdes. Bönderna köpte livsmedel på kredit, vilket handelsmännen beviljade i hopp om bättre tider. Då det ödesdigra nödåret 1867 kom med sina lämmeltåg av utblottade tiggare, var det en katastrof även för handelsmännen. Köpkraften var obefintlig hos dem, som levde av jordbruk. Nöden blev obeskrivlig bland allmogen. Hungerdöden stod hotande och blev en realitet för mången i de tiggarskaror, som kom vandrande norrifrån.

I november 1867 skriver Zachris i ett brev till Albert:

” – Säg åt alla dina bönder, att derest de icke skaffa sig antingen mossa eller vassrötter till nödbröd, få de ohjelpligen svälta. Det är icke wärdt att de lita på kronan eller på insamlade medel – de måste hjelpa sig sjelfwa. Här har tills dato insamlats 40.000 mark för undsättningskomitén. Hvad förslår det? – ”

Inom handelskåren blev följderna av flera års missväxt kännbara. I Nykarleby inlämnades de första konkursansökningarna redan år 1865. Oron stegrades då hoppet om bättre skördar ej besannades. Nya konkurser inträffade under de följande åren.

Albert greps av en djup depression. Skulle det gå därhän även för honom? Vad skulle då hända hustru och barn?

Året 1868 var även i ett annat avseende ett dystert år för Albert och Hildegard. Deras lille son Johannes dog den sommaren, fyra dagar senare skulle han ha fyllt sju år.

I ett brev till Hildegard frågade Zachris huru Albert hade det i ekonomiskt avseende och vilken hans sinnesstämning var i dessa kristider. Hildegard berättade utförligt i sitt svar den 22 oktober 1868 om Alberts oro och ångest för framtiden och om hans farhågor att plötsligt bli ansatt av fordringsägare. Än hoppades han att kunna klara sig, än var han helt modlös. Han hade ingen att rådgöra med, då alla hans affärsvänner stod inför liknande problem. Om alltför många av hans svårigheter kom till konkurrenters och fordringsägares kännedom, skulle det säkerligen leda till hans fall. – Alla ville rädda sitt eget skinn.

Albert skrev själv till Zachris den 29 november. För att klara av de för honom farligaste fordringsägarna hade han sålt vissa fartygsandelar. Men han vågade ej sälja alltför mycket av rädsla för att bli anklagad för att gynna vissa fordringsägare på andras bekostnad. Brevet vittnar om förtvivlan och modlöshet.

Utsikterna för Albert var verkligen inte ljusa. Branden och de därav förorsakade förlusterna, nödåren och bondekrediterna med åtföljande penningknapphet åstadkom stagnation i export och import. I och med att näringsfrihetslagen trädde i kraft år 1867, var det slut med stadshandelsmännens ensamrätt att bedriva handel. Nu var det fritt fram för alla i landet. Konkurrensen ökade och marknaden minskade för stadsköpmännen. Allt detta var käppar i hjulet för Albert som affärsman.

Den 30 december 1868 inlämnade Albert ”anhållan om att få förnöja” sina borgenärer. Tillgångarna uppgavs vara 167.141 mk 2 3/4 penni, skulderna 109.911 mk 2 penni. Dom i konkursmålet föll den 29 december 1869. Rätten fastställde att stagnationen i handelsrörelsen var orsakad av den missväxt, som under en följd av år hemsökt denna landsända.

Den 15 april 1869 såldes på offentlig auktion Alberts skonert ”Ceres” och hans andelar i barkskeppen ”Alku” och ”Toivo”. Under tre dagars tid i maj såldes hans varulager, som bestod av socker, sirap, sviskon, russin, gryner, ärter, torrfisk, salt strömming, stål, spik, slip- och sandstenar, manufaktur- och kortvaror, vidare franskt rödvin, madeira och portvin, flera sorters buteljviner mm. Ett typiskt sortiment för ett dåtida handelshus som allsidigt ville betjäna sin kundkrets.
På en offentlig auktion i november 1869 inropades Alberts hus och gård av Föreningsbanken för 16.600 mk, – det belopp som gården tidigare hade blivit intecknad för i banken. Albert fick bo kvar som hyresgäst i gården.

För Albert innebar avgörandet att inlämna konkursansökan en stor psykisk lättnad. Han återvann balans och hälsa. Därtill bidrog även en annan omständighet, ett uppdrag, som väckte till liv hela hans inneboende energi. Han åtog sig att arrendera Kuddnäs.

På Kuddnäs hade doktorinnan Topelius, Zachris' mor, skött egendomens jordbruk med hjälp av en ”husbondsdräng”. Men då hon blev äldre hade hon våren 1867 utarrenderat jordbruket. Arrendatorn hade emellertid köpt sig en egendom i det inre av landet och ville säga upp kontraktet våren 1869.

Arrendator Johansson och doktorinnan Topelius' svärson kyrkoherde Schalin vände sig då till Albert och föreslog att han skulle överta arrendet. Efter många och långa underhandlingar gick Albert med på saken. Han skriver om detta i ett långt brev till Zachris den 9 april 1869. Föregående dag hade kontraktet undertecknats. På grund av det pågående konkursmålet måste det formellt skrivas ut på broderns, sjökaptenen Alexander Dyhrs namn och kontraktet undertecknades av denne. Samma dag överlät han förvaltarskapet till Albert, enligt en dem emellan uppgjord skriftlig överenskommelse.

Albert gick med liv och lust in i den för honom helt nya verksamheten. Han bodde själv med familj i staden, men vandrade dagligen ut till Kuddnäs för att övervaka arbetet, där husbondsdrängen Hallman var förman.

Albert ville underhålla och förbättra de gamla byggnaderna på området. Under hans arrendetid togs flera golv upp och lades om både i ekonomibyggnader och i bostadshus.

Kyrkoherde Schalin var inte villig att investera i byggnadsunderhåll i den utsträckning som Albert förordade. Härvid uppstod vissa meningsskiljaktigheten Eftersom Albert i grund och botten helst ville ägna sig åt affärsverksamhet, avsade han sig arrendet år 1871.

Albert återupptog nu sin handelsverksamhet, om än i mindre skala. Ar 1878 upphörde han emellertid med sin affärsrörelse. Nu blev han föreståndare för Nykarleby Vin- och spritvarubolag (affären kallades allmänt ”Nordgrens spritaffär”) och han tjänstgjorde där i fyra år. År 1879 avsade han sig på grund av försämrad hälsa sin rådmansbefattning. Nästa år lyckades han inlösa sin gård av Föreningsbanken genom att erlägga den summa, som gården varit intecknad för. Samtidigt blev han bokhållare för stadens kvarn. År 1882 sålde han sin gård till sin f.d. bodbetjänt, handlanden Alfred Gyllenberg. Senare kom gården åter i Föreningsbankens ägo.

Albert kunde aldrig helt övervinna sorgen efter Frans', sin ende sons död. Hans hälsa blev allt sämre, tidvis var han sängliggande. Han dog i hjärtslag i december 1886.

Zachris skrev ett kondoleansbrev till Hildegard:

Björkudden juldagen 1886
Min goda Hildegard!

 

En gammal vän, som hållit af dig allt från den tid, när du satt som liten flicka på mitt ena knä och Fanny på det andra och hörde sagor, – han trycker nu din hand och kysser ditt grånade hår. Lifvets saga löper ut i brokiga trådar, – och dina ha icke varit de ljusaste – men Herren vår Gud håller alla dessa trådar i sin hand och skall nysta dem ut till en god ände.

Så många år och så många minnen! Det är snart 58 år, sedan jag som gosse gjorde Alberts bekantskap i Uleåborg, och, fastän mycket olika i vår uppfattning af lifvet, ha vi alltsedan varit vänner, en lång tid nära förenade genom Lithénska huset.

Hela tidsriktningen i vår ungdom led brist på högre lifsändamål. I en annan tid och en omgifning utom hemmet skulle vi blifvit annorlunda. Gud allena kan mäta alla dessa intryck, som bestämma ett människolif, och derför kan endast Han döma. Han döme oss i nåd för Kristi skull, ty för Honom är ingen af oss rättfärdig.

Detta lif skulle mången gång, äfven för de lycklige, knappt synas värdt att lefva, om det ej vore förgården till ett annat.

Det känns tomt att se den ene gamle vännen efter den andra droppa bort i det tysta, men jag lyckönskar den bortgångne, och jag lyckönskar dig, att ha funnit ro. För en efterlefvande, som länge lidit, vakat, försakat och bedt, synes hvilan som hade man ingenting mer att göra. Men denna känsla bedrager. Lotti behöfver dig, du har ännu mycket att lefva för. Och kommer stundom den bittra tanken att ditt lif är förspildt, så tro den icke! Intet lif, som lefvats för andra, är förspildt, – äfven om vår lycka vore det. Hvad hade spillrorna af den familj, som du för 30 år sedan mottog, varit utan dig? Och om Gud skickat dig att blifva sjuksköterska i din blomstrings dagar, så bär det icke blott som ett kärlekens offer, bär det fastmer som en uppfostran för Guds rike! Hvad du burit inom dig, har du icke anförtrott åt någon annan än din Gud, men det är ock nog, att Han vet det. Han löne dig! De jordiska vännerna kunna blott säga: tack för god vakt!

Omsorgen om framtida bergning är icke den tyngsta. Du har redan erfarit, att Han, som lägger oss bördan på, äfven gifver oss kraft att bära henne.

