Krönika.
——
Skulle man fråga en medelålders man, om världen är mycket olika nu mot för tjugu år sedan, skulle han antagligen svara: Nej, inte alls. Ja, det förstås, det är ju flygmaskinen, och automobilen är ju ganska ny också. Men annars är det just ingen skillnad.
Det är dock endast emedan nya upptäckter komma en i sänder, och man hinner vänja sig vid dem, som vi ej märka de oerhörda framstegen. Skulle vi plötsligt förflyttas tillbaka till 1891, är det förvånande, huru många numera alldagliga erfarenheter som då ej ens voro påtänkta.
Flygmaskinen är den mest genomgripande förändringen. För tjugo år sedan betraktade man flykt som en orimlighet, en vetenskaplig dröm. Det är svårt att sätta sig in i att en dylik maskin för tjugu år sedan ej kunde flyga en enda meter, när man ser eller läser om de moderna täflingarna i flygning som sträcka sig öfver tusentals kilometer.
En uppfinning, som möjliggjort flygkonsten, är explosionsmotorn. Denna förefanns visserligen i sin enklaste form år 1891, men vid denna tid hade knappast någon en aning om, hvilken plats denna maskin hastigt skulle eröfra inom tekniken. Den har genomfört en revolution i samfärdsmedlen till lands och vatten, den har blifvit en nödvändighetsartikel för fiskare liksom landtbrukare, och i de större städerna har automobilen nästan alldeles utträngt hästdroskan. Spårvagnarna i våra städer ha äfven förändrats under denna period. De forna hästspårvagnarna äro öfver allt ersatta med elektriska, hvilka i snabbhet och bekvämlighet vida öfverträffa de gamla. Äfven järnvägarna för tjugu år sedan skulle ej kunna uthärda en jämförelse med nutidens.
Röntgens underbara upptäckt faller äfven inom de sistförflutna 20 åren. De märkliga strålar, som bära hans namn, sätta oss i stånd att se genom fasta föremål, t. ex. människokroppen. Och slag i slag ha på detta område följt nya upptäckter som utmynnat i trådlös telegrafi, en uppfinning, hvars följder äro nära nog oöfverskådliga. Den har redan satt oceanfartygen i ständig förbindelse med land, den har minskat fasorna af skeppsbrott och möjliggör för upptäcktsresande i polartrakterna och öknar att meddela sig med kulturstaterna.
Kinematografer och biografer voro okända för 20 år sedan, och grammofonen, numera fruktansvärdt allmän, förevisades som en sällsynthet under namn af Edisons fonograf.
Hvem tänkte väl för tjugu år sedan på de storartade lungsotssanatorier, som nu äro anlagda? Man skulle kunna framlägga exempel i oändlighet på utvecklingen sedan 20 år inom politiska, kulturella och sociala områden. Må vi blott nämna allmänna rösträtten, arbetarrörelsen. Det nu så lifliga intresset för idrott och sport förekom blott på enstaka platser. Vi ha under dessa tjugu år mottagit massor af nya upptäckter och institutioner. Hur kunde man väl år 1891 reda sig utan allt detta? Men sannolikt kommer 1931 att tala med samma öfverlägsna medömkan om 1911.
* *
*
Det föregående har jag klippt ur en svensk tidning, som ser på världens framsteg i stort. Men blicka vi tillbaka på vår egen lilla ort, så finna vi, att äfven här inträffat förändringar.
Jag minns så bra, hur Nykarleby tog sig ut i oktober 1891, då jag anlände till orten i hällande regn med häst från Kovjoki. Ingen kunde då på allvar tänka på en egen järnväg, som nu är en verklighet. — Kyrkan stod redan då på sin plats, men vi hade inga bönehus, och nu ha vi minst tre. Om normalskolan vid torget drömde ingen, ingen tänkte på en egen bank för orten, och nu är Nykarleby bank redan öfver 10 år gammal. Wasa bank fanns då inte vid torget. Två läkare funnos på orten, men ingen tänkte på en djurläkare, ingen tänkte på ett sjukhus, ingen på ett barnbördshus, ingen på elektriskt ljus. Med mera, med mera. —
Men telefonen hade just förut kommit till staden.
Och hvilka personer mötte man? På postkontoret skämtade gubben Järnefelt vid sitt bord, dit man trädde fram för att erlägga afgiften för tidningarna. Var lyckan god, träffade man där „aptekar“ Sandström, munter och gladlynt.
De äro gångna. På torget såg man om lördagarna den rörliga Elias Roos och patron Herler med sitt gråa hufvud, sitt vänliga leende och sin brutna svenska. Där gick ock samtidigt den ståtliga August Lybeck med sina engelska polisonger. Kapten Dyhr stod utanför sin port och såg på världens gång, och kapten Nyman väntades hem från Lübeck med „Eko“. Gamla rådman Johan Adolf Lybeck visade sig inte ute, men var dock en makt i staden. Rådman Waselius pustade, då däremot kapten Olson gick som en spänstig yngling. De äro nu borta alla.
Borgmästar Verner Strömmer var stadens mest världsvana gentleman med anlag att representera, men hans lön var för liten, mycket för liten. Stadsfiskal Aminoff hade då redan sett sin bästa tid, men tullförvaltar Öberg var en man i sina bästa år och såg världen i ljust. Kronofogden Ramberg var jovialisk, men häradsskrifvar Polén såg sjuk ut. Lektor Illberg vandrade med nedsänkta blickar genom parken till och från seminarium, ty han fann orten odräglig. Ingen förstod honom. Men alla förstodo kantor Nessler och prosten Wilhelm Johansson. De äro borta, alla alla.
På Wasa bank fördes spiran af Hugo Grundfeldt. Bland affärsmännen nämndes Isak Svedlin och Petter Blomqvist, bland handtverkarna Ahlstedt och Thulin. Vaktmästar Eklund band böcker, och gubben Svanström mötte jag alla dagar i Nystan liksom „fabbo“ Grenman. Kaptenerna Lundqvist och Sarlin voro på långresor, hvarför jag såg dem först senare. Men kapten Fagerholm kom hem, så snart Helsingkallan lagt upp. De äro nu gångna alla, alla.
Provinsialläkaren Neovius borde jag ock ha nämnt, men han var sjuk och vistades föga ute, hvarför jag inte lärde mig känna honom. Han är död han också.
Liemannen har sålunda skördat många kända män i Nykarleby på tjugu år. Och många unga män ha blifvit gamla och gråa, och vackra små flickor, som gingo i skolan, ha blifvit gifta och ha själfva små flickor, som efter tjugu år ... Nej, det är för märkvärdigt, hur lifvet upprepar sig.
Huru ser staden ut efter tjugu år eller 1931? Hvem undervisar i skolorna, hvem predikar i kyrkan, hvem drifver handel och sköter bankerna? Hvem botar de sjuka, hvem säljer dropparna? Hvem, hvem?
|