Helsa så hjertligt Rosa, Lotti och Axel! Thilda Hseggström, Aina, Toini, Eva och Inna sända till eder sin kärliga helsning. Gud har förunnat oss glädjen att fira julen tillsamman på Björkudden.

Och nu – ett nytt år, en ny tid, ett nytt lif, en ny ro i Gud!

Din tillgifne gamle vän
Z.T.

Hildegard hade verkligen fått ägna sig åt sjukvård. Efter branden, då Albert med de sina bodde på Kuddnäs, hade också doktorinnan Topelius' kusin, mamsell Anna Lena Backman (”moster Nena”) fått en tillflykt på Kuddnäs, varifrån hon flyttade hösten 1860. Hon togs därefter om hand av Hildegard. Då hon blev sjukligare flyttade hon till Dyhrs. Senare blev hon helt blind. Hon avled i deras hem i december 1872. Då Frans blev sjuk i njurlidande var det åter Hildegard som med Rosas hjälp vårdade honom ända till hans död. På grund av Frans' sjukdom och död blev Albert, som tidigare nämnts, svårt deprimerad. Det var tunga dagar för Hildegard. Utåt måste hon visa sig lugn och jämn.

Hildegard hade tid och krafter över till välgörenhet också utanför hemmets väggar. Under missväxtåret 1863 åtog sig Hildegard jämte två andra fruar uppdraget att utdela av fattigvårdsstyrelsen anskaffat material, av vilket de nödlidande skulle förfärdiga kläder, örngott och lakan. Dessa såldes på auktion, vilket inbringade 325 rubel 17 kopek silver till förmån för de lidande.

På initiativ av Nykarleby fruntimmersförening startades år 1860 en daglig skola för ”den fattiga folkklassens flickor”. I augusti samma år påbörjades undervisningen i ”Småbarns Fattigskolan”. Den åtnjöt varken kommunalt eller statligt stöd, den uppehölls enbart genom Fruntimmersföreningens basarer, lotterier och insamlingar. Bokföringen sköttes av Hildegard ända till år 1868. Därefter övertog stadsläkaren dr Forsius uppdraget till år 1874, då Nykarleby stads folkskola för flickor bildades.

Hildegard avled av hudcancer efter långvarigt lidande i september 1899, 66 år gammal.

Alberts och Thildas första barn, sonen Frans Albert föddes, som tidigare nämnts i februari 1845. Efter enskild undervisning i hemmet blev han elev i Vasa högre elementarskola, som efter Vasa brand var inrymd i det lithénska huset, men som år 1856 flyttat tillbaka till Vasa. År 1861 fortsatte Frans i Vasa gymnasium. Enligt en förteckning av den 1 september 1862 hade gymnasiet 78 elever och 12 lärare. Undervisning gavs i bl.a. romersk och grekisk litteratur, i franska, ryska och tyska, men ej i finska.

Av någon anledning hade Frans försummat att i tid anmäla sig för studentexamen i Helsingfors. Albert vände sig då till Zachris med förfrågan om Zachris kunde göra någonting åt detta. På sin födelsedag den 14 januari 1865 fick Zachris ”springa från ena ändan av staden till den andra för att utverka förlängd anmälningstid till studentexamen för Dyhrs son” skriver Zachris i sin almanack. Frans inskrevs som student vid Universitetet i Helsingfors den 30 oktober 1865 med vitsordet ”godkänd” (motsvarar approbatur) i fysisk-matematiska sektionen.

Zachris skriver den 17 november samma år ett brev till Albert och i slutet av brevet läses:

”Frans gossen mår väl. Vi har rådgjort om hans studier, och han läser väl icke ihjäl sig, men dock något arbetar han, och alltför stor flit kan man ej begära första termin. – ”

I ett brev till Zachris frågade Albert huru det gick med studierna för Frans och Zachris svarade den 3 maj 1871 :

” – om Frans kan jag ej heller nu säga något, men jag skall fråga Becker” (F.J. von Becker, professor i fysiologisk kemi och farmakologi vid universitetet).

Den 5 juni samma år berättas Zachris i sitt brev till Albert:

” – Jag träffade Frans på Majfesten i Kajsaniemi park och frågade när han skulle resa hem, men det sade han sig ej hafva bestämt ännu. Något har han väl ritat, med icke lär det arbetet svara mot dagkostnaderna. – ”

Frans tycktes ej ha tillräckligt intresse för sina studier. I stället var han mera intresserad av en annan sak: Helsingfors Frivilliga Brandkår.

Brandvärnet var bristfälligt i hela landet. De många stadsbränderna bar dystert vittnesmål om detta. Frans hem fick ju känna av Vasa brand, då denna stads elementarskola flyttade in i den dyhrska gården. Dessutom hade Frans egen erfarenhet av branden i Nykarleby. Hans far hade i sin tur som sjuåring upplevt branden i Uleåborg. Det var sålunda helt naturligt att Frans, i likhet med ett antal andra studenter, skrev in sig i brandkåren för att få metodisk undervisning i brandvärn och räddningsarbete. Han var medlem i Helsingfors Frivilliga Brandkår ända till studietidens slut.

Frans avbröt studierna hösten 1871 utan att ha avlagt akademisk slutexamen. Han blev därefter ångfartygslinjeagent, en befattning som han innehade till sin död. I släckningsarbetet vid en eldsvåda ådrog han sig en skada som utvecklades till njurlidande. Han dog av detta den 6 mars 1881 i en ålder av endast 36 år.



Syskonen Rosalie och Frans Dyhr.
(Förstoring)


Alberts och Thildas dotter, Mathilda Rosalie (Rosa) föddes, som tidigare nämnts i maj 1848. Vid nio års ålder miste hon sin mor. Hildegard Jessberg blev då i mors ställe för Rosa och Frans. Den första undervisningen fick Rosa av Hildegard. Senare blev den energiska och initiativrika Kitty Åberg hemlärarinna i familjen.

Zachris med familj tillbringade varje sommar i Nykarleby så länge hans mor levde. Rosa hade då den l 1/2 år äldre Aina Topelius som daglig lekkamrat på Alörn, där familjerna hade var sin sommarstuga. En gång då Zachris lät sig ros ut till Alörn, hade han de två flickorna med sig i båten. Zachris satt på aktertoften och ögnade i sin tidning. Så började han lyssna på flickornas prat, som gällde fantasier om en stuga. Av detta fick Zachris idén till sin enaktare ”Den Röda Stugan”, en dialog mellan två flickor Aina och Rosa. Den var ett omtyckt programnummer på skolavslutningar ännu in på 1910-talet.

Då Aina Topelius vigdes vid Berndt Nyberg i januari 1867 i Helsingfors, var familjen Dyhr inbjuden till bröllopet. Albert och Hildegard kunde dock inte resa bort från Nykarleby – vardera hade åligganden att ombesörja för de nödlidande under dessa missväxtår. Rosa fick representera familjen.

Rosa blev kvar som gäst hos familjen Topelius under en längre tid. I ett brev till Albert den 18 mars hälsar Zachris från ”Rosa pian” och tillägger att ”dina två må bra”, dvs. Frans och Rosa. I juni 1870 är Rosa inbjuden till ett bröllop i Helsingfors, och bor då hos familjen Topelius, där hon är en avhållen gäst. Zachris avslutar ett brev till Albert den 4 september 1871:

” – Helsa nu hjerteligen alla de dina. Måtte ni vara friska och glada. Berätta mig något om barnen, särskilt om Rosa liten, som ligger mig om hjertat.

Alltid din tillgifne.
Z.T.”

Det har tidigare nämnts, att doktorinnan Topelius' kusin, Anna Helena Backman, född år 1801, från och med år 1868 omhändertogs av familjen Dyhr och vårdades av Hildegard. Denna ”moster Nena” hade en skyddsling, en begåvad yngling Axel Backman, som hon på allt sätt uppmuntrat att ”gå den lärda vägen”. Trots namnlikheten rådde ej släktskap dem emellan. Axel, född den 30 december 1850, var son till byggmästaren Leander Backman och dennes hustru Maria Bro. Efter enskild undervisning inskrevs Axel i Wasa gymnasium år 1864 och blev student i Helsingfors år 1868. Han hade för vana att under ferierna besöka sin beskyddare. Då moster Nena nu bodde hos familjen Dyhr, besökte den nyblivne studenten henne där. Han blev snart en gärna sedd gäst i det dyhrska huset, när han under ferierna vistades i Nykarleby.

Axel Backman hade framgång i sina studier. Zachris skrev i ett brev till Albert i juni 1872:

” – Ax. Backman – skref nyligen för graden och fick näst det bästa vitsordet bland 20. Helsa detta åt Lybecks, som alltid varit goda mot honom, och det skall visst äfven glädja hans första beskyddarinna, moster Nena.
Ja, helsa moster och Hille och Rosa, Lotti och alla hjerteligen. Nå Rose barnet, som skall flyga ut i verlden; det gläder mig på hennes vägnar. Måtte hon få roligt och vara frisk, och måtte våra få träffa henne i Stockholm. – ”

I ett brev av den 17 augusti samma år hälsar Zachris Albert ”välkommen åter från Bismarcks rike” samt skriver i ett P.S.

”Rose barnet har ju fått se Nordsjön och Köpenhamn. Det gläder mig. Helsa henne särskildt, hon är mig alltid nära på hjertat.”

Den 24-åriga Rosa var allt ännu ”Rose barnet” för Zachris. Något av sin varma känsla för Mathilda tycks han ha överfört på Rosa, hennes dotter. Kanske hade hon något av sin mors hjärtevarma sinnelag. En samtida har omnämnt henne som den ”änglalika Rosa”.

Då Rosa återvänt från sin resa till Danmark, fann hon att ”moster Nena” blivit märkbart sämre till hälsan. Hon var nu helt blind. Hildegard vårdade henne ömt och även Rosa bjöd till att på alla sätt göra livet så drägligt som möjligt för henne. Krafterna avtog dock snabbt. Någon vecka före jul insomnade hon stilla i det dyhrska hemmet.

Axel Backman, som blivit fil.kand. den 26.5 1873, fortsatte dock med sina besök. Föremålet för hans uppmärksamhet var nu Rosa. Han hade haft tillfälle att beundra hennes tålamod och ömhet i skötseln av den gamla och blivit alltmer intagen av henne.

Axel bodde sommaren 1872 i familjen Topelius sommarstuga ”Majniemi” på Alörn. Topelierna vistades i den nyländska skärgården. Rosa och Axel kunde ofta träffas denna sommar. Deras sympati för varandra mognade till allt varmare känslor.

Axel hade efter sin fil.kand. examen haft mer eller mindre tillfälliga tjänster i olika skolor. Då han år 1879 utnämndes till ordinarie lektor i latin och grekiska vid Normallyceum i Helsingfors, betydde detta en tryggad framtid för honom. Han kunde nu tänka på att bilda familj. Förlovningen mellan Axel och Rosa eklaterades.

Till Rosa-dagen den 4 maj 1880 hade Zachris sänt sin novellsamling ”Vinterqvällar”, för vilken gåva Rosa hjärtligt tackar sin ”goda, älskade Farbror” i ett brev av den 9 maj. Hon berättar vidare:

” – Här hemma är allt sig likt. På Pappa stackare som hela vintern var mera skral tycks ej ens den stundande våren hafva någon lifvande inverkan. Vi andra äro nog friska och då går allt bättre. Och jag för min del börjar redan längta ut till vår kära Alö. För resten vet jag ej alls ännu hur vår sommar kommer att gestalta sig.
Axel var så glad öfver sin färd till Björkudden; så mycken vänlighet som der kom honom till del har han ej på länge fått erfara. Hvarföre han också tyckte att detta var den trefligaste dag han haft sedan han reste härifrån. – ”

Som tidigare nämnts, hade Albert vid denna tid upphört med sin affärsverksamhet och avsagt sig rådmansbefattningen. Livet tycktes honom meningslöst – han blev allt mer deprimerad.

Då Rosas bror Frans, insjuknat i sitt njurlidande, tvingades Rosa uppskjuta sitt bröllop. Hon kunde inte förmå sig att lämna Hildegard ensam att vårda både Albert och Frans. Först efter broderns död i mars 1881 gav hon sig ro att fullborda sitt utstyre och ordna för bröllopet.

Den stora täckbågen togs fram och brudtäcket, 2 x 2 m stort, skulle stickas. Traditionsenligt skulle bruden själv inte vara med om detta arbete. Täcket skulle stickas av nära anförvanter och goda vänner, vilka samtidigt skulle sy in varma tankar och goda önskningar för parets framtid.

Brudtäcket, som finns bevarat inom släkten, är av blåklocksblå Merano (ett slags tunt, matt glänsande ylletyg), fodrat med gult bomullstyg. På mittfältet, 1 x 1 m, är utsydd en akademisk lyra, omgiven av en eklövskrans. Längs sidorna löper en vinlövsgirland, 30 cm bred. De som stickade det vackra täcket har sytt in sina initialer i täckets hörn och på ena långsidan. På den andra långsidan är vigselåret 1881 insytt.

Täcket stickades av:
O.F. = Olivia Forsius, född Witting, maka till stadsläkaren K.F. Forsius,
H.D. = Hildegard Dyhr, brudens styvmor.
C.L. = Charlotte Lindqvist, svägerska till Zachris,
L.D. = Lotte Dyhr, brudens halvsyster,
A.R. = Anna Roos, lärarinna i Nykarleby privata flickskola, sedermera
           överlärarinna vid Ekenäs seminarium,
E.L. = Emelie (Mimmi) Lybeck, syster till Mikael Lybeck.

På grund av Frans' nyligen timade död försiggick vigselakten den 30 juni i närvaro av endast den närmaste släkten och vänkretsen.



Lektor Axel Backman med maka Rosalie, f. Dyhr.
(Förstoring)


Parets bostad var i Helsingfors, Bernhardsgatan 5. Om somrarna vistades Axel och Rosa på Alörn i den dyhrska sommarstugan, som av Zachris fått det storståtliga namnet ”Dyhreborg”.

Av ett gruppfotografi taget år 1887, där Nykarleby sångkör och orkester är uppställda, framgår att Rosa och Axel var medlemmar i sångkören. [Kanske detta avses.]

Axel var en ivrig seglare. Han var en av prisdomarna vid en kappsegling den 10 augusti 1884 vid Kubbans lotsplats i Nykarleby skärgård.

Segling var också indirekt orsak till hans död.

Under en seglats i Helsingfors skärgård försommaren 1888 överraskades seglarna av ett häftigt regn. Axel blev genomvåt och insjuknade i en svår förkylning. Den resulterade i lunginflammation, som på den tiden i de flesta fall blev patientens död. Så gick det också nu.

Axel Backman avled i Helsingfors den 7 juni 1888, endast 37 år gammal.

Stoftet, ledsagat av vänner och kolleger till den avlidne, fördes den 10 juni till järnvägsstationen i Helsingfors, för att därifrån föras med den 2 år tidigare färdigbyggda järnvägen till Kovjoki station nära Nykarleby. Därifrån gick färden med häst till staden. Den 13 juni försiggick begravningen.

Zachris skrev till Rosa:

Björkudden 9 Juni 1888

Rosi vår!

I stället för eder glada sommar på Alörn, kom sorgen med ångbåt till Bernhardsgatan. Han är skickad, han liksom glädjen, – allt är oss skickadt af nåd och kärlek. Det är så svårt i pröfningens första smärta att igenkänna Guds kärlek också i de tunga dagarna af vårt lif. Det blir lättare sedan. Den osynliga handen, som leder våra vägar från vaggan till grafven, tycks vika ifrån oss, och han är dock alltid der, han lemnar oss aldrig. Du lyckliga, som känner din Gud, du sörjer ej utan hopp, som hedningarna sörja. Men du har rätt att begråta en trofast vän, som aldrig har svikit. Axel går saknad bort, värderad af vänner, afhållen af lärjungar. Icke alla ha denna tröst i bedröfvelsens stunder.

Men den varaktiga trösten är dock, att vår Herre och Gud har utmärkt hans bana och kallat honom af nåd, icke af dom. Man tänker på tillfälligheter, – ja, hvar finnas ej de? – och det är dock allt skickelse, icke slump. Var modig, min Rosi, du som allt från din tidiga barndom hört Guds rike till, – var lugn och förtröstansfull!

Vi deltaga så hjertligt i din saknad och sorg. Jag skulle komma att trycka din hand, om här ej vore så många arbetare nu, och Aina kom just i dag med allt sitt folk. Hon sänder dig sin sorgsna, systerliga helsning.

Nu får du yttre bekymmer tillika att tänka på – bland andra båten, som skulle bereda Axel så mycken glädje. Jag tänker att köpare ej skola saknas. Och sedan kostnader för begrafhing och annat. Behöfver du pengar, så låt mig veta beloppet och jag skall skicka dig en chek. Pensionsfrågan kommer senare. Icke orkar du tänka på sådant nu. Är der någon af Axels vänner och tjenstekamrater som kan vara dig till nytta i de närmaste dagarna?
Helsa mamma Hildegard! Du hade dock en trogen vän vid din sida i pröfningen.

Jag kommer väl om någon vecka till staden; – det beror då på, om ni äro qvar. Res, så snart det blir möjligt! Du behöfver återfinna dig sjelf i gamla hembygden. Du kan tänka dig, art det är som förr, före Axels tid, och att allt, som ligger emellan, varit endast en dröm.

Må väl, Rosi min, du som jag hållit af alltfrån den tid du var en liten flicka! Gud glädje och hugne dig i sin oändliga kärlek!

Din gamle vän
Z.T.

När alla formaliteter och juridiska handlingar efter dödsfallet var över, flyttade Rosa tillbaka till hemstaden. Hon köpte där år 1894 en gård väster om älven. Utöver huvudbyggnaden fanns där även en gårdsbyggnad, som hon hyrde ut. Huset där hon bodde var uppfört på en backsluttning, och det finns kvar ännu. Den sida som vetter mot älven har en mycket hög stenfot av granit. Det skiljer sig härigenom från andra hus i omgivningen.

Rosa inredde här ett hem för Hildegard, Lotte och sig själv. Det blev ett vackert hem, ett typiskt borgarhem med möbler och annan inredning som gått i arv i flera släktled.

Rosa återtog sin verksamhet vid Fruntimmersföreningen som arbetade med basarer och insamlingar för välgörenhet. Hon invaldes till styrelsen, där hon kvarstod under flera år.

På äldre dagar drabbades Rosa av hjärtbesvär i likhet med sin mor och sin morfar. Hon dog i Nykarleby i mars 1923. Två månader senare skulle hon ha fyllt 75 år.

Hildegards och Alberts första barn, sonen Johannes, född i juni 1861, dog som tidigare nämnts sommaren 1868, ej fyllda 7 år. Dödsorsaken var ”halsröta”. Ett fotografi, måhända taget våren 1868, visar honom klädd i en lång, mörk blus med nedvikt vit krage och ett läderbälte om midjan samt långbyxor av vitt tyg. I högra handen håller han en bredbrättad, rund, styv hatt. Hans mjuka barnansikte har ett lite misstroget, undrande uttryck då han tittar in i kameran. Det ljusa håret, sidbenat, är mjukt tillbakastruket från pannan.

Hildegards och Alberts andra barn, Verna Charlotta (Lotte) föddes i april 1863. Det första fotografiet av Lotte, antagligen taget vid faderns 50-årsdag då Lotte var 3 år, visar henne i klänning och mamelucker med breda, handvirkade spetsar, som når ända till de små knäppkängorna. Högra armen håller hon om en docka, tätt tryckt mot bröstet. Gårdens smådjur var dock Lottes bästa lekkamrater. Albert skriver om detta till Zachris i december 1869: ” – Lotte hellsar jemte hennes kalfvar, Tassubän (Lamm), små Grisar och kycklingen Eva”.

Lotte växte upp till en ung dam med en fint skuren ansiktsoval och stora, uttrycksfulla blå ögon. Hon hade god sångröst och var medlem i en blandad kör som är känd från senare hälften av 1870-talet. Ännu på 1880-talet sjöng hon med i kören. Detta visar två gruppfotografier från 1887. Lotte hade ett utpräglat sinne för humor. När hon berättade en anekdot, använde hon sig gärna av nykarlebydialekt.
Efter halvsystern Rosas död fick hon hela hemmet i arv och hon bodde där livet ut. Nu och då besökte hon Lybecks i Grankulla och Schalinerna i Helsingfors. De av kusinen Berndts barn som bodde i Helsingfors fick då även besök av henne.

Då kusinen Berndt helt oväntat drabbades av en plötslig död, sent på kvällen den 10 juni 1913, vaknade Lotte tidigt följande morgon. Hon vandrade oroligt fram och tillbaka i rummen och slutligen sade hon till Rosa: ”Jag är så förfärligt orolig – det må inte ha hänt Berndt något!” En timme senare kom underrättelsen om Berndts död.

Två av Berndts döttrar hade brevledes bett om att få besöka Lotte i hennes hem i augusti 1933. Hon var då redan sängliggande i en svår sjukdom och vårdades hemma av en sköterska. De två kusindöttrarna fick först vänta i ett yttre rum, men de kunde höra Lotte säga till sköterskan: ”I dag får jag besök. Det är Berndts flickor som kommer och då är det ju nästan som mina barn”.



Lotte Dyhr.
(Förstoring)


Hade hon i sin ungdom varit förälskad i Berndt, och bar hon i minnet denna känsla troget i sitt hjärta till sin död? När dessa två av Berndts döttrar frågade sin mor vad Lotte kan ha menat med ”nästan som mina barn” svarade Berndts hustru att hon även själv tyckt sig märka, att Lotte i sin ungdom hade hyst varma känslor för Berndt.

Lotte Dyhr dog av hudcancer i sitt hem den 7 oktober 1933.

Vid jordfästningen höll ingenjör Sigmund Schalin ett minnestal där han bl.a. yttrade:

” – Under mera än ett sekel ha olika generationer och medlemmar av släkterna Dyhr, Topelius och Schalin varit förenade med starka band av vänfast kärlek. – Men döden har slitit banden. – Den ene efter den andre har tagits bort. – Borta äro Topelierna, borta äro Lybecks. De sista Schalinerna ha flyttat bort. Nu kom turen till Tant Lotte Dyhr, och efter henne blir tomrummet stort, ty hon hörde till de få kvarlevande av vårt gamla kära Nykarleby.

Tant Lotte var en ovanlig personlighet, ett original i ordets bästa bemärkelse. Hon var ej någon kopia, hon var sig själv. Till sitt yttre rätt sluten, kantig och kärv, men med ett hjärta av guld! – ”

Lotte Dyhr hade uppgjort följande testamente:

Undertecknad förklarar härmed min yttersta vilja vara, detta även i öfverensstämmelse med min tidigare aflidna syster Fru Rosa Backmans uttalade sista önskan, att när jag med döden afgår, skall all den såväl lösa som fasta egendom som i mitt bo då befinnes, hvilken hon under lifstiden genom arbete och sparsamhet förvärfvat, sedan den realiserats fördelas på följande sätt:

1:o Sedan vår familjegraf fullständigt i ordningställts öfverlemnas till Nykarleby församlings Grafvårdsfond Fmk 4.000:- (fyratusen) hvaraf räntan årligen användes för vår och Prosten Kullmans familjegrafvars samt Mademoiselle Anna Helena Backmans grafs skötsel och underhåll. Vårdarna rengöras hvarje vår, inskriptionerna förgyllas och grafvarna grusas vid behof, samt städas hvarje vecka sommartid.

2:o Fmk 5.000:- (femtusen) öfverlämnas till Svenska Normallyceum i Helsingfors och användes årliga räntan af denna summa som stipendium till den af högsta klassens elever, hvilken visat största håg och intresse för de Gamla språken grekiska och latin. Fonden skall bära namnet Lektor Axel Backmans stipendiefond.

Om detta lyceum någon gång skulle indragas, öfverföres fonden ifråga till någon annan svensk institution, der förestående bestämmelser iakttas och följas.

3:o Fmk 15.000:- (femtontusen) af sättes till en fond benämnd ”Hildegard och Albert Dvhrs midsommarfond”, hvilken fond förvaltas av Stadsfullmäktige och hvaraf räntan årligen till midsommar utbetalas till 2:nne mindre bemedlade, ogifta, opensionerade fruntimmer från Nykarleby stad (gamla Nykarlebybor) af ståndspersonsklass.

4:o Den återstående egendomen skall delas i tvenne hälfter, hvaraf den ena hälften tillfaller Diakonatet i Nykarleby och förvaltas som en skild fond bärande namnet ”Rosa Backmans diakonatfond. Räntan å densamma användes årligen, hälften till diakonissans aflöning om så fordras, samt den andra hälften till fattigas och sjukas hjelp och bistånd i Nykarleby stad, med företräde för personer med svenskt modersmål och svensk härkomst.

5:o Af den andra hälften, hvilken fonderas under namnet ”Mathilda Lithéns minne” och förvaltas av Stadsfullmäktige användes den årliga räntan såsom bidrag åt medellösa personer från denna stad till vistelse å sjukhus här eller annorstädes och ega fullmäktige i samråd med stadens läkare densamma utgifva. Personer af svenskt modersmål och af vår svenska stam ega härvid äfven företräde.

Nykarleby den 5 December 1931
Verna Charlotta Dyhr.

Att testatorn fröken Verna Dyhr egenhändigt underskrivit detta sitt testamente samt därvid handlat vid sunt och fullt förstånd samt av fri vilja, intyga undertecknade på en gång närvarande vittnen.

Axel Kisor        Victor Holmström



Lektorskan Rosa Backman, född Dyhr.

(Inf. 2014-10-31.)

26 Sjökaptenen Alexander

 

(I.D.S.)

Johan Fredriks och Beatha Christinas yngre son Alexander Johan Dyhr föddes, som tidigare berättats, i augusti 1819. Han påbörjade sin skolgång vid nyss fyllda 9 år, då han inskrevs i Uleåborgs lyceum. Det har tidigare beskrivits att hans håg stod till sjömansyrket, ända sedan han som liten parvel i hamnen beundrat både sjömän och fartyg. Då Alexanders halvsyster år 1829 gifte sig med Mathias Lithén, hade denne lovat att hjälpa gossen fram till ett yrke som sjöbefäl.

Alexander hade ej ännu fyllt 14 år, då han lämnade hemmet för att göra allvar av sin framtidsdröm. Fadern skriver i sin dagbok:

” – 1833 den 10 Juli reste Alexander hemifrån till Nykarleby, den 14 Augusti afseglat från Nykarleby med Capten L. Lallin å min måg Handelsman M.Lithéns skepp Amfion till London, i September framkommit till London o. på samma resa gjort 2 turer till Ybes, sålt första saltlasten i Stavanger o. den andra i Ekenäs. – ”

Senare i livet berättade Alexander för sina barn om denna sin första resa. Han hade frusit och längtat hem till föräldrarna. Om kvällarna grät han sig ofta till sömns i sin koj.

Under vintermånaderna var Alexander hemma i Uleåborg. Mer än någonsin uppskattade han värmen och trivseln i hemmet. Att vara föremål för föräldrarnas omtanke och vård gav honom en känsla av trygghet, välgörande efter den spänning och osäkerhet han upplevt under sin första långa resa.

Sin andra långresa anträdde Alexander hösten 1834 på det nya fregattskeppet ”Menschikoff”, i vilket Lithén var delägare. Även nu var Lallin kapten. Fredrik följde i tankarna sin gosse på sjön. Han antecknar:

”Den 28 oct. (1834) en förfärlig storm med sydlig vind och mycket högt vatten, äfven stormat natten mot den 29.”

Mellan raderna kan man läsa föräldrarnas oro för sonen. Resan gick dock lyckligt även denna gång.

I sex års tid seglade Alexander med kapten Ludvig Lallin. Av Sjömanshuset i Nykarleby fick Alexander ett betyg daterat 21 okt. 1839, och med stöd av detta inskrevs han den 4 november samma år i Vasa Navigationsskola. Han avbröt emellertid sina studier där den 13 april 1840 och for till sjöss. Antagligen gjorde han det för att förstärka sin kassa.

Brodern Albert beskriver i ett brev till Zachris den 21 april 1841 huru Alexander, som vistats 7 veckor i Nykarleby, vid sin avresa grundligt hade firats av ett sällskap, 7 man starkt. Först tillbringades aftonen hos Albert:

” – sedan följdes han till Collanders magasin där hans Bodtrappa begagnades till bord på hvilket tömdes några Bout. Champagne. – kl. var circa 10 om afton, en och annan munter wisa sjöngs där, och följande morgon blefvo endel hedrade med besök af Gapisten (hattmakaren Petter Olof Wahlberg) med ordres af Polismestaren H:m att till undvikande af tilltal må Herrarna låta det vara sista gången sådant begås. – ”

Den 8 januari 1844 kom Alexander åter till navigationsskolan i Vasa och medförde nu ett ämbetsbetyg från pastorskansliet i Uleåborg, daterat den 22 juni 1840! Han uppgav samtidigt, att han seglat sedan år 1834, senast som constapel (=underofficer vid flottan). Han utexaminerades som styrman den 3 maj samma år. Följande år den 31 januari kom han igen till navigationsskolan, nu för att bli kofferdiskeppare. Han avlade sin examen den 19 februari 1845.

En kofferdiskeppare var berättigad att föra fartyg till alla hamnar i Östersjön, Kattegatt, Nordsjön och de franska hamnarna vid Biscayabukten.

En kofferdikapten kunde däremot anlöpa alla hamnar i Europa och andra världsdelar.

I dagligt tal kallades vardera ”sjökapten”, den gemensamma yrkesbenämningen.

Ehuru sjökapten, fick Alexander till en början nöja sig med styrmansbefattningar. År 1849 var han styrman på fartygen ”Helena Sofia” från Uleåborg. År 1852 hade han motsvarande befattning på ”Felix”, även detta fartyg från Uleåborg.

Från och med år 1853 var Alexander kapten på Alberts fartyg, skonerten ”Wänskapen” om 41 läster. Under Krimkriget låg sjöfarten nere, men därefter återtog Alexander sitt värv.

Det har redan berättats, att Alexander kommit till Nykarleby vid nyårstiden 1858 för att bosätta sig där för gott. Nykarleby brand under skräcknatten mot den 13 januari hade han upplevt, och eftersom Alberts hus brann ned, hade Alexander jämte Alberts familj fått en tillflykt på Kuddnäs.

Då handeln och sjöfarten kommit i gång efter branden, var Alexander åter kapten på skonerten ”Wänskapen”. Han avseglade med detta fartyg den 12 juli 1858. Vanligtvis seglade han ut tre gånger om året; i maj, juli och september. Året 1863 var betydelsefullt för den 44-årige Alexander. Detta år skulle han överge sitt ungkarlsliv. Han hade ingått förlovning med den 25-åriga Anna Alfonsina (Sina) Felander, och de två planerade sitt bröllop till jultiden.

Sina var dotter till sjökaptenen, sedermera hamnfogden i Nykarleby Anders Felander och hans hustru Maria Catharina Eklund. Då Sina var 8 år förlorade hon sin mor, som dog i lungsot. Sina och hennes tre äldre systrar uppfostrades därefter av flickornas mormor, Catharina Eklund, född Humle. Catharina Humle hade som nyfödd tagits till fosterdotter av kyrkoherden i Solv, senare i Nykarleby landsförsamling, Georg Mathesius och hans maka Catharina Brunell, ett barnlöst par. I prästgården hade Catharina Humle fått en vårdad uppfostran, och hon försökte efter förmåga bibringa dotterdöttrarna något av detta. Flickorna beundrade sin mormor, de överförde på henne all sin inneboende kärlek. Hon blev för dem deras bästa vän och förtrogna.

Med tiden måste de fyra systrarna lämna barndomshemmet för att själva tjäna sitt levebröd.

Den äldsta systern Andrietta (Jetta) var den enda av dem som hade ett yrke, hon var sömmerska. De tre övriga blev ”fosterdöttrar” i olika familjer. Det var den tiden enda utvägen för oförsörjda familjeflickor att få sitt levebröd. De var oavlönade ”allt i allo” i sitt fosterhem. Vanligtvis hade de hand om barnen allt från deras födelse. Sina blev år 1855 ”fosterdotter” hos en släkting, sjökaptenen Carl Oskar Olson, som var gift med Catharina Charlotta von Schantz. Sina hade att sköta de olsonska barnen och hon var så upptagen att hon aldrig hade tillfälle att umgås med jämnåriga ungdomar. Hon led mycket av detta och vantrivdes därför hos Olsons. Men hon ville ändå inte lämna sitt fosterhem för faran att mista en hållhake i tillvaron.

Då Alexander som befälhavare på Alberts fartyg ofta kom att vistas i Nykarleby, sökte han upp sjökapten Olson, med vilken han blivit vän under gemensamma år vid navigationsskolan. Efter 1858, då Alexander blev fast bosatt i staden, blev umgänget livligare. Snart blev det en starkare magnet, som drog honom till det olsonska hemmet. Och ”magneten” Sina Felander kände sig å sin sida dragen till Alexander. Efter en tid tillkännagavs förlovning.

I december 1863 sände Sinas ”fosterfar” till släkt och vänner prydligt handskrivna brev i vilka man läste:

Bjudes

att med dess närvaro behedra
Koff.kapten Alexander Dyhr 1)
och
Demoiselle Alfonsine Filanders 2)
Vigningsakt
Thorsdagen den 17. December 1863
kl. 6 Eft.m.

C.O. Olson

1 Alexander var skeppare – inte kofferdikapten

2) Som vi ser är Sinas släktnamn skrivet med i – Filander, i stället för e – Felander. I Nykarlebynejden uttalas ”e” mycket spetsigt, så att det liknar ”i”.

De nygifta fick sitt första hem i brodern Alberts rymliga hus. Där föddes sonen Berndt Alexander i februari 1865.

Alexander Dyhr.
Foto: C. Kindermann, Lübeck.
Alfonsine Dyhr f. Felander.
Foto: Rosa Sandelin.
(Förstoring)


Under vintermånaderna kunde Alexander följa med sin lille sons utveckling och fröjda sig åt att vara far. Men då isarna gått måste han åter ut till sjöss. På hösten övertog han befälet på Alberts skonert ”Ceres” om 50 läster. En loggbok för ”Ceres” finns bevarad i familjearkivet.

Låt oss följa honom på en seglats till Lübeck i september 1865.

Den 8 september kl. 6 kom lotsen ombord, ankaret lättades och seglen ”sattes till”. Klockan halv 8 lämnade lotsen fartyget och kapten Alexander övertog kommandot. Den 11:te blev det svår storm med kraftig störtsjö över styrbord. Stagfocken och stagseglet skadades. Stormen fortfor och den 12:te kom flera störtsjöar över bord. Fartyget låg och drev för revad gaffelfock, som var nedhalad på gaffeln. Mot natten avtog vindstyrkan. Torsdagen den 14:de kl. 12 pejlades Gotska Sandön och på kvällen Östergarnsholm fyr. Den 15:de pejlades Ölands fyr. Den 18:de ankrade man efter att ha seglat efter pejling av Travemünde fyr. Tisdagen den 19:de klockan halv fem kom lots ombord. Man seglade vidare och tog sedan bogser av ångbåt till ”Tjärhovet”, där fartyget förtöjdes vid bryggan. Nu vidtog lossningen, som fortfor t.o.m. fredagen den 22 september. Lördagen den 23 ” – förhalte upp till stan (Lübeck), skrubbade rent in- och utombord”. Söndagen ”hölls helig”.

Måndagen den 25:te började inlastningen och samtidigt utfördes nödigt arbete ombord. Detta fortfor t.o.m. tisdagen den 3 oktober. Följande dag ”förhalte till Bommen, förtöjde vid Pålverket, tog ut Klyvar Bommen”. Nödiga arbeten utfördes. Fredagen den 6:te bogserades fartyget till Travemunde. Lördagen den 7:de kom lots ombord, ankaret lättades och seglen ”sattes till”. Klockan halv åtta lämnade lotsen fartyget. Kl. 12.30 pejlades Buk point, kl. 18 Darsser Ort fyr. Söndagen den 8:de kl. 4 pejlades Sund Hammar fyr och kl. 7 Hammarhus fyrtorn. Det blev storm som varade t.o.m. tisdagen den 10:de. Torsdagen den 12:te pejlades Hoburgs fyr, fredagen den 13 kl. 8 pejlades Holmudds fyr och följande dag kl. 5 Gotska Sandön. Söndagen den 15 kl. 5 pejlades Gotska Sandöns fyrtorn och kl. 12 Grönskärs fyr. Från måndagen den I6:de till tisdag förmiddag hade man Söderarms fyr i sikte, men samma dag kl. 20 pejlades Understens fyrtorn. Lördagen den 21 oktober pejlades Gaddens fyrtorn kl. 16. Söndagen den 22 ” – kl. tio fick Hellgrund lots ombord. Satte alla Segel till som draga kunde och fortsatte med kryssande efter Lots Commando. Kl. l (e.m.) ankrade på Alörens Redd med Babords ankaret. Stack ut till 20 famnar1 kätting. Beslog Segel”. 1) 

1) famn = 1,78 m

Så var han då äntligen hemma efter l månad 14 dagar. Seglingen till Lübeck hade tagit 11 dagar, lossning och lastning i Lübeck 18 dagar och så återresan 15 dagar.

Vi kan föreställa oss Alexanders iver att få allt klart ombord för att fort skynda hem till hustru och son. Lika otåligt väntade Sina att få hem sin käre man.

Denna segling till Lübeck var den sista under säsongen 1865 för ”Ceres”. Det dröjde till juni 1866 innan en ny seglationssäsong kunde börja. Under denna period gjorde ”Ceres” två färder till Köpenhamn och en till Lübeck. Då Alexander kom hem från Lübeckfärden den 2 september 1866, hade dagen innan en liten dotter blivit född. Hon fick heta Anna Hildegard. Som tidigare omtalats, varade de stora nöd- och hungeråren i Finland 1866–1868. För att lindra nöden och penningbristen bland de tiggarskaror, som under dessa år kom vandrande norrifrån, hade man allmänt upprättat arbetsstugor som nödhjälp för de utblottade. Så gjorde man även i Nykarleby. I arbetsstugorna vävde man, sydde kläder, och arbetade man med all slags hemslöjd. Materialet för verksamheten insamlades av Nykarleby Fruntimmersförening som även omhändertog försäljningen av de färdiga alstren.

Zachris hade i brev från Helsingfors till Albert uppmanat Nykarlebyborna lära flyktingarna göra näverarbeten såsom näverskor, näver”kontar” dvs. ett slags ryggsäckar, korgar m.m. vilket av gammal hävd var brukligt på orten. Han hade även föreslagit att man skulle exportera näver och näverarbeten till Danmark, för att i utbyte kunna erhålla livsmedel därifrån. Enligt loggboken hade nykarlebyköpmännen tydligen lyckats exportera denna råvara. I oktober 1866 fick man i utbyte fem säckar kaffe och 25 säckar gryn. Den dag Albert omsider kunde sälja dessa efterlängtade varor, var en lyckodag för mången.

Alexanders familj bodde alltjämt i Alberts gård. Våren 1868 då ett barn åter väntades, blev det nödvändigt att få en något rymligare bostad. En lämplig lägenhet fanns i gården nr 63 [troligen hyrde de gårshuset] och den blev ledig för inflyttning den 1 juni. Redan följande dag, den andra juni, måste Alexander lämna hemmet för en färd till Lübeck. Alfonsine sände ett brev den 9 juni 1868 till ”Kapitain Herr A. Dyhr, adress J.J. Wedel, Lübeck, via St.Petersburg”. Hon berättade i brevet för sin ”gulle älskade Sander” hur bra hon trivdes i sin nya bostad. Speciellt nämner hon ”den lilla ugnen i köket”, som hon är så förtjust i. Hon hade använt den för söndagens kalvstek, och resultatet var mycket gott. Hildegard med Rosa och Lotte hade varit på besök för att se den nya bostaden och hade tyckt att ”allt var så nätt och bra”. Hon bad Alexander köpa en större tebricka och sytråd, samt för sin syster Emelie, gift Häggblom, en mindre tebricka. Hon avslutar brevet” – Berndt och Hildi ber hälsa sin Pappa – ja Gud hjelpe dig lyckligt hem min söta Sander, färdit slarvat af din Nanna”

”Nanna” var alltså Alexanders (Sanders) smeknamn för Alfonsine, för systrarna var hon ”Sina”.

Elva dagar senare föddes Olga Emilia. Hon döptes den 3 juli medan fadern allt ännu var i Lübeck. Den närmaste släkten var inbjuden till högtidligheten.

Alexander hade under färden till Lübeck mötts av en mängd drivis den 6 juni. Vintern 1867 – 1868 var nämligen istäcket ovanligt tjockt i Bottenhavet. Det blev stiltje och ”Ceres” låg och drev bland isflaken. På kvällen blev det svag vind och Alexander kunde småningom komma igenom isbältet. Under de följande dagarna antecknade han än variabla vindkårar, än stiltje och än hård blåst. Den 22 juni kom man fram till Lübeck, där man ankrade vid ”Tjärhofvet”. ”Ceres” hade då en tjugodagars seglats bakom sig. Först nu fick Alexander Sinas brev och troligen också ett meddelande om den lilla flickans födelse. Återresan till Nykarleby avverkades på endast åtta dagar.

Under året 1868 seglade Alexander dessutom i juli till Köpenhamn och i september till Lübeck.

Det har tidigare berättats om nykarlebyköpmännens förluster och ekonomiska kriser under nödåren 1866– 868. Albert hade sett sig tvungen att lämna in konkursansökan i slutet av år 1868. Den 15 april följande år såldes skonerten ”Ceres” på offentlig auktion. Alexander skulle dock kvarstå som kapten under seglationssäsongen 1869.

Att hungeråren nu var över märktes genom att exporten av råg och smör åter tog vid. Som exempel kan nämnas att ”Ceres” i juni 1869 i Stockholm lossade 13 kärl smör, 450 tunnor råg och ytterligare 540 säckar råg. Dessutom lossades 22 fjärdingar harts, en tunna pottaska, 2 1/2 famn ved och 43 buntar kalvskinn.

Alexander var nu 50 år. Åt sjömansyrket hade han ägnat 36 år av vilka han i 11 år varit kapten. Han hade fått nog av sjölivet med dess påfrestande stormar och irriterande stiltjen. Han ville nu njuta av hemliv och följa med barnens utveckling och uppfostran.

I februari 1871 föddes Albert Georg i gården 63, fastän Alexander då redan var ägare till gården nr 44 i 16:de kvarteret. Köpebrevet är daterat den 24 februari 1871, men den nye ägaren skulle inte få flytta till gården förrän den 1 juni.

Säljare var arvingarna till den avlidne handlanden Anders Gustaf Olson, dvs. hans mor Catharina, född Palm, och hans syskon. Alla dessa var släktingar till Sina. Köpeskillingen uppgick till 1.800 mark. På tomtauktionen efter branden hade denna gård nr 44 inropats av Albert för 400 Rubel. Storleken uppgavs då vara 6.375 kvadratalnar. I något skede hade gården därefter övergått i Olsons ägo. Nu lät Alexander mäta upp den, och det visade sig att arealen var 5.475 kvadratalnar.
Hösten 1874 företog stadens myndigheter en granskning av gårdar och hus. Många husägare kallades den 16 november till rådstuvurätten. En av dem var Alexander. Om hans gård läses i rättens protokoll:

”Ingen huvudbyggnad uppförd, men däremot en boningsbyggnad på tomten uppförd av framlidne handlanden A.G. Olson mot brandgatan, mot gården nr 43. – Skepparen Alexander Dyhr uppgav att han köpt gården nr 44 af framl. handlanden Olson i det skick den då befanns, och att han, ehuru själva huvudbyggnaden saknades på tomten, ej haft råd att uppföra en sådan. Den mot brandgatan uppförda byggnaden hade byggts med behörigt tillstånd, men någon ritning eller annan urkund kunde ej företes. Dyhr anhöll om anstånd med att få bygga huvudbyggnaden”.

I den nya bostaden i egen gård föddes i januari 1875 ett gossebarn som i dopet den 3 februari fick namnen Karl Mikael. Hans livslåga släcktes helt oväntat redan i maj samma år till föräldrarnas bestörtning och stora sorg. Dödsorsaken uppgavs vara ”andtäppa”.

En dotter Rosa Katarina Augusta föddes i augusti 1877.

Alexanders och Alfonsines yngsta barn, gossen Ossian Alfons föddes i november 1879.

En systerdotter till Alfonsine, fru Elisabeth Finnilä, född Häggblom, berättade om sina barndomsminnen från det dyhrska hemmet:

”Morbror Alexander var allvarsam och tystlåten. Av barnen fordrade han obetingad lydnad och uppmärksamhet. Vid matbordet skulle de sitta tysta och stilla. Det sistnämnda var något som de hade svårt att uppfylla; fnitter och halvkvävt skratt hördes ofta, i synnerhet då någon av kusinerna satt med till bords. Efter middagen satt barnen och kusinerna i spänning: skulle han sitta kvar med dem hela aftonen? Men nej, efter en stund hördes den vanliga frasen i lugn ton: 'jag tror jag går till brors', och morbror Alexander drog lädergaloscherna på och begav sig på sin sedvanliga kvällspromenad till bror Albert. Knappt hade han försvunnit utom dörren, förrän det blev liv i kusinerna. Moster Sina hjälpte barnen att rulla ihop mattorna och snart var bullersamma lekar i gång, i vilka moster ofta deltog, dock med ett vaksamt öga på klockan. Och då tiden närmade sig att vi kunde vänta hem morbror, rullades mattorna ut igen, stolar och bord ordnades och kusinerna slog sig ned till en mera stillsam sysselsättning, tills det blev tid att gå hem”

Detta var alltså ett barns bild av Alexander: tystlåten och allvarsam.

Han hade dock en helt annan framtoning, då han var på rätt humör. Då berättade han skepparhistorier för hustru och barn och sjöng gärna sina sjömansvisor. Han hade med sin prydliga handstil tecknat ned 6 visor, av vilka en bestod av 10 strofer, en annan av hela 15.

Han var mycket noga med att hans barn skulle lära sig de olika typerna av segelfartyg. På långt håll måste de kunna avgöra om fartyget de såg var en galeas, bark, brigg, skonare eller fregatt. Han lärde barnen ro på rätt sätt, på sjömansvis lugnt och metodiskt. De fick inte doppa årorna för djupt.

Var Alexander även en tillfällighetspoet? Enligt tradition inom släkten Skog-Palm-Felander var Alexander författaren till ”bröllopskvädet” här nedan, som överlämnades vid bröllopet i Nedervetil den 11 juni 1869. Brudgummen var en syssling (småkusin) till Sina.

Till

Matts Leander Skog och Maria Emilia Simonsbacka

På deras bröllopsdag

Snart lemnar du, o syster kär,
Den trogna syskonringen.
Flygfärdig fågel lik, du är
Beredd att lyfta wingen
Till flykt ur boet, ur det hus,
Der först du skådat dagens ljus.

De woro hittills än ditt stöd,
Som lifwet åt dig skänkte;
Bekymmer, sorger, brist och nöd,
Derpå du ej än tänkte,
Ty allt, hwad du behöfde, war
Dig gifwet af din mor och far.

Du och din wän än pröfwa fått
Blott ringa uti lifwet;
Att tömma sorgens fulla mått
Det blef er än ej gifwet;
Ni än ej lifwets natt har sett,
Det blott sin ljufa sida tett.

En morgonhimmel ren och klar
Er lefnad hittills warit.
Ett molrC en motgång kanske har
Deröver stundom farit.
Men hwilken himmel är så skär,
Att ej en molnfläck finnes der?

För er nu lifvets morgon nått
Sitt slut, och dag är inne,
En dag, hwars sol må lysa godt
Och gladt uti ert sinne,
Och slutas med en afton skön
Som gifwer er er lefnads lön!

Ja, må den sanna sällheten
Er sköna lott här blifwa
Och uti lifwets afton än
Frid, fröjd och lugn er gifwa,
Så att den än må stråla gladt
Kring eder bädd i lifwets natt!

Men på er sjelf det mest beror,
Att lyckan af er winnes.
Ty weten I hwar lyckan bor,
Och hwar sann sällhet finnes?
Den finnes endast i det hus,
Der kärleken tändt upp sitt ljus.

Men der, som kärlek finnes, der
Är goda englars boning;
En himmel der på jorden är,
Der finnes Ijuf försoning,
Och endrägt, frid, arbetsamhet,
Sann rikedom: förnöjsamhet.


av

Den sednares sex systrar

Alexander skaffade sig rättighet till försäljning av brännvin i parti och minut. För detta ändamål inredde han en butik i sin gård, där han idkade handel ända till sin död. Hans butikstrappa var flyttbar och av lätt konstruktion. Därför var det en frestelse för den tidens okynniga gossar att nattetid lyfta ut trappan mitt på trottoaren 1).

1) Einar Hedström: Nykarleby. Min barndoms och min ungdoms stad; Jakobstads tryckeri och tidnings Ab:s förlag, 1958. s. 138.

Alexander dog i Nykarleby i mars 1895 ”av ålderdom” vid 76 års ålder. Sina, som ju var 19 år yngre än sin man, överlevde honom i 8 år. Hon hade glädjen att se sina barn etableras i samhället och även att se 9 barnbarn växa upp. Sönerna Berndt och Georg hade flyttat från Nykarleby och bildat egna hem, där Sina var en kärkommen gäst.

I familjearkivet finns bevarade flera brev skrivna av Sina till sonen Georg åren 1898–1903. Han var den bäst situerade av barnen och kunde stöda henne i ekonomiskt avseende. Förhållandet mellan mor och son var det bästa tänkbara. Hennes brev andas varm moderskärlek. Vanligen skriver hon två, tre gånger per månad.

Sonen Berndts hustru har för sina barn berättat, att hennes svärmor Sina var den mest osjälviska varelse man kunde tänka sig. Alltid var hon redo att hjälpa utan tanke på egen bekvämlighet. Hennes varma hjärta räckte till för alla.

Äldsta dottern Hildegard var den av barnen som hela livet bodde kvar i föräldrahemmet. Hon var till hjälp och stöd för modern på dennas ålderdom.

Alfonsine dog i sitt hem i oktober 1903 vid 65 års ålder. Dödsorsaken uppgavs vara hjärtfel.

Det har redan nämnts att äldste sonen Berndt föddes i februari 1865. Hans levnad skildras i nästa kapitel.

Dottern Anna Hildegard (Hildi) föddes i sin farbror Alberts gård i september 1866. När hon hade fått sin första undervisning i en privat småbarnsskola, fortsatte hon i Nykarleby privata flickskola, som bestod av sex årskurser.

Då brodern Berndt år 1888 blev kronolänsman i Pyhäjärvi, Uleåborgs län, förestod Hildi hans hushåll i tre år. Efter att ha genomgått en kurs och utbildats till handarbetslärarinna, fick hon anställning i Nykarleby folkskola år 1895. Dessutom blev hon timlärare i Nykarleby Seminariums Övningsskola från den 1 september 1903. Åren 1904–1915 ledde hon även flickornas gymnastik.

Hildi var naturligtvis skicklig i handarbete. Hennes närmaste släkt och vänner kunde glädja sig åt många väl utförda och praktiska alster av hennes hand.

Hildi var speciellt fäst vid sin elva år yngre syster Rosa. Under sommarmånaderna, då Hildi var fri från sin tjänst vid Normalskolan, vistades hon i Rosas hem.

Hildi avgick med pension från Normalskolan sommaren 1940. Hon dog på Nykarleby sjukhus i maj 1945 vid 78 års ålder. Dagen före begravningen hade eld utbrutit i sjukhusets ekonomibyggnad, där även bårhuset var inrymt. Hildegards kista blev delvis förstörd och en ny kista måste i all hast anskaffas.

Hildegard Dyhr var den sista av sin släkt i Nykarleby, där den varit bofast i 115 år.



Anna Hildegard (Hildi) Dyhr.
(Förstoring)


Alfonsines och Alexanders dotter Olga Emilia föddes midsommartiden år 1868. Liksom sin syster Hildi gick hon först i privat småbarnsskola och sedan i Nykarleby privata flickskola. Hon växte upp till en ung dam med ett fördelaktigt utseende, ögonen var djupblå och håret mörkt och krusigt. Hon ansågs vara familjens skönhet. Hon gifte sig i juli 1893 med provisorn, kamreren vid drätselkontoret Julius Sandström. Han var född i Nykarleby juldagen 1844, således var han 24 år äldre än Olga.

Släkten Sandström var mycket musikalisk. I en kvartett som bildats någon gång på 1870-talet, sjöng Julius första bas, men han klarade av att sjunga alla stämmor om så behövdes. Han var initiativtagare till denna kvartett som han även inövade. Han var aktiv i kvartetten ända till sin död. Julius ägde gården nr 128, som låg högt på en solig backe väster om älven. Den vita rappade byggnaden var omgiven av välskötta blomsterrabatter. Om vårarna var gräsplanen rikligt fylld av doftande vita narcisser och om somrarna var luften mättad av rosendoft.

Olga tyckte om stilmöbler och gammalt porslin. Hon hade beundrat sina kusiners, Rosas och Lottes Davenporttallrikar. Då hon i Hufvudstadsbladet såg en annons om att Davenporttallrikar fanns till salu, skyndade hon sig att anmäla sig som hugad köpare. Med spänning inväntade hon svar. Och det fick hon: Säljare var Rosa och Lotte! Genom denna tillfällighet kom denna vackra servis att kvarstanna i släkten. Julius Sandström dog vid 56 års ålder i sviterna av en influensa.



Olga och Julius Sandstr
öm. (Förstoring)


Olga var änka vid 32 års ålder.

Två år senare fann Olga en ny make, Daniel Wilhelm Heurlin, Han var postförvaltare i staden och född i Nurmijärvi år 1849. Han var alltså 19 år äldre än Olga. Sin tjänst i Nykarleby hade han tillträtt år 1894. I sällskapslivet hade han blivit bekant med makarna Sandström. Förlovningen mellan Olga och Wilhelm (Wille) ingicks redan våren 1903, men då Olgas mor Sina blev sjuk och dog hösten 1903, uppsköts vigseln till juni 1904. Både Olga och Wille besvärades senare av dövhet (Nykarlebyborna kallade sinsemellan dem herrskapet ”Dövlin” i stället för Heurlin). Antagligen var det på grund av deras nedsatta hörsel som de båda blev utpräglat hemkära. Det blev något av ”splendid isolation” över dem och endast sällan såg man dem i sällskapslivet.

Daniel Wilhelm Heurlin dog i Nykarleby i januari 1930 vid 80 års ålder. Dödsorsaken uppgavs vara ”ålderdom”.

Wilhelm hade en bror Uno, som var pensionerad sjökapten och som vid tiden för Wilhelms död bodde på ett pensionärshem för ”havets arbetare” 1) i Snug Harbour i USA. Han besökte sin bror och svägerska i Nykarleby sista sommaren Wilhelm levde. Uno blev så betagen av att återuppleva Finlands nordiska sommar, dess vackra natur och rena luft, att han planerade att varje sommar bo i Nykarleby. Fram på höstarna skulle han ge sig iväg till Snug Harbour. Han valde sig en parcell vid ”Andra Sjön”, där en villa skulle byggas för honom, Wille och Olga. Willes död medförde problem för planerna, men Olga lovade stå för Willes givna löfte om del i villan. Uno kom åter till Nykarleby de påföljande somrarna och under hans ledning påbörjades uppförandet av villan. Sommaren 1933 var Uno som vanligt i Nykarleby. I mitten av september anträdde han återfärden via Helsingfors, dit Olga följde honom emedan hon ville träffa släktingar där. Hon tog in på ett hotell i centrum. Den 18 september fann hotellpersonalen henne död i sin säng, drabbad av hjärnblödning. Vid sin död var hon 65 år gammal.
Hon begravdes i Nykarleby.

1) I Huvudstadsbladet av den 21.2 1937 ingick en artikel: Uno Heurlin: En gammal sjömans minnen från land och hav.



Olga och hennes andre make Wilhelm Heurlin.
(Förstoring)


Sinas och Alexanders son Albert Georg föddes i mars 1871. Hans levnadsöden skildras i kapitel 29.

Det har redan nämnts att en son, Karl Michael, föddes i januari 1875 och dog i maj samma år.

I augusti 1877 föddes en dotter, som vid dopet fick heta ”Rosa Augusta Katarina Augusta”. Det berodde på att prästen fumlade med pappret där det rätta namnen, Rosa Katarina Augusta, stod skrivna. Naturligtvis rättades saken till.

Rosa gick, i likhet med sina systrar, först i småbarnsskolan och sedan i den privata flickskolan i Nykarleby. Då hennes bror Georg blev apotekare i Haapavesi, blev hon antagen som elev där i september 1899 enligt Medicinalstyrelsens resolution. Hon hade dock därförinnan praktiserat vid apoteken i Nykarleby och Alajärvi. När hon i Helsingfors påbörjade sina studier för farmaceutexamen, blev hon av vänner uppmanad att i stället utbilda sig till massös och medikalgymast. Eftersom hon ville arbeta självständigt, gick hon in för detta och avbröt sina farmaciestudier.
Efter slutförda studier arbetade hon som privat massös och medikalgymnast i Nykarleby, Jakobstad och Vasa, samt under säsongen vid Haapavesi Badanstalt till år 1912.

Under sin vistelse i Nykarleby anslöt Rosa sig till den teatergrupp av amatörskådespelare, som under Josef Herlers ledning bildats i staden. Enligt ortstidningarna blev hon en av gruppens bärande krafter.

I ”Österbottniska Posten” refereras hösten 1909 Nykarleby Sällskapsteaters föreställning, enaktskomedin ”Vännen Amalia”:

”Pjesens utförande förtjänar ett varmt erkännande. Det hela gick med god fart och utan malörer. Ett sådant spel, som innehavarinnan (fr. Rosa Dyhr) av Amalias roll presterade, torde inte vara alldeles vanligt på sällskapsteatrar. Livligheten, den litet skarpa rösten och näsan, som ville sticka sig i allt – just detta bör finnas hos vännen Amalia livslevande. Den äkta mannens roll i samma stycke spelades likaså på ett verkligt konstnärligt sätt (av hr. Josef Herler) enkelt och frigjort utan teaterfasoner. Det var en sannskyldig njutning att se detta lugna och säkra sätt att återgiva en roll.

De övriga medspelande löste sina uppgifter helt väl, voro intelligenta, sågo bra ut och hade klätt sig på ett förtjusande sätt, för att begagna pjesens ord.”

Tidningen ”Jakobstad” skriver den 17 november 1909:

”Nykarleby Sällskapsteater gav härstädes i lördags tvenne enaktare, ”Vännen Amalia” och ”Det ringer”. Det första stycket satiriserar den goda väninnan som gud vet varför vunnit fruns hjärta och nu med skvaller och foglöst prat ställer till oreda i de äktenskapliga förhållandena. Vännen Amalia dock avslöjad och behörigen avstraffad och stycket slutar ”rigti nätt”.

Vännen Amalia spelades av frk Rosa Dyhr på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Såväl maskering som låter voro superba. Där var hos henne allt som kännetecknar en gammal harpa. Också skördade framställarinnan välförtjänt bifall för sin goda studie.”

Josef Herler ansågs prestera en scenvana, som låter åskådaren misstänka, att H. blivit skolad för tiljan, men man ansåg honom icke ha tolkat rollen rätt. I unga fruns roll var frk. L. Söderström söt och vinnande. Man hade vackra antika kostymer.

– ”Det ringer” ironiserar det jäktande Stockholmslivet med dess liv, som sett genom en gammal landsbos öga pulserar s.g.s. uteslutande per telef. Josef Herler spelade den gamle landsbons roll, vilken han gjorde enbart komisk i st. för att få fram en djupare sund reaktion mot stadslivet. Men H:s spel var så genomskinligt och ypperligt att detta förläts. Fru Maj Grönberg fick god kritik, lugn, avvägd. Mindre roller innehades av frk Karin Sarlin och hr. Björkroth.

Frk Rosa Dyhr i jungfruns roll förtjänar ett särskilt omnämnande. Hon var pigg och spelade bra. Trots de anmärkningar här gjorts måste man med tacksamhet anteckna Nykarlebybornas besök. Med de rena talanger detta amatörsällskap besitter, ville man vänta att snart få se större stycken.”

Då Rosa samma höst flyttade till Jakobstad, betydde det för hennes del ett avslutat kapitel vid teatern. Hon var verksam som massös och medikalgymnast i denna stad i två år och därefter i Vasa.

I november 1911 tillkännagavs till allas överraskning förlovning mellan Rosa och kontorschefen vid Vasa Sockerbruk Eino Lundvall. Han var född i Brahestad år 1882. Vigseln ägde rum i Nykarleby kyrka ett år senare. Wille och Olga bjöd på bröllopsmiddag.



Rosa och Eino Lundvall.
(Förstoring)


Eino hade en konstnärlig begåvning. Dels var han musikalisk, dels en skicklig träsnidare. Han gjorde intarsiaarbeten i silver och pärlemor. I Österbottens historiska museum i Vasa finns några av hans alster bevarade.

År 1919 blev Eino chef vid revisionsavdelningen för Kymmene Ab. Han blev medlem i ortens kammarorkester, som genom hans smittande entusiasm genomlevde ett uppsving i sin verksamhet.

Under en tjänsteresa till Kotka i februari 1922 drabbades Eino av hjärtinfarkt och ögonblicklig död. Han hade just fyllt 40 år. Jordfästning och begravning försiggick i Vasa. Minnesrunor ingick i Hufvudstadsbladet och i Wasabladet den 10 februari. Den sistnämnda lydde:

”Eino Lundvall! Alltid avhållen av såväl chefskap som underordnade har du städse gjort din plikt med en för din natur egen tillbakadragenhet. Dina vänner sågo ständigt i dig den rättrådiga goda kamraten, som aldrig svek. Du flyttade från din vänkrets och lämnade ett stort tomrum. Vi skingrades också till höger och vänster i kamp för det dagliga brödet, men våra varma tankar följde dina framgångar. Du är den första av oss, som rycktes bort, och med vemod stå vi kring din bår, för sista gången väntande förgäves på något vänligt ord, vilket du förr ständigt hade till reds. Din plats är tom. Vila i frid, du värderade kamrat, i din förtidiga grav. Ett vasabarn blev du, – må du sova ljuvt i vasajorden.

En kamrat.”

För Rosa var makens oväntade bortgång ett mycket hårt slag. Makarna var barnlösa, men de hade bestämt sig för att adoptera en liten flicka, som Rosa en vecka tidigare hade fått ta hem. Genom dödsfallet kunde adoptionen inte genomföras. Rosa miste både man och barn. Något testamente hade inte upprättats. Den då gällande arvslagen innebar att en barnlös änka måste avstå hälften av boets värde till arvingar inom mannens släkt. Detta utnyttjades helt av dem.

Det var inte märkvärdigt att Rosa blev djupt deprimerad. Småningom kunde hon återvinna jämvikt och hälsa. Hon bosatte sig i Karis, där hennes bror Georg var apotekare. Här återupptog hon sitt yrke som massös. Under säsongtid var hon verksam vid Hangö Bad varvid hon bodde i Hangöby, där makarna Lundvall tidigare hade köpt en villa, ”Rosvalla”. År 1933 sålde hon Rosvalla och flyttade till Nykarleby, där hon delade hem med systern Hildi i fädernegården. Under krigstiden led hennes känsliga sinne mycket och hon blev åter deprimerad. Hon dog på sjukhus i Vasa i februari 1943.

Alexanders och Alfonsines yngsta barn, sonen Ossian Alfons föddes i november 1879. Om honom skall berättas i kapitel 30.

(Inf. 2014-11-08.)

Noter

 
Fredrika Christina och hennes familj
1. Örnulf Tigerstedt: Huset Hackman, del 1 s. 421, Helsingfors 1940.
 
Romans för tre

1) Dessa smycken ägs numera av fru Anne-Marie Portin, Grankulla, och hennes dotter Maria.

2) Utvecklingen av denna ungdomskärlek har av olika författare varit föremål för studier. Bland dem kan nämnas Valfrid Wasenius, Selma Lagerlöf, Martin Granér, Arne Törnudd, Karl Bruhn och Aarre Kantola.

 


Ingeborg Dyhr Sylvin (1902–1996) och Eva Hèrnod (1913–1977) (1991) Gamble Leutinanten och hans släkt: 400 år med släkten Dyhr-Hèrnod: en släktkrönika. Copyright Henrik Sylvin. ISBN 952-90-2943-8.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.

 

Läs mer:
Recension av Nils Björklund.
(Inf. 2014-10-13, rev. 2018-05-21 .)